Allt samtidigt

Simon sover fortfarande (!!) så här kommer en uppdatering av vad som pågår, samtidigt, när han inte är med:

  • Ambitiös tillverkning av bebismat för infrysning till tröttare dagar

bebismat i tryckkokare

  • Hantering av julgran. Björn var iväg och köpte en igår kväll för att slippa göra det samtidigt som resten av Stockholm på lördag. Under natten välte den och nu stöttar den sig demonstrativt mot väggen, bort från kartongen med julgransprydnader.

årets julgran

  • Tillverkning av dregglisar på golvet i ateljén. Jag har äntligen packat upp min babylock och tränar med den genom att göra dregglisar till Simon.

dregglistillverkning på golvet allt samtidigt

  • Rensning av innehållet i kylen. För det blev ju en del över från kusinträffen i söndags, och , ja, vi behöver plats… och så.
    Ibland får jag syn på kakao/vaniljbollarna och tror att det är köttbullar, och får en riktigt glad överraskning när jag upptäcker vad det egentligen är. Och ja, jag hinner glömma att de finns där ibland, det är en av fördelarna med amningshjärnan som sätter så mycket krokben för mig annars.

hemmagjorda praliner

  • Sist men inte minst, scanning av Blocket efter vinterhjul vilket vi nu hittat och ska åka och hämta så fort Simon vaknat och ätit och sådär. Hon ville helst sälja båda, men vi ska ju ut och resa i mars så det är väl lika bra…

vinterhjul till barnvagnen

Allt samtidigt.

I övrigt har jag lovat mig själv att ta ut extraborden från köket och köpa en färgburk till mamma som kommer och hälsar på en snabbis ikväll.

Jag undrar hur mycket av allt detta jag kommer kunna slutföra idag 🙂

SaveSave

Välkommen till Lilla Busfrö!

Jag tänkte, nu när Carin var så vänlig (se föregående inlägg) att träffa mig, att jag måste försöka samla ihop mitt huvud som ligger utspritt i hemmet som en utslagen strösselburk på köksgolvet och koncentrera mig. Jag måste försöka göra ett normalt intryck, och inte bara sitta där och ha mina knasiga stunder där jag måste påminna mig om att lyssna när någon pratar med mig eller spontant nollställa hjärnan då och då så att jag måste jobba ikapp läget och samtidigt försöka mörka det (jag lyckas sällan).

lillabusfro.com

När man tittar på Lilla Busfrös hemsida så ser det väldigt fint ut; det är ljust och enkelt med fina grejer. Jag tänkte jag skulle läsa på lite innan, så man kanske har lite koll, men där stod inga lång texter tack och lov så jag tänkte att jag gör som jag brukar, jag drar dit och ser vad det blir av det. Mycket oansvarigt, förresten, eftersom mitt minne inte fungerar men jag glömde väl bort det.

Vi åkte hem till dem i slutet av november, vi tog tunnelbanan och var där på drygt 30 min. Carin och jag hade inte sett varandra på nästan 20 år så när jag knackat på och hon öppnade dörren var det med omätlig nyfikenhet och mycket värme som vi hälsade. Vilken tidssvindel jag fick! Jag kände direkt igen henne, hon var sig på pricken lik men ändå inte. En vuxen kvinna med långt blont hår och en lintottjej på 10 år i samma bild. Jag rullade in vagnen i hallen och parkerade bredvid hennes, där lilla Vidar (11 månader) låg och sov under suffletten. Lilla Axel, 3 år, hälsade på oss genom att kasta blickar och vara aktiv och nära mamma.

Axel och VidarVi gick ut i deras luftiga ljusa kök, Carin bjöd på en kopp te och så fastnade vi där mitt emot varandra, stående med varsin unge på höften. Vi redogjorde i korta drag vad vi haft för oss sen vi sågs sist, men 20 år är ofattbart lång tid i sammanhanget och den tiden fanns inte. Hon ursäktade röran hemma och förklarade att eftersom de skulle på försenad bröllopsresa i december så vågade de inte ha Axel på förskolan eftersom det gick vattkoppor där. Jag letade efter röran hon pratade om – jag är ju så van vid mitt eget prylkaos hemma – och vågade mig på ett ”Vaddå röra? Det finns ju massor med plats att sätta fötterna på mellan leksakerna.” Carin skrattade, och jag tyckte det var skönt att det inte var ombytta roller för min ateljé är ostädbar (jag skyller på utdragen flyttröra).

