Det här med att få en silversked

 

Björn jobbar på ett amerikanskt företag och där skänker man sina anställdas nyfödda en silversked med barnets bokstav inristad, ”S” för Simon. Jag tycker det ser ut som ett ”I” om jag ska vara ärlig, men man ska inte vara sån. Vi har fått en silversked, och det är vi glada för – om än något förvirrade.

Jag la upp bilden på Facebook igår, tillsammans med tillhörande förvirring, och blev upplyst om att på 1800-talet (?) i Frankrikes borgarklass gav man de nyfödda en silversked. Skeden visade på barnets goda klasstillhörighet och skyddade mot vissa bakterier och sjukdomar, eftersom silver är känt för sin antibakteriella effekt.

Jag visste inte det, så jag läste på lite – dvs jag googlade det – och det visar sig att silver tydligen ”har bakteriedödande egenskaper och dödar många lägre organismer medan högre inte påverkas”. På wikipedia står det att ”inom sjukvården används silver som antibakteriellt medel, bland annat i vissa förband”.

Tydligen var det vanligt på 1600-talet att man hade med sig sin egen sked till bordet. Man bar sin sked som man idag bär plånbok och nycklar, och ägandet av en silversked var ett tecken på högre klasstillhörighet, ofta markägare.

Sedan har vi begreppet ”född med silversked i munnen” som inte klingar vidare bra; ofta menar man att personen i fråga som föddes med bestick i munnen inte har vett att uppskatta sina tillgångar, men jag tror knappast att det är vad man genom en gåva önskar någon med flit.

Tradition verkar det vara i många länder i alla fall, i Sverige till exempel var det tradition förr att faddrarna gav en silversked i doppresent, ”detta för att ge barnet en bra start i livet ekonomiskt och materiellt”.

Fantastiskt vad mycket nytt man snubblar över när man börjar leta efter bakgrunden till en sån enkel sak. Visste du att det finns en sjukdom, argyria, som kan uppstå i samband med lång tids förtäring av eller exponering för silver eller kolloidalt (extremt finfördelat) silver? Värsta TP-frågan. Man blir permanent blågrå.

My baby looks like a baby gap model and I look like a walking dead extra

Citatet dyker upp lite varstans nu, och när jag såg det första gången för nån dag sedan så tänkte jag att aha, det är alltså inte bara jag. Att lista dagens outfit och göra reklam för diverse märken utan att de egentligen förtjänar det verkar omåttligt populärt, så här har du min:

Dagens outfit, Lisa:

  • nedspydd stickad mörkblå långtröja med vita fjällränder (H&M)
  • slitna stickade svarta strumpbyxor med noppor och lösa trådar här och var (H&M, extra usel kvalitet)
  • grå nötta tofflor

Dagens outfit, Simon:

  • (nästan) splitter ny jumpsuit i grått och rött (Bäbis)
  • matchande dregglis (Mammatrams)
Det kunde ha varit betydligt värre; jag kunde ha haft ännu smutsigare hår. Jag kunde ha varit sjuk också, men annars tror jag botten är nådd. Min stylishkurva är i och för sig ganska jämn, den håller sig där runt lågvattenmärket som är dagens idag, så det finns ingen risk att jag gör någon besviken eller så och det känns ju bra. No pressure.

Återanvänder samma bild som härom dan eftersom dagens photo session fick ge plats för mönsterkonstruktion; ungen växer i rasande fart och nu har jag fått hem nya tyger ?

Va? Är det helg igen?

Jahaaaa, är det fredag igen? Jag är som standard helt dagvill och helgerna brukar poppa upp som små överraskningar för mig.

Den här helgen står Andreas (Humpes) dop, familjemiddag hos mamma och inflyttning i nya sovrummet på agendan. I en drömvärld är resten av resan spikad och bokad också när söndag kväll kryper upp och lägger sig bredvid oss i soffan, men det ska vi nog inte ta för givet.

