Vårcykeltur med Ferdinand & blommorna

Ut i vårvädret!

Vi har haft riktigt fint vårväder några dagar här nu. Alla blir så glada utom vi pollenallergiker – men vi blir lite glada ändå eftersom det innebär att vi inte längre har årets pollensäsong framför oss och alltså är det snart över – men oavsett så går det ju inte att hålla sig inne förstås.

Vi bestämde oss för att dra ut på vår alldeles första cykeltur tillsammans för några dagar sedan, dvs första cykelturen där alla sitter på sin egen cykel, för Simon fick en 20-tumscykel när han fyllde år och Adrian har den stora (”stora”) springcykeln nu.

Simon trampade iväg så det fladdrade om honom och Björn satte efter, och kvar blev jag och Adrian så det här med ”tillsammans” strök vi efter 5 meter. Men det gör inget. Jag och Adrian pysslade på med våra cyklar och han är jätteduktig, törs släppa marken med fötterna och bara glida i nedförsbacke – om den inte är brant och det inte går för fort.

Till slut kom vi fram till parkleken där vi stämt träff med Simon och Björn för att äta äpple, men när jag ringde Björn visade det sig att Simon inte hade velat stanna (han anser fortfarande att han inte behöver lära sig att bromsa om han bara planeeeerar hur han ska cykla för att stanna) så de hade cyklat lite vilse en stund och nu var de tillbaka hemma igen. Jag och Adrian tuggade i oss äpplena själva, jag myste i solen medan Adrian klättrade, och sen blev det dags att cykla hem.

Cykeltur i bilder

Han är 3,5 år. Det här med ”nu” är inte ett koncept som lirar med honom hursomhelst. Han var den som tog initiativet till att dra sig hemåt, trots det så kom vi 50 meter innan monsieur stannade och sa ”vänta här, mamma” och sprang ut och slog sig ner som Ferdinand bland maskrosorna.

”Den här också. Och den. Nej! Den.”
”Den här är till dig mamma, och den här är till pappa. Simon får INGEN för han bara FÖRSTÖR.”

Sen kom vi, efter en stund, via en vattenpöl där han ställde sig och mediterade i några minuter, till ett annat ställe med fler blommor.

”Här finns MASSOR!!”

Sen kom vi 30 meter till.

Efter det kom vi efter många stopp till slut till skolan, som vi naturligtvis inte bara kunde passera nere på gångvägen utan måste korsa. Och träna terräng.

”Du, Adrian, går det bra för dig?”
”Ja då det går bra. Man ska åka här. Så här gör man.”
Måste gräva lite i sanden.

Här ringde Björn och sa att lunchen snart var klar, och då blev det ändå lite fart på lilleman.

Treårsåldern: Adrian har koll på allt

Treårsåldern är brutal, på så många plan, men det finns en underbar charm hos den här oskyldiga perioden i barns liv då de försöker få ordning på och gärna använda sånt de precis ”lärt” sig. Adrian delar frikostigt med sig av sin världsbild, och den är för go. Här är några exempel:


Jag retades med honom, höll fast och kramades och sjöng komama*. Han blev sur:

”Mamma sluta, du får inte göra så med mig, för jag har en känsling i örat.”

”En känsling? Oj, hur ska vi få ut den då?”

”Det går inte för den sitter allra längst in.”

”Aha, måste den vara kvar där då?”

”Ja, så du måste vara försiktig med mig, förstår du.”


”Mamma, veeet du, faaaktiiiskt, jag har stensler i magen.”

”Stensler? Vad är det?”

”Det är bra för det betyder att all luft har kommit ut,” berättar familjefilosofen matter-of-factly med sin vanliga undervisande lilla hand i luften.


Jag försökte torka hans händer efter maten, innan han skulle gå från bordet. Vi gör alltid det. Adrian blev vansinnig:

”JAG BESTÄMMER ÖVER MIN KROPP!!”

Jo … Förvisso.


Adrian klättrar i ett träd, jag hjälper Simon som står och kissar i en buske. Plötsligt skriker Adrian från trädet:

”HJÄÄÄÄLP!! MIN HALS HAR GÅTT I BAKLÅS!!**”


Det är vackert och varmt vårväder. Vi har varit ute på cykeltur, Adrian och jag. På vägen hem börjar han sjunga, och när vi svänger in på vår gata höjer han volymen och skriksjunger glatt och helhjärtat åt alla grannar han ser hela vägen fram till vår uppfart:

”KOM UT OCH DANSA! UPP MED HÄNDERNA! KLAPPA TAKTEN ETT TVÅ TREEE!***”


Pojkarna har fått varsin köpt smoothie som de sitter och smuttar på efter maten. De njuter ljudligt båda två. Förpackningarna har inga bilder, så vi frågar dem vad det är i deras smoothies.

