Kategori: Vardagstrams

Att behöva försvara sitt bloggande

Lyssnade på en pod av Better Bloggers med en tjej som arbetar med sin blogg på heltid och lever på det – vilket är få förunnat by the way.

En del prat om lön, att få pengar för sitt bloggande, var de kommer ifrån, hur mycket och så vidare. Hon känner att hon behöver försvara sig för att hon får så mycket som 20 000 kr för inbakad reklam för ett telefonmärke om 3 inlägg och nån reklamfilm. Hon tillägger att det är på faktura och att typ hälften försvinner då.

Och så pratar de om skeva lönebilder.

Alltså, hon har drygt 350 000 sidvisningar i veckan. I veckan! Vad kostar en reklamplats i en dagstidning? Hur kan det vara nödvändigt att försvara sig för att man får 20 000 kr för rätt mycket jobb och reklam som inte kommer att bytas ut efter ett par dagar?

De säger att bloggare måste bete sig proffsigare för att behandlas proffsigare, och att det är de här oerfarna bloggarna som tackar ja till skambud som drar ner alla andra och gör det svårare för dem att bli tagna på allvar.

Att underhålla en blogg kräver mycket tid. Jättemycket tid. Tänk efter själv hur mycket tid du lägger ner på din egen, hur många faktiska arbetstimmar och hur mycket funderande kring inspiration och idéer som går åt. Ett bra blogginlägg ska komponeras med rätt innehåll, relevanta bilder, innehålla det man vill ha sagt i en lättläst text med en början, en mitten och ett slut som alla förstår sig på. Det är ingenting man svänger ihop på 2 minuter med duschhandduken fortfarande runt håret.

Flytten — dagen efter

I förrgår gick det stora flyttlasset till huset.

Jag tar bilder för att dokumentera kaoset, för det gjorde alltid pappa när vi var små, men jag vet ju att enda gången jag kommer titta på dem kommer vara när jag inte får ändan ur att göra det jag ska göra, du vet när tiden bara går, till ingenting.

flytt

Så jag stjäl med andra ord tid av mig själv i framtiden genom att ta dessa bilder.

Jag tar dem ändå.

”Det kan vara kul att ha senare.”

Jag ägnade gårdagen till att organisera köket, och det tog verkligen hela dagen. Men vilken känsla det var att ha allt pulande och fixande och, ja, boande framför sig. Jag gjorde te och satte på Spotifys mest passande playlist; Hangover Friendly Singer-Songwriter.

köket

Nu är det nästan klart. Det tog ett tag att räkna ut vad som ska vara i vinstället (nere till höger på bilden), eftersom nästan inga schyssta vinflaskor får plats där och det dessutom är placerat mitt i eftermiddagssolen, men för tillfället hyser det blockljus och tändare.

Ja, jag vet att det inte kan vara en permanent plats eftersom det är så lättillgängligt för barn men än så länge funkar det. Jag hinner tänka ut nåt bättre sen.

Sockerförbud och kejsarsnitt

Som tur är har vi inget glutenfritt mjöl på jobbet, så jag kan inte själv häva i mig det jag bakar. Barnmorskan sa sist att det är totalt godis och sockerstopp från och med vecka 35, alltså även undvika restaurangmat och större mängder frukt, så jag har en vecka på mig att tända av och ta mig igenom abstinensen.

godisHurra.

Varför, undrar man. Jo, för att vi föder större och större barn, och våra kroppar är inte alltid gjorda för det så kejsarsnitten har ökat markant.

Förut tänkte jag flyktigt att kejsarsnitt måste vara semestervägen ur förlossningen, men så påpekade min moster som är sjuksköterska på BVC att kejsarsnitt är en betydande bukoperation, att riskerna därför är större, att läketiden därför är betydligt längre, och att barnen är svårare att få igång. Vidare så finns forskning på att eftersom barnen inte kommer i kontakt med den skyddande bakterieflora som finns i slidan är de mer benägna att utveckla allergier och sjukdomar som tex astma.

…jag säger inte att jag är emot kejsarsnitt, alltså. Bara att det inte är en semesterväg ur förlossningen.

 

Sticky cake

Good morning Lisa,

First a big thanks for the lovely recipe – I tried the sticky cake this week-end at home and all the kids loved it! What a discovery 🙂

kladdkakaYeees, har man ingenting att göra på jobbet så bakar man. Och lämnar ut recepten till gästerna 🙂

Ja, jag har ett sådant jobb.

Kladdkaka

  • 2 ägg
  • 2,5 dl socker
  • 100 g smör/margarin
  • 1,5 dl vetemjöl
  • 4-5 msk kakao
  • 1 tsk vaniljsocker
  • 1 rågat krm salt

Formen kan bröas med ströbröd eller riven kokos.

Smält smöret.

Blanda alla torrvaror ordentligt för sig.

Vispa socker och ägg, använd en gaffel och slå in ordentligt med luft (det går inte att överdriva).

Blanda i torrvarorna i äggbunken.

Rör snabbt ihop till en jämn smet, rör sist i smöret.

Är smeten för fast så kan man ha i lite kaffe eller apelsinmarmelad, eller hallonsylt. Man kan variera på många sätt, bland annat kan man byta ut 0,5 dl vetemjöl mot 0,5 dl mer kakaopulver. Då blir det extra bra med lite kaffe i 😉

Varmluft: 155 grader i 14-20 min

Ugn: 175 grader i ca 20 min

OBS! Kolla av kakan. Den ska vara riktigt kladdig i mitten annars är den för torr, men den ska inte vobbla i formen när man skakar den, för då kommer den smaka smet.

