Full fart framåt

En kort redogörelse för vår ytterst produktiva helg:

Tvättmaskinen gick sönder i torsdags, eller när det nu var. Det är en sån sak som man upptäcker när man behöver den som mest, dvs när de vuxnas underkläder är slut och barnet inte har några rena byxor eller dregglisar kvar.

Björn löste det genom att lägga maskinen i framstupa sidoläge och konstatera att det behövs nytt kol. Till följd av detta har jag lärt mig brottstycken av teorin bakom kolborstmotorer samt hur lång tid nya kol tar att beställa.

I lördags tog jag en Ikeakasse tvätt med mig till mamma för att tvätta i hennes babytvättmaskin som bara rymmer halva tvättar. Medan vi väntade gick vi en promenad längs vattnet, och även om sällskapet var det allra bästa så blåste det rakt in i öronen på mig och den allmänna känslan var den där, du vet, den där ”varför”-känslan.

Här ser vi en rödnosad Simon med en jättenöjd mormor.

I söndags kom Jonas och Björns bror hit och hjälpte till att lyfta upp limträbalken i taket. Björn hade redan hyrt och monterat (med min hjälp) 3 stämp för att huset inte skulle falla samman innan vi hunnit få upp balken i taket, ett 4e stämp hjälpte till att hålla balken uppe medan den baxades på plats.

Hursomhelst, det blev bra. Det kommer bli så fint när det är klart.

Veckans blogg på Besökstoppen avgjordes också för ett par dagar sen, där jag kom på värdig andraplats, ca 3,7 ljusår efter ettan som var så bra att jag var på vippen att rösta på den istället för på mig själv.

Att bli (hemma)barnblind

Jag har pratat förut om att utvecklingen går så fort att man inte riktigt hinner med, och det är verkligen så, på så många plan. Jag menar inte bara att jag imorse tillbringade en väldigt lång stund med att ta in att min pojke står på randen till en större klädstorlek och såna saker, eller att han plötsligt kan förflytta sig snabbt som attan, eller att han når grejer jag trodde var långt utom räckhåll, eller att han får plats med hela sitt gamla babynest i munnen (typ). Nej, jag menar rent mentalt. Eftersom alla människor är olika, utvecklas olika fort och med olika kapacitet så finns inget facit, och frågar man efter vad som är normalt så får man höra ett spann som täcker nästan hela skalan så det här med att avgöra när man kan börja förvänta sig saker, det blir ju jättesvårt.

Simon bits och rivs, till exempel. Aldrig när han är arg eller ledsen, utan det är ett sätt att lära känna, utforska, upptäcka. Han gör allt med munnen – jag har inte ens sett honom resa sig från golvet (som han gör med stöd) utan att gapa stort och lägga tungan mot stödet. På öppna förskolan måste jag passa honom så han inte biter de andra barnen. Vi försöker vara konsekventa och lära honom att man inte får gnaga på folk, men det går inte in. Tids nog gör det väl det, och man vet aldrig när så det är lika bra att köra på tills han fattar.

I wonder weeks-appen står att han nu ska börja tycka om att känna sig behövd, och att han kanske vill hjälpa till genom att härma. Jag försöker lära honom att plocka upp saker från golvet och ge till mig, men han bara gnager mig på handen och skrattar. Dagarna går, veckorna går, och eftersom jag har honom i ansiktet större delen av tiden så ser jag inte förändringar så tydligt.

Jag är hemma själv med Simon 5 dagar i veckan, jag har hand om honom 6 dagar i veckan (oftast) och den 7e dagen är jag nästan alltid alldeles i närheten hela dagen.

Björn träffar Simon 1-2 timmar på kvällen 5 dagar i veckan, 6e dagen är han i närheten men fokuserad på annat och den 7e dagen har han hand om honom. Det blir 1 dag mot mina 6. Så är det när den ena är föräldraledig. Inte heller är det konstigt att den som är föräldraledig, dvs den som tillbringar sina dagar med att mata, vagga, trösta, leka och lära ut vad ”nej” betyder, blir hemmablind. Det blir inte mycket tid till paus, omladdning, omstart, betraktelser med fräscha ögon och sånt som det blir för den arbetande föräldern.