”Adrian, vad är det för frukter som din smoothie är gjord på, tror du?”

”Vet inte.”

”Vad smakar det som?”

Han tänker efter, sedan säger han: ”Som min sko.”


Sist, men inte minst, ska vi inte glömma julafton, då Adrian mitt i all paketyra ställde sig och ropade högt:

”JAG KÄNNER INTE MINA ÖGON!!”


Tips! Läs om andra saker som hörs hemma hos oss här. Och när Simon traverserade treårsåldern lät det ofta såhär.


*Komama: ”Mamma, kom, mamma. Kom, mamma. Kom mamma. Komama.”

**Copy-paste från sagan om den vite riddaren.

***Förtydligande för dig som inte haft småbarn på ett tag:

Saker jag hör mig själv säga

Jag är säker på att du känner igen dig, du vet i det där ögonblicket då man hör vad man precis sa, och tänker att ja, det var en sak jag aldrig trodde att jag skulle säga.
Här är några jag samlat på mig senaste månaden.

Kastar man mat omkring sig så är man inte hungrig!

Vi tvättar inte händerna i dricksglaset.

Hoppa inte på mitt huvud.

Sluta hjälpa mig när jag är på toa!

Vem är det som har ätit på pappas gummimatta?

Vår son vässade sina tänder där, det är därför den ser ut så.

Det finns faktiskt saker som jag inte vet. Varför det blåser idag är en sån sak. Jag VET inte.

Vad gör badrumsmattan i min säng?

Om man sorterar sin musli och sen äter en smula i taget, då har man valt att inte äta så mycket. Så är det bara. Det är det som HÄNDER om man gör så.

Var ska vi borsta tänderna?

NEJ! Inget hoande vid bordet!

Sluta slicka på mitt huvud när jag läser.

Jag vill inte ha dina fötter på min tallrik.

Du kan inte tvätta händerna genom att slicka dem rena. Så gör hundar, och de är ALDRIG rena.

Nej, jag kan inte ta bort mina tänder ur min mun. Det är väl klart att jag råkar bita dig om du kör in hela din hand i min mun, där mina tänder finns.

Ett påhitt och en livssanning avslöjas

Vid frukosten en torsdagmorgon. Adrian, 3 år och Simon, 4,5 år.

”Mamma, kan du hälla ditt te där?” frågar Adrian apropå precis ingenting och pekar utanför bordet.

”På golvet, menar du?”

”Ja,” svarar han och smilar upp sig till öronen.

”Javisst. Men då måste ju du torka upp det.”

Tystnaden sänker sig som en filt över bordet, men hade pojkarnas hjärnor varit ångmaskiner så skulle det ha pyst och visslat ur öronen nu. Simon samlar tankarna först och protesterar:

”Nähää! Det är den som häller ut som ska torka, faktiskt.”

Jag lägger huvudet lite på sned och tittar på honom: ”Men, om du tappar din yoghurtskål i golvet så den går sönder, sådär som den gjorde för några dagar sen, då är det ju jag som plockar upp det.”

Jag möts av ny ångmaskinstystnad, och fortsätter:

”Ja, så då är det rättvist att om JAG häller teet på golvet för att ADRIAN vill det, då får Adrian torka upp.”

Tystnad à la ännu-en-livssanning-har-avslöjats. Jag håller min kopp över golvet där Adrian pekat:

”Adrian, vill du att jag ska hälla mitt te på golvet?”

Jag ler roat. Det är inte en retorisk fråga, säger han ja så kommer jag att hälla ut det – och han kommer att få torka upp.

Adrian känner mig. Hans blick vandrar kvickt mellan mig och temuggen, sedan håller han upp en förståndig hand i luften och säger ”Nej mamma, gör inte det.”

Vägen hem från Teneriffa

Vi är hemma igen sedan en vecka nu, och ändå blir jag fortfarande illa till mods när jag tänker på flygresan. Inte för att den var så hemsk i sig, men det blev tydligt att jag antingen har haft för mycket tid att fundera och känna efter (och alltså jaga upp mig själv för det är jag sjukt bra på), eller att jag på riktigt utvecklat flygrädsla. Inte skräck. Inte än.

