0-3 månader

Man kallar det nygravid, och Första Trimestern.

Ett plus

Jag sitter på huk på toalettlocket, med ena foten under mig och den andra på golvet, och stirrar på testet som visar +. Äntligen. Äntligen kom den här dagen även i mitt liv. Som jag har längtat. Jag känner en enorm lättnad, jag vill det här så innerligt, men den lycka jag föreställt mig – du vet den där bilden man har om firande med sprutande champagneflaskor i sommarsolen, alla som dansar och tjoar, konfetti som virvlar glatt i luften och den blivande pappan som lyfter upp en och snurrar lyckligt med en mitt i alltihop – den infinner sig inte. Inte för att jag blir besviken över uteblivet lyckorus, eller ens förvånad. Jag bara konstaterar. I förbifarten.

Déjà vu

Jag har varit gravid en gång förut, det är väl en 5 år sen nu. Jag valde att inte behålla det, men jag hann gå 10 veckor innan den franska byråkratin ansåg att jag våndats länge nog. Det är inte ett roligt minne att bära kan jag säga, även såhär långt efteråt. Jag minns exakt hur extremt dåligt jag mådde, och hur jag flera gånger om dagen kunde stanna upp och förvånas över att det fortfarande kunde bli ännu värre. Jag försökte sätta ord på min upplevelse av den tiden, och jag har hittat en av mina gamla lappar:

Maj 2010.

Det är 27 grader varmt och det känns att sommaren är här på riktigt den här gången.

Vågor av kallsvett rullar över ryggen och saliven pulserar under tungan. Benen känns svaga och avlägsna, handflatorna är fuktigt heta. Illamåendet kommer från magen och oron över att springa och kräkas på toa är påtaglig. Jag måste kräkas. Nu. Hela mitt väsen hävdar att jag svalt något som inte kan behållas. Problemet är att jag inte har ätit någonting. Det lugnar sig om jag får i mig någonting, men det går knappt att svälja.

Så… Att jag inte känner något lyckorus nu, med ett + framför ögonen, är inte konstigt. Välkommen tillbaka till tortyrkammare 2010. Tack och bock. Det är snarare med nervös uppmärksamhet jag krabbar mig fram längs ena väggen ner i denna tunnel som jag vet har ett slut någonstans långt, långt, obegripligt långt där framme.

Inte som jag föreställt mig

Min lapp från 2010 är inte den bild jag tidigare haft av hur det är att vara gravid. Ärligt talat trodde jag inte att det var normalt att må så dåligt, jag tog det som kroppens eget sätt att visa hur fel det var och hur rätt jag valde. Den bild jag däremot alltid haft, om än något diffus eftersom jag inte hade sett någon graviditet på nära håll, var att man mådde illa på morgonen och var allmänt trött och flåsig men också att man blev inåtvänd, slutade bry sig om vad som hände runtomkring en därför att nu var man så jäkla koncentrerad på att bli mamma att allt annat tappade sin betydelse. Lite som en nykär tonåring. Kasta allt överbord, dumpa polare och allt annat kul, sitt hemma och le fånigt åt något som ingen annan riktigt kan dela med dig. Försöka få alla andra att också inse hur FANTASTISKT det som händer dig är. Prata aldrig om någonting annat.

Jag törs inte hävda att den bilden är felaktig. Jag hade en bekant som mådde illa ett par dagar bara, resten av tiden mådde hon nästan som vanligt, till och med bättre. Ja, så kan det också vara. Men det här var den enda bilden jag hade. Jag antog väl att det gällde i princip alla. Kvinnor i romantiska komedier som är nygravida och har sexuell aptit som en kanin, kliver upp och kräks lite på morgonen och sen var det avklarat för dagen, har roliga humörsvängningar och får för sig tokiga fixidéer, framför allt när det gäller mat.

