Jag har tillbringat lite (mycket) tid här nu med att byta utseende på bloggen. Tycker jag hittat ett tema som är lite roligare men vilken tid det tar…! Det är ju som att prova igenom hela sig garderob, bara för att konstatera att det inte var nåt som dög och sen börja om (med ny infallsvinkel).
Tycker det är mycket trevligare nu 🙂
Hämtat från länken ovan:
Menstruation
Ammar du inte kan du börja menstruera igen efter fyra till sex veckor. Om du ammar kan det hända att du också får tillbaka mensen vid den tiden eller så kan du ha oregelbundna menstruationer eller inga alls så länge du ammar. Från kvinna till kvinna så är det väldigt olika.
Tillbaka till verkligheten. Jävla skit.
Klockan är 05:13, Björn har precis bytt på Simon och jag ammar.
Björn: Du, jag fick en snilleblixt när jag bytte på honom nu.
Jag: M-hm?
Björn: Du vet såna som säger att de blivit bortrövade av aliens?
Jag: M-m.
Björn: Att de blivit upplagda på ett stort bord med massa skarpa ljus ovanför?
Jag: M-m.
Björn: Jag kom på att det måste ju vara människor som fått en våldsam flashback till sin barndoms skötbord.
Jag: Det har du rätt i.
Simon ligger bredvid mig i sängen och ammar. Han är egentligen mätt, men snuttar så han får en napp i munnen istället. Då och då vrider han bort huvudet mot Björns håll. Fram och tillbaka, fram och tillbaka vrider han huvudet.
Björn får ett av sina göteborsryck:
”Hur går det med tuttfisket Simon, nappar det?”
Jag tittar på Björn , som fortsätter:
”Ja, han ser ut som att han pimplar.”
”Ha. Ha.”
Jag måste erkänna att det här var en av hans bättre.
Som jag berättade igår så fick jag syn på ett inspirerande blogginlägg i förrgår som handlar om nytt hår till hösten.
Förutom att jag hade kunnat skriva exakt samma, SAMMA, text själv om mitt eget hår, så har jag funderat rätt länge på hur jag ska ställa mig till mina allt fler vita strån. Jag var och klippte mig hos en random frisör för kanske 2 år sedan vid Fridhemsplan och han försökte vara finkänslig:
”Du har en del… ljusa hårstrån. Har du funderat på att färga?”
Jag tyckte, eftersom jag hade färre ”ljusa” då än nu, att nej aldrig. Varför skulle jag? Man ska åldras med värdighet, och omfamna sin stigande ålder med tillhörande tecken med glad förväntan och inte försöka se ut som nåt man inte är.
Då var då och nu är nu. Igår vek jag ihop mitt åldrande med värdighet och skickade ut det genom fönstret.
Besöket hos frisören blev en ganska lång plåga. Grejen är den att jag typ aldrig har färgat håret hos frisör förut. Jag hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta. Jag gissade på max, MAX 2,5 timmar. Det tog 4 timmar.
FYRA TIMMAR.
Jag kunde ha frågat innan förstås, men jag var så säker på min sak att det aldrig slog mig in. Jag hade pumpat ut en årsförbrukning av bröstmjölk och fryst in i förebyggande syfte, som Björn skulle ha om jag inte hann hem i tid för amning. Efter en och en halv timme satt jag med första lagret färg i håret:
Ångesten steg sakta men säkert vartefter det gick upp för mig att aldrig i livet, inte en sportkeps att jag är klar till 14. Jag såg framför mig hur Simon fick hungerslag hemma, hur jag satt hos frissan långt in på övertid och var egoistisk medan min son långsamt svalt ihjäl och drev min sambo till desperation.
Det dåliga samvetet slet upp djupa revor i hjärtat när jag ÄNTLIGEN kunde sätta mig på cykeln och paniktrampa hem. Jag föreställde mig att Björn skulle möta mig i dörren och trycka barnet mot bröstet innan jag hunnit få av mig hjälmen, men icke. Huset var tyst och lugnt, Simon låg i en fåtölj i vardagsrummet och jollrade och Björn satt bredvid och kollade på TV.
