Simon says: Kiss my ass

Jag var in på apoteket igår efter jobbet för att göra ännu ett i en mycket lång rad försök att hitta lindring för mina torra läppar. Jag bad om hjälp, tjejen lyssnade uppmärksamt och föreslog nåt jag redan provat och ratat. Efter ännu ett ögonblicks stint lyssnande gav hov mig en vit kräm.

”Å, den där ger jag min son. Det blir bra, den är ändå slut.”

Så nu står jag och väntar på bussen med matlådepåsen packad med lunch, te, banan och Bepanthen*.

*rumpkräm för röda babystjärtar

I egenskap av omtänksam sambo

Imorse var det min tur att riverdansa mig upp ur sängen kl 06:27 och försöka tänka på att far i huset behöver få sova han med – han hade trots allt varit uppe och brottats med en mardrömsledsen bebis nån gång där runt 2 och sen igen kl 5.

Vad man gör då som omtänksam sambo är att avverka blöjbyte, påklädning, välling, frukost och blöjbyte nr 2 på löpande band och sedan gå ut.

Idag har varit lika vackert sommarväder som föregående dagar, men det hänger fortfarande kyla i dagg och morgonvindar så man går inte utan vindoverall och mössa – eller som i mitt fall, tunn jacka och hår.

Vi gick och slängde lite skräp, och sen promenerade VI – Simon sköt vagnen vissa delar av vägen – till parkleken och tomtade runt där i 40 min innan mitt pollenallergisnorpapper tog slut och det blev läge att dra sig hemåt.

Jag hade planer på att åka med honom i tunnelrutchkanan, med det är byggt för att vuxna endast med svårighet ska kunna ta sig upp där. Den korta åkturen var inte värd att klättra med Simon i famnen 2 m upp, vilket var synd för jag hade gärna åkt i den. Den såg kul ut, och vi var ensamma på plats.

När det blev dags att gå tappade Simon fokus och gick åt alla håll utom rätt. Sen satte han sig ner och umgicks med grinden i 10 min, men sen kom det en mikroskopisk pudelvalp i koppel och råkade skrämma honom så sen gick det bra att åka hem i vagnen.

Han var bara tvungen att tvungen att hämta lite sand färdkost först.

Jag skjutsade mamma till Arlanda på eftermiddagen, så vi hämtade henne tidigare för att kunna lämpa över Simon på henne medan vi åkte och inhandlade vårt efterlängtade partytält paviljong. Björn har hållit på med monteringen hela eftermiddagen; det står att man måste vara minst 4 pers men jag behövde bara hjälpa honom vid 2 tillfällen. Möjligen 3, för det är inte helt färdigt än.

Imorgon kommer farmor Annette hit på morgonen och stannar över lunch. Då kan vi säkert få en hel del gjort också ?

Jag vet inte vad jag håller på med

Jag har precis försökt lägga vår pojke. Jag satt i 25 minuter och hoppade på bollen, han somnade till och vaknade och höll på fram och tillbaka tills jag började känna middagen i halsen och ropade på Björn för förstärkning.

Björn kom till undsättning, jag gick ner och hängde tvätt och när jag var klar med det sov Simon. 10 minuter. Nu hade jag gjort allt förarbete, kan jag tänka, men faktum kvarstår att jag inte lyckades få honom att somna medan det tog Björn typ tre hopp och en snapsvisa.

Jag har uppenbarligen tappat snitsen… Eller är det tålamodet jag tappat, månne?

Kärleksbett i pannan

Att andvända munnen är Simons go to move, som Jonas sa. Han stoppar allt i munnen. När han ser nåt inom räckhåll som han vill bita på så kan han, trots att han har händerna fria, först gapa och se om han når föremålet med munnen innan han prövar att nå med nån av händerna. För honom är de likställda, förutom att munnen tydligen tillhandahåller mer info än händerna gör.

Han har gjort såhär länge. Alltid, faktiskt. På öppna förskolan i februari var första gången som jag blev konfronterat med de problem som detta kan innebära. Simon fick tag i lilla jämnåriga Vanessa som satt sig mittemot honom. Han sträckte förtjust fram båda händerna mot hennes fina röda dreggelscarf, tog rejält babygrepp om den och drog för allt vad tygen höll. Vanessa, som satt helt nära, tippade lite framåt och Simon – av allt att döma så glad att han inte visste vart han skulle göra av sig själv – bet henne i pannan.

