Etikett: barnkläder

Det var i fredags som det efterlängtade första mötet med min tilldelade mammagrupp ägde rum. Kl 11 skulle det börja, och jag stövlade in där med tröjan på trekvarten kl 10:56 med flera minuter till godo, vilka spenderades med att sitta i väntrummet tillsammans med övriga deltagare och blygt tjuvkika på varandra.

Vi var 11 vuxna och 10 ungar; ojämnt antal eftersom en pojke helt lyxigt hade båda sina föräldrar med sig. Egentligen heter det väl föräldragrupp, men mammorna står ju för 99%, minst, av närvaron i de här grupperna när barnen är så pass små. Pappan, som måsta ha känt sig lite malplacerad, trippade ut när alla precis hade satt sig och frågade barnsköterskan om det var ok att han var med, vilket det självklart var.

Vi fick sätta oss i en ring på kuddar på golvet, och Simons barnsköterska Susanne slog sig ner bredvid sin kollega Glömt-Namn och skickade runt en papper där vi fick skriva namn och nummer. Alla satt och svettades medan båda barnsköterskorna satt med dubbla tröjor och tyckte det var kallt; ”det är för att ni ammar” hette det.

De flesta lade sina bebbar på rygg framför sig på mattan, och hör och häpna, inte en enda unge skrek eller grät, eller ens gnällde. Rummet fylldes av den avvaktande tystnaden som alltid blir när en fråga ställts och ingen törs ta första ordet, i stället hördes bara suckandet, sparkandet, hickandet, stånkandet och flåsandet av 9 bebisar som tar in nya intryck. 9 bebisar, eftersom den tionde, Simon, redan somnat.

Gruppkonstruktion

Som alltid med nya grupper började den här snart ta form; där fanns:

• hon som snackar och tar över. Du vet hon som hjärtligt men självcentrerat börjar alla meningar med ”jag”,
• hon som taktfast kompar jag-tjejen med ”eller hur” hela tiden,
• hon som inte säger nåt alls, du vet,
• hippietjejen,
• glasögontjejen, hon som faktiskt vet saker,
• och så några till som liksom bildar limmet i gruppen.

Jag är en limtjej, det är i alla fall min egen uppfattning. Limtjej, alternativt tjejen som folk inte blir helt kloka på.

Gruppdynamik

Susanne är som sagt jättebra på att väga och mäta bebisar, men att leda/coacha en grupp är inte hennes grej. Långsamt och försiktigt, utom i jag-tjejens fall, kröp det fram lite info från spridda håll och det var inte förrän mötet var slut som vi faktiskt kom igång att prata med varandra.

Pojken bredvid Simon var en vecka yngre och jag upphör inte att fascineras över bebisars lika beteende, och i det här fallet, deras lika ansiktsuttryck. Simon har 2 standarduttryck som han växlar mellan när han inte tror att världen rasar; skeptisk och kränkt. Ibland ser vi förvåning, och leenden har börjat dyka upp som hägringar i öknen, men standard är ändå dessa 2 och lilla Leon låg och stirrade skeptiskt på mig, eller snarare mot mig, halva tiden. Övrig tid ammade han, liksom 6 av de andra barnen.

Simon? Nä han sov, vaknade till bara för att få tillbaka nappen och jobba på blöjan men det gick fort.

Annars pratades det lite om amningshjärna, snuddades vi förlossning och några frågor ställdes. Jag försökte få svar på min fundering om det verkligen kan stämma att ALLA barn föds med blå ögon, alltså även de allra mörkaste i Afrikas byar, varpå Susanne erkände att hon föga förvånande inte visste.

Jag la märke till hur typiskt alla utom hippietjejen klädde sina barn i pojk- eller flickkläder. Även jag. I mitt fall handlar det om bristande energi eftersom folk gärna ger bort genus”korrekta” plagg, och jag råkar vara förtjust i blått, så kanske var det samma sak för alla andra. Som nybliven förstagångsförälder behöver man väl ofta inte köpa särskilt mycket själv. Särskilt inte storlek 62/68.

Jante

Jag och Leons mor pratade förlossning med varandra när mötet var slut. Hon berättade om sin som något som inte får henne att överväga fler ungar — åtminstone inte nu. Jag bestämde mig för att vara ärlig, även om det tog emot lite att berätta att min upplevelse var den motsatta — även om inte jag heller skulle uppskatta att bli gravid igen så nära inpå — när hon precis sagt att hennes var så jobbig. Jag skämtade och sa att alla förlossningar är olika; jag kanske började med den lättaste.

Vidare så sov lilla Leon inte mer är max 30 min i taget på dagarna, och vi tittade på Simon som tappat nappen igen och dreglade i sömnen när hon sa det. Men han sov nästan 3 timmar i taget om natten, och då upplyste jag om Simons nätter som numera är betydligt längre än förut. Jag tillade att vi är medvetna om att vi har tur — för det känns nästan som att man vill ursäkta sig för att allt går så förhållandevis smärtfritt. Inte för att hon på något vis triggade det utan för att man förväntas ha det svårt. Det är jantelagen som talar, förstås. Tänk att den ska vara så djupt rotad i oss.

Nästa möte är på fredag, då ska vi få lära oss babymassage och det ser jag verkligen fram emot.