Etikett: simon

Simons provresultat – äntligen vet vi vad som är problemet!

Blodprovet

Jo, Simon var iväg med Björn och tog blodprov för ett tag sen, eftersom det har varit så krångligt med magen nu sen december, och det hade gått jättebra. Det hade sannolikt inte gått lika bra om det hade varit jag som tog med honom, eftersom Björn har en oxes hela tåg-på-rälsinställning medan jag är lite vobbligare och alltså inte utstrålar samma stabila attityd. Hursomhelst, på med emla-plåster före frukost, och så dit efter att Adrian lämnats på föris. Det gick till och med fort.

Resultatet

Resultatet visade att Simon är allergisk mot ägg och komjölk. Ganska ordentligt allergisk, till och med. Han har fått 2 adrenalinpennor, en till föris och en hemma, i händelse av kraftig allergisk chock.

Akutmedicin. Jag har också en (jordnötsallergiker).

”Ååå … neeeeej vad trist …”, säger många när jag berättar det. Men alltså, näe. Det är INTE trist. Det är bra. Ok, det förstås trist att behöva bära på en allergi – jag vet, jag bär på ett gäng – men det är inte ett problem. Jag var rädd för nåt som inte går att lösa. Det är tex värre med sjukdomar som diabetes, atopiska exem, autoimmuna sjukdomar, fel i kroppen. Du förstår vad jag menar. En matallergi, då lägger man om kosten och informerar noga, och sen kan man leva precis som innan. Vardagen ändras inte.

Nu är jag än så länge inte orolig, för det finns ägg i väldigt mycket som vi äter (mer än man kan tro) och Simon har hittills bara reagerat med magbekymmer och för det behövs ingen adrenalinspruta och akut sjukhusbesök. Men ibland, när man inte tål något som man regelbundet får i sig, och sen slutar med det, så kan känsligheten öka. Då kan man plötsligt chocka ner över något som man förr bara blev lite dålig av.

Doktorns order

Diagnosen lyder alltså såhär: Simon får inte äta en GNUTTA komjölk eller ägg. Inte ens ”spår av” – INGENTING. Hans kropp kan inte hantera det och det kan bli värre. Allergin växer sannolikt bort i skolåldern, men det finns inga garantier för det. PS: reagerar inte på jordnöt.

Jag är bara glad och lättad att vi vet vad som är problemet, och att, såhär med facit i hand, verkligen veta att vi aldrig hade kunnat räkna ut det här på egen hand – annars vore det en typisk tanke för mig, det här att klandra sig själv i efterhand med diverse ”borde ha fattat”.

Nu ska vi få in i ryggmärgen att tänka på detta och lära oss vad vi kan äta istället, och sen blir det en icke-fråga (utom när han blir stor nog att gå hem till kompisar själv, då uppstår en parentes och sen blir det en icke-fråga igen).

Övrigt

Allergitestet täckte inte pollen, men läkaren sa att det gör man inte under pollensäsongen ändå och jag tror inte att någon behöver se papper på att Simon är allergisk mot pollen, för han ser ut som jag. Dvs, röda halvt sönderkliade ögon, rinnande näsa, nysningar, hostningar och trötthet. Han har fått medicin och den hjälper ganska mycket. Tur att säsongen inte vara längre än den gör – även om det känns som en e v i g h e t.

Förresten, du har väl inte missat min undersökning? Du kan väl göra den när du har en stund över? Det vore såååå schysst, och tar inte lång tid, lovar! Du hittar den här.

Att vara någons svaga punkt

Lite apropå det här med att jag är så glad att jag inte är ett barn; Simons och Adrians känslostormar suger musten ur mig när jag tänker på dem. Stormarna måste förvisso finnas där, de ska vara där och de är en del i utvecklingen men alltså OJ vad jag tycker synd om dem ibland …!

svaga punkt

Sandlådan

Jag skulle hämta pojkarna på föris en eftermiddag i somras. Som vanligt ville de inte gå hem direkt så jag satte mig på sandlådekanten och grävde med dem en stund i skuggan. Där fanns flera andra barn, det är en ganska stor sandlåda, och rätt som det var kastade en annan pojke sand på mig.

Ok, det var inte med flit (ingen unge kan vara så skicklig), men jag vände mig ändå mot honom och skulle upplysa honom om saker och ting. Pojken hade redan hunnit en bit bort när jag förstod vem av dem det var som vevat med spaden. Simon hade sett det hela, och nu vände han huvudet mot mig. Underläppen plutade ut sådär ofrivilligt ledset, och han darrade på rösten:

”Mamma? Mamma, han kastade sand på dig …!!” Rösten sprack och hans lilla ansikte böljade fram och tillbaka mellan känslorna Kränkt, Rädd, Arg och Förnärmad. Det gick rakt in i honom. Jag var hans svaga punkt.

