Cancern finns även i min familj

Pia har cancer

Min pappas hustru, Simons marmor Pia alltså, kämpar mot bröstcancer sedan ett halvår tillbaka. Nu är hon på väg ut på andra sidan av denna förskräckliga erfarenhet, tack och lov, men hon har långt kvar och det har tärt något enormt på både henne och pappa.

Som sjukling har man för det mesta fullt upp med att vara sjuk, och jobba på tillfrisknandet. Det finns inte så mycket utrymme för mer, framför allt inte när medicinen gör att du sover 20 timmar per dygn. Som sjukling jobbar man aktivt mot sjukdomen.

Som partner, däremot, har jag förstått att man sitter på bästa platsen, på första parkett, till det drama som cancern är. Man kan inte göra någonting, man reduceras till maktlös åskådare till det det som händer ens allra närmaste. Min far och jag fungerar väldigt olika men om det hade varit jag, i hans situation, så hade det blivit många sömnlösa nätter och tårfyllda ensamma promenader i en tillvaro där skräcken tar udden av all glädje. Ve och fasa.

Nu är Pia både stark och envis och har dragit ett av de (förhållandevis) längre stråna i cancerlotteriet, men alla har inte samma tur som hon. Min farfar och Björns pappa, till exempel. En vacker dag kommer man att säga saker som att ”det var på den tiden då cancer fortfarande var en dödlig sjukdom”, men vi har en bit kvar att gå innan vi är framme där.

Jag fick ett mail härom dagan från ForLife som undrade om jag ville skriva och länka till dem här på bloggen. Normalt så vore svaret nej, men nu handlar det om cancer så med anledning av vår kära Pias kamp, och med en tanke till Björns far som jag aldrig fick träffa liksom min farfar som hade mer att ge, skriver jag om sysselsättningsprojektet ForLife och deras insamling till cancerforskningen.

Var med och stöd insamlingen!

Var med och stöd deras insamling via butiken, där de säljer barnarmband med neonfärger och texten ”ICE” tillsammans med valfritt mobilnummer, men även lite tjusigare vuxenvarianter med texten ”ForLife” eller ”zero cancer”. Du skänker, och får dessutom någonting i handen för det ?

De här armbanden tyckte jag var ursmart, men jag medger att det nog dröjer innan Simon behöver ett – men man vet aldrig, folk säger ju alltid att det går fortare än man tror.

De skickade mig ett armband som tack för samarbetet. Det är för stort för Simon – jag tänker att det kanske passar honom när Björn ska vara pappaledig sen ? – men jag råkar ju ha en del pärlor, tråd, spännen, öglor och verktyg (mycket av det tack vare Pia, för övrigt) så det är snart korrigerat.

for-life-insamling