Björn jobbar hemifrån idag, och det blir alltid lite förvirrande när han gör det eftersom han inte är så bra på att hålla sig vid sitt skrivbord och jobba som det är tänkt. I förmiddags, när jag för femtioelfte gången sa ”nej Simon, stopp!” och drog bort honom från frysens baksida och drog sladdarna ur händerna på honom, blev han ledsen i vanlig ordning och jag insisterade med att lyfta honom långt därifrån. Björn tittade upp från datorn vid fåtöljen i vardagsrummet och sa nåt om att ”är det inte bättre att bara säga nej och inte vara så ironisk mot honom?”

Jag kände mig som världens uslaste mamma, och fattade dessutom ingenting. Jag var inte ironisk, men tydligen hade jag ooooat i kör med Simon innan jag sa nej igen lite snällare. Björn tolkade det som ironi. Det var det inte. ”Det vet inte han” sa Björn, och jag kände mig så matt. Hur hemmablind är jag egentligen, om jag inte ens hör att jag är ironisk mot Simon? Samtidigt tänkte jag att det är ju jävligt lätt för Björn att sitta där i sin fåtölj och kritisera.

Det är som upplagt för gräl. Jag tror att jag alltid vet bäst eftersom jag har mest erfarenhet av barnet, och Björn ser med mer distans på saker och ting, men inte med samma insikt.

Tyvärr har jag svårt att svälja min upprördhet och samarbeta när det känns som att jag gör allt jobb och sen får kritik. Kalla mig gärna överkänslig, för det är jag, men helt taget ur det blå är det väl inte. Eller?

Om vi hade bott kvar i stan

Jag var in till stan med bilen idag igen för att hämta mattan till Simons rum, du vet den jag lämnade in för 9 dagar sen då det var uppförsbacke överallt. Hursomhelst, det är ju synd att åka ända in till stan och sen bara vända, så jag hörde av mig till Björns kompis fru som är mammaledig med sin 6-månaders. Vi bestämde träff i Rålis och så promenerade vi en sväng längs Norr Mälarstrand.

Innan vi flyttade till huset så bodde vi vid Fridhemsplan. Om vi hade bott kvar där så hade mina promenader sett ut såhär varenda dag…

Det här är 3 japanska turister som bara inte verkade kunna komma över att det var så mycket svanar på ett och samma ställe. Killen hasade så långt fram han vågade och stack nästan en av svanarna i ögat med selfiepinnen. Såg komiskt ut.

Ibland kan jag sakna stan – det korta avståndet till massor av människor, närheten till affärer och aktiviteter, de fina gångvägarna. Jag saknar inte luften, jag saknar inte bristen på tyst och lugnt, så inte är det nån fara. Men jag tänker att när vi blir äldre, när vi säljer huset, så flyttar vi nog in igen.

På eftermiddagen precis när vi kommit hem och Simon fått gröt så kom matleveransen. Jag hade skrivit ”leverans till altandörren” under meddelanden till chauffören, så han ställde alla kassarna utanför dörren innan han knackade på rutan och drog. När jag försökte öppna dörren stod kassarna i vägen på utsidan, så det var bara att gå runt.

Jag har väl nämnt att Simon blivit snabb? Medan jag lyfte in kassarna genom köksdörrenutifrån så pinnade han fram och började riva.

Ja, av alla sakerna så valde han purjolöken. Han gnagde intensivt på den när jag upptäckte honom, och jag tänkte att så fort han känner smaken så släpper han.

Icke.

Jag tror han hade som målsättning att fräta den mjuk med saliv och sen tugga i sig hela grejen. Hela han luktade purjo när jag vaggade honom för eftermiddagsvilan sen.