Bumpi putus på locuscocus

Hemresedagen förflöt helt enligt planen. Flygbussen skulle hämta oss utanför hotellet kl 11:40, och kl 11:35 satte sig barnen lydigt på en stenmur vid hållplatsen för att gnaga på varsitt päron.

”Om jag såg oss utifrån nu, så skulle jag vilja kalla oss för rutinerade föräldrar,” sa jag till Björn apropå lugnet kring gnagandet och droppandet på backen.

På flygplatsen ställde sig Björn med väskorna i incheckningskön medan jag tog pojkarna till Burger King för lunch. Vi fick göra en ilrusning bort till Björn igen när det blev hans tur eftersom vi måste visa oss, och sen en tillbaka för att ingen skulle plocka vårt bord, men annars gick det jättebra.

Adrian trillade, förvisso, handlöst baklänges ned från sin stol på lunchrestaurangen vid ett tillfälle. Han stod upp på stolen och sen satte han sig ner i luften bredvid den och landade med bakhuvudet rakt på det blankpolerade stengolvet. Ljudet när hans huvud träffade golvet var inte kul. Han skrek direkt, tårarna sprutade och som den rutinerade småbarnsmor jag vill kalla mig själv kollade jag om det blödde (nej) och om han tittade och följde min blick och var kontaktbar (ja). SEN kände jag efter på huvudet – och herrejösses vilken bula han redan hade.

Det var en regelrätt Kalle Anka-bula. Tankar som direkt radar upp sig i mitt huvud vid dylika tillfällen:

  • Är detta allvarligt, måste vi åka till sjukhuset nu?
  • Kan man flyga med sånt här på huvudet?
  • Blöder han inne i hjärnan också?
  • Hamnar han i koma och dör om vi flyger med detta?
  • Valfri passande katastroftanke på aktuellt tema.

En snabb googling till 1177 bekräftade vad jag redan visste – dvs att bulor på huvudet lätt blir jättestora då de bara kan svälla utåt eftersom skallbenet är i vägen inåt, och att det finns mycket blodådror (min tolkning) i huden på huvudet och det är lätt att blöda mycket (eller att det ser mycket ut) – men det är ändå så himla skönt att kunna läsa det direkt i telefonen och slippa hålla på att betvivla sig själv och förgås av oro.

Flyget

Allt gick bra, men landningen blev lite stökig. Jag har flugit mycket i mina dagar och alltid suttit vid/nära fönstret, men trots det alltid tyckt att just själva landningen, alltså då hjulen ska ta i marken, varit spänt. Nu satt jag i mitten av planet och såg inte ut. Det var bäcksvart ute och det blåste så planet krängde och lät en massa, och jag visste inte om vi skulle landa om 5 sekunder eller om 2 minuter. Jag blev åksjuk och naturligtvis Simon också. Han uttryckte det genom att ropa ”KRÄKAS!!” och Adrian satt bara apatisk bredvid mig och kollade på film (han hade inte sovit på hela dan och var nu ganska väck).

Situationen blev så himla jobbig, jag hade svårt att hålla mig lugn. Vid ett tillfälle när det kändes som om planet föll rakt nedåt kom jag på mig själv med att sitta och hyperventilera. Att ha barnen med sig, just då, gör två saker med mig:

  1. eftersom de är med så stiger oron när jag inte har kontroll, och det är lättare att bli skraj
  2. eftersom de är med så kan jag inte gripas av panik. För deras skull måste jag vara lugn.

Men hursomhelst så landade vi, alla välbehållna, ingen panikslagen Lisa eller Simon. Barnen fick sitta och kolla på (mera) film på paddan medan Björn plockade väskorna från bagagebandet och jag rotade fram allas jackor och mössor och sånt.

Länge leve paddan!

Så. Åter till det här med begynnande flygrädsla då. Jag vill tro att den beror på att jag varit arbetslös hela hösten och haft mycket tid att tänka, och lite väl lite distraktion från det. Med det sagt så är det ju inte känslor som kommer från ingenstans, så det kan hända att de behöver mötas. Så att de inte utvecklas till skräck, alltså. Hm …

Adrian fyllde 3 år

Adrian fyllde tre stolta år för precis en vecka sen. Två dagar senare blev jag toksjuk igen, och det gav sig inte förrän i lördags så det var inte förrän igår eftermiddag, när mamma kom på fika för att fira lilleman, som han fick sitt Lejon. Men en sak i taget.

