Mammagåva

Mammagåva – nytt begrepp

Första gången jag hörde talas om begreppet mammagåva var när jag läste om det på en annan blogg, en av väldigt få andra gravid-/mammabloggar jag står ut med och till och med uppskattar, för övrigt, nån gång i mars. Eftersom bloggtjejen bäddat så pedagogiskt för att hennes kille skulle fatta galoppen utan att hon skulle behöva säga nåt, så slog mig tanken på att utsätta Björn för nåt liknande. Jag la ner den idén direkt av flera anledningar;

  1. det gick obra när jag försökte nåt sånt senast och
  2. jag kände inte att det var viktigt på det sättet. Jag menar, effekten kändes som att den skulle förtas om jag skulle börja “be” om det. Jag tänkte att jag bara ville ha nåt om han kommit på det själv så jag glömde faktiskt bort hela grejen.

För nån vecka sedan kom han hem efter en runda på olika byggvaruhus, studsade ner i soffan bredvid mig där jag låg på rygg med Simon på bröstet, och räckte mig en liten svart ask.

“Varsågod älskling”, sa han.

“Tack?” sa jag, öppnade den och fick ett par hårda småsaker i ansiktet.

Ett par örhängen. Han hade hållt dem gömda sedan jul. Han hade kommit på idén att ge mig nåt fint för allt jag gick igenom redan innan han läste om mammagåva i pappalogiboken. Han hade till och med bollat idén med Anna.

image

Jag är så lycklig, och tacksam, att jag har honom. <3

 


Annat kul blogginlägg om mammagåva-taktik finns att läsa på Någons Farsa.

Hur man INTE berättar att man är gravid

Efter att vi bestämt oss för att bilda familj förra våren gick det upp för mig att det inte är så jäkla självklart. Det tog flera månader för mig att bli gravid, och under den tiden hann man tänka många varv på varför det tog tid alls.

Hela min ungdom har jag, som de flesta kvinnor, aktat mig som sjutton för oönskade graviditeter; det har blivit en del panikbetonat knaprande av “dagen-efterpiller”, man har trasslat med kondomer och nojat över dem, testat sig igenom halva sortimentet p-piller på marknaden — alla med varierande grad av “dåligt” som resultat — och jag hade till och med en p-dator som mätte kroppstemperatur ett tag (funkade jättebra tills den gick sönder efter 2 år).

p-dator

Att det nu visade sig att det inte var så himla lätt hänt kom lite som en… överraskning, och väckte oroliga tankar i stil med “jag kanske inte kan bli gravid”, “vi kanske inte passar ihop rent kemiskt”, “jag kanske redan har passerat mitt bäst-föredatum” eller “han måste sluta bära sin mobil i framfickan”.

Hur jag reagerade när jag äntligen testade positivt kan man läsa om här, men hur jag informerade Björn är hittills oberättat.

Det var så här…

bukowski antonius babybjörnPå jobbet säljer vi nallar från Bukowski, och vi hade fått en felleverans av mininallar. Små isbjörnar, närmare bestämt. Babybjörnar, liksom. Jag tog hem en sådan, la den på Björns sida av sängen en dag så att han skulle se den när han kom hem, och tyckte att budskapet var glasklart. Jag insåg att det nog var lite väl subtilt, så jag skickade ett sms till honom:

Det ligger ett subtilt meddelande till dig på sängen. Puss

Jag tänkte att han aldrig skulle komma på det, och att han då skulle höra av sig, så att jag kunde ge fler ledtrådar (det här var mitt i sommaren, jag hade ingenting att göra på jobbet), och så skulle vi fira lite när jag kom hem.

Jag fick inget svar. Till slut messade jag och frågade om han kommit ihåg att kasta ett öga på sängen. “Ja” var allt jag fick som svar på det, och efter lite stelt messande fram och tillbaka skrev han:

Är det en riktig av kött och blod på g?

Jag tappade sugen totalt och tjurade, inga fler sms skickades den kvällen och när jag kom hem sov han. Jag tyckte han visade extremt svalt intresse för hela grejen och började tvivla.

Han väckte mig morgonen därpå innan han gick till jobbet. Han satte sig på sängkanten, pussade mig och frågade mjukt:

“Älskling, vad var det för meddelande som jag skulle förstå igår?”

“Jag är gravid”, fräste jag som om jag var tvungen att påpeka för en kamel att det är torrt i öknen.

Tur att han är van vid mitt morgonhumör. Han blev jätteglad, sa att det var det han hade trott men inte vågat chansa på utifall att jag menat nåt annat.

Jag lovade mig själv att inte köra såna stunt på honom mer.


Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar ca 5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

mammatrams på facebook

 

Dagens utbrott: PostNord

Lolaloo bed rockerVi köpte en bed rocker från Tyskland på eBay. Tyskland har tydligen världens slöaste post, så efter 3 veckor mejlade jag säljaren och undrade om paketet skickats, vilket det hade. Vi har hållit andan och väntat med spänning på den här prylen som dessutom inte var billig.

