Etikett: vardagsrutiner

Egen tid – nästan generande bra

Det är så att jag knappt törs skriva det, jag vill inte jinxa det liksom, men just nu, just den här tiden på dagen (klockan är 09:42) är bara min och jag älskar och passar på den som Gollum’s Precious.

Simon är lämnad på föris. Adrian somnade i bilen och sover vidare i babyskyddet i soffan. Jag har tänt en brasa i kaminen, gjort te i chokladfonduekoppen – en av mina käraste ägodelar, för övrigt. En skatt från en ängsloppis i Frankrike – och krupit upp i soffan med en filt och datorn i knät.

Egen tid.

Bara min.

Bara jag.

Jag sitter och gottar mig i mitt alldeles egna Precious Moment, väl medveten om att det kan ta slut vilket ögonblick som helst.

Det är lite som en brutalt tidig morgon när man lyckas vara först upp OCH utsövd. Allt är tyst och stilla, och stunden liksom andas löften och inspiration. Man står på tröskeln till en ny dag som man fortfarande kan forma precis som man vill.

Allt är möjligt.

Sen är det nån som vaknar och skriker, och stunden slutar med ett mentalt frispel à la Gollum.

Sedan blir allt bra ändå men lugnet, stillheten, MIN stund är borta.

När man är trött kortas stubinen avsevärt, det tror jag de flesta kan skriva under på. När man är sjuk och sover lite tokigt och ändå ska hålla samma tempo som vanligt så försvinner den helt. Min tålamodsbuffert reserverar jag till Simon så stackars Björn får det inte så lätt alla gånger.

Tydligen står han ut med mig ändå. Jag har det nästan generande bra…

Jag skulle kunna använda den här tiden till att sova, eller tvätta, städa, sortera kläder, planera lunch och middag eller nåt annat evighetskul, men äsch. Skitsamma.

 

 

Att få snurr på vardagen som tvåbarnsförälder

Ibland känns det som att det är jag som sätter upp reglerna här hemma och Björn som rättar sig efter dem. Inte så att jag inte lyssnar om han tycker saker, för det gör jag, det är bara det att det mest är jag som tycker saker. När han var föräldraledig tyckte han mycket mer, jag antar att det ingår i arbetsuppgifterna som hemmaförälder att stirra sig blind på saker och ha starka åsikter om dem.

Anyway… Jag vill inte bråka med honom, men du vet när man är hemma hela dagarna och inte sover bra (alls) på nätterna och man liksom siktar på när ens partner ska komma hem och man kan slappna av lite grann, och så liksom… ja, så liksom får man inte det.

Första spontana tanken när det inte blir som jag tänkt är att sura och säga precis vad jag tycker om saker och ting. Nu vet jag att mina första intryck nu för tiden inte är att lita på, så jag tjurar i tysthet ett tag och attackerar sedan från ett lite mer diplomatiskt håll:

”Älskling, vi behöver prata ihop oss lite. Vad har du för förväntningar på din tid hemma på kvällen efter jobbet?”

Kan man vara luddigare? Jag fick utveckla genom att svara på min egen fråga:

”Mina förväntningar, till exempel, är att när du kommer hem så är vi tillsammans alla fyra tills Simon går och lägger sig. Om vi inte är överens där, så måste vi komma överens om nåt annat för annars kommer jag bli besviken och sur varenda kväll i onödan.”

Björn, totalt avväpnad, höll med. Vad ska han annars göra? Han sa att han inte har landat i att vara tvåbarnsförälder och att det per konsekvens innebär att vi har 2 barn hemma nu, och att han inte fått in rutin på det. Det förstår jag för det har inte jag heller. Det är svårare än man tror. Inte så att man glömmer att ett av barnen finns, utan snarare att vi inte lärt oss än vad det innebär i praktiken att de är två.

Härom kvällen, alltså, lärde vi oss till exempel att en av sakerna som detta innebär är att man inte kan avlägsna sig utan att säga till. Även om det är för att betala en försenad räkning. Uppenbart, kan tyckas, men när man väl står där är det inte så enkelt.

Småbarnsvardagen närmar sig

Idag är Björn sista pappadag; Tvåan föddes ju på fredagen så Björn jobbar imorgon. Jag tyckte han kunde ta en klämdag där, men det verkar inte som att det är aktuellt i konsultvärlden.

Under dessa 2 veckor har vi Björn påbörjat monteringen av köksbänken vi ska ha längst bak i köket. Det är tydligen lite pilligt men det går framåt och han är inte supertaggad på att återgå till jobbet riktigt än.

babyseat

Det känns lite nervöst att ha pojkarna själv hela dagen imorgon… Vilket är jättekonstigt, eftersom Simon är på förskolan 9-15 och Tvåan sover ca 18 timmar per dygn. Plus att det är MINA pojkar. Men det känns lite vingligt inför utsikten att styra upp en småbarnsvardag som funkar för oss alla 3 på egen hand.

Egentligen borde det vara en axelryckning för mig med tanke på alla mina aupair-år, men nu är det mina egna ungar, jag är relativt nyförlöst och jag har ingen – alltså NOLL – känslobuffert för motgångar.

Det kommer med största sannolikhet gå superbra ändå. Det gäller bara att inte ta nånting för givet.

Jag har börjat längta efter förlossningen

Förlossningslängtan är här, äntligen. Inte längtan efter smärta, dödsångest och annat kul som gärna går hand i hand med händelsen, men efter att inte längre ha ont i kroppen, att kunna röra mig obehindrat och slippa vakna varje gång jag vänder på mig. Bland annat. Jag drömde inatt att barnet kom nu istället och känslan av att komma i mål, äntligen, skuggade själva förlossningen.

Jag längtar efter ”ledigheten”; att få ägna mig åt min familj helt och hållet. Simons inskolning står antagligen för en del av de här känslorna. Jag hatar att bara träffa honom 30 min på morgonen och that’s it. Alltså det är inskolning, han ska vara där till kl 9 och vi sov länge imorse. Jag åker till jobbet kl 14, kommer hem 23.30 då hoppas jag för hans skull att han inte är vaken. Det är bara idag och imorgon som det är såhär, senare så ska vi prova och se hur det går att lämna honom på förskolan till mellis vid 14, eller lagom till 30 min lek före lunch.

Det är bara 2 dagar i veckan som vi går om varandra, så vi får prova oss fram för just nu tycker jag att hela konceptet suger och funderar på att säga upp mig och bli hemmamamma.

far och son på väg till förskolan
Björn och Simon cyklar till förskolan i regnet.