Skitfin promenad

Nu är vi på Öland istället, hos Björns mamma Annette och hennes sambo CJ. Huset är ganska stort för en sommarstuga, och CJ har berättat att det är 12 km promenad när man ska klippa gräsmattan, vilket han gör ganska ofta.

CJ är den mest intensiva (friska) människa jag någonsin har träffat. Ibland kan jag sitta och bara iaktta honom när han är igång, och tycka det är bättre än TV. Han är 75 år och byggd som man kan förvänta sig av någon som alltid är i rörelse. Första gången jag träffade honom och han fick höra att jag kan franska slog han sig ner bredvid mig där jag satt och åt frukost, och kulsprutade ur sig 45 frågor i ämnet. Sen lyssnade han på svar 1 och sen kom han på att han skulle vattna rosorna och reste sig för att verkställa. Igår höll han på hela dagen med att såga till en ny Ikea-garderob och sedan platsmontera den i lilla rummet som han håller på och bygger om. Dagarna innan vi kom hit målade han om ena sidan av huset helt själv. Idag är han iväg och spelar golf hela dagen. Han är urtrevlig, alert, intensiv och pigg och det gäller att hänga med. Framåt eftermiddagen kraschar han alltid i 1,5 timmes siesta, men sen är han igång igen.

Igår morse vaknade Simon vid 05:30 och vägrade, trots blöjbyte, amning och 30 minuters försök till övertalning via nappfippel, filtdragning och handfäktning, att somna om så vi var uppe mycket tidigare än vanligt och gick en promenad.

strandpromenad i Löttorp
Strandpromenad, start kl 07:50
strandpromenad på Öland
Jättemysigt

 

på hajk med babybjörn
Kl 08:15, Björn hajkar med Simon i koskiten på stranden. Jag valde en annan kort stig ut ur mojset men den trodde inte han på.

Stranden övergick efter ett tag i kohage, en jättehage med egna stränder och en hjulspårsväg genom gräset. Vi gick förbi ett antal kosamlingar innan Björn sa:

“Är det där verkligen kor? Jag ser inga juver. Det kanske är tjurar?”

Jag tittade efter, och nej, inga juver…

kossor

“Det kanske är ungkor,” föreslog jag. Varken jag eller Björn vet särskilt mycket (nästan inget) om djur i allmänhet och ännu mindre om just kor.

“Jaa… eller nej, där är två som mufflar, titta” Han pekade på två hornlösa kreatur som stångades 100 m bort.

“Men alltså, ska vi verkligen va här? Jag tycker vi vänder”, sa jag som redan hade vänt och var på väg tillbaka. Kor är himla stora djur alltså. En sån vill man inte komma på kant med, särskilt inte med en bebis i babybjörn på magen.

Hursomhelst, Simon hade tvärsomnat nånstans där när det stångades som bäst, så det här med att han skulle få massa intryck, bli trött och somna hemma föll ju… men vad gör det. Vi fick en skitfin (pun intended) promenad i alla fall 🙂promenad i kohage

Bara nackdelar med Skåne. Nästan.

Nackdelen med att morfar och Pia, som hädanefter enbart kommer kallas för det egenvalda epitetet Nanny, bor så långt bort är… det finns bara nackdelar, som vi ser det, förutom att huset de bor i är som en liten semesterort i sig självt och att när vi kommer dit så blir det full fokus på Simon och varken jag eller Björn behöver underhålla honom särskilt mycket.

morfar läser tidningen
Simon och morfar läser tidningen

Pappa har varit så närvarande man kan, jag gissar att han satsade på att bunkra upp så han klarar sig tills nästa gång de ses, han tog med Simon ut på långpromenader själv för att han skulle sova, bland annat, och ingen var gladare över det än jag. Och Björn. Det blev kort men intensivt, kan man säga.

För oss var det jätteskönt, vi fick flera stunder för oss själva och var Simon bara på hyfsat humör var det inga problem att sätta honom i knät på morfar eller Nanny.

