Hur vi (hittills) fått våra barn att sova

Jag hittade ett inlägg på en annan blogg för ett tag sedan, där frågan ställdes hur andra gör för att få sina barn att sova. Det är lite av ett lustigt sammanträffande med tanke på de senaste dagarnas utveckling, men jag tar det från början:

Spädisar

Adrian, nu 2 månader, har lite bråttom och blir arg när bröstmjölken inte rinner tillräckligt fort på kvällen, han bråkar och slåss och somnar ofta vid bröstet. Resultatet blir att han vaknar efter en timme eller två och ska ha mat igen, eftersom han inte hann äta klart. Jag upptäckte, tack vare svamp- och antibiotikabehandling för mina fantastiskt roliga amningsrelaterade problem, att det gick bättre att pumpa ut mjölk och ge honom den på flaska innan sängdags. Han sov djupare och fler timmar på raken på det eftersom han då åt mycket mer och blev ordentligt mätt.

Sedan jag började sova med honom direkt intill mig så sover han hela nätterna. Visst, vi vaknar ibland, men han somnar om direkt. Om han alls vaknar. Han kanske bara sparkar på mig i sömnen.

När Simon var 3-4 månader gammal tröttnade jag på att aldrig få sova mer än 3 timmar i sträck. Moster Catrine (BVC-sköterskan) tipsade då om att försöka hålla honom vaken en lite längre period precis innan sängdags. Vi höll honom vaken under ca 3 timmar innan han skulle sova (minns inte mellan vilka tider men det beror ju på barnet). Det skreks och protesterades förstås, men han började hör och häpna faktiskt sova 6-timmarsnätter efter det.

Etablerad dygnsrytm

När han började etablera sin dygnsrytm började vi natta honom i hans egen säng, alldeles intill min med madrassen i höjd med min. Vi satt på bollen med honom och sjöng tills han blev groggy, sen la vi honom i sängen och låg bredvid tills han somnat. Ibland höll vi handen, ibland inte, och Simon kunde sprattla i 20 min innan han slocknade.

Eget rum

När han blev äldre fick han flytta in i sitt eget rum, eftersom vi störde honom och han störde oss. Vi fortsatte att natta honom på samma sätt. Ibland ville han inte ligga ner alls och vi fick sitta och hålla ner honom tills han slappnade av och slutade snurra runt och envisas med att ställa sig upp. Det kunde ta 10 minuter, det kunde ta en timme, men oftast runt 20.

I samband med att mamma börjat sitta barnvakt på kvällen ibland, så började jag lägga Simon på samma sätt som tidigare men istället för att ligga kvar så gick jag ut och stängde dörren. Han protesterade, men bara halvhjärtat en stund och de gånger det övergick i äkta gråt gick jag tillbaka igen och låg bredvid som förr. Det hände kanske 3 gånger. Simon har sedan dess varit extremt lätt att natta; pyjamas, blöja, d-droppar, tandborste, bollhopp med sång, godnattkram och puss, och klart på 15 minuter. Sedan somnar han inte direkt, oftast kan vi höra honom sitta och leka i sin säng, dra interna skämt och skratta högt, men han är nöjd där han är och somnar när han blir tillräckligt trött. Ibland efter en kvart, ibland efter en timme.

Det vill säga… ända tills annandagen. Nästan ett år höll det. Men det är i alla fall så vi har gjort hittills, och det har funkat kanon. Vi får väl se hur det går fortsättningsvis.

 

Morgontimmarna: mamma dreggelsover i tvåminutersstötar

Solen bränner på huvudet, och den dallrande hettan gör det svårt att se ingången. Mina nakna fötter tar ojämna steg över den torra och spruckna jorden, de värker av värmen och den långa vägen. 

“Eh! Eh! Äääää…”

Jag närmar mig ruinen. Värmedansande minnen av andra byggnader bakom den, och blommor…

“Eh! Gääää-ää-äh! Äh! ÄÄH!!”

Det luktar hö, och bränt. Det har brunnit här. Hettan under fötterna bränner nästan hål i dem. Jag springer sista biten mot dörren…

“NGÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!”

Mörkt. Det är mörkt. Och inte särskilt varmt. Barnet skriker lite högre; kanske hörs det dåligt här? Jag ligger i min säng, det är uppenbarligen fortfarande natt. Jag gör en ansats att vända på mig för att ta barnet vid hornen men det händer ingenting, sömnen pressar mig mot sängen med hela sin tyngd. I mitt huvud trängs bilder av ökenlandskap och hägrande ruiner med vetskapen om lampan som måste tändas.