Carin berättade att hon varit mammaledig sedan 2013, innan dess var hon mäklare.
”Det gick väldigt bra, jag gillade det och jobbade väldigt mycket… Jag jobbade så mycket att jag glömde bort att jag hade en sambo, jag glömde bort att jag hade ett liv utanför jobbet. Jag glömde bort vad som var viktigt. Men eftersom jag tjänade så bra på det, det blir så när man jobbar så mycket, så tänkte jag att om vi ska skaffa barn så är det nu, eftersom jag då får högsta mammapenningen. Så då gjorde vi det.”

Hon log kärleksfullt mot Axel när hon sa det. Axel, visade det sig, satt på fönsterbrädan och slickade på fönstret så det blev en naturlig paus där, eftersom han nu måste hjälpa mamma torka rent.

Hon började sy barnkläder i samband med graviditeten men tyckte, precis som jag tycker nu, att det var tråkigt att ha så mycket i samma tyg och samma färger. När man begränsar sig får man istället massa tyg över och är ju också tråkigt.

fox rust bib”Men så såg jag en tjej som sålde dregglisar på Instagram, och jag tyckte de var jättefula! Alltså de var hemska, så då tänkte jag att näe, jag kan bättre, hahaha! Så då började jag sy och sälja själv på Instagram.”

Jag frågade om hon inte blev mätt på det ibland eftersom hon syr allting själv. Jag har för egen del lagt märke till att när man får betalt för det som från början är en hobby och man gör mest efter vad andra vill, så tar det lätt glädjen ur det ibland.

”Jo, nackdelen, eller baksidan, är att man gör allt en etapp i taget. Sy i resår på 10 byxor på raken, klippa 10 andra och så vidare. Man sparar kanske 20 min i slutet av dan på det och det spelar roll när man har 2 små. Men det blir aldrig tråkigt, bara stressigt ibland.”

Axel gav oss en läglig paus igen, som för att illustrera det hans mor just sagt, där han stod för underhållningen genom att trotsigt hasa in i vardagsrummet med pappas skor som skidor på fötterna. När den oundvikligt påföljande diskussionen lagt sig och Axel torkat tårarna pratade vi om hur det känns att bli mamma, hur absurt det är, och vilken tur det är att man älskar dem.

”Vilken tur att även när det är som värst kan man tänka att gud vad jag älskar honom” sa Carin, och tillade utom hörhåll för Axel: ”annars hade vi sålt dem för länge sen!”

lilla busfrö arbetsrum

Hon visade mig sitt arbetsrum, ungefär lika stort som mitt men fyllt till bredden av bara sygrejer. Det påminde lite om ekorummet på öppna förskolan med alla lådor och hyllor och märkningar och prylar. Carin ursäktade röran igen, men ateljéers hela idé är ju att slippa städa, så att man inte städar bort ideerna. Kreativa arbetsrum ska vara stökiga tyckte jag, mest för att rättfärdiga mitt eget, och hon höll med – i alla fall lite grann.

Målet med Lilla Busfrö är att ta ut lön, men än så länge är det för liten skala. ”Vi får se hur det blir efter årsskiftet; fortsätta i dagens omfattning och börja jobba, eller satsa.”

lilla busfrö syrum

Medan vi stod där och pratade, och jag misslyckades med att hålla fingrarna i styr och pillade på allt inom räckhåll, så började Axel klättra bland grejerna på golvet med lilla Vidar tultande efter sig. Sen kom jag på att jag måste köpa ett par byxor till Simon så jag la honom på golvet för att prova, varpå Axel klättrade förbi och Vidar lallade fram och såg ut att vilja sätta sig på Simons huvud. Det kändes ett ögonblick som om Carin var den enda vuxna i rummet, och jag fick anledning att fundera lite på hur det skulle vara att ha 2 pojkar hemma. Det är ju fantastiskt att hon hinner med Lilla Busfrö…!

Carin och Vidar

Axels rastlöshet och Simons begynnande trötthetspip drev oss ut i hallen där det tog ett tag att komma ut genom dörren – det fanns så mycket mer att säga.

