Nya vrålåk i köket äntligen

Vi har länge letat barnstolar åt pojkarna; de kan inte sitta i varsin Antilop hur länge som helst ju. Simon fick en ny för ett år sen, i väntan på att en bättre skulle dyka upp.

Det har hänt en hel del hos oss under påskhelgen, och att stolarna dök upp på Blocket var en av dem.

“Gillar man inte chabby chick ska man leta vidare” stod det i annonsen. “De har viss patina,” stod det också apropå att de var begagnade, vilket visade sig innebära att jag och Simon tillsammans (haha, “tillsammans”) fick skruva isär dem i badrummet och skrubba varje del för sig för att få bort all skit.

Men titta vad fina de blev!

Att Adrians stol blev påskgul var en lycklig tillfällighet. Egentligen vill vi inte ha ännu mer gult i vårt hem än vi redan har (och sakta men säkert jobbar bort), men den här var faktiskt fin. Bygeln går att köra i diskmaskinen, och eftersom det inte finns nån bricka så har han nu sin plats rättvänd vid bordet precis som alla andra. Det kommer krävas viss inkörning på just den detaljen, men han gillar sin stol OCH kan inte klättra ur den.

Eller jo, han kan klättra ur den, men det är en pussel-à la Tetris-process som han inte hinner genomföra på tiden det tar att blinka.

 

SaveSave

Storebror har vuxit ur sin stol, och lillebror har vuxit i den

De växer så fort…! Eftersom vår yngste, som snart fyller 6 månader, brukar gnälla på ett alldeles förvånansvärt enerverande vis när vi alla sitter till bords och han vippar längre bort i sin babysitter, så har beslut fattats: Simon ska få en ny stol.

I torsdags åkte jag och hämtade den efter middan.

Adrian tokgillar sitt ärvda säte, och Simon älskar sin nya stol. Jag gör det inte, av följande skäl:

  1. Det går inte att spänna fast honom.
  2. Stolen är såååå tråkful. Som en kontorsmöbel, fast värre. Och sliten.

Jag fick den för 200 kr på Blocket. Vi resonerade så att det är bättre att barnen har varsin stol, som funkar, så att tillvaron blir roligare istället för att vänta på att rätt stol dyker upp i en annons på andra sidan stan. Nu kan vi leta efter en fin stol i lugn och ro.

Men sann kreativ själ som jag är, så kan jag inte låta bli att se potentialen i stolen; slipa och måla trädelarna i vitt, lägg på ett litet mönster i grått och rött. Skulle bli helt ok att titta på…

Kommer aldrig hända. Det finns så mycket annat som är viktigare, men det är vad jag väljer att se när jag tittar på den i alla fall.

Och att Simon inte går att koppla fast i den gör bara att jag får lägga om morgonrutinen något; nu får Adrian gå upp först istället. På så sätt behöver jag aldrig lämna Simon själv – i alla fall inte i teorin 🙂