När jag lyckas häva mig upp till handlingskapabel nivå kastar jag ett öga på klockan; 04:21. Segerviss konstaterar jag att vi sovit i – trumvirvel… – tre och en halv timme!

Ja, tre och en halv timme i sträck är länge, det brukar bli två och en halv. Men jag är glad, vet du, för jag har en kompis med tvillingar som fick ihop till två timmar per natt under en tid. Lycka och tacksamhet är däremot inte vad som får hjärtat att hoppa över ett slag när den ljusa öknen bleknar och ersätts av någon som anser att natten säkert måste vara över kl 05 och att det är bäst att ha frukosten avklarad då så att man är redo att ta sig an dagens utmaningar – vilka för övrigt brukar bestå av att hålla sig vaken två timmar i sträck.

Men det är klart, det är bara nu. Om inte särskilt lång tid kommer han att rätta in sig i rytmen, och då kommer en del av mig sakna de där mysiga tysta morgontimmarna av (bitvis) stillsam skuggfäktning, förvånat lampstirrande, nappletande utan händer och vila på mammas bröst medan mamma dreggelsover i tvåminutersstötar.

Vi kan inte lyda hans minsta vink

Jag berättade förut om Simons nyfunna svårigheter att komma till ro.

Det handlar mycket om att han behöver mer närhet och känner sig mer osäker än förut. Saker som tidigare passerat obemärkt kan skrämma honom eller göra honom utom sig av förtvivlan.

Test & trots

Han testar oss mycket mer också. Ett nej möts gärna av trots, och breda leenden när vi upprepar samma sak. Det verkar som att han blir glad av att kunna förutspå ett händelseförlopp, och om det slutar med ett tvärt nej och arga föräldrar bekommer honom mindre. Han kan hålla på i en evighet.

Jag har gjort det till en tjurskallig principsak att aldrig ge efter och backa från ett “nej”, så om man inte vill tillbringa resten av dagen med att ta ifrån honom leksaker som han försöker slå så hårt han kan mot fönstret, och sedan lyssna på gallskrik, så utvecklar man en stark arsenal av avledande manövrar.

I Simons fall brukar “Var är (valfri leksak)?” i rätt tonläge bryta bärsärkartjuten mot förvirring och ivrigt letande. Sedan är fönstret glömt – för tillfället.

Oroliga kvällar

Vad gäller kvällarna så har vi hittills kunnat lägga honom fullt vaken i sin säng, säga godnatt och gå ut och stänga dörren, utan problem. Nu börjar han låtsasgrina direkt och ställer sig upp.

Jag kallar det för låtsasgrina, eftersom man tydligt hör hur han pressar fram gråten i ren protest. Jag sitter på pilatesbollen och hoppar stillsamt med honom i famnen, och sjunger, lite längre än vanligt men sedan gör jag som jag brukar.

Hantering

Pojken grinar upprört redan innan jag stänger dörren till rummet, men jag går ändå. Det är himla jobbigt, ska jag säga dig. Men vi har bestämt oss för att när han börja gråta uppriktigt – och det hörs väldigt tydligt – så går vi upp till honom igen och börjar om. Inte annars.

Det fungerar ganska bra. Han brukar protestgrina i 10 minuter eller så innan han ger sig. Jag hanterar dessa minuter ganska dåligt, det känns inte bra att låta honom gråta där uppe i sin ensamhet, men jag är säker på att det är vad han behöver. Han ska veta att vi inte lyder hans minsta vink, men att om han verkligen blir ledsen på riktigt så finns vi där.

Ibland har det hänt att han jobbat upp sig så till den grad att han glömt varför han gråter från början, och blivit riktigt ledsen. En övergiven bebis hjärtskärande gråt går rakt in i själen och jag kan inte fatta hur någon skulle kunna missta den för oäkta. Det har funnits kvällar då Björn blivit tvungen att natta honom 3 gånger innan han äntligen somnat.

Ingen oro

Som jag sa förut; jag är inte orolig, jag är fascinerad. Hittills har allting gått så lätt med Simon, jämfört med vad vi förväntat oss alltså. Det känns nästan bra att han krånglar lite. Det känns liksom normalt.