Jag fick en egen timme i poolen
Jag fick en egen timme i poolen

 

Björn och Simon tittar på badbollen som badar ensam i vinden

Jag är realist

Graviditet samt småbarnsliv har nött ner mina reserver när det kommer till tålamod. Jag har ingen buffert kvar. Allt mitt tålamod lägger jag på Simon och alla andra gör bäst i att sköta sig helt enkelt.

Vi var och skulle leta efter ett par sandaler till Björn… Hm, det låter som om jag har 2 barn när jag lägger fram det så där. Saken är den att Björn avskyr att gå i affärer, inte helt olikt säkert hälften av övriga medlemmar av det manliga släktet, och jag är snarare förtjust. Björn bryr sig inte så mycket om hur han klär sig så länge det är bekvämt och funktionsdugligt – återigen inte helt olikt andra män – så jag har med lysande ögon fått ta över ansvaret för klädshoppingen.

Hursomhelst, vi var och skulle leta efter ett par sandaler till Björn på en liten galleria här i närheten. Björn äger inga sandaler. Han hävdar motsatsen, men det är för att han räknar sina cykelskor som sandaler. Vi gick in och ut ur alla skoaffärerna och de enda sandalerna vi kunde se var de där du vet med kardborre. Till slut, när vi var inne på Ecco, tappade jag det lilla tålamod jag haft och stegade fram till tjej som stod och var beredd på att hjälpa kunder:

”Hej! Har du tid med oss?”

”Javisst, vad kan jag hjälpa till med?” sa hon förutsägbart medan jag artigt höll andan för att inte avbryta.

”Vi letar efter herrsandaler. Det är jättesvårt. Vi hittar bara såna där med kardborreband”, jag pekade och råkade höja rösten i tålamodsbrist och frustration, ”och de är säkert praktiska och sköna men de är ju skitfula! Såna sätter man ju helst på fötterna på en treåring, möjligen en panchis*! Finns det ingenting annat!?”

”Älskling, nu är du elak”, skrattade Björn lite generat.

”Nej! Jag är REALIST!!” hojtade jag, tog mig samman och fortsatte med eftertryck mot skoförsäljerskan: ”Jag är realist.”

Skoförsäljerskan skrattade – jag jobbar med service och jag hade också garvat om jag var hon – och började plocka bland läderremssandalerna, men eftersom Björn varken är 3 år gammal, pensionär eller framgångsrik frälsare med tillhörande lärjungar så slutade det med att vi köpte ett par jättesnygga vanliga skor för att ersätta paret som försvann med skolådan. Vi hittade ett par sandalinspirerade skor på en annan butik istället. sandalskor

 

*Panchis = pensionär

Vad är semester?

– Att vara ledig från vardagen.

Björn sover närmast Simon de här dagarna i Skåne. Det är bra, jag behöver bara amma och slipper ligga och brottas med nappen vilket annars bidrar till att jag får så mycket mindre sömn än käre sambo. Man kunde tycka att det är på sin plats eftersom jag hade simonplatsen på landet, men jag upplever att det är svårt att… hm, ”ställa krav” kanske man kan kalla det, på Björn – som för övrigt mer än gärna gör – och att det blir lite som att jag duckar mitt ansvar när jag tackar nej till att hålla i Simon ibland när Björn kommer med honom. Jag får skuldkänslor. Helt uppåt väggarna knasigt tycker jag, men icke desto mindre verkligt. Jag vet att det är mest i mitt huvud, så jag antränger mig för att låta saker och ting ha sin gång utan att jag hela tiden lägger mig i… men det är så hiskeligt svårt ibland.

Jag måste lägga band på mig för att inte erbjuda mig att ta simonplatsen nu när Björn sover där, inte för att jag vill men för att avlasta honom och ”dela lika”. Jag glömmer att det kanske är jag som behöver avlastas.

Det hjälper att påminna sig själv om att det är nyttigt för mig att släppa efter och jätteviktigt att Björn gör.

Pappa är av samma åsikt. Idag gick vi ut alla tre med Simon på barnvagnspromenad och Simon skrek och skrek. Och skrek. Sen höjde han volymen. Pappa tittade på mig och garvade ”är det jobbigt Lisa?” och la armen om mina axlar medan jag gick och tvångsmässigt massakrerade en papperslapp i fickan för att inte plocka upp ungen.