Jag lovade att skriva mitt blogginlägg, som jag satt mig på höga hästar och kallat artikel, och lägga upp den ganska snart men sa också att jag har lite svårt med amningshjärna och trötthet vissa dagar och mitt minne är inte alltid vad det borde, så det kanske skulle ta ett tag. ”Jag är definitivt inte mitt smartaste jag nuförtiden” sa jag dystert. Carin skrattade:

”Jamen man blir dum i huvet när man bara är hemma med småbarn hela tiden. Min mans syrra sa det när vi var på BB med Vidar och hon passade Axel i 3 dagar, att efter 3 dar fattar man att det inte är så lätt.”

På tunnelbanan hem somnade Simon, och jag skrev mina stödord så fort och rörigt jag bara kunde för att ha skuggan av en chans att komma ihåg nåt.

lilla busfrö

Beställ före den 15e för leverans innan jul… på tal om det så har Simon storlek 68 nu och trivs utmärkt i sina rävbyxor 😉
Samtliga tyger är ÖEKO-tex certifierade eller ekologiska.

 

simon rockar rävbyxor
Simon dansar fox rust

 


Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

En sån där idé man får kl 04

Titta vad jag har gjort!

babylock imagine åker tunnelbana

För den som känner att min bild säger rätt mycket mindre än 1000 ord så har jag idag varit i stan på ett ärende (o så vuxet), och kunde inte längre motstå erbjudandet om att köpa precis en sån symaskin jag fått tips om, till nedsatt pris. Jag tänkte inte efter när jag planerade detta, så när försäljaren tittade på mig, och sen på vagnen, och sen på mig igen och frågade ”hur har du tänkt få med dig den här?” så var allt jag hade att säga att ”det löser sig”. Försäljaren löste det, genom att tejpa fast den på på vagnen som blev precis så baktung som den ser ut.

Det var så här…

Jag syr mycket, det har jag alltid gjort. Jag började i 8an eftersom jag var för smal för de smalaste jeansmodellerna och sydde in jeansen tills jag såg ut som en vandrande pinne precis som alla andra. Gud, jag skulle aldrig klara av att göra om högstadiet idag, för övrigt. Märklig tid. Hursomhelst, det var då jag började använda mammas symaskin och senast jag sydde till mig själv var till Annas & Niclas bröllop, en glittrande 20-talsklänning som liksom blev… jamen grym. Det finns ingen i närheten nu som kan ge mig en klapp på axeln så jag gör det själv. Tackar.

Sedan stannade det av, det kom annat i vägen, men så upptäckte jag att jag kunde sy till Simon och så blev det fart igen. Med anledning av det fick jag upp ögonen för en gammal, mycket gammal, bekant från förr och hennes arbete på Instagram. Vi hade inte bytt ett ord med varandra sedan vi var 12 och inte lekt sedan vi var 9, typ, men jag tänkte att äsch, varför inte.

Det här var en sån där idé man får när man tvingas sitta upprätt utan stöd och amma kl 04. Alla idéer är genidrag och lösningen på allt. Vissa av dem skimrar fortfarande på morgonen och det här var en sådan. Mitt vanliga jag skulle ha avvisat idén där runt frukost, tänkt att nej, vad krångligt, varför skulle hon ens svara och sen inte tänkt närmare på saken, dvs om jag alls hade kommit på idén. Mitt vanliga jag skulle ha glömt bort det. Mitt nya jag, däremot, mitt nya glada, förvirrade, osmarta, lite grunda och kortsiktiga jag, tänkte fortfarande vid frukost att ja! Carin är lösningen på allt jag funderat på senaste veckorna!
Det jag hade funderat på de senaste veckorna, by the way, var om det är bättre att skaffa en separat overlock-symaskin eller en ny (den jag har är jag ovän med) med inbyggd fubbvariant. Jag syr ju inte för försäljning men är å andra sidan perfektionist och det är långt roligare att jobba med bra grejer än att tråckla på med dåliga… och Google verkar inte kunna tala om för mig vad jag vill, konstigt nog.

Anyway… Jag skickade ett mail märkt ”besök/intervju/artikel” till Carin och frågade om ett studiebesök och tänkte att det får gå som det går, och det gick bra 🙂 Hon var riktigt förvånad att höra av mig och skrev att jag var så välkommen hem till henne där hon lagt beslag på ett av rummen som syrum.

