Man tror att när man är mammaledig… Jo, MAMMAledig, pappor ammar inte och kan därför inte jämföras rakt av, även om alla har lika värde men det är olika för män och ammande kvinnor och… bla bla bla. Jag börjar om.
Man tror att när man är mammaledig så har man så mycket tid. Jag tror också det. Varje morgon tror jag att jag ska hinna göra massor med saker under dagen men det händer sällan. Jag är glad om jag får en sak gjord, då kan jag få hybris och känna mig som ett föräldraess som alla borde ta lärdom av. Jag tänker ofta att jag borde se till att träffa mina vänner mer för det känns som att man blir så avskärmad – antagligen för att det är det man är. Det borde inte vara så svårt, för jag har ju så mycket tid.
Så när man väl äntligen lyckas styra upp nåt och träffas så vill man ta igen förlorad tid, det är länge sen vi sågs och massor har hänt. Man tror man ska ha så mycket att säga och kunna vara precis som förut, men man inser att det enda som rör sig i ens huvud är den hjärntvättade mammans tankar om bajs, bvc, barnmat, vagn, babykläder mm. Hela tiden så drar diskussionen tillbaka i det och även när man försöker för brinnande livet att hålla samtalet på en vuxen nivå om annat än bebisspyor så frågar gärna den man träffar om det. Såklart. De är schyssta nyfikna människor som sitter där med samma inställning som jag, med den skillnaden att jag brinner av längtan att få prata om vuxensaker. Konversationen blir en verbal brottningsmatch.
Man blir den där morsan vare sig man vill eller inte, därför att man ÄR det, och i det finns ju förstås oron att de gamla vännerna ska tröttna. Skit i dem då tänker kanske du och ja, det är ju så det blir och det är synd. Jag vill att mina vänner ska se att jag är fortfarande jag, även om jag inte längre har så intressanta saker att komma med därför att min horisont krympt så ofattbart mycket.
Det är verkligen som en klok kvinna sa en gång; när man får barn tror man att alla ska vilja hänga med en och tycka lika mycket om ens barn som de gör om en själv, men faktum är att man själv måste stå för kontakten med yttervärlden.
Jag vet av erfarenhet att när en nära vän får barn och man inte har barn själv så blir man respektfull. Man tänker att det måste vara påfrestande för dem, de får säkert aldrig sova, jag ska inte hålla på och tjata och tränga mig på, jag låter dem höra av sig när de känner att det är läge.
Va fan, det blir aldrig läge! Man är alltid trött, man har alltid huvudet fullt av bebistrams och man har aldrig följt med på senaste nytt om någonting. Man är socialt efterbliven.
Jag älskar mitt barn mer än själva livet, men det betyder inte att jag inte vill fylla min tillvaro med lite mer än honom… Men dagarna bara flyter ihop och utan yttre motivation så är det inte mycket som blir av, om jag ska vara förkrossande ärlig.
Det är inte ett dugg konstigt att folk tappar kontakten, om än förhoppningsvis tillfälligt, när det kommer barn men jag hade faktiskt trott att det skulle bli annorlunda för mig. Ja, jag erkänner att jag tänkte det dummaste man kan tänka. Jag tänkte att det där kommer inte hända mig.
Det gör det visst det. Jag tror att det händer nästan alla. Inte alla kompisar man har förstås, för hur skulle det se ut om alla övergav en som om man var ett sjunkande skepp, men gravt försämrad kontakt med vissa och tappad med andra.
Sådär. Nu är det sagt. Och näej, jag har inte förlorat kontakten med någon, utom en, och dem jag fått försämrad kontakt med vet jag finns kvar på andra sidan. Jag är inte deppig. Jag är något resignerad bara.
Svärmor ringde igår kväll. Hon frågade hur jag kände mig och berättade att hon kommer ihåg det där, du vet att man hasar omkring hemma i gamla tofflor och pyjamas och tittar sig i spegeln och förvirrat undrar vart man tagit vägen. Det här är inte jag, tänker man.
Igår slängde jag min tröja som jag haft på mig i minst 5 dagar i sträck – förmodligen mer eftersom jag tycker att 5 dagar känns logiskt – på tvätten. Jag gjorde det bara för att jag i ett ögonblick av klarhet tittade på mig själv och såg hur fördärvligt lortig tröjan var av bebisspya, matrester, tandborstdregel, mjölkdregel och fläckar av lite mer mystiskt ursprung där jag bland annat misstänker utsida av bil, gipsdamm, blöta löv och choklad. Det var mitt ögonblick av spaning med ficklampa i becksvarta natten efter den Lisa som jag känner.
Det visade sig att hon gått och vilat. Hon vaknar väl nån gång när det börjar ljusna och en normal tillvaro kommer på fötter.
Föll mitt inlägg dig i smaken? Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉
