Morbror på babysimmet och ny dator (!!!)

Igår kl 15 fick jag ett mejl från Björn med en länk till en Blocketannons på en Macbook Air som jag letat efter sedan i somras, då jag fick en härdsmälta som fick bägaren att rinna ut över min gamla dator och dränka den i frustration, ilska och regelrätt förakt. Sedan dess har jag använt Björns dator (macbook retina), som jag då och då också fått utbrott på eftersom den inte fungerar så som jag är van att en dator gör, men hursomhelst. Jag ringde på annonsen. Killen som sålde sa att det var flera som sms:at redan men att jag var den första som ringde. När jag frågade om jag fick komma och titta på datorn sa han javisst, jag är hemma om 10 min.

“Alltså… em… jag kan inte vara där om 10 minuter. Jag har min son med mig och han ligger och sover nu och… ja. Går det att komma ikväll? Vid typ… tänka, tänka, tänk… 19?”

Det gick bra, sa han. “Kl 19” kom jag fram till efter en snabb överslagsräkning; vi skulle ju på babysim kl 17:30, jag brukar vara ute strax efter 18:30, och så tiden det tar att köra in till stan. Sen kom jag på att jag inte ville åka hem till en vilt främmande man, hur normal han än lät på telefon, ensam. Mamma skulle på yoga och kunde inte sitt barnvakt, men Jonas skulle ju med på babysimmet så jag bad honom.

Ja, min bror var med på babysimmet igår istället för Björn, som var på en föreläsning i stan. Jonas är ju rolig, och han engagerar sig en hel del i Simon vilket jag är jätteglad för. I vanliga fall är det tyst och lugnt i bassängen, förutom diverse pip/oljud från bebisarna. Alla föräldrar håller låg och snäll ljudvolym med sina barn, plaskar och leker försiktigt men de pratar inte mycket sinsemellan. Jonas och jag ses inte dagligen så vi pratar ganska mycket när vi träffas. Vi pratade på normal ljudnivå, skrattade mycket och skojade med Simon. Det kändes som att vi var de enda som hördes. Jag brydde mig inte om det, jag menar det var ju inte som att vi skrek och störde, men det kändes efter ett tag som att alla hörde vad vi sa.

Efter simmet åkte vi alla 3 till stan och kollade på datorn. Björn hade sagt att jag skulle gå igenom mejlen han skickat till mig för länge sen med länkar till checklistor och sånt när man ska köpa en begagnad mac, men jag hann inte. Simon vaknade innan vi ens hunnit lägga på. Väl på plats visste jag inte vad jag skulle kolla, så jag lallade runt lite bland de menyer som Björn sagt att jag skulle gå in på och sen kände jag att det fick räcka. Killen som sålde, en ung svensk i en bostadsrätt i vasastan som betedde sig helt och hållet normalt (ögonkontakt, välvilja, förklaringar, inget nervöst fipplande) gav ett så seriöst och ärligt intryck att jag tänkte att om han lurar mig nu, så förtjänar han nästan att lyckas. Nästan.

min nya dator macbook air
Äntligen.

Simon somnade i bilen på väg dit, och på väg hem trots att Jonas satt där bak med honom och försökte leka. Sedan var han vaken en timme längre än vanligt innan han vek ihop sig. Jag var orolig att han skulle bli pigg av powernapandet i bilen men icke. Vi har tydligen ett mönsterbarn (?).

 

Babysim!

babysimFör allas skull

SÅ KLART att vi ska gå på babysim med Simon! Och nej, inte för att alla andra verkar göra det, utan för att i egenskap av före detta simmare så tycker jag vatten är den roligaste lekmiljön som finns – förutom snö då.

Jag vill kunna gå på äventyrsbad med Simon (känner mig inte tillräckligt taggad för att dra dit utan barn) utan att han ska bli rädd och ledsen varje gång han får huvudet under vattnet. Jag vill kunna leka med honom vid strandkanten utan att han ska få panik och springa till filten så fort det kommer en våg, som jag har sett andra ungar göra. Framför allt vill jag att han ska lära sig simma så tidigt som möjligt. Så… när allt kommer omkring kan man fråga sig för vems skull vi går på babysimmet; min (och Björns) eller hans.

Premiär på babysim

Hur det än må vara med den saken så spelar det ingen roll; Simon misstycker inte. Han verkar inte vara sån som kastar sig över nya saker med ansiktet först, snarare lite mer reserverad och avvaktande. Då gäller det, när nånting nytt händer, att vi tydligt visar honom våran reaktion så att han kan använda den som riktlinje och förhoppningsvis bestämma sig för att hålla med och skratta han också. Det brukar funka. Hittills har han ställt sig lite avvaktande till bassängen och lamporna som byter färg under vattnet, men efter ungefär halva lektionen slappnar han av och sprattlar till och med för egen maskin.

Första lektionen var förra torsdagen, och då var Björn med också. Vi fick göra lite övningar och sjunga lite sånger där man kör runt barnen i vattnet så att de ska känna hur det rör sig runt kroppen. Idag var samma sak fast med fler positioner. Eftersom Simon är så topptung så måste man hålla i honom ordentligt så han inte tippar framåt. Han tittar gärna rakt ner i vattnet, och utan förvarning kör han ner ansiktet i det ibland. Han kommer upp med en kallsup och perplex min – typ som om ett flygande tefat just landat ovanför oss och bränt ett hål i taket – men det hindrar honom inte från att göra om det så jag börjar undra om det är med flit.

Nästa vecka blir ingenting för då är det tydligen höstlov… jag ska nog börja ta för vana att bada hemma med honom en gång i veckan. Inte för att han behöver tvättas så ofta (en gång i veckan räcker än så länge) men för att jag tycker det är kul. För det är ju så; tycker barnet att nåt är kul, då blir det kul.