Sagt och gjort, men berättelsen om mitt besök hos Carin och Lilla Busfrö får ni läsa om imorgon 😉

lilla busfrö

 

Vintertrimning av barnvagnen

Jag tror i alla fall att det är bumperskydd det kallas, du vet den där bygeln ungen har framför sig.

pillbandDet var så att jag tröttnade för rätt länge sen på det gamla skyddet jag gjorde i somras, och Simon har inte direkt brytt sig om pillbanden, så jag fick lite tid över jag tog mig tid från tillverkningen av dregglisar och renovering och diskplockning (bland annat) et ainsi de suite och gjorde en ny i fuskpäls. Den nya har 2 öglor, och jag vet inte varför jag satte dit dem. Jag hade väl nån föreställning om att man kan knyta fast saker i dem så de inte ramlar ur vagnen, nypa fast nappbandet och sånt, men mest ser de ut som avlägsna släktingar till öron och jag älskar öron. I hela bebisträsket är öron på saker bland det sötaste man kan komma över.

nytt bumberskydd

Vi fick ett fårskinn av Carina i somras som jag nu använder som liggunderlag i vagnen, men jag får nog passa mig så ingen knycker det – jag tänker när man låser vagnen utanför Minisats eller på BVC eller så.

När jag ser Simon ligga och mysa där bland fårskinn, fuskpäls, åkpåse och overall blir jag nästan lite avis… men jag tänker att en vacker dag är jag gammal och trött och då kanske han har hjärta att köra mig i en rullstol med typ samma inredning. Måste komma ihåg att spara en bild till honom bara, så han vet vad som gäller ifall jag blir senil.

Apropå overall så var mamma snäll nog att kräva att få köpa en till Simon. Jag hade redan köpt en på Tradera som jag visste skulle vara för stor, en olivgrön vadderad/fodrad tjock Molo-overall, men när hon fick höra det såg hon besviken ut och sa att hon ju hade tjingat att få ge Simon en. Jag hade totalt glömt bort det, kom inte ens ihåg det när hon sa det, men så fort det blir varmare än +5° så är molon för varm så mamma kom glatt hit med en orange skaloverall kort efter det <3

vinteroveraller baby

Alltså jag måste bara få säga hur tacksam jag är att vi har de mor- och farföräldrar till Simon som vi har. Det är inte alla ungar som får rulla på fårskinn från Åre, har så mycket kläder eller får träffa mormor så ofta.

Att ta vara på nuet

Jag höll precis på att försöka ta bilder på Simon som modellade i sina nya kläder jag sytt (och som han snart växer ur). Jag kom på mig själv med att tala om för honom hur fin han är, och hur bilderna kommer bli ännu bättre när han lär sig krypa eftersom man då får lite fler vinklar att välja mellan.

byxa, mössa, dregglis, gitarrer

Ibland känns det som att vi har så bråttom. Jag längtar tills han får sina första tänder, kravlar sin första meter, börjar använda ordliknande ljud för att prata med oss och framför allt lär sig Hitta Nappen Själv i sin säng. Helst i mörkret. Men så tänker jag på första tiden då han var nyfödd, hur varmt och mysigt det var och hur nära vi var varandra hela tiden. Mitt minne förskönar det hela, det vet jag, för när jag funderar lite så kommer jag ihåg att det var mycket ångest i olika tappningar inblandad i det där men allra oftast var det fantastiskt också, trots att han inte gjorde mer än att sova, amma, bajsa och sova ännu mer.

Jag tycker det är svårt ibland att inte ha bråttom, att inte förväntansfullt och lite otåligt längta efter utveckling, och istället ta vara på den tiden som är nu. Allt det där andra har sin tid, det med. Inom en ganska snar framtid kommer jag troligtvis sentimentalt tänka tillbaka på tiden (dvs nu) då Simon alltid var kvar där man lämnat honom, på samma sätt som jag nu minns den nyfödda tiden med sådan värme.

Nu är dessutom den bästa tiden; han sover visserligen dåligt men är inte inne i nån monsterfas och har precis lärt sig kramas. Jag kan stå med honom i armarna länge länge, så länge han kramar mig och bara myser och låter lite. Oftast bajsar han när han gör detta men det tar jag med en axelryckning – min son kramar mig. Hallå. Allt annat känns oviktigt.