Men visst, vi har våra svackor. Nån gång mitt i natten, när pojken bara gråter utan att ge sig och ingen av oss vet vart vi ska göra av oss själva till slut. När man inte riktigt orkar komma ihåg sin noga uttänkta attityd och strategi, när allt bara rasar och man till slut ligger tårögd inne på madrassen på golvet i hans rum, i mörkret, och får blodstopp i armen som man stöttat upp mellan spjälorna för att kunna hålla honom i handen och kanske sova lite samtidigt. Men de nätterna passerar också. Numera tar jag med mig min egen kudde när detta blir nödvändigt, och somnar innan Simon gör det. Men det gör ingenting. Det är ok, trots allt.

Förändringen kom över en natt

Jag ligger på en madrass på golvet i Simons rum. Det är mörkt, men sommarnattens svaga ljus letar sig in i bakom rullgardinen och jag kan tydligt urskilja spjälsängen bredvid mig. Jag ligger på sidan med min son i famnen, han använder den lösa delen av min morgonrock som täcke. Vi har legat här i en halvtimme nu. Hans stora blå bambiögon ser svarta ut i mörkret, de söker oavbrutet min blick och håller den stadigt. Hans lilla hand småpillar och känner på mig, på min arm eller på halsen. Lugnt och stilla, som för att försäkra sig om att jag verkligen är här. Då och då blundar jag för att locka honom att göra detsamma, men han är obeveklig.

Jag tänker att om det är såhär det ska vara om nätterna nu, så är jag helt ok med det. Jag är så trött, jag orkar inte sitta på pilatesbollen mer och bebisen i magen har äntligen slutat sparkas, men min son i famnen som så tydligt vill ha mig nära får allt det där andra att blekna. Jag kan ligga vaken såhär resten av mitt liv, älskade barn, om du behöver det.

Stunden varar förstås inte för evigt. Snart börjar han åla sig loss och vill sätta sig upp och berätta saker för mig, och det är klart att han vill det. Det är Simon, han har mycket att dela med sig av.

Såhär har det varit i 2 veckor nu. Förändringen kom, bokstavligen, utan den minsta överdrift, över en natt. Plötsligt började han vakna runt kl 02 och ha svårt att somna om, han är svårsövd om kvällarna och söker mer närhet. Förr kom han och ville ha en kram, sedan vred han sig loss för att fortsätta med sitt. Nu sitter han kvar i famnen, masserar min överarm med sina fingrar samtidigt som han pekar på allt och vill, av allt att döma, att jag ska prata.

Jag är inte orolig, men jag är fascinerad. Att en förändring kan komma så whiplash-plötsligt, alltså. Samma beteende hos en vuxen hade kunnat spåras till en tydlig och antagligen ganska omvälvande händelse, men inte här. Inte vad vi vet, i alla fall.

Jag tror att det är resultatet av en rad anledningar. Jag tror att han går igenom nån slags fas, kanske är det snart tandsprickning igen, kanske har han växt extremt mycket på kort tid som alla verkar tycka, kanske har hans förmåga att uppfatta saker återigen förändrats. Han drömmer ju livligare.

I slutet av augusti är det inskolning på förskolan, sedan börjar Björn på sitt nya jobb. Jag tror framför allt att eftersom såhär små barn i så hög grad styrs av instinkt, så känner Simon av den stundande förändringen. Björn börjar som sagt på nytt jobb, han har börjat läsa på och tänka längre framåt igen. Simon tillbringar det mesta av sin vakna tid med honom, och känner säkert av sin pappas förändrade fokus.

Sedan ska vi inte glömma att saker och ting kommer att förändras radikalt i och med lillebrors ankomst i oktober. Kanske bidrar jag också till oron genom att tänka mer och mer på förlossningen. Hade det inte varit för påtagliga (smärtfria) sammandragningar kvälls- och nattetid så hade jag nog inte funderat så mycket på det nu heller, men du vet, de är svåra att inte märka. Lite som att inte fundera så mycket på att nån står och petar en i kinden om och om igen. Till slut måste det ju uppmärksammas.

Anyway, Simon kommer landa i det här också. De här påhitten kl 02 inträffar inte varje natt, och vissa kvällar testgrinar han bara i 10 minuter innan han ger sig och somnar… men mer om det en annan gång.