Simon är jättestökig om nätterna nu, anledningen tror jag är att han håller på och vänder sig till mage hela tiden och kryper upp med knäna under sig till Mecka-ställning. Den ställningen verkar inte vara bekväm att sova i längre stunder än 40 min eller nån timme eller så, för sen gnälls och stökas det när han fastnar och inte lyckas rulla runt på rygg igen. Bredvid ligger jag och försöker bringa ordning i röran med en hand, och brottningen är i full gång säkert en 4-5 gånger per natt. Oh joy. Men tur för mig att det är såhär just nu, då jag är inne i en lugn del av min sömncykel och kan somna om nästan direkt istället för att hjärnan ska dra igång i 180 varje gång jag blir väckt och sen tillbringa minst 30 min med att somna om.

Som åtgärd till bökandet så ska lilleman få flytta till en större spjälsäng. Hittills har han sovit i en sån där liten spjälsäng med ena sidan borttagen och madrassen i höjd med våran, men jag tror den börjar bli för trång och när som helst får han för sig att klättra ur den. Han kan resa sig upp helt själv när han sitter vid kaminstaketet, så det är bara en kort tidsfråga innan han gör det i sängen och när man är så topptung som Simon så räcker det med att man tippar huvudet över kanten, så följer resten av bebisen med. Ve och fasa.

Sen kan jag tillägga att granen nu är helt avklädd från alla grenar och det var länge sen vi hade så mycket aska i kaminen men alltså, vad vackert det är när barriga grangrenar brinner…!

 

Ljuslyktorna dök upp till slut

Lindt hade en kampanj nån gång i november (?) som gick ut på att om man köpte 4 chokladkakor, klippte ut streckkoderna och skickade in dem så fick man 2 Iittala värmeljusstakar i valfri färg från Royal Design. Vi älskar choklad i det här huset, så Björn köpte 4 kakor och jag skickade in streckkoderna. Vi valde grå, eftersom vi redan hade 2 vita/klara som vi fått i inflyttningspresent.

Det tog evigheter, jag hann glömma bort det ett antal gånger innan jag mailade och frågade om det hände nåt. Till slut fick jag en kod och kunde gå in på Royal Designs hemsida och beställa dem (behövde bara betala frakten).

Så igår, äntligen, trippade jag iväg med Simon på tröga sommarhjul i snön och hämtade ljuslyktorna.

Å, jag tycker de är så fina…! Här är en länk till dem (öppnas i nytt fönster) om du är intresserad ?
Älskar tända ljus i alla former under vintern, de fungerar lite som en mental snuttefilt i mörkret och kylan. Nu känns det jättetråkigt att packa ner adventsljusstakarna, för vi har inga myslampor att ersätta dem med som kan möta oss när vi kommer ner för trappan på morgonen…

Det är jag och Amarone

Hos oss brukar vi köra läggning varannan kväll, och nu är det Björn som håller på med nattrutinen i badrummet med öppen dörr. Jag sitter i fåtöljen i vardagsrummet och borde väl egentligen boka flyg Krabi-Bangkok för resan i mars/april, men…

”Pappa och mamma och Simon” (upp i falsett) ”är Bäst BÄst BÄSt BÄST bääääst” sjunger Björn där uppe. Simon skrattar. Han skrattar sådär lite övertrött helhjärtat babyskratt, du vet den där sorten som får alla som hör det att skratta med lite grann.

Jag sitter alltså och fnissar här i min ensamhet – eller ensam och ensam… det är jag och Amarone va – och tänker att flyget allt kan dröja lite till. Man måste ta vara på de där små stunderna av… ingenting. Stanna upp och andas och bara vara, lyssna, mysa för sig själv. Allt jag saknar nu i detta ögonblick, om något, är väl en bit mörk Valrhona (dyraste chokladen jag nånsin kommit över) som skulle göra Amarone sällskap ?

 

Sykurs med hemmanissar, restaurang och förtvivlad bebis

Jag köpte min overlock, dvs min nya symaskin, på Stockholms Sycenter och anmälde mig då till den kurs de erbjuder helt gratis till alla stolta nya ägare.

