Kom igen, var är logiken:
Jag går och lägger mig kl 22, kan inte somna men lyckas till slut efter kanske 2 timmar. Björn drömmer av allt att döma kl 03:30 att han håller på att drunkna och väcker mig med vilda, för att inte säga osannolika hopp och circuskonster med täcket på sin halva av sängen, varpå jag, slut som jag är, slår Björn, somnar om och drömmer att jag är med på Titanic och hamnar i iskallt vatten och håller på att drunkna. 3 gånger i rad.
Hela följande dag kvalar inte ens in i kategorin ”uppförsbacke” utan stannar i klätterväggsstadiet där jag gråter inuti för varje andetag som inte hanteras i horisontalt läge – dvs alla. Jag släpar mig iväg till sångstunden kl 14 på öppna förskolan, bara för att på plats fatta att det är onsdag och att det inte är nåt jävla sångtrams idag. Jag åker vidare hem till Anna och dricker te, äter choklad och undrar vart världen är på väg.
På kvällen går jag och lägger mig kl 21, efter att ha förpassat stackars Björn till gästrummet, och vad händer?
Jag.
Kan.
Inte.
Sova.
Jag somnar vid dygnsskiftet. Wtf. Antingen är jag för trött, eller så är jag inte i närheten av att vara så trött som jag inbillar mig.
I eftermiddag kommer mamma och passar Simon kl 17 så att jag kan åka till gymmet. För att orka hålla mig vaken till dess hinkar jag te och käkar godis – inget av det är väl nåt man tränar särskilt effektivt på.
Simon har fått en ny leksak, en allt-i-etthistoria som jag hittade på nätet. Jag är inte mycket för att köpa leksaker till honom, vi får mycket redan som det är men jag tänkte att vi inte hade nåt motsvarande och, som (nästan) alltid i småbarnsdjungeln, whatever works.
Det höll honom sysselsatt en stund att försöka stoppa hela grejen i munnen men det ville sig inte riktigt, inte på någon ledd. Men skam den som ger sig… typ.
Nu ska jag återgå till att läsa Nisses och Mannes överlevnadsguide för föräldralediga för 4e gången idag.
Varför har vi inte redan börjat med detta, tänker jag när jag liksom snubblar över en artikel i en föräldratidning. 
Simon producerar imponerande mängder saliv som han frikostigt delar med sig av, och har så gjort i nån månad eller 2 nu. Och han biter på allt. Han preppar väl för tandsprickning, men det har inte kommit nåt än och det gör faktiskt ganska ont när han hugger tag om tumknogen och maler på, så vi skulle skaffa en bitring.
Jag har sagt förut att Instagram är ett bra ställe att hitta babyprylar på, det finns väldigt många mammalediga kvinnor som säljer sitt hantverk där tydligen. Jag hittade Laura’s Circus bitringar i ekologiskt odlat lönnträ, och huruvida Laura’s Circus* drivs av en fingerfärdig mammaledig eller ej framgår inte, men det är inte relevant och Simon är förtjust i sin bitring.