Vin och amning, del II

campaux vin

Ja, jag har tagit ställning till vin och amning för min egen del, vilket går att läsa om här, men så lyssnade jag på en podd idag där en aspekt av det hela dök upp som jag faktiskt inte tänkt på.

Om man dricker vin så luktar man vin, det räcker med en munfull för att åstadkomma det så det krävs verkligen inga mängder – egentligen behöver man väl inte ens svälja. Om man dricker en klunk vin på kvällen när barnen är med, och så gosar man i soffan, kanske läser en saga eller vad man nu har för sig, pussar massa på barnen och luktar alkohol, då kommer barnen att koppla ihop mys, kärlek, och alkohol som nånting som hör ihop.

När jag hörde det så tänkte jag att ja, jo, det är förstås logiskt. Usch vad hemskt. JAG ÄR EN HEMSK MÄNNISKA. Men sen när jag tagit mig samman från min lilla svacka där så tycker jag ändå att jag kan dricka lite vin. Vi snackar fortfarande inga mängder. Jag kanske bara skulle sluta göra det i samband med pussar och mys. Spara mitt lilla vin till efter att Simon somnat. För nånstans så känns det som att skulle vi stryka vin ur våra liv så skulle det vara för att det är vad vi tror att alla andra tycker man ska göra, och inte för att vi tycker det själva.

Så. Med det sagt så önskas trevlig helg, nu ska vi kolla på Idol och låtsas veta vad vi pratar om när vi kritiserar folks scenspråk. Tjo.

 

Amatörallergitest utanför barnakuten

Jag har många allergier och jag är rädd att Simon ska ärva dem, värst är allergin mot nötter och skaldjur eftersom de kräver ett besök på akuten ögonabums.

Vi har sett flera artiklar om att man i bland annat Sydafrika ger jordnötskex istället för smörgåsrån till barnen, och att nötallergin är mycket mindre utbredd där än här. Det talas om att barnen ska vänjas vid olika allergena ämnen i skydd av amningen, men helst före 11 månaders ålder. Ja, det finns lite olika bud, man får googla och skapa sig sin egen uppfattning. Vi känner däremot att har han allergin medfödd så finns det inget att göra, men om inte så kan det kanske hjälpa att presentera trickiga ämnen tidigt. ”I skydd av amningen”, som sagt.

allergitest

Så, vi åkte till Astrid Lindgrens barnsjukhus igår efter lunch. Vi ställde oss vid lite bord och stolar utanför sjukhuset och gav honom först lite jordnötssmör, och sen efter nån minut när han inte uppvisade akut allergichock fick han lite ägg.
Vi har inte äggallergi nån av oss, men jag har hört att äggallergiker reagerar väldigt kraftigt så jag tänkte att vi lika gärna kunde köra det med.
Eftersom nötallergi inte behöver innebära ögonblicklig reaktion utan kan dröja över 30 min så promenerade vi runt i kylan på sjukhusområdet medan jag funderade kring alla skyltar vi gick förbi.

så avlägset

Jag slogs liksom av att tänk vad många års studier som måste ligga bakom för att man ska känna sig hemma bland sådana skyltar. Det är en sak att veta vad de betyder, en helt annan att känna att man är hemma bland dem. ”Det är så långt ifrån mig som man kan komma”, sa jag och började fota skyltarna i ren fascination över det liv man hade kunnat ha, om man hade valt annorlunda. Inte för att jag ångrar nåt i mitt liv alltså, men bara… ja, tänk om.

Jag var ordentligt orolig och nervös för att Simon skulle reagera på jordnötterna, han kände säkert av oron för efter en stund ville han komma upp ur vagnen. Björn bar honom innanför jackan ”som en gravid kvinna” eftersom det var ganska kallt.

som en gravid kvinna
Så söta de var.

Ingen reaktion visade sig som tur var, så vi kunde åka hem. Väl hemma somnade Simon så vi tog tillfället i akt att gå ut på grusgången, rulla ut en matta under bilens bakdel och ligga på knä i mörkret med ficklampa och lära oss hur man monterar på och av den avtagbara dragkroken.

Wrestle jump

Jag skulle sova på soffan inatt men eftersom jag frusit och haft ont i huvet hela eftermiddagen och eldat på i kaminen så blev det en omöjlig uppgift. Som så ofta när jag försöker sovoptimera så blir resultatet raka motsatsen. Det var tokvarmt i vardagsrummet, så efter 2 timmars orolig halvslummer där täcket genererade egen värme och det var för kallt utan, så la jag ner och gick upp i sovrummet.

Jag vaknade imorse, inte av simonsprattel eller björnsnark som annars brukar vara vanligaste orsaken till avbruten sömn, utan av Björns armbåge. Inte bara ett litet bonk-oj förlåt, o nej. Detta kändes som ett regelrätt wrestling jump där anfallaren landar med armbågen först rakt i bröstet på sin motståndare. Pow!

god morgon

”AAAJ!”