 

När alla sömntåg har gått och man står ensam kvar på perrongen

Du vet när man är så där trött att… eller det kanske du inte vet, alla upplever inte det här. Min far, till exempel, har samma min när jag försöker prata med honom om detta som han har när vi diskuterar färglära – alltså han ser ut som om jag pratade isländska med honom. Sen skrattar han retsamt åt mig, säger nåt i stil med “det där problemet har aldrig jag, jag brukar sätta mig i sängen, sikta på kudden, somna och hoppas att jag träffar den”, och ger mig en klapp på axeln. Så om du också är en av de överjordiska människor som inte alls vet vad jag menar, var glad för det. Himmelskt glad.

Du KANSKE vet när man är så där trött att man liksom mår lite illa, när man känner ansträngningen av att andas, när man försöker tjuva till sig lite vila överallt och hela tiden, när man stirrigt fastnar med blicken nästan oavbrutet och har svårt att slita den, när man kanske står ut genom att hålla sig igång non stop, när det är uppförsbacke överallt och man är nära att brista i gråt när en oförutsedd ansträngning oönskat tränger sig in i ens liv och tycks förstöra allt – som typ att bli nerkissad när man byter blöja, eller tappa ut den enda maten man har hemma på golvet.

Den tröttheten.

När dagen är slut – för tvärtemot vad man tror så tar den slut – så lägger man sig tidigt för att ta igen förlorad sömn och bli människa igen. Det är i det ögonblicket som jag misstänker att min kropp fungerar sämre än genomsnittet. Alltså, jag har svårt att slappna av, eftersom jag gått och levt på energireserver hela dan och vägrat slappna av. Det tar tid för mig att somna.

Igår var en sån kväll. Jag låg och kände sömnen erövra en tå i taget, och väntade. När det inte var så långt kvar lyfte Björn på täcket och vände sig och släppte in kall luft, och jag var plötsligt klarvaken igen. Men det är lugnt, så kan det vara, alla måste få existera på lika villkor osv. Samma sak, samma händelseförlopp, samma kalla luft och samma klarvakenhet en gång till. Yes, fan också. Det gör ingenting. Börja om.
Samma sak en gång till.
Kärnan i mig tappade det fullständigt men jag tvingade sammanbitet kvar lugnet.
Simon tappade nappen, jag hittade den inte så han fick den som låg på nattduksbordet. Han rullade fram och tillbaka som på ett skepp i storm, så jag höll honom i handen men då tog han nappen och började slå den mot spjälorna. Jag tappade tålamodet.

Det kändes som att det var sabotage, med flit, och jag var så arg. Jag fattade ju att det inte var så men ilskan brydde sig inte. Jag var för trött. Jag vände mig mot Björn:

“Alltså det här går inte. Jag orkar inte. Man kunde ju tro att det var nån form av sammansvärjning! Nu går jag härifrån!”

Jag tog kudden och flydde fältet, och stackars Björn fick ta resten av en livlig natt från min sida av sängen.

Man skulle kunna tro att jag somnade ögonblickligen då och sov hela natten, men ICKE. Jag var så upprörd, att det tog säkert en timme till att lugna ner sig, alla sömntågen gick och nattrafiken är glesare. Jag kanske lyckades framåt 01.

Hur man bäst hanterar en sanslöst trött dag

Björn har tagit semester och är hemma fram till 4e januari, och det är jag himla glad för. Speciellt med tanke på att vi haft elektrikern här igår och idag för att dra jord och ordna med ny elcentral, och jag skulle ha blivit tvungen att memorera vad han sa för att återge till Björn om inte han hade varit hemma. Jag kommer ju inte ihåg nånting, alls, nånsin, så det hade blivit lite jobbigt.

Idag har varit en aktiv dag eftersom jag varit så in i Skottland trött. Det fungerar så att om jag sätter mig ner och slappnar av så blir jag gråtfärdig och fixar inte att göra nåt mer den dagen. Ja, jag sov dåligt inatt. Jättedåligt. Faktum är att jag är osäker på om jag sov inatt. Hursomhelst, lösningen, dvs svaret på frågan hur man bäst genomlider en sådan dag när man inte har möjlighet att sova är att hålla igång.

