Etikett: simon

Han blev frisk lite för fort

Min sista vecka själv, dvs min sista vecka med massa egen tid innan Björn skulle gå på semester och föris sommarstänger för 2 veckor, hade jag planerat att röja upp min arbetsplats i den pågående konstruktionen av ateljé/arbetsrum som pågår där den stora skärmen står, och sen tokplugga.

Dag 1

– gick som planerat. Mycket blev gjort och arbetsytan frilades, även om det tog hela dan. På kvällen fick Adrian feber (39.9°) från ingenstans så det blev en förväntat lång natt. Du minns kanske mitt utspel om skitnätter, och vad som egentligen är problemet med dem? Det här var inte en sån natt, för jag var inställd på det. Jag var typ glad när Adrian gick med på att äta gröt kl 02:53, särskilt som jag redan hade lyckats finta i honom välling.

Dag 2

– Mysvab. Att vabba med en unge som är för sjuk för att orka bråka, men tillräckligt bra för att inte bara grina och gnälla, är helt underbart visade det sig. Det är så länge sen de var sjuka (eller har jag minneslucka nu?), har för mig att det var ganska kallt och en hel del ytterkläder inblandade då, men nu …! Alltså han var så stillsam, men ändå glad och mysig, att jag gick runt och stormtrivdes. Vi gick till affären för att handla nån grej vi saknade till middan, och sprang rakt på en barnteater som körde föreställning på torget. Tyvärr var det outhärdligt varmt i solen och på torget var det vindstilla mellan husen, så vi stod en stund i skuggen och tittade innan vi släntrade vidare till en skuggig (och tom) parklek.

Han var till och med glad och stilla när jag var in och skulle beställa tapeter till hans rum. Försäljerskan kämpade med att räkna ut hur många rullar jag skulle behöva, medan Adrian satt och småflirtade med henne och kom med ett försiktigt s u p e r g u l l i g t ”hallå?” när hon tittade bort för länge.

Dag 3

– Mera mysvab. Febern var borta men han var trött, så vi tog cykeln bort till mamma på förmiddan och så fick han sitta på verandan i skuggan och plocka ostört med de leksaker som finns där. Han satt helt insnöad i sin lek med prylarna utspridda i en ring omkring sig, medan mamma och jag drack te och småpratade. Länge satt han så, och vi reflekterade över hur skönt det måste vara för honom att inte behöva ha Simon inpå sig som tar och byter och stör för en gångs skull, särskilt som han inte var i form.

På kvällen däremot var han sitt vanliga jag igen, åt pizza som om han aldrig hade sett mat förr och hade energi för 15 pers.

Dag 4

– Sedan länge planerat besök hos Tess. Adrian var lyckligt tillbaka på föris och allt var i sin ordning. Jag hade en märklig känsla vad gällde Simon på morgonen, men han hade ingen temphöjning ens och betedde sig normalt så jag lämnade dem på förskolan med orden ”om det är nåt så ring direkt, för jag kommer att vara en timme bort idag”.

Tess bjöd på brunch; äggmuffins, smoothie och fruktcocktail. Det var gott, det var mysigt, det var som vanligt himla trevligt och mitt i när det var som mest intressant (vi snackade kreativa jobbgrejer) så ringde de från föris och meddelade att Simon plötsligt hade 38.5°. Det var bara att fortsätta snacka men att samtidigt plocka ihop sina prylar och hojta de sista smakråden i trapphuset på väg mot bilen.

På kvällen var Simon helt utslagen. Jag har aldrig sett honom så påverkad av feber tidigare, men det var kanske oundvikligt; han blir ju äldre. Han bara låg ner, hela tiden, ville inte äta och helst inte dricka. Så svårt det är att se sina barn sjuka och inte kunna göra något alls för att underlätta.

Dag 5

– Mysvab. Igen! Hurra!! Febern höll sig borta, han var medtagen och stillsam men ändå på gott humör. Mamma kom över och tillbringade lite tid med oss när Simon hjälpte mig att plantera om mina high-fiveväxter som förökar sig i en något oönskad hastighet.