”Oj förlåt älskling, jag glömde bort att du låg där. Ska inte han ha mat nu? Han håller mig vaken.”

Klockan var 6, jag hade sovit 4,5 timmar. Jag blev förbannad. Sen kom huvudvärken tillbaka. Happy day.

Idag ska vi testa jordnötssmör på Simon. Eftersom jag är så allergisk är vi rädda att han ska reagera starkt, så vi ska åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus och testa utanför där. Om han reagerar jättekraftigt har vi nära till hjälp.

Det här blir en lång dag känner jag. Undrar om jag håller på att utveckla migrän…?

Att ta vara på nuet

Jag höll precis på att försöka ta bilder på Simon som modellade i sina nya kläder jag sytt (och som han snart växer ur). Jag kom på mig själv med att tala om för honom hur fin han är, och hur bilderna kommer bli ännu bättre när han lär sig krypa eftersom man då får lite fler vinklar att välja mellan.

byxa, mössa, dregglis, gitarrer

Ibland känns det som att vi har så bråttom. Jag längtar tills han får sina första tänder, kravlar sin första meter, börjar använda ordliknande ljud för att prata med oss och framför allt lär sig Hitta Nappen Själv i sin säng. Helst i mörkret. Men så tänker jag på första tiden då han var nyfödd, hur varmt och mysigt det var och hur nära vi var varandra hela tiden. Mitt minne förskönar det hela, det vet jag, för när jag funderar lite så kommer jag ihåg att det var mycket ångest i olika tappningar inblandad i det där men allra oftast var det fantastiskt också, trots att han inte gjorde mer än att sova, amma, bajsa och sova ännu mer.

Jag tycker det är svårt ibland att inte ha bråttom, att inte förväntansfullt och lite otåligt längta efter utveckling, och istället ta vara på den tiden som är nu. Allt det där andra har sin tid, det med. Inom en ganska snar framtid kommer jag troligtvis sentimentalt tänka tillbaka på tiden (dvs nu) då Simon alltid var kvar där man lämnat honom, på samma sätt som jag nu minns den nyfödda tiden med sådan värme.

Nu är dessutom den bästa tiden; han sover visserligen dåligt men är inte inne i nån monsterfas och har precis lärt sig kramas. Jag kan stå med honom i armarna länge länge, så länge han kramar mig och bara myser och låter lite. Oftast bajsar han när han gör detta men det tar jag med en axelryckning – min son kramar mig. Hallå. Allt annat känns oviktigt.

Jag skulle ju bara handla mat

Jag är inte shopoholic. Långt ifrån. Man skulle kunna kalla mig motsatsen, faktiskt. När jag står i en affär och fingrar på nåt som jag nog kanske vill ha, så tänker jag alltid, ALLTID, ”Behöver jag verkligen det här? Kommer jag använda det?”. Svaret är oftast nej, eller så går jag hem tomhänt eftersom jag måste fundera på saken. Jag använder också gärna mina saker tills de inte längre går att laga, i 8:an till exempel hade jag en blå collegetröja som till sist var så hålig att den inte längre värmde (ju joan of arctic vinterstövelmer mamma ville slänga skiten desto mer ville jag ha den kvar) och mina vinterstövlar jag haft nu sen 2008, ett par Joan of Arctic (Sorel) som jag bokstavligen avgudar, har till slut spruckit på tvären i sulan under främre trampdynan och läcker alltså underifrån.

Sen föräldraledigheten installerade sig över mig som ett tält utan egen belysning så sitter man en del vid datorn (duh). Om man tar med i beräkningen att skolådan försvann i flytten (ja, jag är bitter), att jag faktiskt blev tvungen att slänga min parkas efter förförra vintern (cigaretthål och jag röker inte ens, pälsen lossnade i tofsar, hål i yttertyget, så solblekt att det var var permanent skugga på tyget under luvan), att mina krav på ytterkläder förändrats dramatiskt i samband med föräldralivet liksom mina krav på tröjor och klänningar (amningsvänliga) osv… ja, om man tar med allt detta i beräkningen, och konstaterar att allting tycks sammanfalla till att jag plötsligt står utan vestimentärt kapital, alltså inga kläder (på riktigt), så blir det vad det blir. Internetshopping, en hel del, och så jag jag fått veta att om man tar med en kasse tyg (typ gamla kläder, stuvar, håliga strumpor m.m.) till H&M och handlar för minst 300 kr så får man 50 kr i rabatt så det har blivit några promenader till centrum också.

Härom dan skulle jag egentligen bara gå dit för att köpa vin och handla mat, men gick vägen som går förbi Ecco. Jag kom helt oväntat hem med nya vinterstövlar. Jag har gett upp om att försöka vänta ut rea på mina favoriter, så det blev ett par nedsatta från förra säsongen. Inte lika snygga, men de är ok. Och tokvarma.

förra säsongens vinterstövlar

Bekymret i sammanhanget är naturligtvis att jag knäar mig genom tillvaron på låg mammapenning. Visst, det går ingen nöd på mig, men det är väl otursamt att alla utslitningar och förändrade behov ska sammanfalla med tajtare ekonomi… Men det är väl sånt man har sina sparade slantar till, eller? 😉


Ej sponsrat inlägg.

