Till slut blev jag desperat

”Jag kan ta Adrian”

Björn var hängig hela förra veckan, vilket ledde till att jag sov inne hos Adrian, vilket ledde till att jag, när fredagen kom, var lite trött. Den kvällen sov jag i min egen säng, bredvid Björn – vilket i ärlighetens namn känns som att jag gör max, MAX, hälften av alla nätter –  som sa ”visst, jag kan ta Adrian”.

”Jag kan ta Adrian”, när Björn säger det, innebär att Björn går upp på natten om Adrian så kräver (vilket han alltid gör). Det i sin tur innebär att jag måste sova med öronpropp även i min egen säng men va fan, spela roll.

Vad som däremot spelar en jäkla roll, visade det sig, är Björns attityd när ungen vaknar. Jag menar, jag fattar, han var inte heller pigg efter den veckan. Han ryckte irriterat undan sitt täcke och vidare över på mig, ruskade sig ur sängen, och lämnade bägge dörrarna öppna när han gick och tittade till Monsieur. Jag hörde allt, och måste tydligen lägga mig i. I och med mitt ”det står ett vattenglas i bokhyllan” antog Björn att jag var klarvaken och gav grönt ljus till vidare stök med vidöppna dörrar.

Skit samma. Vi somnade om, bara för att väckas en timme senare av en Adrian som precis väckts av en Simon som precis öppnat dörren och högt och gnälligt kallat på sin mor. Björn blev arg och studsade upp och skulle reglera situationen, vilket ledde till en MYCKET upprörd och högljudd Simon och därmed också en likadan Adrian. De var tre som vrålade, med öppna dörrar, när jag släpade mig upp och gick för att guida Simon tillbaka till lugnet.

Skit samma. Jag gick och la mig igen, somnade, och det var där nånstans som den natten spårade ur. Det var där min hjärna MÅSTE ha tänkt att det var ett kul tema, det där med livligt ledsna protester och maktlöshet, så vi kör vidare på det.

När det gick åt pipan

Scenen för min mardröm var en tunnelbanestation jag passerar varje dag på väg till skolan (liksom praktiken). Handlingen var inte så farlig. Jag satt på tåget tillsammans med mamma och barnen. Adrian sprang plötsligt av tåget precis innan dörrarna stängdes. Vi ropade och sprang upp, och sen stod jag vid dörrarna och såg perrongen med min tvååring sakta börja glida.

I verkliga livet skulle det där i princip aldrig kunna hända. Jag skulle knyta fast honom i vagnen istället för att låta honom gå omkring. Jag skulle annars ha stått precis bakom och hunnit hoppa av eller dra in honom, och om inte så finns det nödbroms. Det där är tyvärr ingenting som jag, förvirrat nyvaken i stel skräck och ångest och maktlöshet kl 05, kan ta till mig. Det spelar ingen roll hur mycket jag talar om för mig själv att det bara var en dröm och att det inte skulle kunna hända. Vem lyssnar på sånt? Mycket roligare att plåga sig själv lite till.

Dagen efter

Den morgonen försökte jag rycka upp mig men till slut tittade jag ynkligt på Björn och sa:

”Jag är desperat. Jag behöver sova. Kan ni gå ut?”

Charmigt, jag vet, men han fattar ju. Nattens skrikhalsar brottade sig ut genom dörren och kom inte tillbaka förrän 1,5 timme senare, då det var dags att ta emot grannarna på förmiddagsfika. Då hade jag hunnit sova och städa, och livet kändes möjligt igen.

1 thought on “Till slut blev jag desperat”

Lämna ett svar