Efter det åkte vi alla tillsammans till blomsteraffären för att titta på ”blomman som ätej shugoj” (flugätande krukväxt), och sen var det dags för en motvillig lunch och sen sov han tills det var dags att hämta Adrian (=jag hann träna).

Tyvärr kom febern tillbaka igen på kvällen, och han höll Björn sysselsatt stora delar av natten.

Dag 6

– Lördag. Simon vaknade skakig på morgonen och bad om vatten, vilket han fick och sen kräktes upp. Märklig grej, för han var helt samlad medan han höll på och hulkade över toaletten – dit jag burit honom efter första uppkastningen utanför klädkammaren – och sa ”de kommej inte me” mellan kräkningarna som ändå höll i sig en liten stund.

Frukosten kom också upp, på hallgolvet. Björn fick anledning att upptäcka hur mycket sprickor och hål, där kräkt mjölk kan gotta ner sig och fastna, som finns i fogarna mellan golvplattorna medan jag duschade pojken ren i badrummet och Adrian satt vid köksbordet och ropade att han skulle ner från sin stol.

Inte maginfluensa

Och nej, det här var inte maginfluensa eller kräksjuka, i den mån det är möjligt att veta det. Simon har känslig mage som inte gillade kombon nyvaken/hög feber/massor av kallt vatten i ett svep. När han börjar kräkas ger han sig inte i första taget, så är det alltid. Med uppretad mage kräks han lätt igen, och han mage var inte alls glad.

Dag 7

Packdag, för i måndags åkte vi till landet för 2 veckor.

Antal studiedagar

Antal studiedagar av 5 möjliga: 0.

Treårsbesiktning hos tandläkaren

treåring hos tandläkaren

Simon har lyckats utveckla nån sorts aversion mot folk i vita rockar, vilket då förstås inkluderar BVC-sköterskor, vaccinationspersonal, läkare samt butikspersonal i vit blus/tunika för att nämna några, men de senaste månaderna har det lugnat sig. Han blir äldre, det är säkert därför.

I onsdags var jag till tandläkaren med honom.

(paus för publiksus)

Förberedelser

Vi fick hem en liten bok från Folktandvården, Moa går till tandläkaren, med posten för en tid sen och hann läsa den för honom flera gånger innan den försvann. Han gillade den, sagoboksälskare som han är, och vi fick tillfälle att plantera idén om att han också skulle få gå dit en dag.

Förra veckan berättade jag för honom att vi skulle gå till tandläkaren, han och jag, och att han skulle få ett klistermärke att sätta på sin dörr, men att det var några dagar kvar. Sen sa vi inget mer om det.

I tisdags kväll letade Björn fram sin tandläkarspegel, du vet den där de tittar bakom tänderna med, och så lekte vi tandläkare i soffan och alla tittade på allas tänder. Men det var inte förrän i onsdags morse som jag berättade att jag skulle komma och hämta honom från föris ”om en stund” och åka till tandläkaren.

Vill inte

Simons paroll, ”vill inte”, kommer som en reflex på allt han inte förväntar sig. Men diskussionen dribblades över till huruvida hatten skulle på eller inte och när vi kom till föris berättade han intensivt att han minsann skulle till tandläkaren idag, ”om en stund”. Alltså han är så söt när han förmedlar sina övertygelser, det är riktigt svårt att inte skratta.

Hos tandläkaren

Vi valde inte Folktandvården, utan istället gick vi till den tandläkare som jag själv går hos. Vi tänker att det känns bättre att det är samma person som han får komma tillbaka till även nästa gång.

Jag hoppade upp och satte mig i stolen, och efter viss tvekan och mycket lockande kom han så nära att jag kunde ta tag i honom och dra upp honom i mitt knä. Han stirrade på Katarina, tandläkaren, som pratade och pratade om allt hon hade i sitt rum och alla saker och frågade om hon fick titta på hans tänder.