Låtsasgråt

Samma sak visade sig hos Adrian ett par veckor senare. Situationen var inte alls densamma; vi satt alla tre på golvet i Simons rum. Simon och jag lekte nån rollek där jag var han och han var jag (hjärtligt roligt, för övrigt), och så började jag låtsasgnällgrina sådär som Simon kan göra när vi stänger dörren till hans rum om kvällarna.

Jag måste ha gjort det bra, för Adrian hajade till, vände sig mot mig, och i samma ögonblick som han flyttade blicken till min mun (obligatorisk grimas med den plutande underläppen du vet) började stormen. Hans egen läpp vred sig till en spegelbild av min, fast äkta då, och tårar började rulla utför hans runda små kinder redan innan han hunnit börja gråta själv. Han kunde inte värja sig ett ögonblick mot att jag var ledsen.

Jag fick trösta en bra stund.

Stort

Jag vet att allt är som det ska vara men ändå hisnas det vid tanken på att jag, lilla jag liksom, är två små människors svaga punkt i livet. Visst är det … stort?

Adrian tränar teaterviskningar med feber medan Simon vinterstänger på landet

Morfar på besök

Pappa är uppe och hälsar på oss nu. Han skulle först ha kommit i söndags, och så sa jag att det blir jättebra för Jonas och Björn är på landet och tar upp båten den dan (dvs jag är ensam med pojkarna).

”Jahaaa … var det den dagen … Men man kanske skulle komma upp en dag tidigare då?”

Underbart. Pappa landade i lördags, jag och Simon hämtade honom. I söndags följde han med Jonas och Björn till landet, och så tog de med sig Simon också. Han har slutat sova middag på helgerna, vilket är kul för då kan han följa med på heldagsgrejer ibland.

Pappa, Simon och Jonas väntar på vaxholmsbåten kl 08:40

Adrian är sjuk

Tyvärr blev Adrian sjuk i fredags kväll och trasslade med över 40 graders feber hela natten, så jag var inte så pigg i lördags och inte i söndags heller för den delen – det var ju inte som att han blev mirakelfrisk helt plötsligt.

En halv natt (kändes det som, men det var nog inte mer än 2-3 timmar) låg han och tränade på att säga ”mamma?” på alla olika sätt han kunde komma på. Teaterviskningarna var bäst. Om jag inte svarade så ropade han. Så jag svarade. Och han frågade. Och jag svarade – du fattar. Till slut frågade jag vad tusan det var som var fel.

”Klockan är halv fyra, Adrian, jag har fortfarande inte somnat. Jag vill sova nu. Jag är trött! Sova! HUR kan du vara vaken fortfarande? Fryser du, eller vad?”

”Ja.”

”Du fryser?”

”Ja.”

”Men säg det då! Säg ’mamma, kallt’, eller ’mamma, täcke, filt’, eller säg att du fryser så att jag kan göra nåt åt det!”

”Ja.”

”Nu jävlar vad du ska får det varmt och skönt! Du ska få ett till täcke, och en filt också om du vill!” Jag stökade medan jag pratade. Bäddade om honom ordentligt och strök honom sakta över huvudet för att försöka dämpa det samlade intrycket av nån som har fått nog. ”Nu! Är det bra nu?”

”Mh …” Han somnade, medan jag höll på och berättade hur trött jag var så somnade han.

En baggis

Men två minst sagt trassliga nätter på rad – vilka för övrigt lämnade absolut NOLL spår hos Adrian men som för mig blev som en enda 2 dygn lång vaknatt – har väl aldrig hindrat nån under 3 år med feber att röja i alla fall. Lycklig över morfars närvaro tillbringade han halva lördagseftermiddagen med att koka kramar till honom.

laga mat med feber

Kapade argument enligt överlägsen logik

Ren och skär tur

Jag är väl medveten om vilken flygande tur vi haft som fått ungar som vill äta. Vi behöver inte diskutera så mycket – eller ok, en del diskussioner blir det förstås, det kommer vi väl aldrig ifrån, men vi har inte behövt diskutera så fasligt mycket kring matens vara eller icke vara med barnen, eftersom vi har nåt som sköter den fighten åt oss; hungern.

