Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the facebook-pagelike-widget domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /customers/b/7/3/mammatrams.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 6114
Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the wp-2fa domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /customers/b/7/3/mammatrams.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 6114
Jag tänker mycket på Italienresan när jag tänker tillbaka på 2017. Det var en så händelse- och upplevelsekompakt resa, på så många plan. Jag minns den med värme, bokstavligen, men också som något vi klarat av, för det var lite jobbigt mellan varven.
Ett bra exempel är när vi sista veckan tänkte att vi skulle bryta trenden med pool och middagspromenad till restaurang i stan, och styra upp besöket i Florens.
Florens
Vi ville ha en struktur på besöket, för att inte bara dra dit och sen vandra på måfå med noll koll, och hittade framför allt 2 länkar* som vi sparade ner på telefonerna för att kunna ta fram på plats.
Det höll ett litet tag. Vi kom ända till katedralen, via några sevärdheter på vägen som inte var så mycket att se för oss eftersom vi inte ville gå in med barnvagnen och inte är särskilt historiskt bevandrade vad gäller just Florens. Eller Italien. Eller alls, faktiskt.
Sen åt vi lunch, sen hittade vi ett torg med en karusell som jag åkte med Simon medan Adrian sov, och sen tyckte vi att vi kunde släppa alla ambitioner och gå efter GPS:en till Florens berömda bro med hus på.
Där nånstans slocknade pojkarna, och den här bilden sammanfattar ganska bra deras dag i Florens:
Här kommer andra etappen och 3e delen om vår resa till Italien. Jag ligger efter här med, men vaddårå.
Agriturismo Il Mulinaccio, Volterra, Italien
Volterra är både kommun och stad i Toscana. Vi hade bokat på Alessios agriturismo Il Mulinaccio för 4 nätter, eftersom vi har vänner som har kontakter och var där förra sommaren med sin då ettåriga dotter, och rekommenderade det.
Det låg så avsides att jag började undra om vi verkligen ställt in GPS rätt när bilen började klättra uppför en mycket smal och brant grusväg som inte var mycket mer än två hjulspår i den torra jorden.
Alessios vingård är mycket vacker. Han driver sitt ställe med 8 rum, varav 4 är lägenheter, odlar sina vindruvor till eget vin, där finns även olivträd och fruktträd, och i den lilla restaurangen lagar hans mamma fantastiskt god mat.
När vi var där hade det inte regnat på så länge att allt var torrt. Barnleksakerna – en plastrutchkana, en gunga, en lekstuga i plast – låg på gräsmattan mitt i solen och hettan. Det gick bara att vara där på kvällarna, men det gjorde ingenting för där fanns en pool och dessutom ligger stället inom 30 min bilresa från olika städer och byar, framför allt San Gimignano, Italiens äldsta turiststad och Volterra, staden i Twilight-filmen (för den som har koll på sånt).
När vi kom dit hade Simons vattkoppor lugnat sig, men han var fortfarande inte helt pigg. Vi åt middag i restaurangen där Alessios mor lagar fantastisk mat med råvaror från gården och lokala regionen.
Glöm romantisk middag
Vi var ensamma i restaurangen på kvällen. Middagen bestod av 4 rätter visade det sig, och efter 2 av dem var Simon uppe och sprang. Alessio har 2 hundar, Sophia och Chanel, och dessa var förstås föremål för allt mellan fascinerat närgånget intresse och panik-skräck.
Det skulle ha varit det mest romantiska kvällen i mitt liv, förmodligen, om vi inte hade haft barn. Och om myggen hade haft ett dåligt år (”welcome to my life”, sa Alessio när Björn berättade att jag fått 7 myggbett på lika många minuter).
Under 3e rätten välte Simon en träbänk av misstag och bröt ihop. Sen blev han livrädd för Chanel och skulle sitta i knät, fast det ville han inte så han skulle ner men inte bredvid Chanel och hon… ja, hon var ju där. Gick hon en bit bort gick Simon efter. Det blev omöjligt för oss att sitta ner båda två på samma gång, och tyvärr fick vi båda äta sista rätten på stående fot med varsin unge på armen under växelgråt.
Men det var fantastiskt gott.
Mera vattkoppor
Dagen därpå hittade vi vattkoppor på Adrian och sen var nätterna därefter igen. Men det gick ändå ganska bra, det verkar som att ju yngre barnen är, desto mindre påverkade blir de.
Vi åkte till Volterra en dag, och till San Gimignano en dag. Efter det insåg vi att det var bättre att undvika heldagar i städer med barnen, som inte tyckte det var överkul.
Jag led med Adrian, verkligen. Det var så varmt, och han var SÅ prickig… men som sagt, han verkade inte lida supermycket ändå.
Vattkoppor är luftburet, så vi frågade hur de ville att vi gjorde i restaurangen. Alessio sa att det nog var bäst om vi åt middag i lägenheten istället, så hans mamma lagade grymt gott käk igen och Alessio kom och levererade det vid dörren. Funkade minst lika bra, och så slapp vi myggen.
Hurra för poolen
Simons koppor läkte så pass att han kunde bada igen, så en dag var vi bara vid poolen och höll på. Fantastiska solstolar, jättefint soldäck, och tillgång till skugga… återigen, den mest romantiska séjour jag varit på, om vi inte hade haft barn. Nu har vi det, och det gick bra ändå, men nästa gång åker vi dit utan dem.
Regionen är fantastisk. Toscana är fantastiskt. Jag rekommenderar att åka och hälsa på hos Alessio, en vistelse på typ 3-4 dagar är alldeles lagom.
Fick sitta i traktorn
Simon har som jag kanske sagt stort fokus på maskiner. Alltså grävmaskiner, traktorer, bilar, flygplan och så vidare. Alessio har naturligtvis en traktor (en RÖD!) som Simon pekade mycket på när vi var där. Till slut frågade vi om det var ok för Simon att få åka med i traktorn lite grann, vid tillfälle.
”Yeees, of course! Now?”
Jaa, om det passar nu så absolut. Varken jag eller Björn hade mobil med oss just då men Alessio tog bilder på Simon som först inte vågade gå nära den, men sen satt där och pillade, tryckte, petade, drog, brummade och hade sig av hjärtans fröjd.