”M,” sa Simon och knep ihop läpparna. Det var det enda hon fick ur honom. Men till slut tog jag tandläkarspegeln och påminde om kvällens lek och då gapade han. Sen fick även Katarina hålla i spegeln och räkna och sen mjuknade han helt.

Domen

Precis som jag anade, så var det här med nappen en grej. Tänderna är jättefina och precis som de ska vara, och hon gav mig (dvs mig och Björn) mycket beröm för vår inställning till sötsaker och sa att ”det syns på tänderna att han inte äter godis”.

Men.

Han suger på napp, och bettet är öppet fram så som det blir av napp och nappflaska. Simon har bara napp när han sover, men vi ska fasa ut den i sommar och hon sa att om vi gör det i sommar så blir det bra.

Jag får återkomma i höst om hur det gick med den saken (hör mig sucka).

När vi kom tillbaka till föris var han stolt och glad – precis som jag – och visade glatt upp sitt klistermärke för fröken. Det var bara efter viss övertalning jag fick lov att ta hem det så att det inte skulle försvinna.

Apropå boken vi fick

I Små barns tänder, boken vi fick av tandläkaren, står det saker som vi inte håller med om, så där ser man hur olika det kan vara även från olika håll inom vården. Jag tror det är så att man måste bana sin väg med sunt förnuft och titta på vad som funkar för just våra barn och vår familj, och inte glömma bort att vissa råd är superbra för en viss ålder, men inte för en annan osv.

Boken säger till exempel att ”låt barnet få en rejäl godispåse på lördagarna. Man når ingen vart med att förbjuda det”. Jag undrar vem man vänder sig till när man säger det; är det till treåringen som ännu aldrig smakat godis och inte heller efterfrågar det, eller till femåringen som ätit godis varje dag i flera år och nu har hål i tänderna?

Simons första 3 år har passerat godisfria och det är jag väldigt glad för, särskilt när jag tänker på hur det gick hos tandläkaren men också med tanke på alla utbrott vid godishyllan i mataffären som vi INTE varit med om.

Nu har han fått upp ögonen för glass. Det pratas förstås mycket om glass lite överallt, särskilt som det är sommar och har varit så varmt, och på sommarfesten på förskolan delades det ut isglass till alla barnen och Simon fick då sin allra första (mig veteligen) pinnglass.

Utmaningen för oss blir att låta Simon få nån gång ibland, utan att ge Adrian.

 

 

SaveSave

SaveSave

SaveSaveSaveSave

Simons napp funkar inte

Tisdag morgon, kl 06:45

Jag lägger mig bredvid Simon i hans säng så att han vaknar i lugn och ro. Ibland killar jag honom på ryggen, ibland håller jag bara om honom; det beror på hur han reagerar. Jag har upptäckt att morgonen förflyter aningen smidigare om vi startar hans dag på det här sättet.

Dessa blev de första orden vi bytte med varandra i tisdags

Simon: Mamma?

Jag: Ja.

Simon: Min napp funkar inte.

Jag: Funkar den inte? Varför inte det?

Simon: Den är trasig.

Jag: Får jag titta på den då.

Han ger mig nappen, jag vänder och vrider på den och letar efter trasigheter. Nappen är hel.

Jag: Var är den trasig då?

Simon:  Titta här.
Han stoppar den i munnen, men det visar sig att han är så täppt i näsan att han inte kan andas och suga samtidigt.

Simon: Jag kan inte andas.

Jag: Nej, jag märker det. Nappen är nog trasig.

Simon: Ja.
Han suger medan han håller andan en stund, sedan går vi upp.

Snart är det slut

Till veckan ska vi gå till tandläkaren med honom för första gången. Hon kommer sannolikt säga att bettet är påverkat av nappen och att han måste sluta med den, men även om hon inte säger det så är det dags nu. Han är gammal nog.

