Den obegåvade leveransen från Coop

Jag är hängiven anhängare av att få mat levererad hem och slippa gå och storhandla med Simon. Nu blir det inte så ofta eftersom vi småhandlar en hel del, vilket vi gör för att vi är så sanslöst dåliga på att planera. Vi har provat lite olika företag, MatHem bland annat där jag blir så imponerad varje gång då de skickar sms på morgonen med specifikt klockslag då de planerar att dyka upp och sen gör det, Mat.se och Coop online. Björn sa att vi borde hålla oss till Coop för att de hade fått billigast i nåt test han hittat, så när jag beställde i förrgår kväll gjorde jag som min kära sambo sagt.

När man beställer från Coop så har de ett ganska brett utbud av både ekologiskt och glutenfritt som är viktigt för oss, och när man går till kassan kan man kryssa i om man vill att de ska ersätta varor utfall att nåt är slut. Antingen allt, inget eller bara vissa varor. Mycket bra. Jag kryssar alltid i att inte ersätta varor eftersom jag inte litar på vad de ersätter dem med. Sedan får man välja tidsspann för leverans. Jag valde 14-16.

Det är lite störigt att tvingas vara hemma och rulla tummarna i väntan på en leverans som kan komma närsomhelst, men det är ju bara att gilla läget. Jag fattar varför man inte kan sätta en exakt tid, även om MatHem lyckas, och alternativet att kaja runt inne på Coop Forum och handla saker som man knappt orkar dra hem sen är inte aktuellt.

Klockan 16:20 kom maten. Leveranskillen, blond ung (25?) kille med keps, sa inget om att han var sen så jag valde mina ord och tonläget så fredligt jag bara kunde:

”Du blev lite försenad?”

Jag är ganska bra på att vara fredlig när jag verkligen vill, om jag får säga så. Det ingår i mitt jobb på hotellet, där mottot döda dem med kärlek styr med järnhand.

”Ja”, sa leveranskillen, ”det blev bråk med en kund här innan. Det var en muslim som tyckte att jag ringde på dörren en gång för mycket, jag ringde på 2 gånger alltså, och han blev jättearg och stod och skrek. Du vet hur det kan vara med folk från de där länderna, de har ju ett annat temperament. Han bråkade riktigt länge och höll på, så det var därför jag blev sen.”

”Ojdå”, sa jag – vad svarar man på sånt? Från vilken vinkel ska jag ta mig an det uttalandet? Det måste ha varit upprörande för kunden eftersom han tydligen hade nedkallat Allahs vrede över budkillen – ja, för hur kan han annars veta att han var muslim? Islam är väldigt geografiskt utbrett, så det är lite otydligt vad som menas med ”de där länderna” när de flesta kontinenter kandiderar. Och är det verkligen klokt, tycker leveranskillen verkligen att det är ett smart drag att uttrycka sig så med en total främling, med Parisattackerna i så färskt minne? Jag stod och brottades en sekund med olika scenarion utifrån vilken tråd i det garnnystanet jag skulle dra i, men kom fram till att det inte var värt nåt för mig ändå:

”Vad läskigt… Alltså det är ju alltid läskigt när folk bråkar med en.”

”Ja, jo. Skriv under här bara.”

Jag skrev under leveransen, människan drog, och jag bestämde mig för att INTE handla från Coop nästa gång – speciellt när jag upptäckte att de inte skickat med mina favoritflingor IGEN. Jag känner att för jösses, har man inte en vara längre så ska den inte finnas i sortimentet när man handlar.

coop online

Varför är det så svårt att visa respekt för hantverk?

”Dom hade väl helt vanliga kläder som man kan köpa av vilken hobbysömmerska som helst?”

Jag blir så trött när jag läser sådant. Den kommentaren kommer från ett forum och syftar på en nätbutik med handsydda babykläder. Just den nätbutiken verkar inte ha så originella grejer i och för sig, men hela kommentaren bara andas axelryckning och nedvärdering. Som om hon som skrev det menar att vaddå, det där kan ju vem som helst göra på en kvart före frukost med en symaskin från Ikea.

Ta vilken fabrikstillverkad tröja från nån av de vanliga stora kedjorna som helst. Syna den i sömmarna, bokstavligen, och kom sen och påstå att konstruktionen håller bättre kvalitet än handarbete.

Ta en färdigproducerad planch/tavla/tryck/print från valfri stor butikskedja, och jämför med ett handarbete. Kom sen och var förvånad över att handarbetet är så många gånger dyrare än massproduktionen som varannan människa hänger på sin vägg hemma.