Jag kastade mig fram och körde in handen mellan hans mun och hennes panna, medan hennes mor började lossa på Simons grepp. Ingen skada skedd. Jag tänkte väl innan att han inte skulle bita andra bebisar… Jag vet inte vart jag fick det ifrån, vi får kalla det önsketänk. Vanessa skrek lite, sen var det glömt och hon kröp närmaste vägen till nästa leksak – vilket råkade vara rakt förbi Simon som grabbade tag i hennes bak och bet henne i blöjan. Både jag och Vanessas mamma skrattade högt åt dem, för det såg riktigt komiskt ut. Numera passar vi honom på närmare håll, eftersom han inte gör skillnad på vare sig prylar, bebisar eller folk.

Han blir liksom lite som en kamphund, han håller tag så hårt han kan och spärrar upp munnen så mycket det går och närmar sig attackartat med smågaddarna först. Håller man tillbaka honom pressar han emot, utan att för den skull stänga munnen, släppa taget, eller vika med blicken en sekund.

Vi gör vad vi kan, vi rycker undan våra attackerade händer/ben/hakor/öron/näsor/valfri kroppsdel och säger nej, och lyfter undan honom, backar lite, byter fokus. Simon fattar noll och intet av detta. Han bits inte när han är arg eller ledsen, utan när han är glad och uppspelt, särskilt om han får tag i nåt nytt. I många fall kan vi jämställa hans bett med pussar. Kärleksbett, typ.

En kollega, vars son nu är vuxen, berättade att sonen gjort likadant när han var liten. Hon sa att han inte vande sig av med det förrän han var i tvåårsåldern. Jag är lite orolig för hur det ska gå för Simon på förskolan i höst, om han ska hålla på och bitas så fort de gör nåt kul. Det är svårt att korrigera också, jag menar så snart han är mentalt kapabel att sluta så kommer han ju att göra det, det enda vi kan göra är att tjata. Det hade varit mycket lättare om han hade bitits av ilska eller på pin kiv. Och det är svårt att bli arg när han uttrycker glädje och kärlek och kramas och har sig. Ha hjärta till det, liksom.

”Nej, Simon! Inte bitas. Man får pussas UTAN tänder!” är nåt jag säger kanske 15 gånger om dan med blicken spänd i hans undvikande blå ögon. Det hade jag faktiskt inte väntat mig… Men vad gör det, om man backar lite? Vi får väl uppmärksamma personalen på förskolan om det, och en vacker dag om han inte hinner sluta innan så biter han väl en unge som biter tillbaka.

Kanske fastnar det bättre då.

 

Hur gör man för att inte längta hem?

Alla kärleksrelationer följer samma princip och mönster. De är släkt, kan man väl säga:

Först har vi förälskelsefasen, den där man tillbringar mycket tid med den där nya polaren och upptäcker att man tycker lika om så mycket och alltid har roligt tillsammans, eller när man blir tårögd i hemlighet när man måste lämna sin älskare för att gå till jobbet eller vara borta från varandra i flera dagar innan man kan ses och bara snusa varandra i nacken (m.m.) igen.

Sen kommer skiftet, slutet på förälskelsen, då man inte träffas lika intensivt längre. När det akuta non stopbehovet är mättat, när man klarar av att se en film utan att missa halva, när man träffar andra kompisar lite oftare igen.

Sen kommer no man’s land, transportsträckan mot det som relationen kommer att plana ut i. Kanske en naturlig paus i umgänget. Kanske några dagars radiotystnad av ingen speciell anledning.

Sen kommer resultatet. Domen. Ett långvarigt förhållande, en stabil och nära vänskapsrelation som håller i sig resten av era dagar, fortsatt tystnad, eller ingenting där ingen vet varför egentligen.

Jag sitter på jobbet när Björn skickar den här bilden, med texten ”Full fart i sommarvärmen!”, till mig. Jag öppnar bilden, förstorar den, solar mig i hans glada lilla väsen, och saknar honom så att jag är på vippen att åka hem och kramas.

Jag måste medge att jag fortfarande är nyförälskad i mitt barn. Det är NATURLIGTVIS inte samma slags kärlek som när man är i början av ett fint förhållande med en partner, men det är samma akuta behov av närhet, samma beundrande och självutplånande kärlek, samma hemligt tårfyllda saknad och koncentrationssvårigheter.

Det är vackert, det är fint, det är oroande. Orkar man känna så starkt ett helt liv? Ska det vara såhär nu?