Jag tänker att vi nog får åka till Skansen och ge nappen till djurungarna där, eller hur man nu gör… Kom gärna med tips, om du har några?

Simon fyllde 3 år

Simon, våran lilla lilla pojke, är inte så liten längre. Förra tisdagen fyllde han 3 år. Jag fattar inte vad som hände; han växer så fort att jag blir åksjuk.

Introduktion av tradition

Vi vill införa traditionen att komma in med frulle på sängen, några paket, lite ljus och allsång med Ja må du levas ljuva toner som ingen kan ta som första prestation på morgonen.

Vi samlade oss med frukostbricka och paket utanför Simons rum, och så skulle Björn hämta Adrian. När han gjort det, kom Simon ut ur sitt rum.

”Nej…! Simon, gå och lägg dig,” sa jag spontant och lite okänsligt, varpå Simon, avvisad och bortstött som första grej före frukost, bröt ihop. Han blev heeeelt förtvivlad. Jag lyfte upp honom, bar honom till sängen medan han skrek och sparkade trött, och försökte förklara samtidigt som jag kramade honom att vi skulle komma till honom. Det var en överraskning.

Simon grät förkrossat, så jag gav upp och sa bara att jag skulle hämta en grej och sen komma tillbaka direkt.

Jag hämtade frullebrickan, och så gick vi in till honom och sjöng medan han grät för full hals. Men när verkligheten hann ikapp honom så blev det tvärtyst under tefatsögonen, krokodiltårarna torkades och han satte sig.

Kalas i söndags

Det finns inte utrymme för oss att fira med gäster i veckan, så i söndags hade vi kalas för honom. Farmor, mormor, morbror Jonas & Monica kom och åt pannkakstårta med oss på eftermiddagen.

3 år pannkakstårta
Jag vet, jag är ingen konditor och den blev kladdig och fläckig men jättegod precis som förra året. Sockerfri pannkakstårta med frukt, bär och blå karamellfärg i grädden. Han ville absolut ha en blå tårta; ”bLLLLLLåå” skulle den minsann vara. ”Du hör mig, mamma? BLLLLLÅÅ!”

Efter det fick Simon ”pessentej”. Han var mycket mer samlad än när han fyllde både ett och två år, och lät till och med Adrian öppna en av presenterna, men det blev ändå stökigt förstås när ingenting är som vanligt.

Eltons namngivning och barnkalas/-kaos

Feberattack!

Simons tremänning* Eltons namngivningsparty gick av stapeln i lördags, och dagen innan ringdes Adrian hem från föris pga feber. Vi är bombsäkra på att den kom sig av 18-månadersvaccinet han fick förra onsdagen, men han var ju inte mindre dålig för det. Alltså var varken Björn eller Adrian med, eftersom Adrian hade drygt 40° feber hela det dygnet.

Hursomhelst. Jag och Simon packade in oss i bilen tillsammans med Eltons nya/Simons gamla säng och körde till Kungsholmen.

Namngivning/Barnkalas

Tillställningen hölls i föreningens övernattningslokal, vilket var jättebra eftersom sovrummet låg lite avskilt uppför en kort trappa och man där hade preppat med jättemycket leksaker.

När vi kom dit satt Elton, som det hela ändå handlade om, med hörselkåpor tillsammans med sin morfar i Stockholms minsta bollhav.

Där var många ungar, åldrarna varierade mellan 8 månader och uppskattningsvis 7 år, och Eltons femåriga storasyster drev dem alla. Hennes skarpa, lätt överexalterade ljusa stämma skrek/ropade/befallde allt från hur de andra skulle röra sig till vilka lekar som skulle lekas och när, och de andra barnen skrek också. Sådär som barn gör. Liksom vuxna som försöker kommunicera på krogen.

Simon brydde sig inte så mycket till en början, höll sig på sin kant och botaniserade bland alla prylar.

