Alltså jag är så trött. Jag har haft vändpass, dvs slutade 23 igår och började 06:30 idag, jobbat till 15, åkt till gamla lägenheten en timme bort för att packa flyttlådor och vänta på tjejen som skulle köpa soffan.
Nu, 4 timmar senare, sitter jag på tunnelbanan.
Det enda som står mellan mig och platt fall framåt ur sätet är min mage.
Jag hänger på den som man hänger på en fullpackad väska i famnen.
Kategori: Vardagstrams
Tårar löser allt
Ny grej: Jag gråter när det blir fysiskt jobbigt.
Inte för att det egentligen är för jobbigt, eller för att jag är ledsen, utan bara för att jag gör det, tydligen.
Jag har varnat min PT för detta fenomen nu, så att hon inte ska behöva bli illa till mods över utsikten att ha drivit sin kund till total förtvivlan.
En annan grej, som inte är ny men extra understruken kan vi säga, är att jag inte tål takljus. Förut tyckte jag bara hemskt illa om det, men nu hatar jag taklamporna vi har hemma.
Härom dan när jag kom hem från en dejt med min PT, klockan var sen eftermiddag nån gång, så hade Björn alla taklampor tända. Jag blev skitsur. Men jag kan inte bli sur på min förkylda sambo för att han har tänt taklampan, så jag släckte den och la mig att stretcha på golvet. Och eftersom det var fysiskt ansträngande så började jag gråta.
Så jag är alltså arg och ligger och bölar tyst på vardagsrumsmattan, och detta som en första handling efter att ha kommit hem och fått en kram och puss i hallen.
att förbli kreativ
Herregud, jag hittade den här sidan och tänkte att sån ska jag också bli. Jag tycker ju så mycket om att pula på med sånt, men jag har svårt att få ihop tillräckligt med koncentration och tålamod.
Var fiskar man upp det igen?
Det här är inte ett sponsrat inlägg — jag har för övrigt svårt att tänka mig att nån skulle vilja sponsra min blogg — men jag är en hängiven anhängare av DIY när det kommer till sömnad och smycken, och en del annat också, och jag tycker det är viktigt att stötta de små ställena som finns lite överallt på nätet.
Profylax
Vi var på profylaxkurs i helgen, den på Götgatsbacken (sthlm) 9-12 lördag och söndag.
Man lär sig andas, får jobba med mental träning, massage, tryckpunkter, diskuterade partnerns roll, hur man föreställer sig att man vill ha det samt vad man kan göra för att påverka att det blir så. Och en massa annat.
Det var en bra kurs. Jag är inte mindre nervös över förlossningen, än, men det känns mycket mer stabilt nu. Jag kan känna att det kommer att gå bra. Jag längtar till och med.
Vi fick litteraturtips:
Men jag håller fortfarande på med Abascals bok Att möta förlossningssmärtan, där det står en del av det vi gick igenom på kursen. Jag har bara kommit drygt halvvägs men jag rekommenderar den starkt ändå.
Att möta förlossningssmärtan finns bland annat på Adlibris och Bokus
Pappalogi
Alltså, fatta, till och med män!
I torsdags kom en gäst som bott hos oss i 3 dagar och köpte en öl och satte sig i lobbyn. Det var bara vi där så han började prata med mig.
”Hur långt gången är du?” öppnade han upp konversationen med.
Skit i det du, tänkte jag och svarade 7.
Med det som bränsle berättade han om sin familj, sina 3 barn och hans sambos 2 ungar, totalt 5 alltså. Efter att ha tagit reda på att jag väntar mitt första barn fokuserade han sin berättelse runt sitt ex 3 förlossningar. Särskild vikt lades vid hur fruktansvärt ont det gör, hur det vi kvinnor går igenom är något som ingen man är rustad att klara av, och hur äckligt men häftigt det är att som man vara med på förlossningen.
Alltså, fatta, till och med män går på mig med info som jag inte bett om och som jag verkligen, men alltså verkligen inte vill ha.
Fuck off, liksom. Låt mig vara. Jag är smärträdd, kan jag få förbereda mig på mitt eget sätt, snälla?
Vår gamla säng: medeltidskärran
Natten till i tisdags väckte han mig kl 02.47. Björn alltså. Han har perioder när han verkar springa jättefort över lyckliga sommarängar om nätterna, och eftersom vi sover i en kontinentalsäng av modell Avskriven, så innebär hans springande att jag måste skumpa med på ett hörn också. Det är som att ligga på en medeltida vagn som dras fram på en skogsstig av en jättetrött häst.
Jag är lättstörd, jag vaknar många gånger varje natt för att jag har ont i ryggen eller sidan, eller håller på att dö av törst, eller att jag mördar nån — härom natten spetsade jag Zlatan med ett riddarsvärd (det var inte meningen, han sprang rakt på mig) — och att ovanpå det ideligen bli väckt, därför att sambo sover gott, nöter ner humöret.
Natten till i tisdags knuffade jag kontinuerligt på honom i 1,5 timme för att få honom att bryta drömmen, utan resultat.
Jag kastade undan täcket, suckade ljudligt, fräste åt honom och gick och la mig på soffan där jag drömde om hur jag hämnades genom att kasta omkring hans kläder på golvet i vardagsrummet. Egentligen hade jag bara ilsket vräkt ner dem från soffan för att själv få plats.
I onsdags levererades vår nya säng; en ramsäng från Jensen. Jag hoppas innerligt att det ska bli bättre. Björns sommardrömmar upphör väl inte men min del av sängen kanske inte skakar lika mycket som förut. Jag sov som en… tänkte skriva klubbad säl, men ingen gravid kvinna sover om en klubbad säl. Jag sov som en gravid kvinna som inte blir störd, hela första natten. Lycka 🙂
Den gamla sängen ligger till salu på Blocket, men jag undrar om vi verkligen kan få nåt för den. I väntan på bortforsling står den där den får plats, dvs mitt i lägenheten. Inte alls i vägen.
Hur många geléhjärtan kan man äta…
…innan man får magknip?
Jag vet inte, jag tappade räkningen, men det tog ungefär en timme.
Jag fick den här asken av min chef när jag kom till jobbet på eftermiddagen idag. Antagligen för att jag ska ge fan i Alla Hjärtans Dag-godiset som är avsett för våra gäster.
Tro inte att jag är så lättmanipulerad! — Jag äter bara dubbelt så mycket istället.