Jag har haft min Babylock i nån dryg månad, så jag hade hunnit samla på mig ett gäng frågor och såg riktigt fram emot kursen som gick av stapeln igår eftermiddag kl 16. Björn åkte hem tidigare från jobbet för att passa Simon så att jag kunde åka. Jag kom dit i tid! Alla andra, dvs 5 pers till, kom sent.

Alltså, jag måste säga att även om jag alltid gillat att sy så har jag inte gått vare sig utbildning eller kurs, och har därför aldrig fått tillfälle att umgås med andra hemmakreativa filurer som jag själv men detta avhjälptes med råge igår.

Jag kom först, som sagt, och efter mig kom Monika, en mysig pensionerad skåning som fått en stroke för 2 år sedan. Sedan kom Elisabeth, som öppnade upp med att påpeka att hon minsann fått rensa sina trådkanaler efter bara en månad, snörpte på munnen, stirrade kursledaren i ögat och sa: ”ska det vara så?”. Sen kom Lotta, den där kvinnan du vet som använder sarkastisk och/eller ironisk ton i allt hon säger för att maskera sin osäkerhet, Lilla Grå som jag aldrig hörde namnet på och som aldrig egentligen sa nånting, och sen kom panchis-Bert. Jag har glömt vad han hette men han såg ut som en Bert. Bert gillade ljudet av sin egen röst, Bert hade definitivt ingen tid att passa, Bert hade köpt sin maskin i torsdags och BERT hade minsann redan sytt 300 m på den – det senare upprepades 2 gånger med efterföljande konstpaus för reflektion och beundran.

Kursledaren, som uppenbarligen kunde allt om alla symaskiner i butiken (och förmodligen om alla maskiner i hela världen), började pedagogiskt med att förklara hur man trär maskinen och jag tänkte redan där att herregud, vi har bara 1,5 timme på oss, vi kommer aldrig hinna klart, inte med de här tomtarna på flaket.

Mycket riktigt, när klockan slog 17:30 och jag egentligen var tvungen att gå för att hinna till middagsdejten med Jessica på Tabbouli, så satt den stackars kursledaren och kämpade i underläge mot Bert och Ironiska Lotta:
”Mm, jag kommer till det.”, ”Ja, alldeles strax.”, ”Jag ska förklara det om en liten stund.”, ”Om ni bara låter mig förklara, så kommer vi till det.”
”Kan du alla sömmar utantill?” frågade Lotta sarkastiskt och kastade nya frågor på henne som handlade om det vi precis hade gått igenom, utan att lyssna ordentligt precis som Bert, som gärna strösslade lektionen med egna skämt där han jämförde maskinen med kvinnor.

Till slut blev klockan 18 och jag kände att nu, era vilsna hemmanissar, nu får det vara nog. Jag avbröt och ställde den enda fråga jag fortfarande hade, och rusade sedan därifrån. Bakom mig hörde jag Lotta tala om för alla vad hon hette på Facebook och att vi kanske kunde bli vänner där och diskutera sömnad tillsammans. Dröm, tänkte jag.

Sammanfattningsvis kan jag säga att kursen var precis som den skulle, dvs en ”komma-igång” grundkurs som var lätt att hänga med på och bra på alla sätt och vis. Men förutom ett ballongknippe glödlampor över huvudet fick jag också med mig ett stort frågetecken angående mig själv därifrån; platsade jag i den där gruppen…? Kan jag uppfattas sådär av andra?

Vid alla gudar, det hoppas jag inte.

Jessica var också försenad, så vi kom fram med samma tunnelbana och hade en jätte trevlig kväll på restaurangen precis som vi brukar. Efter nån timme där ringde Björn och frågade upprört vad han skulle göra med Simon, som bara grät och grät och inte ville ha mat. Du vet den där känslan man får när ens bebis bara skriker och det skär i hjärtat och det enda man klarar av att göra är att släppa allt och plocka upp sin unge i famnen? Den känslan, fast över telefon. Grejen var den, tror jag kände jag, att Simon hade precis somnat när jag gick. När han vaknade var jag inte där. Jag hade inga andra tips till Björn än att plocka upp honom och kramas och fortsätta kramas, och sen insistera.