Leken pågick non stop, och vuxna turades om att passa för öronen höll på att trilla av – på mig, alltså. Elton hade uppenbarligen varit med förr.

barnkalas

Middag och tal

Barnen fick varmkorv, och så hade nån duktig inblandad gjort en jättegod gryta som de serverade vid borden eftersom det skulle bli så rörigt om alla gick och tog själva.

Jag hann sleva i mig några skedar, sen fick jag sitta på toalettgolvet i 10 minuter och hålla i Simon för att han skulle bajsa i lugn och ro. Efter det gick Simon tillbaka till lekrummet själv, och jag hann skotta i mig resten av min mat innan bråk utbröt ”mellan två pojkar”, som min bordsgranne uttryckte det, och fortsatte: ”du hade en pojke va?”.

När jag kom upp för trappan, med sista tuggan fortfarande i munnen, grät Simon argt och pekade på den äldste och möjligen 7årige pojken, som redan hade gått vidare med sitt liv, och berättade oförståeligt vad som hade hänt. Jag hann inte trösta, eftersom bollkrig utbröt. Alla barn hoppade upp i soffan och började skrika (mer) och kasta bollar – mest på 7åringen, men även på varandra. Eltons storasyster organiserade leken skrikande. Elton själv hade räddats undan av sina föräldrar som klingade i glasen och skulle hålla tal.

Barnen hämtades till borden, men Simon, som plötsligt fick lugn och ro omkring sig, var svårflirtad.

barnkalas
”Ssiiiimoooon, kom nuu…!”

Nu kan jag bocka av väsviskande kommandon under övrig total tystnad från min bucket list.

Talen hölls, skriftrullar och champagneflaskor delades ut till gudföräldrarna medan Simon högt och tydligt deklarerade att han också ville ha presenter och jag försökte förklara för min son att det inte var hans fest, och så sjöng vi alla Eltons favoritsång på hans mormors uppmaning – ”en sång som handlar om hur det kan gå både upp och ner i livet, om hur man tar sig över motgångar och kämpar sig upp igen” som hon så spännande uttryckte det: Imse Vimse Spindel.

Till efterrätt fick vi en sorts tårta på digestive och passionsfrukt, och Simon knaprade majskrokar som om han aldrig skulle få mat mer.

En gång till!

Efter efterrätten sprang jag på en gammal kollega (?!!) från hotellet, som tydligen är superpolare med min kusin, och försökte prata med henne och samtidigt ha koll på bollkrig version 2.0 som Eltons storasyster tog sig vatten över huvet genom att piska igång.

Varenda unge som kunde gå själv åkte på stryk minst en gång under kvällen, mest av misstag men inte alltid. Bollarna rymde i jämn ström nedför trappan, Simon kastade han med och sen blev det för mycket för alla. Leken tippade plötsligt över, jag fångade in Simon andetaget efter att han gjort ansats till att börja kasta träklossar – han är lättläst, eftersom de flesta aggressiva våldhandlingar föregås av högljudd annonsering av kommande händelse – , samma tjej som redan trillat och slagit sig (?) typ 8 gånger ramlade igen och så gick dominolarmet. Alla ungar grinade samtidigt, och eftersom klockan redan var 19 var det ändå dags att åka hem.

När jag fått på Simon ytterkläderna satt Jonnas kompis, mor till en ettåring, i lugnet(ish) efter stormen på sängen, drog undan håret från ansiktet och tittade sig omkring med slokande axlar. Hon suckade:

”Bollhavet verkade vara en sån bra idé…”

Lyckat och kul

Det var en fin tillställning, det var väl uppstyrt, och vi var många men det var trevligt. Kaoset som Simon deltagit i begränsade sig till lekrummet, och trots kalabaliken så skötte han sig exemplariskt ändå, eftersom han lyssnade på mig och gjorde som jag sa.

