Ja, jag menar det. Alltså det är ju med regn som med tidiga morgnar; jag är morgontrött men älskar tidiga timmar om jag har fått sova klart. Jag är frusen och eländig i regnet om jag blir kall och blöt, men om man kan komma runt det så är ju regn himla mysigt. Luften blir liksom fräschare, och regnet ger ett jämnt rofyllt ljud ifrån sig. Det finns inga dåliga kläder, eller hur var det?
Jag fick ju storhetsvansinne härom veckan och köpte 3 regnjackor på nätet, 2 från Peak och en från Ilse Jacobsen* (nedan kallad IJ), eftersom jag varit ute med Simon i regnet och vantrivts. Jackorna kom, och… ja, jag behövde en men behöll två och jag är jättenöjd.
Jag hade IJ-jackan på mig när vi var på BVC och Susanne blev frälst. Sen var vi hemma hos Anna där jag provade igenom alla hennes utrensade kläder (jag tar allt jag får och platsar i) och Anna blev frälst. I min jacka, alltså.
Så ja, jag ser fram emot höstregnen, jag är beredd. Jäklar vad vi ska knata. Länge leve hösten. Hurra!
Jag var på Sats för att träna med Simon igår, men hann bara lämna ytterkläderna i skåpet innan brandlarmet gick och en förinspelad röst meddelade att brand hade brutit ut i byggnaden och att alla skulle gå till närmaste utgång. Satspersonalen tog larmet på allvar och började organisera utforslandet av träningsklädda måndagstomtar ut på torget. Jag var precis vid entrén så det var bara att trippa ut med Simon fortfarande i babyskyddet på armen.
Jag har varit med om ett brandlarm på allmän plats sådär en gång förut. Året var 1926, typ, och jag var ute på krogen med några kompisar. Klockan var kanske 01 när larmet gick och alla skyfflades ut ur lokalen, utan att passera gå garderoben, rakt ut i vinternatten på Stureplan. En halvtimme fick vi stå där och kramas och huttra i snön. En halvtimme är lång tid när man, som modet krävde 1926, är korrekt klädd i tunna byxor och tubtopp och tvingas stå still – ja, för om man gick utanför uteplatsen hette det utgång = hemgång – i en snödriva och bara vänta på obestämd tid. Ytterkläder och väska var kvar i garderoben. Yeeey.
Med den historien i bakhuvudet tyckte jag det lät som att det skulle ta ett tag innan vi skulle få komma in igen. Jag stod precis och vägde på om jag skulle åka hem igen – jag hade ju bilnyckeln i skötväskan – när en Satskvinna påkallade uppmärksamheten och viftade med ett tidtagarur:
”Under 4 minuter! Det är rekord! Bra jobbat hörni, ni går vi in igen!”
Det var ju skönt, och träningen blev av – utan musik, för stereon strejkade som följd av larmet.
Innan vi började berättade vår instruktör att hon inte vetat att det skulle vara brandövning, och passade på att nämna att vissa hade börjat samla ihop sina saker när larmet gick, och att det är feltänk. Jag måste medge att tanken slog även mig, men man måste tänka att om alla tar för givet att det är en övning så är det precis så som man gör när man brinner inne. Det är precis det beteendet som får en att tänka ”era jävla idioter” när man ser det på film eller hör om det på nyheterna. Larm = sorti. Punkt och slut. Ändå stod jag där och tänkte praktiskt, jag tänkte att ja, jag kan gå ut direkt, jag har ju alla saker jag behöver i väskan på axeln… ska jag hämta ytterkläderna? Nä, det kommer bli så mycket folk därinne samtidigt. Jag hade aldrig gjort det, men jag tycker nog att tanken aldrig borde ha slagit mig.
Vi Björn sitter och kollar på Heja Sverige och det är bitvis svårt att koncentrera sig på text för, alltså… de är ju så sköna de där lirarna 😀 ”Chips är mycket bättre än godis, för chips innehåller inget socker. Nä. Det är ju salt.” Ja, det kan man ju egentligen inte argumentera emot.
Den här helgen har vi fått massor gjort hemma. Björn har rivit väggen in till köket som han har velat göra sen vi flyttade in, äntligen. Det är ju inte bara att riva den, om man säger så. Först måste de 3 inbyggda garderoberna tömmas, och det visade sig att eftersom de är original så är golvet lagt runt dem. Så de där extra golvbrädorna som säljarna häpnadsväckande lyckligt nog lämnat kvar i garaget kommer plötsligt till användning.
Jag har påbörjat renoveringen av Simons rum, närmare bestämt garderoben. Det är inbyggda garderober även där, 2 stycken, som båda står i Simons rum, men den ena är vänd in mot vårt sovrum så vi har en garderob liksom infälld i väggen på vår sida, vilket gör vårt rum svårmöblerat.