Firande i dagarna tre

Så passande, eller hur? Eftersom det är lättare att styra upp en sammankomst på en söndag än på en måndag så firade vi Adrian med Farmor och Morbror på söndagen. Det var då Tårtan gjorde entré.

Lite svårt att le och vänta medan vi tog bilder.

Han fick presenter förstås, bilar och garage (enligt önskelista och förvånat glada miner eftersom han kände igen dem) av Farmor, och Gekko-bilen (pyjamashjältarna), som spelar den aggropeppiga signaturmelodin (P-J Masks dadada P-J Masks, P-J Masks dadada P-J Masks, P-J Masks dadada P-J Masks, P-J MASKS!!) när man trycker på en knapp, som anlände med Jonas.

”Jaha, jag visste inte att den spelade musik också,” sa Jonas glatt när detta uppdagades.

”Men vad kul, att den spelar musik,” tillade han lite senare, när vi alla kunde den där trudelutten utantill sedan en tid tillbaka, med ett något stelare leende.

”Jag skickar med den nästa gång han kommer och hänger med er över dan,” sa jag men det tyckte han var onödigt. ”Tänk om den försvinner då, när han tar med den, eller om han glömmer den,” sa han.

”Ja, tänk om. Det vore ju synd.”

”Precis.”

”Mhm.”

Födelsedagen

Dagen därpå fyllde han år, så då tågade vi upp allihop strax före 7 och väckte med sång och present. Det var de där loken från Brio, vilka bara ville fungera med ett laddbart batteri från Ikea av oklar anledning.

Sen gjorde vi misstaget att ge honom morfars och marmors present precis innan frukosten. Han var ju hungrig, så han tittade på medan Simon och Björn satte ihop garaget och sen hann han liksom inte bekanta sig med det eftersom det var dags att går till föris. Jag lät dem leka ett tag innan vi gick, kunde liksom inte med att ge honom en grej och sen säga Kul, nu lämnar vi den här och går, men framöver så gör vi inte så. Nästa gång nån av dem fyller år en vardag så får han max en liten grej på morgonen. Resten tar vi på eftermiddan.

Sen var det fikat med mormor och herr Lejon igår, som sagt. Ingen tårta, för den var såklart slut sedan länge, men fruktsallad och grädde är inte heller fel.

Lejonet fick en stor igenkänningskram, och nu bor det i hans rum. Hoppas jag.

Stanna hos mig, håll mig i handen och säg att det snart blir bra …

Naturbegåvning

Tiden står helt stilla i det mörka rummet med de fuktiga lakanen. Så öppnas dörren, i plötsligt motljus ser jag Adrians kontur närma sig medan Simons slanka silhuett dröjer i dörren.

Adrian lyssnar. Simon kommer också fram, till foten. Han känner, frågar, backar ut och går vidare till annat. Adrian går också. Till sitt rum. Där hämtar han sin lilla stol som han släpar över allrummet och in till mig. Han placerar den på golvet alldeles bredvid min säng, tar min heta hand i sina små nävar, tittar på mig och säger mjukt:

”Mamma, varför är du sjuk?”

”Jag vet inte,” svarar jag. Rösten hackar, halsen bultar och svider.

”Varför vet du inte?”

”Man kan inte veta allt.”

”Jo-o mamma, du vet allt.”

Jag ler genom misären åt sonen som instinktivt anar vad jag behöver.

”Mamma?”

”Mm?”

”Mamma, du är bäst. Jag älskar dig.”

Jag stryker honom över huvudet. ”Jag älskar dig också, Adrian.”

”Får jag ligga bredvid dig?”

”Nej älskling, du ska inte vara så nära mitt ansikte, jag vill inte smitta dig.”

Han fortsätter med sina frågor, kramar min hand och arm och försöker lirka sig närmare. Han småsjunger för mig, viskar mamma, liksom lockar på mig att kramas. Jag har nästan 40° feber, ont precis överallt men extra mycket i ryggen och halsen. Huvudet bultar i takt med hjärtslagen, det tinnitus-tjuter i öronen, jag mår illa och ljuset från trapplampan skär i ögonen. Jag kan inte minnas när jag var så sjuk senast … Och Adrian får mig att skratta.