Jag tecknar porträtt på beställning, parallellt med mitt arbete på hotellet, i vanliga fall. Jag får många förfrågningar som bara rinner ut i sanden därför att folk tycker jag är för dyr (jag är bland de billigare på marknaden). De jämför med priset för att tex låta printa ett foto på canvastavla. Jag bara kräks mentalt på dem och säger att ja, det är ju också fint, även om det inte är riktigt samma sak som en blyertsteckning som nån stackare lagt själ, hjärta och 10 arbetstimmar på.

Sömnad innebär inte samma totala monopol på ens existens som att teckna, därför orkar jag det ena men inte det andra nu. Kommentaren om ”vilken hobbysömmerska som helst” träffar däremot rakt i mitt indignerade konstnärshjärta. Lite mer allmän respekt för hantverk vore trevligt, tycker jag.

respekt hantverk barnporträtt
Ett av de porträtt jag gjort. Det är blyerts på vitt papper men det är frustrerande svårt att fota sådana här porträtt och få med alla detaljer utan att pappret ser grått ut.

Amatörallergitest utanför barnakuten

Jag har många allergier och jag är rädd att Simon ska ärva dem, värst är allergin mot nötter och skaldjur eftersom de kräver ett besök på akuten ögonabums.

Vi har sett flera artiklar om att man i bland annat Sydafrika ger jordnötskex istället för smörgåsrån till barnen, och att nötallergin är mycket mindre utbredd där än här. Det talas om att barnen ska vänjas vid olika allergena ämnen i skydd av amningen, men helst före 11 månaders ålder. Ja, det finns lite olika bud, man får googla och skapa sig sin egen uppfattning. Vi känner däremot att har han allergin medfödd så finns det inget att göra, men om inte så kan det kanske hjälpa att presentera trickiga ämnen tidigt. ”I skydd av amningen”, som sagt.

allergitest

Så, vi åkte till Astrid Lindgrens barnsjukhus igår efter lunch. Vi ställde oss vid lite bord och stolar utanför sjukhuset och gav honom först lite jordnötssmör, och sen efter nån minut när han inte uppvisade akut allergichock fick han lite ägg.
Vi har inte äggallergi nån av oss, men jag har hört att äggallergiker reagerar väldigt kraftigt så jag tänkte att vi lika gärna kunde köra det med.
Eftersom nötallergi inte behöver innebära ögonblicklig reaktion utan kan dröja över 30 min så promenerade vi runt i kylan på sjukhusområdet medan jag funderade kring alla skyltar vi gick förbi.

så avlägset

Jag slogs liksom av att tänk vad många års studier som måste ligga bakom för att man ska känna sig hemma bland sådana skyltar. Det är en sak att veta vad de betyder, en helt annan att känna att man är hemma bland dem. ”Det är så långt ifrån mig som man kan komma”, sa jag och började fota skyltarna i ren fascination över det liv man hade kunnat ha, om man hade valt annorlunda. Inte för att jag ångrar nåt i mitt liv alltså, men bara… ja, tänk om.

Jag var ordentligt orolig och nervös för att Simon skulle reagera på jordnötterna, han kände säkert av oron för efter en stund ville han komma upp ur vagnen. Björn bar honom innanför jackan ”som en gravid kvinna” eftersom det var ganska kallt.

som en gravid kvinna
Så söta de var.

Ingen reaktion visade sig som tur var, så vi kunde åka hem. Väl hemma somnade Simon så vi tog tillfället i akt att gå ut på grusgången, rulla ut en matta under bilens bakdel och ligga på knä i mörkret med ficklampa och lära oss hur man monterar på och av den avtagbara dragkroken.

Wrestle jump

Jag skulle sova på soffan inatt men eftersom jag frusit och haft ont i huvet hela eftermiddagen och eldat på i kaminen så blev det en omöjlig uppgift. Som så ofta när jag försöker sovoptimera så blir resultatet raka motsatsen. Det var tokvarmt i vardagsrummet, så efter 2 timmars orolig halvslummer där täcket genererade egen värme och det var för kallt utan, så la jag ner och gick upp i sovrummet.

Jag vaknade imorse, inte av simonsprattel eller björnsnark som annars brukar vara vanligaste orsaken till avbruten sömn, utan av Björns armbåge. Inte bara ett litet bonk-oj förlåt, o nej. Detta kändes som ett regelrätt wrestling jump där anfallaren landar med armbågen först rakt i bröstet på sin motståndare. Pow!

god morgon

”AAAJ!”

”Oj förlåt älskling, jag glömde bort att du låg där. Ska inte han ha mat nu? Han håller mig vaken.”