Vi var överens ändå; jobbigast var det för mig, sen Björn, sen Simon.

barnvagnspromenad

Vad alla föräldralediga har gemensamt

Jag läste på en blogg ett inlägg om en pojke som är något yngre än Simon som satt i en bumbostol, och fick för mig att det var en bra grej för oss.
Den ser visserligen ut som en jättepotta men Simon är ett aktivt barn som vill underhållas och helst vara med överallt, så om han kan få sitta upp med oss, om så än så länge bara ett par minuter åt gången, så vore det säkert uppskattat.

Sagt och gjort, jag kollade på Blocket och hittade en till salu här i Helsingborg, så igår kväll tog vi med oss Simon och pappa och åkte för att hämta den.

En sak som ALLA föräldralediga individer har gemensamt, oavsett: de är sällskapssjuka. De kastar sig abstinensfrenetiskt över alla chanser till vuxna konversationer som de kommer över och hon som sålde bumbon var inget undantag. Jättegullig tjej, med tvillingpojkar på övervåningen som det var meningen skulle sova, men hon tog ändå envist sin tid att förklara saker om och hur och när och var och kastade även in vissa endast avlägset relevanta upplysningar. Hon sydde ihop det hela med ”pooojkaaar, ni ska sova nu” vänd mot trappan då och då på motorvägsbred skånska.

bumbostolSimon verkar gilla sin stol. Han får inte sitta i den mer än ett par minuter åt gången än så länge, hans lilla kropp är inte stark nog i sittmusklerna än men hittills har han bara sett glatt förvånad ut när vi satt honom i den.

premiär i bumbostolJa jag vet, man ska inte ha den på bordet. Men vi har suttit 2-4 vuxna runt honom när den testats så det var ingen fara. Förresten, jag skulle gärna vilja veta hur det skulle gå till för honom att trilla ur den, han sitter ju som gjuten i den. Björn kallar bumbon för bebisvas. Den ser hård ut, men den är lite mjuk och dessutom jättelätt att torka av. Hon sa att man till och med kunde sätta den i badkaret och spola av barnet när det behövs.

Blöjtrams

blöjtramsÄr inte det här tramsigt, så vad? Skitfånigt.

Jag skulle vilja se den bebis med blöjstorlek 1 som då och då när blöjan byts tittar efter och tänker ”åh, schysst, nu fick jag den med elefanten” eller ”ja, jag är en lejonunge”, eller som mitt i babygymandet en varm sommardag känner sig nöjd med att giraffen på blöjan matchar dekoren. Lite ”jag har ännu inte hittat mina fötter, men blöjan har jag minsann koll på”.

Eftersom inget av det vi sätter på våra bebbar är till för deras personliga känsla för stil så tycker jag gott att man kunde slopa dekorationerna, eller göra dem lite mer klädsamma. Svarta figurer till exempel, så det blir lite mer kontrast… inte vet jag. Det känns bara så onödigt.

Roadtrip mot Skåne

Nu sitter vi i bilen på väg mot pappa och Pia i Skåne, vi kom iväg efter 1,5 timmes strulande i vanlig ordning vid kl 8:30 imorse.

Simon skrek i 10 minuter innan han somnade, sen vaknade han och vrålade en stund till efter en dryg timme så då stannade vi på en mack och köpte godis. Sen skrek ungen oavbrutet i 40 minuter under vilka tiden gick hälften så fort som normalt, sen somnade han om och vaknade missnöjt strax innan vi stannade på ett väghak för lunch.

roadtrip med bebisNu sover han mot min hand och vi har bara en timme kvar. Jag roade mig med att pumpa ut mjölk och hälla på flaska, så att jag är beredd när han vaknar. Bröstmjölk ska ju klara sig 3-6 timmar i rumstemperatur utan problem, vilket är bra för då slipper vi stanna för att jag ska amma.

