Prolog
Fredag innan julafton glömde jag ta med pojkarnas kläder från förskolan. Alltså alla deras ytterkläder som de brukar ha kvar där, och som vi bara tar hem för att tvätta eller kolla igenom till helgen.
Julafton kom och gick med glada miner, fina julklappar och massor med mat helt enligt tradition och plan. Tre dagar senare var resan till Björnrike, tillsammans med min mor och bror, planderad över nyår.
Bilresan
Vis av erfarenhet planerade vi resan utifrån utflyktsmål och rimliga restider. Vi startade kl 8, utan alla ytterkläder från föris eftersom det fortfarande var stängt där, och körde 2 timmar till Gävle. Där besökte vi Leklandet Delfinen i ca 90 minuter.
Det var bra glid på materialet – rutchkanan gick så fort att den var rolig även för vuxna – men i övrigt var det ganska litet trots att det ska vara “länets största lekland” enligt egen utsago. Det slog mig, återigen, hur smutsigt det måste vara – på lekland generellt, men här i synnerhet. Alltså hur mycket skit som finns på typ alla exponerade ytor därinne. Det liksom kändes på händerna.
Lunch
Efter besöket körde vi vidare den korta biten till Max för lunch. I bilen blev Adrian ledsen och stoppade handen i munnen, varpå Björn och jag kom överens om att vi hädanefter alltid ska tvätta händerna innan vi lämnar ett lekland istället för att vänta tills vi kommer hem, för han hade också tänkt på att det var ganska smutsigt.
Lunchen passerade helt enligt tidsplan, sen satte vi oss i bilen och körde resten av vägen i mer eller mindre ett sträck. Det gick bra, ända tills vi kom till de mindre vägarna med dåligt väglag, halt och mörkt och öde, och jag satt och väste/flämtade/fräste kommandon. Björn tröttnade snabbt och lät mig köra.
Sämsta medpassageraren
Det är så att jag har svårt att slappna av när andra kör, särkskilt om barnen är med. Jag inbillar mig att jag kan kontrollera framfarten från passagerarstolen om jag stirrar på vägen och låtsas att det är jag som kör. Det här gäller främst när det är dålig väg och jag blir rädd att vi ska köra av vägen. Det är lättare när jag kör själv. Det vet Björn. Han blir ändå lite irriterad, “älskling det är JAG som kör!” och sådär, du vet, men han förstår mig. Inte för att han kör dåligt, utanför att jag är nervös.
Framme
Vi kom fram kl 18. Jonas och mamma hjälpte till att packa ur bilen, mamma hade gjort middag så det vara bara att sätta sig. Sen följde uppackning och kvällsstök, barnen somnade och senare också vi. Man blir ju så konstigt trött av att resa.
I kölvattnet på delfinen
Kl 02:17 vaknade vi av att Adrian kräktes i sin säng. Han kunde liksom inte sluta. Vi bytte lakan, bäddade om, sanerade badrum och pojke efter bästa förmåga men eftersom han fortsatte att kräkas med 10-15 minuters intervall så … ja, Björn gick och lade sig igen och jag tog första passet.
“Väck mig när du vill byta,” sa han. Men jag var uppe i varv och ville inte lägga honom utan att vara säker på att det lugnat sig, så vi la hans madrass på golvet i badrummet och efter ca 90 minuter kunde han lägga sig där och titta vidare på barnsånger på youtube.
Då gjorde Simon entré i badrummet i armarna på sin mormor. “Han kräks!” sa hon och lät uppjagad. Själv var han lite skakig, men när han upptäckte att det visades barnsånger på youtube så hjälpte han till att tvätta sig så att han kunde installera sig på toaletten och titta han också.
Så kom det sig att 8 timmar efter ankomsten till barnens allra första skidvecka, så satt den ena och vände ut och in på sig på toaletten och kräktes oberört nån gång i hinken framför sig, medan den andra vilade under en handduk på golvet och glatt tittade på tecknade barnsånger, och jag satt i dörröppningen med datorn i knät och sorterade foton.
Kl 06:10 bedömde jag att det gått tillräckligt lång tid utan vidare attacker, då hade jag härdat ut tillräckligt länge för att kunna gå och lägga mig och räkna med att Björn skulle ta eventuella kommande incidenter, utan min hjälp, med gott samvete.
Simon installerades på sin madrass, men på köksgolvet denna gång för att kunna minimera eventuell förödelse. Adrians resesäng fodrades med handdukar och så somnade alla.
En timme senare vaknade jag av att Björn slängde en arm på mig och frågade om det var min mage som bubblade.
“Näe,” sa jag.
“Nähä,” sa han.
Ett par timmar senare vaknade jag av att Adrian var redigt upprörd – såklart han var; han hade ju bajsat ner sin säng – och Björn inte stod att finna. Det visade sig att han hade gått för att fråga efter ett ställe att tvätta på, så mamma hjälpte mig att sanera vår yngste familjemedlem med tillhörande säng för andra gången.
Jag var så trött den dagen. Så där argtrött, du vet, där allt som händer hanteras internt som en personlig attack och allt tålamod är slut från början.
Vi var inne hela dagen, jag och barnen. På förmiddan var Björn iväg och tvättade vid Vemdalsskalet och mamma var hemma med oss, och på eftermiddan var Björn hemma. Jag och barnen tvärsov efter lunch, och på kvällen var det bättre.
De hade kvällsskidåkning den kvällen, så när de andra kom hem tog jag och Björn våra grejer och åkte i nån dryg timme så den dagen som varit så jobbig slutade ändå bra.
Epilog
Enligt 1177 är det 12-48 timmars inkubationstid påvinterkräksjukan. Adrian kräktes första gången ca 14 timmar efter att vi lämnat leklandet. Vi tycker det känns rimligt att anta att han och Simon plockade upp smittan där, eftersom ingen annan vi träffat de senaste dagarna varit/blivit sjuk.
Nu går vi andra runt och håller andan i väntan på att trilla dit, vi med.
”Bromma Blocks?” sa Björn.