Humpes nyföddpresent

Robert och Maria fick sin lilla dotter till slut. Arbetsnamnet var Humpe, vi vet inte vad hon ska heta än så jag kallar henne det tills vi får träffa henne. Jag är så nyfiken så jag håller på att förgås…! Det är inte länge sedan jag hade en nyfödd unge men jag är ändå redan sentimental och överintresserad av andras nykläckta humpar… trodde jag hade flera år kvar till dess, men hursomhelst: nyfött folk ska ju få present, så istället för att köpa så sydde jag. På så sätt riskerar vi inte att ge dem nåt de redan har.

Simon fick agera modell:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag använde överblivet tyg från en klänning jag sydde till mig själv för ett par år sedan, och sydde i strl 62 i hopp om att få träffa henne innan hon växer ur det, men med tanke på hur stor hon verkar vara och sådär så är det tveksamt om vi hinner. Jag får väl sy nytt och sälja detta på Tradera eller nåt i värsta fall.

SaveSave

Ekorummet – världens bästa grej

I föreningen i lägenheten jag bodde i förut, innan jag träffade Björn, fanns ett Återbruksrum. Där lämnade man allt sånt som var svårsålt på nätet, som var helt och rent, och som hade mer att ge. Det var jättebra, jag hämtade dörrmatta, badrumsmatta, diverse ljusstakar, skålar, tallrikar, ett par skor och så vidare. Det var också perfekt för dumpning av saker man inte riktigt kan med att slänga, du vet, typ ett gäng glas man bytt ut, nån överbliven hylla eller några böcker. Ett bytesrum, helt enkelt, men man var inte tvungen att lämna nåt för att få hämta.

Ekorum för barnkläder

På öppna förskolan finns ett Ekorum som fungerar likadant. Där lämnar man in urvuxna kläder och plockar med sig nya i rätt storlek.
Även om ekorummet egentligen kanske främst är tänkt för familjer med lite mer begränsade ekonomiska förutsättningar än vi, eller som satsar på att vara hemma i 3 år och leva på minimun, så tycker jag att det är jättekul att plocka där. Jag lämnar mer än jag tar, och kläder som gått ett par varv i tvätten känns på nåt sätt renare än splitter nya. Det här är en av de bästa idéerna jag stött på, framför allt när det kommer till barnkläder eftersom barn växer så snabbt och bebiskläder är nästan lika dyra som vuxenkläder. Klimatsmart, ekonomiskt, genialt.

dagens skörd från ekorummet

Dagens skörd blev ett gäng bodies, en pyjamas och en tröja. Jag hade inget med mig att lämna in men det tar jag med nästa gång vi kommer dit.

Gör om, gör rätt

byxfailKommer du ihåg den där lite pinsamma byxfailen jag inte helt stolt visade prov på för inte så länge sen? Jag sydde aldrig klart byxorna eftersom jag, ännu en gång, trott att om jag tar ett kasst mönster och syr det i snyggt tyg så blir det bra ändå. Det kan ALDRIG bli bra ändå. Däremot krävs det (för min del) ett tyg man gillar för att det ska vara värt mödan att experimentera.

Det här tyget köpte jag som stuvbit när jag var inne och skulle ha gardinöglor till landet för nåt tag sen. Jag hade Simon i sele på magen och han sträckte sig efter stuvbiten när jag plockade upp den. Det var inte mycket tyg alls, men tillräckligt för att testa att sy små saker.

Han har redan ett par byxor som passar honom väldigt bra, så jag gjorde ett nytt mönster från dem. Gör om, gör rätt.

hajbyxor mössa dregglis

Och när jag ändå var i farten sydde jag dregglisen (som jag hittade en del av mönstret till här), som det hela handlade om från början, och en mössa (mönster här). Mössan är på tok för stor, men det är för att jag mätte fel. Egentligen är det inget fel på den. Jag lovar. Fodret på mössan, muddarna och baksidan på dregglisen kommer från en av mina långärmade tröjor jag tänkt slänga.

byxsuccé

Simon gillar fortfarande tyget. När vi åkte till Ikea idag satt han och petade sig själv på knäna hela vägen dit.

Eftersom det blev så pass bra tänkte jag använda samma mönster igen och sy ett par byxor (och nytt försök till mössa) till en liten nyfödd flicka (Björns polare) som vi förhoppningsvis snart får nöjet att stifta bekantskap med.

SaveSave