När jag kom hem sen strax före 22 satt Björn med ett glas whisky och kände sig helt skakig inuti. Han blir mer påverkad än jag av Simons gråt/missnöje/avgrundsvrål. Jag är härdad, det är inte han.

Stympad gran och pulkaväder

Nu på morgonen kom jag på att man säkert kan elda upp hela julgranen i kaminen, om man klipper ner den först, så jag har klätt av den och samlat ihop alla julprydnader och packat ner i jullådan som ska tillbaka upp på vinden sen. Det gick av bara farten att plocka ihop allting, eftersom jag siktade på att elda granris och jäklar vad bra det brinner! Jag klippte de yttersta grenarna med vanlig kökssax och kastade in dem i elden vartefter, medan Simon satt och dinglade i hoppgungan.
Ja, jag vet, vi gillar vår kamin… Klart vi gör, vem gör inte det i sånt här väder? Innan vi köpte det här huset var kamin inte ett krav när vi gick på visningar, men om det skulle bli så att vi av nån anledning blev tvungna att flytta så kommer det att vara ett krav då. Fattar inte hur jag kunnat leva ett helt liv utan kamin…
Och nu ser granen hemsk ut. Jag lämnar den till Björn, har gillar att såga. Senaste inköpet i kategorin Björns Prylar är en tigersåg, jag vet inte om den kommit ännu men jag vet att när den gör det så försvinner granen illa kvickt.

Förresten, de där vinterhjulen jag var iväg och köpte till barnvagnen, om du minns? Ja, de passar i alla fall inte. Jag tror vår vagn är av en alldeles för gammal modell (2009) och jag kan känna att det är jättebra att Brio gör kvalitetsgrejer som håller, men det här med att sluta tillverka tillbehör som passar…? Why?

Björn var däremot iväg med Simon i helgen och hämtade pulkan vi köpt på nätet, så jag får väl använda den istället tills snön blir lättare. Simon var tydligen osäker på vad han tyckte, men det gäller att tala om att det är kul ?

(Varning för) Tygkorvarna från Åhléns

Du vet de där hemska dregglisarna från Åhléns som man (kanske) köpte när ungen började läcka kopiösa mängder vatten ur munnen för några månader sedan? Om inte så är det dessa jag pratar om:

De verkar ju bra, ekologiska och allt, men de beter sig inte så som man hoppas att en dregglis ska bete sig, dvs hålla bringan någorlunda torr en stund. Istället töjer de ut sig i kontakt med fukt, och efter bebisens första trevande ”ha, hadda, addä” som kommentar så hänger de som en genomdränkt tygkorv på bröstet och blöter ner bringan där dreglet ännu inte hunnit sprida sig. Möjligen har jag missförstått, de kanske egentligen inte är avsedda att skydda från fukt rinnande vatten – det är trots allt inte 3 våtdräkter man får för 60 kr, avsikten kanske är fashionabel scarf just, en accessoar till bebisen som bryr sig om sitt yttre. Men jag tog dem för dregglisar, och har straffat dem därefter.

Först försökte jag korrigera tygkorven genom att sätta dit 2 extra tryckknappar, så att det inte skulle bli så urringat. Det blev bättre men förde istället andra brister i ljuset; dregglishelvetet är smalt, och kort som en lördagsnatt från förr. 50% av dregglet landar utanför.

Men men, ingen fara, jag tappade bara tålamodet och klippte sönder dem och slängde dem. Jag behöll bara ändarna och använde dem till att sy egna dregglisar av. De är fodrade med (allergitestad) plastad frotté, vilket gör dem dreggelsäkra i minst en timme, och framsidan är av svart sweatshirt. Det svarta skulle ha varit ekologiskt, men hon som sålde hörde till den sortens butiksbiträden som upplever kunder i butiken som ett klart störande moment, och när jag envisades flummade hon bara runt ett par varv runt bordet så jag kände att det fick duga med det jag hittat själv.