Ah, han är bara ett år gammal. Om nåt år till eller så börjar han trotsa och sen gör han väl det i ett par år. Då lugnar man säkert ner sig lite… Jag menar inte minskad kärlek, bara mer andra känslor som också måste få plats för att man inte ska bli vansinnig.

Jag ser så fram emot det. Nu tänker du kanske att jag inte vet vad jag pratar om, och det håller jag lyckligt ovetande med om. Så är det.

Som om jag aldrig varit borta

Jag gästspelade på jobbet i 4 timmar en kväll i februari, efter 10 av 12 månaders föräldraledighet. Det var en märklig känsla.

4 feb. 2016 kl. 21:05 skrev jag till Chefen:

Jag skulle brygga kaffe som första åtgärd när jag kom hit och löste av Michaela. Det är så märkligt, för jag har inte varit här på 10 månader och ändå känns det som om jag bara varit borta en vecka. Arbetet i köket sitter i kroppen men inte i minnet (mitt minne jobbar efter principen att det här med minne är överskattat), så det var som att se någon annan brygga kaffe. Med min kropp. Jag var också tvungen att be Michaela stanna kvar medan jag loggade in på datorn, utifall att jag skulle ha glömt vad jag heter.

Med Vänliga Hälsningar/ Best regards

Lisa

Från: Chefen

Skickat: den 4 februari 2016 21:33
Till: Mig på jobbet
Ämne: Re: D e luuuuugnt

Ha, ha! Typiskt dig! Gud vad jag har saknat dina mail. Jag älskar ditt skriftspråk. När kommer boken, du har ju haft ”semester” jättelänge nu. 🙂
Med vänliga hälsningar/Best regards,

Chefen

Det är fortfarande en märklig känsla att vara där och inte hemma hela tiden. Det är fortfarande positivt, men det känns som om jag inte varit borta mer än kanske 6 veckors semester eller nåt. Det är inte så mycket som har förändrats som jag hade befarat… på gott och ont.

Hm, det var onödigt diplomatiskt sagt. Det är inte så mycket som har förändrats som jag hade hoppats.

Jag tror att det är allmänt känt att man efter föräldraledigheten söker mer utmaning. Det är många som byter jobb. Jag har inga sådana planer – även om jag gärna skulle bygga ett lusthus på tomten och skriva min första bok där – och framför allt inte nu eftersom jag bara hinner jobba ett halvår och dessutom trivs, men jag förstår absolut dem som söker sig mot nya horisonter.

Jag får försöka berika min horisont istället… eller hitta ett nytt sätt att se på saken.

Vi firade Far på Svartkrogen

Vi firar pappas 60 år

Pappa & Pia bilade upp från Skåne i fredags, de kom hit strax innan Simon somnade för kvällen. De sov på bäddsoffan, för gästrummet är fortfarande mer byggarbetsplats och förråd än något annat.

I lördags tog de med sig en strålande glad liten Simon ut på långpromenad mellan fruktstund och lunch medan vi grejade vidare med arbetsrummet. Efter lunchen – ett lyckat men krångligt recept från matkassen – tvärsomnade alla, och lagom till de sista vaknade (dvs jag och Pia) kom Jonas kl 15. Vi fikade, Simon vaknade, mamma kom över för att barnvakta, och vi åkte hemifrån strax efter 16.

Syftet var som sagt att fira pappas 60-årsdag.

Överraskning

Pappa visste ingenting. Pia hade räknat ut det hela för länge sen men hon höll det för sig själv medan pappa fiskade efter ledtrådar i alla lägen. Vi sa åt dem att ta med sig övernattningsväskor, och så åkte jag och Björn i vår bil medan Jonas körde deras bil för att hämta upp Monika i på vägen.

Jag och Björn kom först fram till Svartkrogen i Almåsa, där pappa och Pia också skulle sova över efter middagen, och betalade rummet, middagen och dryckesbiljetter i förväg så när resten kom kunde de gå direkt till rummet.

svartkrogen
Stor balkong, och vacker utsikt över Horsfjärden, eller hur?

Svartkrogen i Almåsa

Samling skulle ske kl 17:30 för genomgång av kvällen, så vi gick en promenad runt området. Pappa visste fortfarande inte vad vi skulle göra, trots att jag varit på Svartkrogen flera gånger tidigare och pratat mig varm om det.