*syssling

SaveSave

SaveSave

Baka bröd = baka mammamacka

Mammamacka

Simon tycker om att baka bröd tillsammans med mig (du hittar receptet här). Han får ha sitt förkläde på sig – samma förkläde som jag hade när jag var liten, och det är tydligen coolt – och så får han hälla i mjölet och yoghurten i skålen, och så får han ha sin egen sked att röra med. Han rör inte lika mycket som han sticker ner skeden i smeten och sen står och slickar på den medan jag gör allt jobb, förvisso, men han deltar och tycker det är kul.

Framför allt är det kul att äta ”mammamacka”, eftersom han har hjälpt till att baka tillsammans med mig.

baka bröd

För några dagar sen bakade vi bröd tillsammans på kvällen, och jag sa att han kunde få det till frukost sen om han ville.

På morgonen, när jag gick upp för trappan för att väcka honom, stod han redan vid trappgrinden. Han tittade reserverat på mig:

Mamma jag gå ur sängen.

Ja, jag ser det. Vad bra, vill du komma ner och äta frukost?

Ja. Mamma?

Ja?

Mamma, jag gå ur sängen, jag stoppa dig.

Jag lyfte upp honom och började gå ner.

Stoppa mig?

Ja, annars du äta upp all mammamacka, då jag komma upp och säga stopp till dig. Det är min mammamacka.

Va, är det bara din?

Ja! Hela är min!

Baka bröd på syrsmjöl

Vi har hållit på i några veckor nu med ett arbete om framtidens mat i skolan. Framtidens mat, i det sammanhanget, är insekter och uppgiftens huvudfokus var att fasa in och normalisera insekter på livsmedelshyllan.

Jag läste på en del, och blev så intresserad att jag beställde en påse syrsmjöl och hällde det som tillsats i mitt vanliga brödrecept…

Det var inte en oangenäm smak, men nog något i alla fall jag behöver träna lite på att tycka om – men så är det ju med mycket å andra sidan.

Simon, den filuren, stod däremot och slickade av smeten från skeden under bakningen utan att reagera.

Jag ska testa igen, men med lite mindre mängd i samt med brödkryddor denna gång. Det höll ihop dåligt med hela 100 g syrsor i.

Treåring utvecklar nya teorier om vår anatomi

Simon fyller tre år (?!) om 2 månader. De 2 senaste veckorna har det börjat komma längre (än förut alltså) resonemang från honom om saker som han inte haft språk att uttrycka tidigare.
Vår lilla (nästan-) treåring tänker en hel del, visar det sig:

Mammaaa…! Han ler och trycker undan min haka. Du kan inte göra sådär!

Hurdå?

Du kan inte göra så där. Du kan inte äta upp mitt öra!

Kan jag inte?

Näe!

Men du har ju 2. Behöver du verkligen båda?

Han tänker efter en stund: Jaa. Jag behöver dem.

Ok. Då ska jag inte äta upp ditt öra då.

Nej mamma du kan inte det.

Nä.

Mamma du kan inte det.

Precis.

Sitter fast.

Hm?

Örat sitter fast, mamma.

Gör det?

Ja. Det är limmat.

Limmat?

Det är lim under örat. Örat sitter fast då.

Ojdå, jamen då förstår jag att det inte går att äta örat, om det är fastlimmat.

Ja mamma då du äter det, lim, du blir sjuk.

Av limmet?

Ja, då magen säga aj. Den bli ledsen.

Ja älskling, det stämmer att magen blir ledsen om man äter lim.

Han ser olycklig ut, och tänker en stund.

Mamma?

Ja.

Mamma. Näsan samma. Näsan också lim. Under.

Han lutar huvet bakåt och pekar på sin lilla näsa.

Sitter näsan också fast med lim? Vilken tur!

Tur?

Ja, tur att den också sitter fast.

Ja, konstaterar han med en ton som sätter punkt för diskussionen.

treåring
Mamma jag vill ha granar på mig. Snö ute då. Tomten kommer då.

”MAMMA! MAMMA! MAMMA! MAMMAAA!!!”

