Förvärkar från helvetet

Jag sa ju att det inte var nån risk att det skulle komma igång igår, och det gjorde det typ inte heller, men jag kan säga att runt kl 3 i natt var jag inte lika säker. Kl 03:26, närmare bestämt.

Jag fick en ytterst blygsam liten blödning precis innan vi la oss, och jag har ju läst att förlossningen kan starta så. Kl 03:26 var jag fortfarande klarvaken. Då hade jag haft eländiga förvärkar sen kl 22 så ofta att det var stört omöjligt att hinna sova mellan dem. Jag började tänka att jag inbillade mig, att det var nåt som var fel, för jag har aldrig haft SÅ ont av dem tidigare och upplevde inte riktigt att jag fick nån vila alls så jag började klocka dem. Systematiskt 3 minuters vila var det, tydligen. Jag gick upp, jag gjorde smörgåsar, bläddrade igenom hela facebook, tog en lång varmdusch, och började framåt 04:30 desperat leta efter TENS-apparaten som inte stod att finna någonstans. Så jag gick upp och väckte Björn.

“Var är TENS-grejen?”

“Va?”

En ny värk, eller vad det nu var, brände över ryggen.

“TENS. Var. Är. Den.”

“Jag vet inte. Behöver du den nu? Har du ont?”

“Aj.”

“Stackare. Har du foglossning?”

“Neeeeeej….”

Han gick ner och letade, hittade den bakom soffan och satte sig ner med mig — som just då inte hade ont.

“Tack, du kan gå och lägga dig igen nu om du vill, nu har jag nåt att göra.”

“Jag känner mig som en skitstövel som går och lägger sig när du mår såhär… Du måste LOVA att väcka mig om det finns nånting, nånting alls, som jag kan göra!”

Han gick upp, jag fipplade med apparaten, fick inte igång den och la mig ner i utmattning. Då ebbade värkarna ut, och 05:21 blev det stilla.

Jag ringde förlossningen i förmiddags för att få höra att allt var normalt och det var det. Det kan dröja ett par dagar till, sa hon. Tack, sa jag.

Plötsligt är det inte längre ok att förlossningsväskan fortfarande inte är färdigpackad, att pappret med min blodgrupp försvunnit i flytten eller att jag fortfarande inte skaffat amnings-bh eller -linne.

Det blev konkret, jag har inte längre all tid i världen, och idag har varit en sjukligt seg dag. Jag vill helst inte köra bil heller, man vet aldrig, det kan bli en mardröm. Jag är rädd att nästa natt ska bli likadan, så jag har sovit så mycket det gått, dvs inte jättemycket. Man blir ju knäpp av att strösova sådär, kroppen tror att den fått tillräckligt med sömn så man somnar inte, men man är ändå helt slut.

Nu till det viktiga i sammanhanget:

Det var ok. Jag blev inte rädd.

 

Föräldrakurs och klädprovning

Vi var på BB Stockholms “repetitionsföräldrakurs” på sjukhuset igår. Jag hade haft en vag föreställning om att det skulle vara som ett studiebesök, lite, men det var en 2 timmar lång föreläsning i aulan om det som kursen på Sophiahemmet handlade om. Men det gör inget. Jag är glad att vi gick.

När vi kom hem hade ett av paketen från Tradera kommit; en body och ett par byxor i strl 50. Jag stod och funderade på om de skulle kunna vara för små redan från början, och Björn var snabb med mobilen när jag kom fram till att det kändes extremt orimligt:

klädprovning

Min verklighet, helst utan skuldkänslor

v39det

Jag brottades med en lite dum frågeställning när jag skulle börja skriva den här bloggen; det kändes som att jag bara klagade och inte hade rätt till det. Jag borde ju vara glad, många kan inte bli gravida ens.

Men, alltså… jag klagar ju inte! Jag berättar. Jag måste bara komma ihåg att berätta de bra sakerna också, och det tycker jag att jag gör. Jag tycker att jag är rättvis. Jag måste få skildra min verklighet utan att förgås av skuldkänslor bara för att ja, de finns många andra som har det tusen gånger värre än jag.

Ändå fortsätter tvisten mellan tacksamhetens dåliga samvete och den ögonblickliga verkligheten i mitt huvud, trots att bloggen inte handlar om tacksamhet, målet, anledningen m.m. Den handlar om graviditeten här och nu som isolerad företeelse. Det är klart att om jag backar och ser till helheten så får allting en annan färg… men i det ljuset försvinner ju också det som jag själv hade velat veta.

Allt det där som andra kvinnor säger, att “det där glömmer man sen, förstår du…”. Jag vill inte glömma. Jag skriver lika mycket för min egen skull som för andras. Jag vill minnas för jag vill aldrig, aldrig bli den där kvinnan som blir illa berörd, förvånad, stött eller illa till mods av att höra gravida tala om att de mår dåligt eller klaga över bagateller. Det är inte bagateller för dem.

En graviditet, hur den än ter sig, är allt annat än en bagatell.

Begagnat rules

Jag har insett att det bara är löjligt att fortsätta skjuta bebisprylar på framtiden. Jag menar, vagn, säng, skötbord och babyskydd måste man nästan skaffa innan, men allt det där andra… som jag har lite dålig koll på vad exakt det är.