Det här som Arga Snickaren (tydligen) säger med att göra en sak i taget blir omöjligt för oss. Ta köksväggen till exempel. En av garderoberna som vi rev var städskrubben. I tvättstugan finns en garderob som vi fyllt med jackor bara för att göra av dem nånstans. Jag flyttar in städgrejerna där, eftersom städskrubben passar att ha där, och står då med en trave hemlösa jackor i famnen. De måste hängas, så jag hänger dem under trappen i den enda lediga klädstången i hela huset, där de är så pass i vägen att övrigt utrymme inte går att använda. En bra tillfällig lösning är att hänga dem i Simons rum. Simons garderob är däremot deprimerande gammal olivgrå inuti, så den behöver pimpas – lika bra att börja där när ändå hela rummet ska göras. Men, det kanske är dumt att pimpa den innan vi har vänt på garderoben intill som mynnar i vårt sovrum, eftersom de kanske är fästa i varandra och alltså kanske den nypimpade garderoben blir lite förstörd när vi tar isär dem. Alltså måste vi börja i vårt sovrum med att mecka med väggen där.
Slutsats: för att kunna riva köksväggen måste vi först åtgärda garderobssituationen i Simons och vårt sovrum. Det hände inte. Man kan inte göra allting i rätt ordning, och jag påbörjade slipningen av Simongarderoben i alla fall.
Den kommer bli så fin när den är klar. Jag ska klä den med tapet, och skaffa garderobsinredning från Elfa som stödjer breddmåttet 60 cm som Ikea gått ifrån.
Ersättning, tillägg eller vad man nu vill kalla det, har hittills inte varit aktuellt för mig oss eftersom jag har haft mer än tillräckligt med mjölk. På sista tiden har mjölkproduktionen sjunkit, eller så äter Simon dubbelt så mycket vilket är mer troligt, och jag har inget kvar att pumpa ut i förebyggande syfte.
”I förebyggande syfte” betyder ”när jag vill gå hemifrån ENSAM och slippa ångestfrossa mig genom vad det nu är jag ska göra”. Lösningen var ett tag att vänta på att min kropp ska fatta att efterfrågan stigit, men det har gått 2 veckor och min kropp verkar bara lyfta på ögonbrynet åt detta, så jag kastade in handduken och köpte hem lite ersättning för att testa. Man vet aldrig. Kanske skulle han vägra. Min moster tipsade om Hipp, en ekologisk variant som min kusin ger sina ungar.
Igår gav jag Simon 160 ml Hipp efter sångkaoset i kyrkan. 160 ml är vad som får plats i nappflaskan, jag tänkte att eftersom jag inte har en aning om vilka kvantiteter han brukar sätta i sig så får jag väl mäta hur mycket som är kvar sen och räkna lite.
Han bälgade i sig rubbet. Sen sov han 2 timmar och vaknade på strålande humör.
Du fattar vad det betyder, väl? Fritt fram för tjejkvällar, utekvällar och biobesök 🙂
Ovan nämnda aktiviteter är naturligtvis tidsbegränsade till kl 22; det gäller ju att vara i närheten av sin säng när man somnar liksom.
Jag ville gå på öppna förskolan med Simon, för att se om det gick att få kontakt med någon trevlig människa som också är föräldraledig. Jag vet inte vad jag egentligen hoppas på, för det lär bli svårt att hitta nån som både är trevlig OCH kapabel att konversera om saker utanför temat barn, på ett babycafé.
Husomhelst. Jag gogglade, och fick upp en del sidor från en del öppna förskolor i närheten, och alla såg extremt tråkiga och icke-uppstyrda ut. Alla utom en.
Svenska Kyrkan.
Babycafé 0 – 12 månader
I den här gruppen vänder vi oss till föräldrar med de minsta barnen, från att de är nyfödda och fram till dess barnet tar sina första steg. Vi fikar tillsammans, samtalar och utbyter tankar och erfarenheter om det som känns viktigt under barnens första år.
Vi har babysång klockan 13.30, då vi sjunger och dansar. Ibland har vi inbjudna gäster.
Jag har svårt, men alltsåpå riktigt, för den kristna tron. Alla får tro vad de vill och blabla, passar det dig så vad bra att du hittat din grej men min är det definitivt inte. Med det sagt, så vill jag poängtera att jag bara har bra erfarenheter av kyrkan. De är alltid trevliga, och under alla mina år utomlands har det varit tack vare kyrkan som jag lyckats skaffa mig ett socialt nätverk.
Så jag tänkte att vafan, det där håller säkert hög standard, vi går dit.
Idag var vi där.
Förutom alla logiska problem som jag ser med just den här religionen, så läser jag automatiskt in anledningar till tron hos folk jag träffar. Jag spekulerar hej vilt om otrygghet, faderlöshet, sökare och så vidare. Om det låter som att jag tror att jag är bättre än dem så stämmer inte det, för jag vet att under andra omständigheter så hade det kunnat vara jag.