Jag vill ge honom mina franska år

Bland det bästa man kan ge sitt barn, anser jag, är ett språk. Jag menar ett tredje språk. Svenska och engelska får vi mer eller mindre automatiskt i Sverige, men svenska språket begränsar sig till svenskar och ett gäng i Finland. Och Åland. Engelska är det som räddar oss när vi reser utanför Norden, vilket de flesta av oss vill göra förr eller senare.

Jag har i runda slängar lagt 10 år av mitt liv på att lära mig franska, och det vore så fint att kunna ge Simon resultatet av 10 års resor, slit, studier och praktik så att han kan lägga dem på ett fjärde språk nån gång i framtiden, om han vill.

Språk är rikedom, språk är möjligheter, och räddningen många gånger. Klart att jag vill ge min son en sådan möjlighet.

Men.

Svenska är mitt modersmål, mina känslors språk, och att prata franska med Simon känns som att lägga en barriär mellan honom och mig och… ja, det fixar jag inte riktigt. Jag har försökt, men det är så eländigt svårt.

Vi har franska barnböcker hemma,och nu har jag också hittat samlingar av franska barnvisor på Spotify. De är hemska, förresten. De fastnar i huvudet och börjar spelas i hjärnan varje gång jag vaknar på natten. Tänk dig själv, att varje gång man väcks på natten tvingas sjunga ”jag vill inte gå på musselfiske för byfolket tog min korg” i huvudet innan man får somna om. Men det är väl sånt man får ta. När han blir äldre tänker jag att vi kör alla barnprogram och filmer och sånt på franska, men det räcker inte. Jag vet det. JAG måste engagera mig mycket mer.

Ingen i vår familj pratar franska utom jag. Mina fransktalande vänner bor i Frankrike. Jag är på vippen att överväga att leta rätt på en fransktalande studentbarnvakt på sikt, för jag, alltså bara jag, räcker inte till här. Tyvärr.

Jag vet att jag inte är ensam med den här problematiken – alltså att hålla 2 språk som inte alla förstår levande i hemmet. I Frankrike träffade jag ibland familjer med en svensk och en fransk förälder där barnen knappt förstod svenska alls. Det är inte så lätt som man skulle kunna tro…

Jag vet faktiskt inte hur jag ska bära mig åt.

Det går så fort

Världens största klyscha i småbarnssammanhang:

”Det går så fort!”

För 2 veckor sedan – och då tar jag i i överkant, antagligen var det så sent som för en vecka sen – så kunde jag ställa Simon vid kökslådorna och laga mat. Jag kunde ställa honom vid kamingallret och dammsuga, till och med sy ibland. Jag kunde sätta honom i hoppgungan och han hoppade runt där i minst flera minuter innan han tröttnade.

No more.

Det gick över en natt, bokstavligen. I måndags kändes han understimulerad på morgonen så vi åkte till Sats. Han var på miniSats hela tiden utan gnäll och verkade inte överdrivet lycklig över att få gå därifrån när jag var klar. På eftermiddan åkte vi till öppna förskolan och hängde, hamnade bredvid en mamma som meddelade att hon var lite star-strucked bredvid mig eftersom hon trodde att jag var känd (oklart från vad). Simon roade sig med att bita de andra bebisarna i de kroppsdelar han kom åt, dvs armar, ben, bakhuvud, rumpa (ja, han bet en flicka i rumpan), och revirmarkera alla leksaker med dreggel. Under sångstunden höll han takten med trumman han fått genom att dunka sig själv i huvudet med den.