Han måste ju klä sig i nåt, men det är inte så lätt att välja storlek till nån som ingen vet storleken på. Men tydligen börjar man på strl 50/56. Jag hade inget att göra på jobbet igår så jag loggade in på Tradera, fick storhetsvansinne och shoppade kläder av hjärtans lust tills jag insåg att människan ska hinna använda dem också innan han växer ur dem.

babykläder från Tradera

Man behöver säkert skaffa nån sorts nappflaska, kanske, och hygienartiklar. Men det är också svårt, vi kan inte direkt bunkra upp innan för rätt som det är får ungen exem av det eller det materialet och så måste man byta.

Det här är lätt att ta reda på, jag vet. Jag har bara svårt att få ändan ur eftersom det blir så… jag vet inte, konkret.

 

 

Ja, jag erkänner att jag längtar

Jag fick sova hela 5 timmar i natt innan bebisen väckte mig och höll mig vaken i 2 timmar innan jag kunde somna om. Kl 06 i morse gjorde det ont i halva kroppen sådär som det gör när man har legat ner en hel dag; värk i bröstrygg och revben, gärna huvet och axlarna också. Det här med att ligga bekvämt en längre tid kanske jag bara borde glömma, jag vet inte.

Så ja, jag längtar. Jag längtar tills jag kan studsa på stegen när jag känner mig extra glad, ligga på rygg och andas normalt samtidigt, får plats i mina lite trevligare kläder, kan spänna ögonen i han som sparkar mig och flytta mig utom sparkhåll.

Det kanske är ett litet monster jag bär på. I vecka 12 såg han definitivt ut som ett i alla fall… Men vi får utgå från att han varken har fler eller färre kroppsdelar än han ska 🙂

Batman i profil

Man rådde mig att sluta jobba

men det lyssnade inte jag på.

Det blir tyngre och tyngre för varje vecka, ibland kan jag till och med känna skillnad från dag till dag. Magen är i vägen i nästan alla lägen, och nu är den så tung att allt blir jobbigt. Barnet tycks ha krupit nedåt, jag får mensvärk lite hursomhelst och har snart inget tålamod kvar. Alls. Med nånting.

Min barnmorska rådde mig att sluta jobba i månadsskiftet mars/april, men jag tyckte det var onödigt och har kompromissat genom att jobba fram till 9/4.

graviditetsvecka 37

Just nu, när jag sitter här på jobbet med sammandragningar i en mage som känns som att om jag bara slappnar av så lossnar den, rullar som en ballong över knäna och landar med en fuktig duns under receptionsdisken, så börjar jag tvivla på visheten i mitt beslut.

Det hade varit jäkligt skönt att vara hemma och sova middag varje dag.

 

5 saker jag ÖNSKAR att jag fick höra nu när jag är gravid…

…av folk jag aldrig tidigare träffat:

  1. Ingenting.
  2. Vad roligt! Grattis. (punkt)
  3. Jag blir lite avis… man kanske skulle skaffa en till.
  4. Förlossningen? Äsch, vaddå, det är inte så farligt som man tror alls.
  5. Jag har flera barn. Om jag blev gravid igen så skulle jag inte tveka. Det är det bästa som finns.

Nr 5 har jag faktiskt fått höra, och jag blir alldeles varm och lugn när jag tänker på hon som sa det till mig. Det är såna minnen (och tyvärr har jag inte så många) som hjälper mig att inte haka upp mig så extremt på såna som norske gästen på jobbet, som genom en hel konversation aldrig lyckades slita blicken från min navel.

 


Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

SaveSave

Sammandragningar

Jag hälsar dem med glädje, och lättnad, utan att riktigt förstå varför. Skulle bebisen komma nu så skulle han klara sig, jag är i v 35+2, men han är inte klar än så helt nyttigt skulle det väl inte vara. Det är mer min otålighet som talar.

Jag tror att lättnaden har med smärtans karaktär att göra. Om det är på det här sättet som det gör ont senare, dvs om den lätta smärta som är nu är släkt med värksmärtan, även om den är tusen gånger värre, så skrämmer det mig inte från vettet. Jag blir istället bara orolig. Jag tror att mycket av min rädsla, och säkert förlossningsrädsla i största allmänhet, handlar om ovissheten inför vad man har framför sig. Ordlös skräck är den värsta, för den går inte att tackla.

Sammandragningarna började i förrgår kväll på väg hem från förlossningskursen, men jag fattade inte att det var det då. Jag var jättetrött och spänd och sur över Björns dåligt planerade tvätt på hemmaplan. Det var kallt och vi gick ganska fort (för mig). En bit från huset gjorde det plötsligt tväront i livmodern, som det kan göra ibland vid mensvärk, och jag vek mig spontant framåt och stannade. Så höll det på ett par gånger tills jag kom på att ta pyttesteg resten av vägen.

Igår var det likadant vid några tillfällen på jobbet, och igår kväll efter uppackning av ateljén (å vad bra det kommer att bli!) höll det rytmiskt långsamt i sig under en dryg timme eller så innan vi gick och la oss.

den blivande ateljén

(Det kommer bli mycket bättre, men med tanke på hur det såg ut när jag började så ör jag riktigt stolt 🙂 )

Undrar om jag ska ta det som att jag kör för hårt med mig själv…? Jag tycker inte att jag gör det alls eftersom kroppen inte säger ifrån, men samtidigt, i ärlighetens namn, så blir jag ju så jättetrött efter halva dan att jag kanske borde ta den ÄNNU lugnare.

Herregud, om det fortsätter så här kommer jag snart inte kunna gå tre steg utan att sätta mig och vila.


 

Läs Vårdguidens artikel om sammandragningar under graviditeten.