Jag hälsar dem med glädje, och lättnad, utan att riktigt förstå varför. Skulle bebisen komma nu så skulle han klara sig, jag är i v 35+2, men han är inte klar än så helt nyttigt skulle det väl inte vara. Det är mer min otålighet som talar.
Jag tror att lättnaden har med smärtans karaktär att göra. Om det är på det här sättet som det gör ont senare, dvs om den lätta smärta som är nu är släkt med värksmärtan, även om den är tusen gånger värre, så skrämmer det mig inte från vettet. Jag blir istället bara orolig. Jag tror att mycket av min rädsla, och säkert förlossningsrädsla i största allmänhet, handlar om ovissheten inför vad man har framför sig. Ordlös skräck är den värsta, för den går inte att tackla.
Sammandragningarna började i förrgår kväll på väg hem från förlossningskursen, men jag fattade inte att det var det då. Jag var jättetrött och spänd och sur över Björns dåligt planerade tvätt på hemmaplan. Det var kallt och vi gick ganska fort (för mig). En bit från huset gjorde det plötsligt tväront i livmodern, som det kan göra ibland vid mensvärk, och jag vek mig spontant framåt och stannade. Så höll det på ett par gånger tills jag kom på att ta pyttesteg resten av vägen.
Igår var det likadant vid några tillfällen på jobbet, och igår kväll efter uppackning av ateljén (å vad bra det kommer att bli!) höll det rytmiskt långsamt i sig under en dryg timme eller så innan vi gick och la oss.
(Det kommer bli mycket bättre, men med tanke på hur det såg ut när jag började så ör jag riktigt stolt 🙂 )
Undrar om jag ska ta det som att jag kör för hårt med mig själv…? Jag tycker inte att jag gör det alls eftersom kroppen inte säger ifrån, men samtidigt, i ärlighetens namn, så blir jag ju så jättetrött efter halva dan att jag kanske borde ta den ÄNNU lugnare.
Herregud, om det fortsätter så här kommer jag snart inte kunna gå tre steg utan att sätta mig och vila.
Läs Vårdguidens artikel om sammandragningar under graviditeten.