När han vaknade vid 17 gick det inte att vända ryggan till för att laga mat eftersom han, helt plötsligt, lärt sig att krypa bra mycket fortare än en snigel i uppförsbacke. Han for runt och pillade på sladdar, väggkontakter (de är barnsäkra men tänk om vi är hemma hos nån där de inte är det), sög på mobilladdare (som jag trodde låg på soffbordet), brottades med dammsugaren och rev ner allt han kom över. Det konstiga, eller det luriga, är att han är inte så snabb att man inte hinner med, men för snabb för att man ska våga vända bort blicken. Jag blev tvungen att laga mat med honom i selen på magen. Man måste då jobba med raka armar eftersom han greppar allt, så även heta stekpannor om tillfälle ges, och det har sin effekt på axlar och rygg.

Sen dess har vi fyllt dagarna med miniSats och öppna förskolan, promenader till lekparker där vi har gungat och åkt rutchkana, och jag har längtat hjärtligt tills han lär sig gå själv och det blir varmare ute så att min rygg får kämpa lite mindre.

Idag är det lördag, och jag vet plötsligt inte vad jag ska ta mig till. Idag jobbar Björn med förberedelser inför avbäring av väggen till köket, så jag har Simon och vill inte åka till Sats (mensvärk) och öppna förskolan är stängd. Jag ringde hit Jonas (bror) till lunch och nu sover Simon, så det blir nog bra ändå… men det märks hur orutinerad man är. Trodde jag att vi alltid skulle kunna ta det lite lugnt hemma och att det skulle gå bra? Tydligen. Eller jag trodde väl att övergången skulle ske lite mjukare, lite mer successivt. Så att jag skulle hinna med att fatta.

Nu är han vaken igen så det är bara att köra på  ?

Välja förskola är som att köpa hus

Istället för att blogga som vanligt har jag i 2 dagar lagt tiden på en jacka. Alltså inte till mig, men jag berättar mer om det sen; den var trasig och det var panik och tidsbrist och fan och hans moster. Hursomhelst.

Vi fick plats på vårt 4e val på listan över de 5 förskolor vi sökt till augusti här i veckan. Vi tackade ja, men valde att stå kvar i kön till de andra. Bara 3 dagar senare fick vi erbjudande på vårt tredjehandsval, så igår ringde jag och bokade ett besök på båda och idag var vi där.

Det är ju svårt när man inte har besökt nån förskola tidigare att veta vad man ska titta efter, fråga efter och lyssna på. Det är väl som att välja barnvagn, köpa bil eller titta på hus. Det första man tittar på tjänar som mall för nästa och så vidare. När man har tittat, klämt och känt på 139 st så kan man välja, för då vet man vad man letar efter.

Björn hade, som alltid, gjort research och letat fram 2 artiklar på nätet (Checklista för val av förskola och Barn med allergi) och förberett ett delat Google Sheet med frågor att ställa på plats. Jag hade i min tur preppat med att skumläsa en av artiklarna, ögna igenom frågorna och ha dokumentet öppet i mobilen så det bara var att ta fram. Ja, jag vet. Arbetsfördelningen är skrämmande jämn.

Tredjehandsvalet var först, kl 9, och det tog ca 15 min att gå dit. Besöket tog 45 minuter. 25 av dessa var aktiv uppvisning av alla lokaler och avdelningar, genomgång av schema, aktiviteter, mat och rutiner, och 20 min gick åt till att titta på när Simon la beslag på 3 i personalen genom leenden, blinkningar, vinkningar och allmänt flirtande. De hade flera ateljéer (älskar ateljéer!), personal som gått olika kurser i NTA, de hade olika kar på små ben som de fyllde med sand eller vatten inomhus som barnen kunde leka med i våtutrymmen, 2 datorer fanns tillgängliga för de större barnen, och en liten flicka kom fram och var glad och avspänd precis när vi skulle gå. Jag fick ett så bra intryck av hela stället, funderar på att börja gå där själv.