Detaljer – även om det är tråkig läsning

Kommer du ihåg när du hade maginfluensa senast? Försök. Minns hur det är att stå och hänga på armarna med händerna stöttade mot toalettringen, se hur saliven snarare rinner än droppar ned i toaletten, och veta att närsomhelst, antagligen i slutet på nästa utandning, så kommer det lilla du fått i dig att träffa gommen bakifrån, rinna från dina framtänder och landa i toalettvattnet – vilket i sin tur triggar ännu en uppkastning, om det nu skulle vara så att det nästan var över. Den känslan, i varje andetag. Reflex i sådana lägen, som i det här fallet varar 24/7, är inte att äta. Men alla dåliga känslor, framför allt trötthet och hunger, triggar ännu mera illamående. Man tror aldrig att man kan må mer illa än man redan gör, men jo, det kan man. Det är alltså fullt möjligt att må för illa för att kräkas. Ät. Tvinga i dig vad som helst som stannar i magen och var tacksam för det.

Alla örfilar som går förlorade

Det finns ett uttryck på franska som kan översättas till ”alla örfilar som går förlorade”, och det passar utmärkt när folk ger sig på att kommentera dina mat-”val” genom att kanske upplysa om att godis nog inte är så nyttigt för dig. De tycks inte tro på att det står mellan godis och INGENTING.

Jag menar, sitt med maginfluensa på jobbet. Var pigg, le och skratta som vanligt. Se genuint glad ut när folk gratulerar dig för graviditeten.

Det är inte så lätt, jag lyckades inte. ”Hon verkar inte glad”, sa min chef bekymrat när jag gått hem en dag (min kollega berättade det för mig). Men alltså, även om jag inte har några problem med att stå fast vid beslutet att bilda familj, så kan jag inte känna så mycket alls genom den dova grågröna bubbla av illamående som avskärmar mig från allt och alla. Jag orkar inte. Illamående på den nivån tar färgen ur allt. När varje andetag känns som en hel dag och man inte minns hur det var att må bra, när energin går åt till att hålla sig på fötter och fungera någorlunda, när ingen medicin, omlagd kost, åksjuketabletter, åksjukeband eller massage hjälper det minsta, då är firandet med sprutande champagneflaskor i sommarsolen, alla som dansar och tjoar, konfettin som virvlar glatt i luften och den blivande pappan som lyfter upp en och snurrar lyckligt med en mitt i alltihop väldigt långt borta. Allt är mörkt, grått och trist. Och bittert, för alla andra ser så förbannat förvånade ut när man försöker förmedla vilken tortyr man upplever även just i detta nu.

Tabu

Av nån anledning verkar det vara snudd på tabu att tala om hur katastrofalt dåligt man mår. Folk blir illa till mods när man inte ler lyckligt och nöjt och klappar sig själv på sin platta mage som kommentar på det som just sagts. De tror väl att man ångrar sig, eller att allt inte är som det ska.

Falsk marknadsföring

Mamma sa att hon påminns om hur jobbigt det var när hon ser mig nu. Hon hade alltså glömt, vilket får mig att tro att kvinnor själva bidrar till den här falska marknadsföringen om guld och gröna skogar. ”Det blir bättre snart” säger de. När då? Om 2 år? 5? 20? Och hur vet de det? Jo men du ska se sen, det finns inget som går upp mot att bli mamma! Va fan, det är ett jävla halvårs plåga kvar till dess. Ett halvår. Jag har inga barn, jag vet väl inte vad som väntar heller! Du hade kunnat prata med mig om mitt nästa liv och det hade känts lika relevant. Jag är här och nu, och här och nu är ett andetag i taget, ett veckoförklätt år i taget. Jag har varit gravid i 3 månader i hela mitt liv, förmodligen mitt förra också.

Det är inte det man ser eller hör. Falsk marknadsföring. Kvinnor hjälper själva till. Å, nämen det går över ska du se, det där är bara nu, sen blir allt bra. En del av mig vill lappa till dem, en annan del förstår att de försöker trösta. Men det tröstar faktiskt inte att min upplevelse av detta förringas till något som inte riktigt räknas. Kanske sätter de detta i perspektiv mot vad som väntar efter det där halvåret som är kvar, kanske bleknar detta i jämförelse med framtida fasor. Konstigt nog tröstar inte det heller.

Olika för alla

Jag har förstått att det finns lika många olika graviditeter som det finns kvinnor på Jorden. Vi har alla olika sätt att hantera sjukdom, smärta och depression. Det som gör ont på mig kanske inte gör ont på dig. Det som gör dig ledsen kanske inte berör mig. Så när du säger till mig att det går över, då vet jag bara att det gick över för dig – eller att du har förträngt hur dåligt du mådde. Du kunde lika gärna säga: Å, mår du dåligt? För mig gick det över jättefort. JAG hade inte SÅNA problem.