Klockan var 6, jag hade sovit 4,5 timmar. Jag blev förbannad. Sen kom huvudvärken tillbaka. Happy day.

Idag ska vi testa jordnötssmör på Simon. Eftersom jag är så allergisk är vi rädda att han ska reagera starkt, så vi ska åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus och testa utanför där. Om han reagerar jättekraftigt har vi nära till hjälp.

Det här blir en lång dag känner jag. Undrar om jag håller på att utveckla migrän…?

Votre guerre, nos morts

Ert krig, våra döda

votre guerre, nos mortsEn kompis var på Madonnakoncerten igår kväll, hon la upp en video på Facebook där ”Madonna hyllar Paris med en fransk kärlekssång”. Kärlekssången i fråga var la Vie en Rose av Édith Piaf.

Jag bodde i Paris en tid efter gymnasiet. Idag har jag flera vänner där, men ingen av dem föll offer tack och lov. För mig känns det lika nära som om terrorattackerna hade hänt i Göteborg eller Malmö. Absurt, surrealistiskt, och det skrämmer mig från vettet. Många kvinnor förlorade sina barn i fredags i samma område som jag själv dansat, skrattat och flängt i barer på.

Jag kan inte föreställa mig något värre än att överleva sina barn. Vill man ens vara stark och gå vidare då?

Gråten stockar sig i halsen när jag tänker på alla mödrar som nu måste begrava sina barn.

Morbror på babysimmet och ny dator (!!!)

Igår kl 15 fick jag ett mejl från Björn med en länk till en Blocketannons på en Macbook Air som jag letat efter sedan i somras, då jag fick en härdsmälta som fick bägaren att rinna ut över min gamla dator och dränka den i frustration, ilska och regelrätt förakt. Sedan dess har jag använt Björns dator (macbook retina), som jag då och då också fått utbrott på eftersom den inte fungerar så som jag är van att en dator gör, men hursomhelst. Jag ringde på annonsen. Killen som sålde sa att det var flera som sms:at redan men att jag var den första som ringde. När jag frågade om jag fick komma och titta på datorn sa han javisst, jag är hemma om 10 min.

”Alltså… em… jag kan inte vara där om 10 minuter. Jag har min son med mig och han ligger och sover nu och… ja. Går det att komma ikväll? Vid typ… tänka, tänka, tänk… 19?”

Det gick bra, sa han. ”Kl 19” kom jag fram till efter en snabb överslagsräkning; vi skulle ju på babysim kl 17:30, jag brukar vara ute strax efter 18:30, och så tiden det tar att köra in till stan. Sen kom jag på att jag inte ville åka hem till en vilt främmande man, hur normal han än lät på telefon, ensam. Mamma skulle på yoga och kunde inte sitt barnvakt, men Jonas skulle ju med på babysimmet så jag bad honom.

Ja, min bror var med på babysimmet igår istället för Björn, som var på en föreläsning i stan. Jonas är ju rolig, och han engagerar sig en hel del i Simon vilket jag är jätteglad för. I vanliga fall är det tyst och lugnt i bassängen, förutom diverse pip/oljud från bebisarna. Alla föräldrar håller låg och snäll ljudvolym med sina barn, plaskar och leker försiktigt men de pratar inte mycket sinsemellan. Jonas och jag ses inte dagligen så vi pratar ganska mycket när vi träffas. Vi pratade på normal ljudnivå, skrattade mycket och skojade med Simon. Det kändes som att vi var de enda som hördes. Jag brydde mig inte om det, jag menar det var ju inte som att vi skrek och störde, men det kändes efter ett tag som att alla hörde vad vi sa.

Efter simmet åkte vi alla 3 till stan och kollade på datorn. Björn hade sagt att jag skulle gå igenom mejlen han skickat till mig för länge sen med länkar till checklistor och sånt när man ska köpa en begagnad mac, men jag hann inte. Simon vaknade innan vi ens hunnit lägga på. Väl på plats visste jag inte vad jag skulle kolla, så jag lallade runt lite bland de menyer som Björn sagt att jag skulle gå in på och sen kände jag att det fick räcka. Killen som sålde, en ung svensk i en bostadsrätt i vasastan som betedde sig helt och hållet normalt (ögonkontakt, välvilja, förklaringar, inget nervöst fipplande) gav ett så seriöst och ärligt intryck att jag tänkte att om han lurar mig nu, så förtjänar han nästan att lyckas. Nästan.

min nya dator macbook air
Äntligen.