Anyway. Jag hasade in där med Simon på armen och satte mig på en stol vid ett bord. Alla verkade redan känna nån som de satt och pratade med, så vi satt där själva och studerade alla bebbar och mammor och hur folk betedde sig och jag kom fram till att alla kände inte alls varandra. Det var bara så att de var lite mer socialt begåvade, piggare eller socialt utsvultna än vad jag var. Simon är till naturen (än så länge) lugn och intresserat avvaktande, så han var nöjd med att titta på alla. Sen fick han för sig att han var hungrig och powernappade vid bröstet så när sångstunden började var jag den enda som trippade in i sångrummet med en sovande unge (surprise).
Sångstunden inleddes med en vad-heter-dusång, vi gick hela varvet och vi var väl en 20 pers så när den evighetssången väl var slut grinade hälften av barnen. Då fick alla resa sig, och så skulle man dansa med ungen i famnen till en ärtig låt om ”Gud finns över mig, Gud finns under mig” och han var visst överallt den där liraren. Sen började CD-spelaren hacka, och sångtanten fortsatte (”desperat” låter elakt, så vi säger ”envist”) envist att sjunga till hackande musik, och då kände jag att det liksom fick räcka. Jag lyfte övertydligt upp Simon, sniffade honom dramatiskt på baken, rynkade demonstrativt näsan och gick ut.
Jag prövar nåt annat ställe nästa gång.
Simon med en passande svamp på magen i lugn och ro direkt efter sångkaoset.
Jamen alltså det bara fortsatte igår! Efter bloggandet fanns tid att beställa en ny regnjacka från Ilse Jacobsen, och därefter att anmäla föräldradagar på Försäkringskassan så att jag får lite pengar (att betala jackan från Ilse Jacobsen med). Sen hann jag precis byta spyboxorna innan Simon vaknade och fick mat, utbrott, hungerslag och mat igen inom loppet av 40 min.
Sen åkte vi till centrum och träffade en kompis, men eftersom hon var sen hann jag in en sväng hos fotografen för att ta körkortsfoto. Sen knallade vi i affärer och tryckte glass. Sen ville Björn att jag skulle köpa med mig thaimat hem, varpå min kompis sa att thaimat är giftigt pga glutamat (nervgift) som de oftast har i sina såser och kryddor, varpå jag inte ville ha thaimat längre utan åkte hem tomhänt. Björn gjorde omelett istället.
Vi han till och med se andra hälften av Idol och Björn rev lite mer av väggen in till köket.
Du vet när man har såna där dagar när man går till sängs på kvällen och förundras över att allt man har gjort den dagen fick plats på en och samma dag. Du vet när det känns som att sist man låg i sin säng var typ förra veckan. Jag hade en sån för 2 år sedan. Då steg jag ur sängen i en förort till Paris kl 05, trasslade mig igenom hela stan via lokaltrafiken upp till Porten som Ryanairs flygbussar går ifrån, hann med bussen, flög till Stockholm Skavsta, åkte flygbuss till Centralen, åkte pendel direkt till jobbet, jobbade kvällspasset till kl 23, och kom hem kl 23:40 enligt beräkning. Det var en sån där kväll när jag tänkte att ja, det ryms mycket tid på en dag ändå.
Jag upplever att jag har en sån dag idag med. Klockan är 13:43, och idag har jag och Simon varit på Strong Mama på Sats för första gången. Nu sover han, och jag väntar på att han ska vakna så att vi kan åka och möta upp en polare som jag har för avsikt att knalla i affärer med, eller fika.
Jag förundras lite över hur mina referensramar har förändrats så brutalt. Jag har fått nånting gjort, nåt riktigt, idag och alltså är jag nöjd. Allt annat som händer idag är en effektivbonus.
Hursomhelst, träningen gick galant, Simon satt kvar i sitt babyskydd i kanske 40 min och stirrade på alla tjejer i färgglada träningskläder och gympade förbi honom. Sen tröttnade han, antagligen för att det blev för varmt, och så var han med mig på ett par stationer och sen var det klart.
Han var helt slut när vi gick därifrån. Skulle kunna tro att det var han som slitit på mattorna. Några andra ungar där var större och kunde förflytta sig, och det var ett skådespel att titta på alla bebbar som hasade runt på golvet när ingen höll i dem. En flicka kröp runt och plockade upp andras leksaker, så hon fick till slut följa med mamma på stationerna istället. Då plockade hon med mattorna, rullade hantlar, sög på gummiband och viftade med sina strumpor. Jag brukar tycka sån här träning är fenomenalt tråkig, men ungar är ju bättre än TV, det har jag alltid tyckt 🙂
Och apropå effektivitet; nu har jag hunnit blogga också. Kanske hinner jag även byta byxor till nåt som Simon inte har spytt på.