Hungern lämnar vissa ungar oberörda. Obevekligt orädda stirrar de tillbaka och hånar den rakt i ansiktet. Jag har har träffat såna barn, jag var ett själv och det finns  i n g e n t i n g  som nån kan göra åt det när beslutet att inte äta det som ligger på tallriken är fattat. Hungern har liksom inte ens en plats på läktaren.

Våra ungar tar en snabb titt på sagda tallrik, kastar ett öga på Hungern och verkar bara behöva nån minut för att inse sitt underläge och kapitulera puppy-style. Då vänder gärna utbrotten från INTE MAAAAAT till att de VILL HA MAAAAT, som om vi nekat dem liksom, och så bråkar de vidare medan de äter.

Simons mage pratar

Men Simon hanterar hunger bättre än sin lillebror, och ibland sätter han sig på tvären helt. Han ska inte, och han ska inte, och så ska han minsann INTE. Ok, låt bli då, säger vi. Oftast.

Iblland kan jag försöka lirka, om jag vet att han inte ätit någonting alls av maten.

”Du behöver inte äta om du inte vill, Simon, men jag tycker det låter som att din mage säger att den vill ha mat. Maaat, Siiiiimon, maaaat, säger den. Det hör jag ända härifrån.”

Om han inte tittar nyfiket på sin mage, vilket han gör 2 gånger av 3, så lägger han sin hand på den, som för att kontrollera.

”Nej, mamma. Det säger den inte. Du kan inte höra det. Du sitter för långt bort.”

Så håller vi på lite stillsamt en stund, och allra oftast slutar det med att han äter några tuggor och dricker nån klunk vatten.

Följ magen!

Vårt argument ”din mage vill nog …” är även nåt de kör med på förskolan ibland, och Simon har uppenbarligen fattat grejen till 100%: alla följer magen!

Härom morgonen på väg till förskolan fick han för sig att han inte ville gå dit. Han skulle vara hemma ”hela långa dagen”. När han inte lyckades få sin vilja genom information (”mamma jag vill inte”), eller utbrott, eller fysisk vägran genom kokt spaghetti-tekniken, så förklarade han till slut läget där han satt i vagnen:

”Mamma, jag vill inte gå till föris.”

”Nähää, varför vill du inte det då?”

”Min mage vill inte det. Den säger det till mig. Den vill vara hemma, hela långa daaaagen.”

logiska argument

Sluta med nappen! Dagen D kom, och gick, och kämpigt blev det men nu är det över

”Gör det i sommar”

Tandläkarens omdöme på Simons gaddar i våras var bland annat att om vi kunde sluta med nappen i sommar så skulle allt blir bra.

Vi har fasat ut den stegvis. Vi började med att gå in och plocka den ifrån honom när vi gick och la oss, så att han bara hade den när han skulle somna och en två timmar in på natten. Sen strök vi den ur middagsvilan, och ganska länge nu har han bara haft den när han ska somna på kvällen.

Men plåstret måste ändå rivas bort till slut. Han är van att sova utan napp, vi vet att han kan, men det är ändå en förändring och Simon är inget stort fan av just förändring.

Beslutet fattades …

För nån vecka sen fattade vi beslutet att vi har fasat ut nappen tillräckligt länge nu. Sommaren är definitivt slut och vi har pratat så länge om det här med honom redan; pappa hade till och med med sig en bok, Hejdå nappen, sist han var på besök.

Vi frågade Simon vad han ville att vi skulle göra med nappen, och då sa han att han ville hänga den i nappträdet.

På 4H-gården vi brukar åka till ibland finns ett nappträd inne hos fåren. Man får såklart inte stövla omkring inne hos dem och klättra i träd hursomhelst, så man fäster nappen på stängslet och så hänger personalen upp den vid tillfälle.

… och genomfördes

Simon var helt med på att vi skulle lämna nappen igår. Han dröjde sig däremot inte kvar vid det, som han brukar när han tar till sig saker. Han fick välja snöre att hänga upp den med hemma, och då kom han på att han ville ha en ballong med, så vi tog med oss allt och åkte dit.

sluta med nappen

Ceremonin, om man kan kalla den det, passerade med ointresse; det var som om han inte kunde bry sig mindre. Vi gjorde ändå som vi sagt, men Simon gillar inte att säga hejdå, nånsin, så det var väl kanske inte så konstigt.

Resten av eftermiddagen förflöt i vanlig ordning, men när det blev dags att sova på kvällen så kunde han inte hantera det. Som tur var, i alla fall tur i sammanhanget, så hade han inte sovit middag och var alltså väääldigt trött. Han sörjde, protesterade, skrek hysteriskt, vägrade ligga ner och höll på.

