Baka bröd = baka mammamacka

Mammamacka

Simon tycker om att baka bröd tillsammans med mig (du hittar receptet här). Han får ha sitt förkläde på sig – samma förkläde som jag hade när jag var liten, och det är tydligen coolt – och så får han hälla i mjölet och yoghurten i skålen, och så får han ha sin egen sked att röra med. Han rör inte lika mycket som han sticker ner skeden i smeten och sen står och slickar på den medan jag gör allt jobb, förvisso, men han deltar och tycker det är kul.

Framför allt är det kul att äta ”mammamacka”, eftersom han har hjälpt till att baka tillsammans med mig.

baka bröd

För några dagar sen bakade vi bröd tillsammans på kvällen, och jag sa att han kunde få det till frukost sen om han ville.

På morgonen, när jag gick upp för trappan för att väcka honom, stod han redan vid trappgrinden. Han tittade reserverat på mig:

Mamma jag gå ur sängen.

Ja, jag ser det. Vad bra, vill du komma ner och äta frukost?

Ja. Mamma?

Ja?

Mamma, jag gå ur sängen, jag stoppa dig.

Jag lyfte upp honom och började gå ner.

Stoppa mig?

Ja, annars du äta upp all mammamacka, då jag komma upp och säga stopp till dig. Det är min mammamacka.

Va, är det bara din?

Ja! Hela är min!

Baka bröd på syrsmjöl

Vi har hållit på i några veckor nu med ett arbete om framtidens mat i skolan. Framtidens mat, i det sammanhanget, är insekter och uppgiftens huvudfokus var att fasa in och normalisera insekter på livsmedelshyllan.

Jag läste på en del, och blev så intresserad att jag beställde en påse syrsmjöl och hällde det som tillsats i mitt vanliga brödrecept…

Det var inte en oangenäm smak, men nog något i alla fall jag behöver träna lite på att tycka om – men så är det ju med mycket å andra sidan.

Simon, den filuren, stod däremot och slickade av smeten från skeden under bakningen utan att reagera.

Jag ska testa igen, men med lite mindre mängd i samt med brödkryddor denna gång. Det höll ihop dåligt med hela 100 g syrsor i.

Treåring utvecklar nya teorier om vår anatomi

Simon fyller tre år (?!) om 2 månader. De 2 senaste veckorna har det börjat komma längre (än förut alltså) resonemang från honom om saker som han inte haft språk att uttrycka tidigare.
Vår lilla (nästan-) treåring tänker en hel del, visar det sig:

Mammaaa…! Han ler och trycker undan min haka. Du kan inte göra sådär!

Hurdå?

Du kan inte göra så där. Du kan inte äta upp mitt öra!

Kan jag inte?

Näe!

Men du har ju 2. Behöver du verkligen båda?

Han tänker efter en stund: Jaa. Jag behöver dem.

Ok. Då ska jag inte äta upp ditt öra då.

Nej mamma du kan inte det.

Nä.

Mamma du kan inte det.

Precis.

Sitter fast.

Hm?

Örat sitter fast, mamma.

Gör det?

Ja. Det är limmat.

Limmat?

Det är lim under örat. Örat sitter fast då.

Ojdå, jamen då förstår jag att det inte går att äta örat, om det är fastlimmat.

Ja mamma då du äter det, lim, du blir sjuk.

Av limmet?

Ja, då magen säga aj. Den bli ledsen.

Ja älskling, det stämmer att magen blir ledsen om man äter lim.

Han ser olycklig ut, och tänker en stund.

Mamma?

Ja.

Mamma. Näsan samma. Näsan också lim. Under.

Han lutar huvet bakåt och pekar på sin lilla näsa.

Sitter näsan också fast med lim? Vilken tur!

Tur?

Ja, tur att den också sitter fast.

Ja, konstaterar han med en ton som sätter punkt för diskussionen.

treåring
Mamma jag vill ha granar på mig. Snö ute då. Tomten kommer då.

”MAMMA! MAMMA! MAMMA! MAMMAAA!!!”

Senaste nytt

Hans senaste ryck är att inte säga nåt annat än ”MAMMA! MAMMA! MAMMA! MAMMAAA!!!” när jag är inom synhåll. Jag kan sitta mitt emot honom vid bordet, se honom i ögonen och försöka konversera med honom – irrelevant. ”MAMMAMAMMAMAMMA!!!!!”, och sen skriker han i falsett så att kristallglasen sjunger i skåpen. Och sen skrattar han åt att jag blir missnöjd.

Det är omöjligt för Björn och mig att prata med varandra över bordet vid middan. Det spelar inte enorm roll vem av oss som säger ”ja, Simon?”, men om det är Björn så är det ta mig tusan bäst för mig att jag är tyst och inte får för mig att tilltala Adrian, eller nåt annat nonsens som inte har med Simon att göra.