Simon somnade i bilen på väg dit, och på väg hem trots att Jonas satt där bak med honom och försökte leka. Sedan var han vaken en timme längre än vanligt innan han vek ihop sig. Jag var orolig att han skulle bli pigg av powernapandet i bilen men icke. Vi har tydligen ett mönsterbarn (?).

 

Att ta vara på nuet

Jag höll precis på att försöka ta bilder på Simon som modellade i sina nya kläder jag sytt (och som han snart växer ur). Jag kom på mig själv med att tala om för honom hur fin han är, och hur bilderna kommer bli ännu bättre när han lär sig krypa eftersom man då får lite fler vinklar att välja mellan.

byxa, mössa, dregglis, gitarrer

Ibland känns det som att vi har så bråttom. Jag längtar tills han får sina första tänder, kravlar sin första meter, börjar använda ordliknande ljud för att prata med oss och framför allt lär sig Hitta Nappen Själv i sin säng. Helst i mörkret. Men så tänker jag på första tiden då han var nyfödd, hur varmt och mysigt det var och hur nära vi var varandra hela tiden. Mitt minne förskönar det hela, det vet jag, för när jag funderar lite så kommer jag ihåg att det var mycket ångest i olika tappningar inblandad i det där men allra oftast var det fantastiskt också, trots att han inte gjorde mer än att sova, amma, bajsa och sova ännu mer.

Jag tycker det är svårt ibland att inte ha bråttom, att inte förväntansfullt och lite otåligt längta efter utveckling, och istället ta vara på den tiden som är nu. Allt det där andra har sin tid, det med. Inom en ganska snar framtid kommer jag troligtvis sentimentalt tänka tillbaka på tiden (dvs nu) då Simon alltid var kvar där man lämnat honom, på samma sätt som jag nu minns den nyfödda tiden med sådan värme.

Nu är dessutom den bästa tiden; han sover visserligen dåligt men är inte inne i nån monsterfas och har precis lärt sig kramas. Jag kan stå med honom i armarna länge länge, så länge han kramar mig och bara myser och låter lite. Oftast bajsar han när han gör detta men det tar jag med en axelryckning – min son kramar mig. Hallå. Allt annat känns oviktigt.

Pappor VS mammor på öppna förskolan

Jag kom på en sak när vi var på öppna förskolan i torsdags som behöver ett eget inlägg.

Som vanligt

Vi brukar vara där mest på tisdagar, för då är det också babycafé samtidigt vilket gör att snittåldern på barnen är under året. Som konsekvens av det är det oftast bara mammor som är där med sina barn. Inte så konstigt, och jag har aldrig reflekterat över det mer än så – utöver att de konversationer som jag hör andra mammor emellan samt de som jag själv dras in i ger mig så lite att det nästan tar av mig istället. Förstår du? Det är som en ateist som närvarar vid ett katolskt dop; man respekterar andras tro och filosofi utan att dela den, men när prästen nästan går upp i falsett av hängivelse sitter ateisten och mentalt stoppar fingrarna i halsen.

På riktigt?

Jag menar, kan vi, nån gång, IBLAND, avvika från att tjata om våra bebisar och deras påhitt? Va? Eller om vi nu inte kan behandla andra ämnen, kan vi åtminstone ha lite humor? Jag har för länge sen lagt ner att släpa konversationer om annat framåt när folk mest sitter och hummar artigt och väntar på att jag ska prata klart.

Jag hakar på bebisallvaret ibland, det händer ju att nån säger nåt som man kan ha nytta av, men numera ser jag det som att jag är där för Simons skull, inte min egen. Det går jättebra. Jag känner inget behov av den sortens samtal som de andra mammorna delar med sig av, så det är lugnt.

Men när det bara är pappor där

Hursomhelst. Vi var som sagt där i torsdags, och det var nästan bara pappor där.

Stämningen var heeeeeeeelt annorlunda. Jag hörde två pappor som diskuterade Ryssland, Nazityskland, flykt och nya samhällen. En gick runt och letade efter sitt barn med jämna mellanrum, en hade installerat sig i myspölen och halvsov, en annan fokuserade fullständigt på fiket där en personal höll på att grädda våfflor.

Ingen roterade runt sin unge som om de två utgjorde ett eget solsystem. Ingen kom springande från ingenstans, halkade och slog sig halvt fördärvad på golvet därför att barnet börjat peta på ett annat barns leksak (ja, en mamma gjorde det mitt framför mig en gång) Inga diskussioner om barnens sovvanor före/under/efter promenad/lunch/förskola/biltur/blääää. Nej. Här skrattade man åt sina barn, här pratade man om Ryssland och åt våfflor utan att klaga på magen som MYSTISKT nog inte vill bli platt igen.