Låt den gärna svalna, serveras kylskåpskall, gärna med mosade/stavmixade jordgubbar, eller grädde.

Att skona sin omgivning, åtminstone LITE

Vår frulletjej på jobbet fyller snart 20, och vi lever, surprise, helt olika liv. Hon kallar sig vår maskot eftersom hon är 15 år yngre än alla andra, och jag älskar att höra om hennes eskapader under helgerna, om killarna hon träffar, instagramtjafsen och Stockholms uteliv. Hon är så ung, och egentligen har vi inte så mycket gemensamt, men vi kan ändå mötas.

Igår morse berättade hon om hur hon hade suttit bredvid en gravid tjej på tunnelbanan. Mittemot tjejen satt hennes polare. Vad de än pratade om, vad polaren än sa, så lyckades gravidtjejen i varenda mening vända det till att handla om hennes graviditet. Hur jobbigt det var, vad hennes kille gjorde för att hjälpa eller stjälpa osv. Maskot höll på att tappa det. Förståndet, alltså. Det gick så långt att hon satt och försökte formulera en tillsägelse i huvudet, men som hon sa till mig, det går ju inte.

Jag känner mig precis likadan, även om jag vet att det inte är fullt så illa. Men så händer såna här saker, och det blir svårt att låta bli:

Vi var med mamma och såg Chicago på Stadsteatern igår.

chicago

Det var svinbra.

Bra musik.

Snyggt, så otroligt snyggt, gjort. Jag vill ha allas kläder i min garderob.

så snyggt

Bra skådespelare/sångare. Lisa Nilsson var fantastisk.

lisa nilsson

Och… jag måste böja mig för faktum. Det är fullständigt omöjligt att få glömma sitt uppblåsta, klumpiga och framför allt opraktiska tillstånd ens för en kort stund. Halvvägs genom första akten återupptäckte ungen min urinblåsa och la sig på den.

När det händer blir man akut kissnödig, men inte på det där normala vanliga sättet utan på ett svidande sätt. Så charmigt.

Även om jag själv kräks på blivande mammor som tappat greppet om tillvaron så till den grad att de inte lyckas skona sin omgivning lite, som hon på tunnelbanan, så kan jag förstå var det kommer ifrån.

Det har jag aldrig kunnat förut.

Hursomhelst; om nån frågar så säger jag att Chicago var jättebra, eftersom den var det. Jag sätter mig inte ner och börjar klaga i långa utläggningar över hur jobbigt det är att inte kunna gå på toa var 10e minut. Ingen bryr sig om mina toalettvanor. Och, allvarligt talat, jag vill inte heller att nån ska göra det.

Lite andrum

Vi håller på med flytten för fullt nu. Mina känslor försöker stressa sönder mig över allt som pågår, men mina hormoner jobbar åt andra hållet. Mycket märklig känsla. Resultat: kort, men alltså KORT stubin och perioder av förvirring.
Kom ihåg att andas! – brukar jag säga till en av mina närmaste när hon blir stressad.

image

Så här såg det ut på väg till jobbet igår kl 06:55. Det var ett ögonblicks andrum i förtjusning över så vackra färger. Bilden togs utan filter 🙂

Alien och Pilates

Mitt barn rör mycket, väldigt mycket, på sig. Det är distraherande, mest för mig men även för andra som börjat notera det. Jag pratar om jobbet, naturligtvis.

Jag sitter ner bakom min reception, magen ligger som en mindre pilatesboll under tröjan och hotar att peta folk i ögonen. Blickarna dras dit, av naturliga skäl, jag kan inte klaga över det. Nu syns ålandet och sparkandet genom kläderna, tycker mest det ser ut som en alien som letar efter utgången och hoppas på att naveln utgör dörrhandtag. Med det i åtanke är det inte konstigt att folk tappar tråden. Det måste vara som att försöka lyssna på nån vars ena öra håller på att vrida sig loss från huvudet. Försök att inte titta på det, liksom.

Positiv energi — helt gratis!

Jag var och klippte mig för ett par dagar sedan, eftersom håret kändes som en död mössa som inte gick att ta av. Det är det bästa jag gjort på flera månader, och anledningen till det var hårfrisörskan Lena. Inte för vad hon gjorde med håret, eller ögonbrynen*, men för vad hon sa till mig.

Lena är en varm kvinna i 50-årsåldern från Libanon (vild geografisk gissning), och hon är den enda (främmande) på senaste tiden som kommit med positiv energi till mig istället för att ta den ifrån mig. Hon sa:

”Jag har 6 barn, och skulle jag bli gravid igen så skulle jag inte tveka. Det är en underbar tid, det är ett privilegium att få ge liv.” Hon log varmt. ”Njut av det, det ska du göra, för det är fantastiskt. Det är så fint.”

”Tack för att du säger det till mig”, sa jag och höll mig från att resa mig från stolen, slänga mig i hennes famn och gråta av tacksamhet.

Jag hade hälften så mycket hår på huvet och såg ut att ha fått en kraftig allergisk reaktion runt ögonbrynen när jag gick därifrån, men det gjorde ingenting. Jag kände mig så positiv utan att ha behövt jobba fram det själv, gratis positiv liksom.

Det blir trögare och trögare att att vara positiv för egen maskin. Jag blir skeptisk och spänd när främlingar ska prata gravid med mig, för jag litar inte på att de ska säga bra saker. Men Lena kändes trygg på nåt sätt. Mjuk och glad. Ingen O du ska bara VETA-ton i rösten.

happy place

*Mina ögonbryn kräver lite omsorg, de växer som ogräs och behöver klippas ner med jämna mellanrum. Och noppas, förstås. Ses över, helt enkelt.