Då satte jag mig och gjorde ”avslappning”, en sorts massage, på honom och sen låg jag en stund bredvid. Han kunde såklart inte ligga still ändå, så till slut gick jag ut och stängde dörren.

Han skrek i kanske 3 minuter, sen blev det tyst.

Det värsta är över

Han kommer fortsätta be om sin napp och protestera, men det värsta är över nu. När vi fattar ett beslut av den här sorten så är det alltid det allra första genomdrivandet som är svårt. Sen är det bara att fortsätta, men det där allra första steget, och i det här fallet den där allra första kvällen, är ingen dans på rosor.

Var då nånstans, sa du? (Farmors tåramsa)

Simon kommer springande, agil som en gasell. Han pressar fram det-är-synd-om-mig-gråt:

”Mammaaa! Mamma? Ja slog mig!”

”Å nej! Var då nånstans?”

”På buttijuggan.”

Jag tittar på honom. Han tittar på mig.

”På butti…? Ok, var ska jag blåsa?” fintar jag.

Han håller fram sin fot med tårna uppåt: ”Däj,” säger han och pekar.

Ja, såklart! Stortån, skrattar jag och blåser som en varg på ett grishus. Där fick jag för att jag lärt dem farmors tåramsa.

Farmors tåramsa

Lilleritån
Tilleritån
Tillerosa
Mackaspär
… och stooooooora Bultiruggan!

Min farmor (född 1915) lärde oss den ramsan när vi var små. Försökte googla den men hittade istället en intressant artikel om andra tåramsor hos Sveriges Radio.

 

Ska vi säga så?

ska vi säga såSimons nya förhandlingsteknik, ”ska vi säga så?”, dribblar framgångsrikt bort den oförberedde. Exempel:

Simon har slutat äta sin mat och har hoppat ner från stolen. Nu står han med ena benet över ryggstödet på en fåtölj 3 meter från matbordet.

Pia: Simon, kom tillbaka och ät upp din mat. Det är bara 2 skedar kvar. Kom nu.

Simon: Jag ska bara klättra upp här, 2 gånger, sen kommer jag.

Pia: Nej det ska du inte. Kom hit nu. Kom.

Simon tittar på Pia, höjer ett snusförnuftigt pekfinger i luften och säger med förklarande ton: Pia. Jag kommer. Jag ska bara klättra lite här, sen kommer jag. Ska vi säga så? Samtidigt som han pratar klättrar han upp på fåtöljens ryggstöd.

Pia har svårt att inte le: Nej men hörrö, kom hit nu. Du får klättra efter maten.

Simon: Jag kommer säger jag. Titta. Medan han pratar och diskuterar har han hunnit klättra över ryggstödet 2 gånger, och nu kommer han glatt till bordet igen.

Simon-Pia: 1-0

Varför, mamma? Varför är det så? Varför?

varför mamma varför

”Varför mamma?”

Det går inte att prata med Simon om någonting, alls, längre utan att behöva macheta sig genom 35 miljoner ”varför?” innan vi kan komma till poängen. Han får alltid sista ordet genom att klämma in den där frågan, en sista gång, och man liksom bara slutat svara eftersom den lätt blir lite … ja, omöjlig. Exempel:

Varför har morfar och marmor åkt hem, varför har dom det? – För att de bara skulle vara hos oss i 3 dagar.

Varför? – För att de har annat att göra också, förutom att vara här.

Varför? – För att de inte bor här, de bor hemma hos sig, i Skåne.

Varför? – För att de vill vara lite ifred ibland, och vi med.

Varför? – För att alla behöver lugn och ro för att vila, så att vi kan bli pigga igen. Som när man ska sova.

Varför? – För att vi är skapta såna.

Varför är vi det? – Det vet ingen. Vissa saker kan man inte veta. Alla svar finns inte.

Varför? – För att det är så.

Ja, men, varför, mamma? – Jag vet inte.

Varför vet du inte? – Björn!

titta där

Jag: Titta Simon, där ligger en grön kotte!

En grön?! Varför är den grön? – För att den trillade av trädet innan den var mogen.

Varför? – Kanske för att det regnade så hårt imorse.

Varför mamma? – Vaddå varför?

Varför … regnade det imorse?

Här är en sketch av CK Louis som handlar exakt om det här. Man kan tro att den är överdriven för scenens skull, men den är en copy-paste från verkligheten.