Så uppfriskande.

Jag är mamma. Jag låter kanske precis som alla andra mammor. Jag har kanske noll självdistans och är i så fall lyckligt ovetande om det… Men hur det än är så behöver vi ändå stödet vi får hos andra mammor, och det är ändå skönt att veta att om jag skulle behöva gå dit och ventilera så skulle folk definitivt lyssna.

A weird thing

En sak hände däremot, som jag tror har med att göra att det var lite äldre barn (dvs 1,5 år): Ganska nära oss satt en pappa med sin son som körde runt med en leksakstraktor i plast. Pojken hade fått tag på massa djurfigurer som han la på flaket och skjutsade omkring. Pappan plockade upp en duploflicka, en sån där som är alldeles rund, från golvet och frågade pojken om han tyckte att flickan skulle få köra traktorn. Utan att invänta kommentar började han försöka pula in henne genom traktorfönstret, men hon var rund som en tunna och fönstret förblev fyrkantigt, hur han än försökte. Jag fnissade och frågade om flickan var för tjock för att komma in genom fönstret. Pappan blev lite stel och rättade mig:

”Ja, hon har för stor klänning på sig i alla fall.”

öppna förskolanHoppsan då, förlåt mig. Är det lika laddat att säga ’tjock’ som att uttrycka sig negativt om invandring? Det visste jag inte. Det fanns dessutom ingenting på den leksaken som indikerade att hon hade en klänning på sig.

När barn börjar prata får man anledning att se över vilka värderingar man vill förmedla till dem, och hur man bör uttrycka sig för att lyckas. Den här pappan tyckte uppenbarligen att man inte fick säga ’tjock’, jag respekterar det, och vid närmare eftertanke så borde jag ha sagt rund istället eftersom det var det hon var. Det går inte att lägga en rund kloss i ett fyrkantigt hål, även om klossen har ett ansikte och flätor och det är inte, vill jag bara understryka, en metafor. Där nånstans i tankegången blev jag sådär less igen som jag brukar bli bland mammorna.

Alltså, det känns som att allt ska vara så jäkla PK hela tiden. Idag är man till exempel rasist* bara för att man ifrågasätter Sveriges sätt att hantera sin invandring. Det finns så många känsliga ämnen och man måste hela tiden vara beredd att förklara att man inte menar nåt som man inte sagt, eftersom folk är så nedrans snara att dra förhastade slutsatser och man blir ju nästan nervös för att råka ha fel och dömas.

Jag är… jag vet inte, ”fel”, för att jag säger ’tjock’ istället för att skylla på kläderna, men ingenting kommer hindra barnen från att införliva ’tjock’ i sitt ordförråd och använda det om andra barn, vuxna, hundar, kläder och allt annat.

Jag tänker så här: När man ska lära sig ett nytt spel så lär man sig basreglerna först, svart och vitt, för att förstå vad spelet går ut på. För att bli en skicklig spelare lär man sig sedan alla undantag och finesser, dvs alla nyanser och alla färger som finns mellan svart och vitt. Jag tänker att det är så det måste vara för små barn; de kan ingenting om någonting så de lär sig världen i svart och vitt.

Vad eller vem man kallar för tjock är en nyans däremellan. Ibland går det bra, ibland inte, och ibland beror det på.

Om jag lär mig från början att man inte får säga ’tjock’, då kommer det hinna bli ett skällsord innan jag lär mig nyanserna. Nu är ’tjock’ visserligen redan ett skällsord för många barn, men jag tror inte vi kan ändra på det. Tar vi bort ordet kommer bara ett annat som ersätter.

När jag kallade duploflickan för tjock så riktade jag mina ord till pappan, inte pojken. Det var på skämt, men det fattar naturligtvis inte ett barn på 1,5 år.

Jag var själv 14 år och gick i 9an när jag lärde mig känna igen ironi utanför hemmet. Ironi är inte en av alla gråtoner mellan svart och vitt, ironi är en färg, en finess, som inget barn bemästrar.

När pojken hör mina ord så hör han bara dem, inte allting som ligger och glittrar under ytan. Så vid närmare eftertanke så har nog pappan rätt… kanske. Jag kanske borde ha dåligt samvete. Man kan tycka att öppna förskoleålder är lite väl tidigt att börja tänka på sånt här, men man måste väl börja nån gång.

Jag orkar inte tänka rakt i frågan. Jag har lite tid på mig att fundera ändå – nästan ett år 🙂


*NEJ, jag är inte rasist.

 

SaveSaveSaveSaveSaveSave