Fjärdehandsvalet, kl 10, ligger på 3 minuters gångavstånd hemifrån, det går inte att förneka det praktiska i det men där stannar listan av fördelar framför tredjehandsvalet… förutom köket. Andelen ekologisk mat var större, annars var skillnaden skrattretande. Jag visades inte runt på hela anläggningen utan bara på småttingarnas avdelning, den minimala ateljén (singular) blockerades helt av en trasig garderob som väntade på bortforsling, utrymmena var ganska små och känslan som låg över stället var mer ”jag jobbar bara här” än genuint engagemang. De hade 2 gårdar, en med konstgräs och en utan på baksidan, ”men vi använder nästan aldrig den på baksidan” sa hon jag träffade.

Jag vet inte varför, men det här med konstgräs känns så… jag vet inte… halvdant. I alla fall när man har det på en hel gård. Jag är mer anhängare av att se barn rulla runt i gyttjan och plaska än att de kommer in rena och torra – lätt för mig att säga, jag jobbar inte med det där, men jag tänker att man blir friskare av det (något jag saknar vetenskapligt belägg för) och i vilket fall att det främjar glädjen i att vara ute och undersöka och upptäcka och inte bli en bekväm soffliggare som hellre vill kolla på tv hela dan än att går ut och åka skidor.

Nu sover Simon, han höll sig vaken genom hela äventyret men sviktade betänkligt mot slutet så jag vet inte alls hur länge han tänker sova. Vaknar han inte snart får jag väcka honom, annars blir det otakt i eftermiddag.

Uppförsbacke

Jag var på KBT för andra gången idag, och hela dan har blivit som en enda lång cykeltur i motvind på grund av det.

Jag var klok nog att inte tänka efter och gå med på att vara där till 11:30, problemet är att Simon brukar sova 10-11 och det tar en timme att åka dit. Och han måste äta innan. Det började alltså redan imorse då han inte fick somna om, så vi var uppe och riverdansade oss ner för trappan kl 6:30 – en timme före vanlig rytm.

Resultatet blev förstås att han somnade tidigare på förmiddan och alltså vaknade tidigare, så vi hann precis kasta i oss lunch innan det var dags att dra. Jag tog bilen, och kom i sista stund på att mattan i Simons rum måste tvättas och att jag kunde lämna in den när jag ändå var i stan. Jag stuvade in allt i bilen, ställde in GPS som sa att jag hade 15 min marginal.

De e luuuuugnt, tänkte mitt mest tidsoptimistiska och världsfrånvända jag. 15 minuter är JÄTTELÅNG tid. Jag kanske hinner en sväng in på skoaffären.

Jag tar nästan aldrig bilen in till stan, och när jag gör det siktar jag på ett P-hus, men jag slänger ALDRIG en 2×2 m stor ryamatta över axeln och tar med barnvagnen på tunnelbanan heller. Det är inte helt lätt, visade det sig, att hitta parkering i Vasastan kl 11:15 en måndag. Jag körde fram och tillbaka ett par gånger, innan mitt mest tidsoptimistiska och världsfrånvända jag tröttnade fullständigt och parkerade, trots att bilen egentligen inte fick plats. Vår bil har backsensor, den tjöt ihållande och visade rött genom hela proceduren.

Sen kom jag på att jag måste ha med mig 100 kr kontant – vem, i dagens samhälle, tar bara emot kontanter? – så jag var inne en sväng på en mataffär och köpte vatten för att få ta ut pengar i deras kassa.

11:28 sparkade jag av mig stövlarna i entrén på plats. Jag hann till och med nudda stolen innan vi fick komma in. Mötet kan sammanfattas i ett gäng tankeövningar jag fått i läxa:

Sen, naturligtvis, blev det anledning att byta blöja på Simon på toan de har i hallen där, dvs på Stockholms Minsta Toalett (som jag besökt).

Han gillade inte att ligga på tröskeln… eller kanske handlade det om det trånga utrymmet, den offentliga uppvisning som blöjbytet såg ut att bli, eller handfatsrör, papperskorg och toaborste inom nästanräckhåll… i vilket fall som helst så försökte han rymma från hela förfarandet. Sen låste jag in oss båda 2 därinne eftersom jag också behövde gå, och då stod han och ropade bestämt och bankade på dörren som om den gått i baklås och han försökte påkalla uppmärksamhet från andra sidan.

