Med Simon i min famn betraktade vi tillsammans vad som hänt utomhus under natten.
”Fantastiskt, eller hur Simon? Massa snö…!”
”Ja-a.”
Simon älskar att vara ute. Han älskar snö, och sin pulka, och snowracern. Jag älskar också snö, jag blir glad av det. Jag blir mindre glad av vad det innebär i praktiken när man ska leverera någon på förskolan – och inte om fyra timmar då, när bilen är framskottad, utan inom en lite snarare framtid… men man kan inte vara arg på snön för det.
Jag tänkte först att vi skulle ta vagnen,
men kom på bättre tankar. Det tog inte mer än 20 min att komma iväg, räknat från när jag gick ut ur huset första vändan med Simon på armen. Bilen mosade sig ut från grusgången, plöjde genom snön upp till stora (större) vägen där andra bilar redan plattat den.
Jag älskar snö. Jamen faktiskt, på riktigt. Kolla bara, är inte det här gulligt?
Och visst vill man bara slänga sig i buskarna och krama dem när de är så fina?
Kanske behöver saker klargöras:
- Jag är inte ironisk.
- Jag försökte inte krama buskarna. Inte den här gången.
- Vagnen är borstad nu och står i garaget.
När vi kom till föris var de inne, utan troliga planer på att gå ut. Alltså, besvikelsen…! Hade jag inte fortfarande varit sjuk så hade jag tagit med Simon hem igen. Fast om jag inte fortfarande hade varit sjuk så skulle vi inte ha åkt till föris från början. Egentligen borde jag vila och sova nu, men jag har ont i huvet och eftersom vår varmvattenberedare gick sönder (?) igår så håller jag på och kollar felmeddelanden på uppdrag från Björn som sitter i möte på jobbet och tjuvmessar mig.