Senaste nytt

Hans senaste ryck är att inte säga nåt annat än ”MAMMA! MAMMA! MAMMA! MAMMAAA!!!” när jag är inom synhåll. Jag kan sitta mitt emot honom vid bordet, se honom i ögonen och försöka konversera med honom – irrelevant. ”MAMMAMAMMAMAMMA!!!!!”, och sen skriker han i falsett så att kristallglasen sjunger i skåpen. Och sen skrattar han åt att jag blir missnöjd.

Det är omöjligt för Björn och mig att prata med varandra över bordet vid middan. Det spelar inte enorm roll vem av oss som säger ”ja, Simon?”, men om det är Björn så är det ta mig tusan bäst för mig att jag är tyst och inte får för mig att tilltala Adrian, eller nåt annat nonsens som inte har med Simon att göra.

Han äter gärna med handen längst ut på gaffeln – varför skulle han acceptera sked? VI använder ju inte det – och hoppas på det bästa; det verkar vara lite som att försöka få tag i flaskpost med en 2-meters-åra i massivt furu. Med noll kontroll över verktygets andra ända placerar han i samma svep tomatsås i håret, örat, ögat, näsan, halsvecket och haklappen.

”MAMMA! MAMMA!” gastar han från bordets kortända och pekar förnärmat på bröstet där maten till slut landat.

”Ja…”

”MAMMA! MAMMA! MAMMA! MAAAAMMAAAA!!”

”JA, SIMON?!”

Han ger mig en skitsur blängande blick, för det har han precis lärt sig, och pekar på haklappen som om jag ens på avstånd varit inblandat i händelseförloppet som ledde till detta nederlag. Sedan plockar han upp en bit tomatdränkt fisk på gaffeln, som om han aldrig hade gjort annat, och gör en skickligt snärtig rörelse med handen som nästan är för snabb för ögat. Fiskbiten landar spikrakt mot Björns axel, stannar ett ögonblick klistrad mot tröjan innan den långsamt tappar taget och faller mot golvet. Simon stirrar förvånat på sin gaffel.

Jag tar tallriken och gaffeln i förebyggande syfte, jag vet att han i storhetsvansinne kommer leka väderkvarn härnäst, och mycket riktigt. Ett kristallskrik och frenetiskt vevande skickar vattenmuggen i väggen. Björn skäller på honom, han blänger, dreggelspottar på golvet, och så plötsligt är det som att ha en sån här på högsätet:

Typ ”nu har jag gjort mitt, och ni har bara att gilla läget. Ta det.”.

Men men… Det är här väl också en fas, en uppmärksamhetsmonopolfas. Vi kommer säkert ut som bättre människor på andra sidan allihop (?).

Annars så…

Drömde en sån obekväm dröm inatt, och idag verkar botten ha gått ur mig. Alla har vi våra dagar, eller hur? När det känns som att det inte är nån mening med så mycket av det vi gör.

Förutom att vårt hem styrs av en oresonlig tyrann med smak för russin och kristallglastjut, så tror jag stor del av humöret kan vara att jag är sjuk igen. Eller igen och igen, det är inte som att jag blev frisk eller så däremellan. Nu är det en annan variant av förkylning, en som kräver att mitt huvud i alla lägen utgör kroppens högsta punkt. Annars exploderar det.

För en månad sen började mitt medlemskap på SATS rulla igen efter förlossningspausen. Jag har fortfarande inte ens passerat utanför dörrarna. Adrian hostar och Björn knallar omkring med bihåleinflammation. Simon verkar som sagt må kanon.

mamma

Vi har förresten börjat stänga grinden till övervåningen nu när han sover. Det är en snäv tidsfråga innan han lär sig vågar klättra ur sin fängelsesäng och då… ska det bli intressant att lösa vardagsrutinerna på nya sätt.

Bildkälla här.

Gillade du mitt inlägg? Följ gärna min blogg på Facebook, eller via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