Han äter gärna med handen längst ut på gaffeln – varför skulle han acceptera sked? VI använder ju inte det – och hoppas på det bästa; det verkar vara lite som att försöka få tag i flaskpost med en 2-meters-åra i massivt furu. Med noll kontroll över verktygets andra ända placerar han i samma svep tomatsås i håret, örat, ögat, näsan, halsvecket och haklappen.

”MAMMA! MAMMA!” gastar han från bordets kortända och pekar förnärmat på bröstet där maten till slut landat.

”Ja…”

”MAMMA! MAMMA! MAMMA! MAAAAMMAAAA!!”

”JA, SIMON?!”

Han ger mig en skitsur blängande blick, för det har han precis lärt sig, och pekar på haklappen som om jag ens på avstånd varit inblandat i händelseförloppet som ledde till detta nederlag. Sedan plockar han upp en bit tomatdränkt fisk på gaffeln, som om han aldrig hade gjort annat, och gör en skickligt snärtig rörelse med handen som nästan är för snabb för ögat. Fiskbiten landar spikrakt mot Björns axel, stannar ett ögonblick klistrad mot tröjan innan den långsamt tappar taget och faller mot golvet. Simon stirrar förvånat på sin gaffel.

Jag tar tallriken och gaffeln i förebyggande syfte, jag vet att han i storhetsvansinne kommer leka väderkvarn härnäst, och mycket riktigt. Ett kristallskrik och frenetiskt vevande skickar vattenmuggen i väggen. Björn skäller på honom, han blänger, dreggelspottar på golvet, och så plötsligt är det som att ha en sån här på högsätet:

Typ ”nu har jag gjort mitt, och ni har bara att gilla läget. Ta det.”.

Men men… Det är här väl också en fas, en uppmärksamhetsmonopolfas. Vi kommer säkert ut som bättre människor på andra sidan allihop (?).

Annars så…

Drömde en sån obekväm dröm inatt, och idag verkar botten ha gått ur mig. Alla har vi våra dagar, eller hur? När det känns som att det inte är nån mening med så mycket av det vi gör.

Förutom att vårt hem styrs av en oresonlig tyrann med smak för russin och kristallglastjut, så tror jag stor del av humöret kan vara att jag är sjuk igen. Eller igen och igen, det är inte som att jag blev frisk eller så däremellan. Nu är det en annan variant av förkylning, en som kräver att mitt huvud i alla lägen utgör kroppens högsta punkt. Annars exploderar det.

För en månad sen började mitt medlemskap på SATS rulla igen efter förlossningspausen. Jag har fortfarande inte ens passerat utanför dörrarna. Adrian hostar och Björn knallar omkring med bihåleinflammation. Simon verkar som sagt må kanon.

mamma

Vi har förresten börjat stänga grinden till övervåningen nu när han sover. Det är en snäv tidsfråga innan han lär sig vågar klättra ur sin fängelsesäng och då… ska det bli intressant att lösa vardagsrutinerna på nya sätt.


Bildkälla här.

Gillade du mitt inlägg? Följ gärna min blogg på Facebook, eller via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

Simons ettårsdag

Han vaknar nog snart igen så jag skyndar mig!

Imorse fick han sin present från oss efter vällingen. Han tog den, stirrade misstroget mellan den och mig och såg ut att undra om han verkligen fick pilla på den helt själv. Sen kröp han in med presenten under bordet och vände ryggen mot mig för säkerhets skull, han gav snöret 5 egna minuter innan jag fick hjälpa till med tejpen och sen tog han av pappret själv. Magnetklossarna visade sig vara lite svåra att sätta ihop, för det finns ingen markering eller ledtråd till vilka sidor som passa med varandra, men det sögs intensivt på dem i säkert en hel kvart innan han fick problem med självständigheten och skulle sitta på mig medan jag försökte preppa fikat.

Alla gäster (Jonas+Monika, mormor, farmor+CJ) var här i tid och vi fikade vid 10:30.

Simon fick en turtlesdräkt av Jonas när han hade varit i USA för nåt halvår sedan, nu passar den så vi har dagen till ära kört den sen imorse. Visst är den sööööööt?

Mamma, Jonas och Monika var kvar över lunch och nu sitter jag på uteplatsen och skriver i skuggan av molnen… men det var sol när jag gick ut!
Jag börjar jobba igen imorgon… Lite pirrigt är det. Jag har dagpasset, så jag börjar kl 07:30 men jag tänkte vara där tidigare. Då kan jag sitta där och kämpa med mitt minne i lugn och ro utan att ha nån som står och suckar och stampar framför mig.

Så! Nu är han vaken, jag måste gå.