Psykbryt på landet

Mina planer på att måla om rummet grusades redan dag 2, därför att även om jag och Ann (Björn bryr sig inte så mycket) var överens om att jag skulle måla om barnrummet och Björn hade köpt färg och grejer så hade Ann tydligen inte upplyst Johan som blev sur på henne och sa tvärt nej eftersom han inte hade fått vara med på planerna från början. Under natten kläckte de en ny plan för rummet som vi invigdes i på eftermiddagen därpå; ställa in deras dotters gamla 140-säng istället för våningssängen i rummet eftersom vi ofta har par som kommer och övernattar och kanske inte vill sova i våningssäng. Jättebra idé. Däremot så måste sängen in på bredden (200cm) och rummet mäter bara 195 cm i bredd på grund av inbyggda garderober. Att bygga om väggen hamnar förstås längst ner på prioriteringslistan.

Jag var besviken. Visserligen går jag med på att det är en bra idé, men… ja, jag skulle också gärna bygga om överallt, men det går inte. Resultatet blir ju att nästan ingenting händer. Besvikelsen berodde förstås mest på att plötsligt inte ha nåt projekt – jag hade ju sett fram emot måleriet. Vidare så monopoliserades Björn av allt jobb som skulle göras, att jag kände mig mer ensam än jag brukar göra hemma. Besvikelsen var stor även där; jag hade ju trott att vi skulle kunna ha lite semester också.

“Insåg du hur mycket jobb det skulle bli innan vi åkte hit?” frågade jag bittert.

“Nej, inte alls. Jag visste om pumphuset såklart, men inte allt det här andra.”

Mitt humör var ganska ansträngt. Det är egentligen ingens fel att det blev såhär, men det har jag svårt att orka komma ihåg ibland.

morgonsol på bryggan
Simon och jag i morgonsolen på bryggan

I söndags fyllde jag år, och min vän Tess kom ut och gjorde oss sällskap och stannade över natten. Hon kom med båten kl 12:30, jag mötte henne på bryggan och så gick vi hit för att lasta av. Sedan tog vi vår lilla båt bort till affären för att äta på serveringen och handla till middagen. Under tiden packade Johan och Ann ihop sig för att ta Johans båt hem eftersom det var deras sista semesterdag.

När jag och Björn och Tess och Simon hade gjort det vi skulle på plats och skulle åka hem, så backade vi ut från bryggan och plötsligt började det komma massa rök ur motorn. Vi stängde av den, och så satt vi ett par sekunder i ganska höga vågor precis utanför sjömacken och undrade hur vi skulle lösa detta. En anländande motorbåt fick bogsera oss 20 meter bort till en annan brygga där vi la till under ganska tung stress. Björn kopplade loss bensintanken från motorn som fortfarande rykte, och jag och Tess hoppade iland med Simon. Sedan stod vi där och tänkte att jaha, det är väl bara att börja promenera då – affären ligger på 40 min promenad från huset.

Björn ringde Johan för att se om de inte redan hade åkt, vilket de inte hade så de kunde komma och bogsera hem båten till viken. I väntan på att de skulle bli klara med det de höll på med lämnade vi båten vid affären och började gå.

Vi var alla lite skakade, och ingen fattade varför motorn antänt. Johan hade dessutom blivit grinig och ifrågasatt hela situationen flera gånger om och sedan skällt på Björn. Till saken hör att Johan och Björn äger båten tillsammans.

När vi kom fram till huset gick Björn direkt till viken för att åka med dem tillbaka till affären, och jag och Tess började med middagen så gott det gick (en del av det vi behövde låg fortfarande kvar i båten). Efter ett tag var de tillbaka, Björn något dämpad, Johan syntes inte till för han var kvar i sin båt, och Ann stövlade in halvt hysterisk. Hon drog med sig en stol från matbordet, trängde sig in i köket som rymmer max 2 pers åt gången och där jag och Tess redan stod, klättrade upp på stolen och började rota ovanpå kylen.

“Fan också att det där skulle hända! Jag måste komma fram! Johan får psykbryt där nere, jag måste ha en flaska vin till honom så han lugnar ner sig!!”

Hon fick tag i vinet, släpade tillbaka stolen och fortsatte mot Tess:

”Har de talat om för dig hur toan fungerar? ALLA KISSAR UTE! Jag måste gå nu innan Johan…” Hon försvann.

Kvar stod jag och Tess och tittade efter henne, men sköna Tess bara ryckte på axlarna och garvade.

image