Att hitta balansen mellan föräldrar

Playa de las Américas, Teneriffa

Sedan jag började må illa har tillvaron varit ganska kämpig, men nu när det är bättre ser jag effekterna av det.

På plussidan har vi Björn, som tvingats ta det större ansvaret av oss, som förälder. Han har blivit jättebra på det; han håller reda på hur länge Simon har sovit, vad och när han åt sist och packar både skötväska och vagn utan att fråga mig om vad som ska vara i.

Jag har kunnat luta mig tillbaka och ägna mig åt att må uruselt. Jag har lekt med Simon liggande i soffan, gått nån enstaka promenad, legat på en madrass i hans rum medan han har lekt runt och på mig och annat liknanade i försök att inte försvinna… men man kan vara frånvarande utan att för den skull vara borta.

På minussidan har vi nämligen Simon. Han tyr sig så klart till den som tillhandahåller mat, sömn och aktivitet, och det har varit Björn i flera veckor. Jag som alltid har varit ”huvudförälder” (och Björn mer som en farbror) har tänkt att det inte är så stort som det känts, att det är övergången till att vara en av 2 lika som inte gått obemärkt förbi för mig – dvs it’s in my head. I morse här på frukosten gick det äntligen upp för mig att nej, det är inte bara i mitt huvud utan det är verklighet. Björn reste sig för att gå och hämta mer mat, och Simon tittade efter honom länge efter att han försvunnit ur synhåll. Sedan tittade han på allt utom mig tills Björn kom tillbaka.

Det känns i mammahjärtat. Jag vet han inte gör detta medvetet, att jag inte varit BORTA och att oavsett vad som händer så kommer jag alltid vara hans mor, ingenting kan ändra på det, men det är inte så kul att hamna så i skuggan av sin partner så jag bestämde där och då att nu får det vara nog.

”Jag måste engagera mig mer i Simon”, sa jag när Björn kom tillbaka, och förklarade varför.

”Men du har ju inte haft nåt val”, sa han som för att försvara mig för att jag inte varit så delaktig. Nu däremot så har jag det.

Utmaningen blir att hitta en balans oss emellan som funkar så att alla trivs. Hur sjutton gör man det?

Morgonpromenad längs stranden

Playa de las Américas, Teneriffa

Som hämnd för igår morse (då vi fick sova till 8:30) vaknade Simon kl 7. Frukosten öppnar 7:30 och solen går upp kl 8 så vi var bland de första på plats, och sen var det plötsligt dags att aktivera sig.

Det är lite för kyligt för poolhäng kl 8:30, men vi lär oss snabbt och precis som alla andra här la Björn beslag på en solstol vid barnpoolen genom att lägga en handduk på den innan vi gick ut på en morgonpromenad längs stranden.

Igår eftermiddag gick vi en lång promenad med stranden på höger sida, så idag gick vi åt andra hållet.

Det står en snubbe och metar bakom mig, ser du? Märkligt valt ställe, i alla fall för mig som inte är det minsta insatt i den mystiska konst som fiskandet tycks vara. Vad kan möjligen nappa på 30 cm djup? Längre bort såg vi surfare, de är med på bilden men de syns knappt, och ååå jag blir så sugen på att testa. Jag tror det skulle passa mig.

Det är mycket bättre med illamåendet, även om det är inte borta så har jag långa stunder utan nåt alls och det är så man kan gråta av lycka. Jag kan känna hunger och trötthet utan att vilja gå och kräkas. Jag håller tummarna så att knogarna vitnar att inte få missfall – av alla uppenbara och självklara anledningar förstås, men mycket, väldigt mycket, för att jag inte vill gå igenom en till graviditet. I gravidappen står det att illamåendet ska börja avta nu och det har det gjort, men det här med att hyn ska bli bättre och håret tjockare/glansigare/mer bångstyrigt kan jag bara skratta sarkastiskt åt för jag är finnig som en tonåring och tappar mer hår än vanligt… Men det gör ingenting, det går över det med (?). Dessutom är vi inte hemma så det är inte vårt avlopp jag sätter igen.

Framme på Teneriffa!

Playa de las Américas, Teneriffa

Tjo! Detta skrev jag igår, men när det krånglade valde jag att gå och lägga mig istället. Vi har köpt wifi till 2 enheter, en till min dator och en till Björns mobil.

Jösses, alltså den här dagen… Vilken grej.

Först var vi uppe mitt i natten eftersom det ställdes om till sommartid och vi skulle vara på Arlanda kl 06. Sen körde jag dit under tungt illamående och intensivt tesörplande ur termosmuggen, Carina följde med och körde hem bilen åt oss igen (hon hälsar på hos oss några dagar efter sin Romresa), och, håll i hatten, vi kom fram EXAKT enligt tidsplanen. Halleluja. På Arlanda fanns det sulkys att låna så vi slapp bära på Simon. Boardingen gick smidigt, vi fick säten utan nån bakom, och innan start kom en flygvärdinna och sa till mamman och dottern som satt bredvid oss att om de ville så fanns det lediga säten för dem längre fram, så behövde vi inte sitta så ihopträngda (och de slapp sitta bredvid en bebis). De såg lättade ut och vi bredde ut oss över 4 säten.