…
Men håret, som ju egentligen var poängen, blev jättebra. Mitt hår är rakt och platt så det kommer typ aldrig se ut såhär igen, därav förevigandet på bild:
Det kallas dip dye, och jag fattar att jag lär mig det 20 år efter alla andra. Alltså, tiden som frissan la ner på att göra blekningen i topparna… jag ska aldrig bli frisör.
…är tamej fan övermänskligt
Ligger och försöker få Simon att sova middag. Jag ligger i min säng, han ligger i sin, alldeles intill. Han ser mig inte för spjälskyddet skymmer sikten.
Han är hysterisk. Han skriker och gråter så tårarna sprutar. Mellan varven blir han arg, men mest låter han förtvivlad. Jag pysslar och donar med napp och filt, men han skriker bara lite mindre. Sen kommer han igång igen.
Jag gör pauser om 3 minuter, som jag svettigt räknar på mobilen, då jag bara låter honom ligga och skrika ifred för tydligen har han massa gråt som måste ut.
Nu har det gått en halvtimme. Han har börjat hungra efter närhet, han möter min blick genom tårarna och lugnar sig något när jag återigen tittar över kanten på spjälorna. Han sträcker sina små armar mot mig.
Jag går fan sönder. Jag ger mig. Jag plockar upp ungen och kramas och hoppar pilatesboll och kramas lite till. Det handlar trots allt bara om middagsvila. Han har redan sovit 2 gånger idag. Kanske räckte det… även om jag tvivlar.
Sista semesterveckan är igång och kulminerar i Simons namngivningsceremoni/-kalas på söndag. Min natur trogen är ingenting egentligen vare sig planerat, förberett och i flera fall ens uttänkt. Jag har aldrig varit på en namngivningsceremoni så jag har ingen aning om hur en sådan förväntas gå till, men det löser sig. Det ska bli intressant att se hur det blir.
Idag ska det shoppas mat och bakingredienser på nätet med leverans i morgon, och så ska vi räkna ut hur många som faktiskt kan tänkas dyka upp. Det är i alla fall en början.
Just nu sitter jag på motionscykeln på Sats för andra gången sen förlossningen och konstaterar med en tår i ögat vilket hemskt skick min kropp är i. Jag cyklade hit, det ska ta 5 min men det tog 10 och medan jag kämpade på där på plan mark funderade jag på om det inte skulle gå fortare att kliva av och gå. Jag ville ta bilen först, men Björn la sig i så det blev inte så.
När jag är klar här ska jag till frissan för andra gången i år. Blev inspirerad av ett annat blogginlägg så jag satsar på både färg och klippning. Färgen för alla vita strån och klippningen för att jag vill känna mig lite tjusig igen.
Snälla! Jag behöver tips på bloggar att läsa under tidiga morgonamningar, nattningar och all oförberedd dötid. Eller som nu, när vi sitter i bilen och rullar tummarna. Jag är ganska kräsen, och bloggar finns det många av så det tar tid att leta och hitta. Det ska helst vara mammabloggar men andra sorter kan också gå bra.
Självdistans. Inget ”Mia – mamma till underbara Kevin” eller sånt. Gärna humor.
Inga särskrivningar, tack. Förmåga att skilja på de och dem. Och dom, för den delen.
Innehåll. Alltså inte en massa selfies i tid och otid i brist på inspiration, 14 bilder på raken av nåns terrier på gräsmattan eller typ närbilder på vinglas med bildtexten ”Aw med bästa/finaste/sötaste älsklingen/namn/snuttan” som enda information. Det är sånt man har INSTAGRAM till.
Är det någon, någon alls, som har något bloggtips så vore jag och Simon tacksamma (lugn stillsam mamma = lugn stillsam bebis (?!?)).