Gav upp och ringde husläkaren

Det där var i fredags kväll. Då hade jag legat och våndats på allvar sedan lunch och började känna att vansinnet rimligen måste få ett slut snart. I lördags var det lite bättre, men inte i halsen – den blev istället, om möjligt, värre. I måndags fick jag nog, tyckte att kroppen minsann hade fått sin chans att fixa det där själv, och ringde husläkaren. Jag hade dragit mig för att ringa henne, eftersom jag inte gillar antibiotika och nånstans fattade att det antagligen fanns på kartan.

”Jag kan inte idag, du får komma imorgon kl 11:15,” sa husläkaren, kort och konkret som alltid.

”Ja, ok, men … Men jag tänkte att kanske jag kunde berätta det här för dig, och att du skulle säga typ att avvakta till fredag och om det inte är bättre så ses vi då?”

”Nej. Imorgon. 11:15.”

Igår var jag alltså där. Hon lyssnade, tittade, hummade … och så kände hon på halsen. Jag hoppade till.

Det slutade med en dunderkur antibiotika.

Ironiskt dansande dam i röd klänning-emoji.

Adrians potträning – nu med training pants

Sanning med modifikation

Jag skrev att Adrian pottränar och att det går ganska bra.

Jag känner att det kan vara på sin plats att formulera om det: Det går sådär.

Alltså, han var hemma med mig i 2 veckor utan blöja, och under den tiden så slutade han småskvätta sådär som många blöjbarn gör. Det är definitivt ett framsteg. Men efter kanske en 4-5 dagar var det som om han upptäckte att det inte var så farligt att bajsa i byxan eller kissa ner golvet, så det var som om han tappade intresset.

Jag orkade inte med att vara hemma längre än så, jag hinner inte varva ner när jag inte får vara ifred, så jag tog honom till förskolan precis som Simon. Där var de förstående, de sa att de inte kan ha honom utan blöja där och det är klart, det är inte de som ska potträna honom, men att de absolut ska behandla honom som om han inte hade blöja.

Det innebär att på förskolan ska han kissa på toaletten, han blir tillfrågad som de andra barnen och han måste gå på toa innan lunch, sovdags osv. De har ju sina rutiner. Sen kommer de ibland i blöjan och då var det inte ett problem. När de är ute på eftermiddan slipper han blöjan.

Jag är så himla tacksam för vår förskola, måste bara peta in det.

Training pants hemma

Eftersom han inte säger till när han behöver, men eftersom han sällan kissar i byxan – i och med att vi ser till att han kissar under kontrollerade former med jämna mellanrum – så har jag nu skaffat några training pants till honom.

Training pants är som ett mellanting mellan tygblöja och vanliga kalsonger/trosor. Det är egentligen vattentäta kalsonger, påminner om badblöjor, som kan ta lite kiss och definitivt nummer 2. De suger knappt alls, så som blöjor gör, så det är inte så trevligt för barnet att fortsätta ha dem på sig efter den händelse att barnet valde att använda dem som toalett.

Adrian är jättestolt över dem; han har ju fått egna kalsonger! Som storebror!

Att ta hand om dem

Eftersom de tvättas som vilka andra underkläder som helst, men sölas ner som vanliga underkläder sällan görs, så måste vi ta av dem i duschen. Adrian får själv ta hand om dem (med mig superberedd bredvid); jag slänger bajset i toaletten, men det är han som måste vända dem ut och in och duscha dem så att det inte kommer in så mycket exkrement i tvättmaskinen.

Protesterar han? – Nej. Han var väldigt tveksam i början, och försöker alltid att inte nudda bajset, men han pillar på tills det är gjort för han gillar att skölja dem med duschen. Det är tydligen kul …

Jag ska kolla med förskolan om de är ok med att han använder dem där också, och bara har blöja när han sover. Jag hoppas det, men jag tror att det kanske kan bli svårt. Man kan alltid fråga.

PS: Midsommarfirandet igår

Det blev himla mysigt. Vi cyklade efter lunchen till ett ställe ett par km bort, där folkdansgillet anordnade regelrätt firande. Vi kom dit på slutet, men det räckte. Picknick med egna jordgubbar, vattenmelon och mellisbröd, och så musiken förstås!

Simon stod som förstenad framför scenen där spelemännen satt. Hypnotiserat stirrade han på dem, på instrumenten, nickade frånvarande till takten ibland och ställde frågor utan att ta blicken ifrån dem. Jag betedde mig ungefär likadant.