Starten och stigningen gick utan ett pip från Simon, som fick vatten i nappflaska en klunk i taget för att få hjälp att tryckutjämna. Under flygningen hann vi med totalt 5 varv runt gångarna i planet. Första varvet gick jag med ryggen böjd och honom knallande framför mig, och eftersom han ler och hojtar åt alla så blev det många stopp och samtal om sånt som bara Simon fattade på vägen. Andra varvet gick Björn med honom i famnen och blev förvånad över att mötas av ”hej Simon!” från både höger och vänster längs gången.

Landningen var stökig, alltså med mycket turbulens och ett misslyckat första försök, men Simon fick vatten och kex för tryckutjämning och pillade sig på öronen bara nån gång. Inte ett pip. Eller jo, men det var av uttråkning och stillasittande.

Att få bagaget tog lite tid, men vi behövde inte vänta länge sen innan transferbussen började rulla. Simon låg helt utslagen i min famn och bara stirrade orörlig på mig. Jag visste att han var förbi av trötthet och tänkte att han kanske inte lyckades somna för att det hände för mycket runt omkring, men efter ca 10 min stirrande satte han sig upp och började tokspy. Allt kom upp; lunchen, brödet, kexen, rubbet och det tog inte slut. Han spydde som jag de senaste veckorna, med en reflex som inte vill lugna ner sig, och det är inte kul. Han kräktes, och grät, och kräktes, och skrek, och kräktes ännu mer. Vårt hotell var det första stoppet som tur var, och jag klev ur bussen med en droppande bebis och tröjan genomsur av spya.

Nu sitter vi på rummet/lägenheten, jag tog just lite bilder på utsikten men det visar sig att min mobil inte kan prata blåtand vare sig med Björns mobil eller min dator så jag lyckas inte ladda upp dem. Jag löser det imorn. Stället är i alla fall helt ok, lite tråkiga färger bara men vad gör det. Nu måste vi sova… klockan är ju redan 20:38.

Hotellet

Teneriffa, Playa de las Américas, Compostela Beach.

Vi sov tills Simon väckte oss kl 8:30, sen åt vi frulle på hotellet och sen gick vi en sväng runt strandkvarteret utanför. Vi gick ner och kände på vattnet vid stranden också, Björn satte ner Simon i sanden precis i vattenbrynet. Simon plaskade lite, tittade på sanden, sen sköljde en våg in så han hade vatten upp till hakan, sen var det inge kul längre så då gick vi till babypoolen på hotellet och badade lite där. Eller ja, Björn och Simon badade medan jag låg på en solstol och tog bilder.

De där badkläderna skyddar säkert jättebra mot solen, men när man blir blöt så blir man blöt och solen värmer inte lika effektivt genom vått tyg som genom torrt. Simon frös snart så han skakade, ändå kröp han direkt tillbaka till vattnet så fort vi försökte värma honom. Jag mår nästan inte illa (!!!!!!!!!), men det här med mat förblir lika centralt så vi bestämde oss för att gå och äta lunch nånstans istället.

Simon brukar sova vid 12. Vid 14:15 gick vi från lunchrestaurangen och då var ungen ganska spak. Vi hade helt glömt bort att han skulle sova, och tiden gick så fort…!

Nu väntar vi mest på att han ska vakna igen så vi kan gå ner och bada lite mer, klockan är redan 17 så med bad, dusch, allmän fräschning och promenad till restaurangen blir det nog middag ganska sent.

Äsch. Det är ju semester ?

Det här med bilder har förresten löst sig: vi använder systemkameran och importerar med minneskortet i datorn. Bilderna från igår kommer kanske upp om några veckor, om jag kommer ihåg ?

Teneriffa, Playa de las Américas, Compostela Beach.

Vi sov tills Simon väckte oss kl 8:30, sen åt vi frulle på hotellet och sen gick vi en sväng runt strandkvarteret utanför. Vi gick ner och kände på vattnet vid stranden också, Björn satte ner Simon i sanden precis i vattenbrynet. Simon plaskade lite, tittade på sanden, sen sköljde en våg in så han hade vatten upp till hakan, sen var det inge kul längre så då gick vi till babypoolen på hotellet och badade lite där. Eller ja, Björn och Simon badade medan jag låg på en solstol och tog bilder.

 

 

 

 

De där badkläderna skyddar säkert jättebra mot solen, men när man blir blöt så blir man blöt och solen värmer inte lika effektivt genom vått tyg som genom torrt. Simon frös snart så han skakade, ändå kröp han direkt tillbaka till vattnet så fort vi försökte värma honom. Jag mår nästan inte illa (!!!!!!!!!), men det här med mat förblir lika centralt så vi bestämde oss för att gå och äta lunch nånstans istället.

Simon brukar sova vid 12. Vid 14:15 gick vi från lunchrestaurangen och då var ungen ganska spak. Vi hade helt glömt bort att han skulle sova, och tiden gick så fort…!

Nu väntar vi mest på att han ska vakna igen så vi kan gå ner och bada lite mer, klockan är redan 17 så med bad, dusch, allmän fräschning och promenad till restaurangen blir det nog middag ganska sent.

Äsch. Det är ju semester ?

Det här med bilder har förresten löst sig: vi använder systemkameran och importerar med minneskortet i datorn. Bilderna från igår kommer kanske upp om några veckor, om jag kommer ihåg ?