Jaha. Tack? Att det gick över för alla andra gör mig lite bitter. Lite som när man stått och spytt okontrollerat i ett par minuter som känts som flera timmar, och man efter det i brist på material ändå fortsatt och övningsspytt ett par minuter till. Den bitterheten.

Å, har du trillat i leran? Det har inte jag. Jag står upp. Jag ramlade en gång för några år sen, men jag kan inte minnas att det var nåt med det. Jaha, du har skrapat knäna i gruset också? Jahaaa… Gör det ont? Ajdå.

För att slippa förklara mig, och därmed bli arg över att det ska behövas, så har jag nu lyckats lära mig att le glatt och humma när folk är mysiga nog att gratta och bli glada för min skull. De vill bara väl.

Nu är jag en av dem

Så, tillslut passar även jag in i den där oinsatta bilden jag själv hade av graviditet när jag var yngre; jag är sluddertrött, eftersom all energi går åt till att genomföra allt som måste göras varje dag (förflytta sig, koncentrera sig, tänka, äta, lyssna, lägga på minnet m.m.). Jag är flåsig, eftersom jag helt saknar energibuffert och alltså blir gråtfärdig av tanken på att dessutom gå till gymmet – en handling som tycks kräva övermänsklig styrka. Jag förstår inte varför det kallas morgonillamående när det är håller i sig hela tiden. Jag är glömsk, inåtvänd, okoncentrerad och ouppmärksam, men inte på grund av ändrade prioriteringar utan för att det faktiskt är svårt att fungera som vanligt när man mår så pass dåligt. Jag pratar ofta om hur jag mår, men mest för att folk frågar och de frågar hela tiden. Det gör ingenting, det känns till och med bra. Trots att jag vet om att jag pratar mycket om mitt mående, och jag kan bli trött på min egen röst och hela grejen, så pratar jag ändå. Mina vänner, kollegor och familj frågar, och lyssnar. Och för mig blir det lite som att för ett ögonblick få avlasta mig mentalt på någon annan, och det är ju självklart att jag tar den chansen.

Det här med att fungera normalt

En kollega berättade att alla hormonomställningar i kroppen gör att hjärnan ”inte riktigt hänger med”. Hon jämförde med tonåringar. Du vet hur det kan vara när man ibland ställer en fråga till en tonåring och tonåringen inte lyckas svara, hen bara låter. ”Eeeeehhh…”. Hon sa att hjärnan är van att fungera på ett sätt, i tonåren bildas nya vägar och ibland så hittar de elektriska impulserna i hjärnan helt enkelt inte fram riktigt. De skickas iväg och ”åker vilse”, de kommer inte riktigt fram där de brukar.

Jag vet inte om det stämmer, men det är på pricken så det känns. Det är som att ha lånat någon annans hjärna och inte lärt sig styra den ordentligt. Den vill inte samarbeta. Den kör sitt eget race och talar om saker för dig som du VET inte stämmer; rå tomat smakar inte diskmedel. Punkt och slut. Alla människors andedräkter, inklusive din egen, luktar inte som om man ruttnade inifrån. Och nej, man kan inte leva på enbart färskpressad apelsinjos. Det är inte heller rationellt beteende att bli fly förbannad innan man ens är säker på att ha fattat vad som just hände. Hell’s Kitchen är inte en anledning att bryta ihop och gråta. Ändå, likt förbannat, kan man inte göra så mycket åt det. Ibland känns det som att vara åskådare till sitt eget liv;

”Jag tog just en kaka ur samma kakpaket som alla de andra kakorna jag tryckte i mig igår som om det inte fanns någon morgondag. Ändå smakar kakan spya. En chokladkaka kan inte smaka spya. Det måste vara nåt fel på kakan, jag provar en annan. Hm, samma sak. Jamen det går väl över, jag äter ändå. Ok, det går inte att svälja. Jag har tappat kontrollen över mitt eget svalg.

 


Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar ca 5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas.


Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

 

4 thoughts on “0-3 månader

Kommentera