När det till slut var samling i huvudbyggnaden för en fördrink tillsammans med kvällens alla deltagare, och vår blinde värd Jocke förklarade hur kvällen skulle gå till, då trillade polletten ner. Pappa blev helt överraskad, han hade inte kunnat gissa eftersom han fått för sig att stället ligger inne i stan och vi hade ju kört en bra bit på gropig grusväg innan vi kom fram.

Kvällen

Svartkrogen i Almåsa är en restaurang där maten serveras i komplett mörker. På deras hemsida kan man läsa:

Hur smakar maten om du inte kan se den? Svartkrogen erbjuder en unik upplevelse där du får möjlighet att använda dina sinnen på ett nytt sätt.

Följ våra synskadade värdar som visar dig en sinnlig och annorlunda värld i mörkret. Förutom en måltid i fullständigt mörker väntar många nya och spännande upplevelser, där hörsel, doft, smak och känsel spelar en viktig roll.

Jag rekommenderar det starkt som present, det är en fantastisk upplevelse och värdarna gör ett jättebra jobb att leda gästerna till rätt platser, serva dem på plats och hjälpa folk ut om de vill. Stället ligger däremot ganska off, så om man inte övernattar så tar man gärna bilen hem och skippar vinet.

Lyckat

Efter ett tre timmar långt och mycket roligt restaurangbesök i becksvarta mörkret satt vi en stund i baren i huvudbyggnaden och drack kaffe, sedan vinkade vi av pappa & Pia och jag skjutsade hem alla.

Vi var hemma strax efter midnatt – vilket kändes som kl 4 på morgonen – och hittade mamma framför tv:n. Allt hade gått bra med Simon, förutom att han inte ville sova. ”Han skulle väl testa om han kunde få slippa”, sa mamma som råkar vara den envisaste människan i världen i sådana lägen. Simon hade kapitulerat/somnat i ren utmattning efter bara en halvtimmes krånglande.

Allt som allt var det en mycket lyckad och uppskattad kväll, och under fördrinken fanns ett jättegott alkoholfritt alternativ (nedan) som jag har för plan att bunkra upp med hemma 🙂

P.S.

Detta är fullständigt osponsrat, men jag säger ändå (eftersom det är så bra) att det är ett klart tips till alla som vill göra nåt annorlunda (utan barn). Lite vuxentid, lite kompistid, lite dig-och-mig-tid. Det är jätteroligt, och jättegott!

Happy baby

Vi städar bara när vi ska få besök, eller när jag blir astmatisk av alla små dammråttor som springer omkring när man stänger dörren till sovrummet.

Ikväll kommer pappa & Pia, de stannar 2 nätter över helgen eftersom vi ska fira pappas 60årsdag imorgon – 4 månader efter själva födelsedagen, men Pia har ju varit så dålig så det är först nu som det är möjligt. Björn har tagit på sig att göra middag, så jag ska städa… Gör jag det? Naturligtvis inte. Jag ligger i soffan i lugn och ro, medan både Simon och Björn sover.

Man måste ta vara på de små oaser av ensamhet som serveras ibland. Alla behöver lite ensamhet då och då, oavsett hur bra man mår i övrigt. Det är skönt att få samla tankarna ifred, utan att behöva svara på tilltal, underhålla, se efter, se över, delta eller bara lyssna på när andra gör det.

Jag var på Easy Yoga för första gången någonsin i förmiddags. Var där med en kompis. Jag har inte tränat på vääääldigt länge, men det måste bli ändring på det nu för man vill inte genomgå en förlossning i totalt oskick om man har nåt val. Jag har varit på meditationsyoga en gång tidigare, men det var alldeles för flummigt för mig. Idag gick det mycket bättre, och förutom en tårfylld skrattattack i samband med posen ”happy baby” samt problem att andas genom näsan i annat än upprätt läge så var det ganska skönt. Nu har vi tänkt att vi ska gå varje fredag… det blir ett bra sätt att komma igång.

Efter Easy Yoga var det Strong Mama, så vi mötte ett gäng otåliga bebisar på vägen ut ur salen. Jag får inte gå på den klassen med Simon längre, eftersom han förflyttar sig.

Apropå det så går han nu. Han reser sig från golvet utan stöd och stampar fram med tokförtjust örsnibbsleende, stannar och snurrar ett varv på stället, och knallar vidare. Lite som en robotdammsugare. Han har lärt sig detta under de 2 veckor som jag har jobbat.