Jag satt och hade andnöd av trötthet i fåtöljen imorse, men så ringde Anna och jag svarade med ett “Hej snälla säg att du vill gå på promenad med mig jag är så trött!”. “JAAAA!” sa hon.
Vi var på blomsterbutiken en halvtimme bort och botaniserade bland rean på julprylar, och så gick vi hem igen. Björn lagade lunch medan jag matade Simon, sen lagade jag ett nytt storkok käk till Simon som lär räcka i kanske 3 dar, sen somnade han och jag gjorde en ny header till bloggen, sen vaknade han och fick mat igen, jag åt, vi gick ut igen för att köra en blomma till Anna som hon lämnat i vagnen och hämta ett paket på posten.
björntygPaketet innehöll inte allt jag trodde att det skulle, det visade sig att jag hade glömt (!!?) att beställa tyget med björnar på som var så fint, men jag fick min svarta overlocktråd i alla fall. Och såklart tyget jag ska sy nyfödd-presenter av 🙂 En av Björns kompisar ska ha en liten flicka i januari nämligen.
Sen i alla fall så gjorde Björn mat igen tack och lov, nu har vi ätit, jag sitter och skriver. Det knasiga med mig är att trots att jag är trött intill vansinne så blir jag piggare på kvällen. Så är det alltid. Jättedumt. Lagom till sängdags kommer jag vara stirrig och ha svårt att sova.

Imorn kommer elektrikern tillbaka och slutför. Han kommer inte förrän efter lunch så vi hinner vila på förmiddan till skillnad från idag. Sen kommer Carina, Björns faster, sent på kvällen och stannar över jul och sen är det julafton och nyår och vår och slut på föräldraledigheten och hej och hå. Gud, jag borde gå och lägga mig med Simon. Klockan är trots allt 19:59…

tygleverans

Jag är jättepeppad, med lite tur och flyt får jag tid över imorn 🙂

 

På BVC av ingen anledning alls

i väntrummet på BVC

Alltså va fan. Blir man inte trött på sig själv eller vad? Jag sitter i väntrummet på BVC med Simon framför ett bilgarage, eller vad det nu är, på golvmattan. Vi skulle vara här kl 11. Klockan är kvart över, när jag äntligen tar upp mobilen och kollar i almanackan.

Torsdag.

Vi ska vara här på torsdag.

Planeringen inför det här besöket kl 11, vilket är den sämsta tänkbara tiden på hela dagen för Simon, började redan kl 05:30 imorse då Simon slapp somna om eftersom jag ville ha honom trött tidigare på förmiddagen än vanligt, så att han skulle somna tidigare och vakna tidigare, så att han skulle hinna äta innan vi måste gå hemifrån.

Jag lyckades. À la merveille. Men jag är inte alls övertygad om att jag kan göra om samma konststycke på torsdag.

Det är en pappa med sin 10-månaders här också, de har varit här och väntat ett tag de med… Jag fattar inte att jag alls reflekterar över detta, jag kan knappt stå för det, men det känns lite dumt att resa sig och bara gå. Jag är inte så stolt över mig själv just nu, och jag vill av någon anledning inte att det ska märkas att jag misstagit mig… Men det är bara att göra, skit i dem.

Det här hade kunnat bli ett riktigt nederlag, om det inte hade varit för att In&Finn har öppnat i centrum och jag hittade 2 vita trälådor med fönsterlock och sorteringsfack där innan vi gick hit. Jag har nu den eminenta uppgiften framför mig att sortera in smyckesdelar i lådorna…

Nu ska vi promenera hem igen.

Det är inte klokt vad sömnbrist gör med en

Jag var helt slut hela dan igår, så jag gick till sängs samtidigt som Simon precis som jag hade tänkt. Jag hann somna, bara för att bli väckt nästan direkt av hans sparkar, gny och gnäll och nappfippel och jag vet inte vad. I 2 timmar pågick vansinnet innan Björn kom och la sig. Då satt jag upp i sängen med huvudet i händerna och grät av trötthetsframkallat illamående, och hade börjat överväga att påbörja inskolningen av Simon i hans eget rum (som inte är klart) på en gång.
Jag hulkade saker som att jag var en hemsk människa som inte tålde mer, man hör ju om andra som sover lika extremt lite som jag hade gjort fast i 4-5 dar i sträck och klarar det (dvs de är inte inlagda). Björn sa åt mig att inte tänka på andra, och gå och lägga mig på soffan.
Det blev inte soffan utan Simons rum, men då var jag så övertrött och skärrad att jag inte kunde slappna av och inte stänga av tårarna, så natten blev lika orolig som om jag hade haft en nappjävel att hålla reda på.
Ja, har man inte problem så skapar man dem. Något måste man ju göra av sin tid.