Sen till mattvätten då. Det var svårt att komma åt att få ut vagnen ur bagageluckan, så jag tvekade… Men sen tänkte mitt mest tidsoptimistiska och världsfrånvända jag att Jo! Det går VISST. Jag köpte ny parkeringsbiljett, la den i fönstret ovanpå den gamla och såg på när båda 2 åkte ner i utrymmet mellan vindrutan och instrumentbrädan, utom synhåll utifrån. En pincett hade löst problemet, men jag hade ingen på mig. Jag grävde ett tag med pekfingret innan mitt mest tidsoptimistiska och världsfrånvända jag gastade att ”Universum är emot mig!” och körde därifrån. Eller ja, efter en minut. Det tog en minut att komma ut från parkeringsfickan.

Jag körde till mattvätten, och det var lika bra för jag hade inte fixat att bära mattan ända dit, och lämnade in den. Jag får hämta den igen om 9 dagar. Undrar vad de tänker göra med den i 9 dagar…?

Sen, i alla fall, tänkte jag att det var synd om Simon som fått stå ut med ingenting skoj dittills, så vi svängde av till öppna förskolan på vägen hem. Det fanns ingen parkering alls utanför, och inte heller i backen upp och definitivt inte uppe på torget. Jag körde vidare ännu högre upp, tänkte att det var väl självaste fan, och parkerade där det stod 7 dygn.

Jag plockade ut Simon och väskan, låste bilen, gick ett par steg på gångvägen, kastade en blick på parkeringen och insåg att det är parkeringsförbud på måndagar 1/11-15/5.

”Jävla skit!” sa jag och gick tillbaka med Simon, spände fast honom igen under upprörda protester, och sen fick jag sjunga bä bä vita lamm non stop som plåster på såren hela vägen hem.

Nu är hon 16, och Simon har precis vaknat för andra gången idag. Jag tänker mig en lugn promenad till mataffären, vi slänger lite skräp, hämtar ut paket (trappstegsmattorna har kommit), handlar lite och trippar hem.

8 år – trots brännhålet

Jag dejtade en kille (du vet en av de där man är mindre stolt över) ett kort tag när jag bodde i Annecy. Han gav mig en jacka i present. Det var en bra jacka, även om den hade ett brännhål rakt genom fodret på innerfickan (förmodligen efter en cigg), saknade tillhörande skärp och antagligen var stulen. Det var 2005.

När jag till slut slängde jackan 2013 var det för att tvinga mig själv att köpa en ny till nästa vinter, för den var i så dåligt skick att det var direkt pinsamt att köra den ett år till.

Sen dess har jag letat. Inte en likadan, usch nej, men en snygg, svart, med sån där stor och yvig pälskrage, figursydd, och varm även när det är -20°.

Härom dan hittade jag den, jackan med stort J. 3 års sökande var äntligen över, och jag var lycklig. Jag var på outlet med Anna och Simon, Anna agerade smakråd medan Simon flirtade med butiksbiträdet.

38 var för stort över bröstet, men 36 alldeles för liten. Skillnaden mellan storlekarna var så enorm att jag misstänkte felmärkning av 36:an, så jag hade biträdet att gå och leta upp deras sista svarta 36:a på lagret men den var lika liten.

Besvikelsen var total.

Jag provade Den Perfekta Jackan i beige, vilket är helt fel färg för mig, bara för att ha en referens och den 36:an satt perfekt. Precis som jag ville ha den. Jag är så besviken, och fattar inte hur det kan vara så stor skillnad mellan storlekarna och dessutom skilja så pass mycket i storlek när det bara är olika färg…?

Hursomhelst. Jakten fortsätter. Jag kanske hittar en ny lagom till 2020.


Uppdatering: Läs här om hur lång tid det tog att hitta en till slut.