 

HiPP risgröt och Livsmedelsverket

Jag är så skrattretande trög:

Med anledning av diskussionen om arsenik i risprodukter samt råden från Livsmedelsverket skickade jag ett mejl till HiPP* angående Simons risgröt han äter till lunch. Struket Namn svarade:

Hej Lisa,

Tack för din fråga.

Vi förstår att du blir orolig över den pågående diskussionen om arsenik i ris och försäkrar att alla HiPPs produkter är säkra och tillgodoser en fullgod näring till ditt barn.

Arsenik finns naturligt i marken över hela världen. Därför finns det också små mängder av arsenik naturligt främst i ris, men även i andra grödor. Mängden arsenik varierar beroende på naturliga variationer, såsom var och hur grödan odlas. HiPPs produkter är speciellt utvalda för att möta barns behov. Vi använder bara de bästa ekologiska ingredienserna och testar alltid arsenik i riset. Vi använder endast ris som uppfyller våra höga krav. Vi försäkrar på att våra interna låga gränsvärden för arsenik uppfyller alla krav enligt lagen.

Delvis använder vi ris som en del av en måltid, men för det mesta används ris som stärkelse eller mjöl i mycket små mängder för att få en bra konsistens på maten.

Alla HiPPs produkter och ingredienser följer EU:s  nya låga gränsvärden för arsenik i ris som kommer att gälla från januari nästa år.

Livsmedelsverket svarar så här på frågan om arsenik i livsmedel speciellt för barn:
Barn bör inte äta ris och risprodukter – risgröt, risnudlar och rismellanmål oftare än 4 gånger per vecka. (Här menar Livsmedelsverket ris i större mängder, såsom i en huvudmåltid)

Lycka till med ditt barn.

Med vänliga hälsningar,
Struket Namn, leg dietist
HiPP
www.hippbarnmat.se

Jag tycker det är ett utmärkt sätt att INTE säga ”nej, det är nog bra om han inte äter den varje dag”, men ändå mena det. Mycket diplomatiskt. Mindre text och mer konkreta besked hade hjälpt min stackars amningshjärna som blev tvungen att läsa ovan mejl fyra gånger, sova på saken, och sen 2 gånger till innan det blev tydligt. Ja, så illa är det. Jag fattar ju ingenting av nånting. Hemskt frustrerande.

HiPP


*Detta är naturligtvis inte sponsrat. Ville bara vara tydlig med det.

 

Vintips för föräldrar

Nu, kära vänner, är det äntligen lördag så ta er 2 minuter att skumma igenom nedan länkade vinlista (bilden) medan ni smuttar ostört på morgonkaffet. Planera sedan ett besök till alkoholbutiken och bunkra upp – man vet aldrig hur dagen blir.

Trevlig helg!

Wines That Pair Best With Your Child’s Crappy Behavior
Top 6 Wines That Pair Best With Your Child’s Crappy Behavior. Epic News for Parents.

Hittade den här länken på en av de bloggar jag följer och känner att jag bara måste dela med mig. Dessutom måste jag ju spara den för egen del 😉

 

Ekorummet – världens bästa grej

I föreningen i lägenheten jag bodde i förut, innan jag träffade Björn, fanns ett Återbruksrum. Där lämnade man allt sånt som var svårsålt på nätet, som var helt och rent, och som hade mer att ge. Det var jättebra, jag hämtade dörrmatta, badrumsmatta, diverse ljusstakar, skålar, tallrikar, ett par skor och så vidare. Det var också perfekt för dumpning av saker man inte riktigt kan med att slänga, du vet, typ ett gäng glas man bytt ut, nån överbliven hylla eller några böcker. Ett bytesrum, helt enkelt, men man var inte tvungen att lämna nåt för att få hämta.

Ekorum för barnkläder

På öppna förskolan finns ett Ekorum som fungerar likadant. Där lämnar man in urvuxna kläder och plockar med sig nya i rätt storlek.
Även om ekorummet egentligen kanske främst är tänkt för familjer med lite mer begränsade ekonomiska förutsättningar än vi, eller som satsar på att vara hemma i 3 år och leva på minimun, så tycker jag att det är jättekul att plocka där. Jag lämnar mer än jag tar, och kläder som gått ett par varv i tvätten känns på nåt sätt renare än splitter nya. Det här är en av de bästa idéerna jag stött på, framför allt när det kommer till barnkläder eftersom barn växer så snabbt och bebiskläder är nästan lika dyra som vuxenkläder. Klimatsmart, ekonomiskt, genialt.

dagens skörd från ekorummet

Dagens skörd blev ett gäng bodies, en pyjamas och en tröja. Jag hade inget med mig att lämna in men det tar jag med nästa gång vi kommer dit.