Idag när jag kom upp låg ett kuvert med en postavi och väntade på mig på köksbordet.

hämtas senast

Jag ringde ICA, som bekräftade att paketet redan lämnat dem och skickats tillbaka. De gav mig numret till PostNord, där jag fick sitta i telefonkö i 18 år innan de sa att de skulle försöka stoppa paketet innan det lämnade utrikesterminalen i Malmö idag, men de kunde inte lova någonting.

jävla skit

Jag har eftersändning av min post. Jag blir fullständigt skogstokig över att behöva vänta i 4-5 veckor till och dessutom betala nytt porto (16€) för att få hit min jävla grej bara för att PostNord INTE SKÖTER SIG. De väntade en vecka med att skicka ut en avi, till fel adress, som sedan dessutom blev försenad av ingen anledning.

Jag hade aldrig en chans! ÅÅÅAAAAAHH!!

A Tale of Two Brains

Glad Påsk 🙂

Babynest, försök 1

Hittade som sagt mönstret på Junimamma, men kombinerade det med en annan variant jag hittade på Little Miss Fix It där man lägger dit en lite styvare separat madrass — som jag inte sytt än eftersom jag saknar skumgummi och alla tygaffärer är stängda fram till tisdag.

babynest mönster

  • Ett gammalt svart sidenlakan (ärvt av världens bästa grannar från förra lägenheten). Det gamla svarta sidenlakanet är INTE ett sidenlakan, det är 100% polyester men det är inte tänkt att nån ska sova direkt på det så jag tror det ska gå bra ändå.
  • Ett lite äldre vitt lakan som inte passar till nån av våra sängar, som senare ska användas till madrass samt dra-på-lakan.
  • En del av ett Ikeatäcke (avklippt på längden efter felköp för 3 år sedan).
  • Ett jättelångt svart sidenband som jag inte vet var det kommer ifrån.

babynest försök 1

 

Resultatet blev lite tveksamt… Lite småkinky nästan. Jag måste trä i snöre längs kanterna, men jag hade inget så det får vänta lite. Nestet är säkert funktionsdugligt (?) men det var första försöket så jag ska prova igen efter en lättare mönsterjustering samt materialshopping 🙂

Hur mina högtflygande planer krashar i ett babynest

Alltså jag har planer för den här dagen. Jag har gjort en lista i telefonen:

  1. Gå igenom korgen med viktiga papper
  2. Ta tag i försäkringsmappen
  3. Deklarera
  4. Rita
  5. Andas

Viktiga-papper-korgen står gömd runt hörnet i tvättstugan, men jag är lite rädd för vad jag kommer hitta där i.

Försäkringsmappen känns så himla tråkig.

Deklarera — gjort! 🙂

Teckningsfoldern uppladdad till dropbox så att jag kan få upp bilderna på Björns överdimensionerade skärm, men nu måste jag förflytta mig dit…

Profylaxandningsövning… jag gillar inte när Björn nyper mig i benet (som han ska för att simulera värk). Jag blir sur.

Så… Ja, det där måste göras under påskhelgen men allra, allra helst vill jag bara strunta i allt och gå och sy ett babynest istället.

Ett babynest är barnets svar på hundkorg och ser ut som en jolle utan motor. Tanken är att vi ska ha det i vår säng den första tiden, och senare i hans egen säng. Kan vara bra att ta med sig om man ska bort också.

babynest

De finns att köpa i mängder på Tradera, men jag har hittat en PDF-tutorial på Junimamma. Och förresten, hur mycket roligare är det inte att sy än att sortera försäkringspapper?

Jag har till och med preppat med materialet (fattas bara 3 m snöre men det går att lösa i efterhand):

  • ett gammalt svart sidenlakan (ärvt av världens bästa grannar från förra lägenheten)
  • ett lite äldre vitt lakan som inte passar till nån av våra sängar
  • en del av ett Ikeatäcke (avklippt efter felköp för 3 år sedan)

Åh… Nä, babynest it is. Personförsäkringar, mammapenningsforskning och framtidsplanering kan slänga sig i väggen.

Jag ska sy.

Foglossning

Vi brukar ha TV4 Nyhetsmorgon på TV på jobbet, Malou efter tio tar ju vid när det är slut och brukar få rulla på medan vi själva äter frukost.

För nån månad sedan handlade det om foglossning:

Jag vet att man kan få fruktansvärda problem, så jag tackar ödmjukt högre makter för att jag får vara så pass frisk som jag är. Jag har foglossning över blygdbenet bland annat, men jag kan inte ens säga att jag lider av det. Det är obekvämt, och ett hinder för vissa rörelser, men det är inte värre än så.

Ta i trä — jag har ju ett par veckor kvar…

Vad händer sen, i bebisbubblan?

Apropå frågeställningen “Var är mitt rosa moln?” — den här kvinnan (nedan) slapp det helt och hållet… Jag känner mig inte längre lika känslig för andra kvinnors skrivna berättelser, min hjärna hinner med att minnas att de inte pratar om mig och min framtid. Jag hinner filtrera det jag läser (jag läser ju så löjeväckande långsamt) så att jag inte behöver bli rädd att drabbas av samma sak som hon bara för att hon vågar berätta.

Mitt hjärta går nästan sönder för hennes skull. Vi matas med bilden av allt vi ska klara av, allt fluff och puff som våra liv måste bestå av, att många bara skäms när det inte blir så och sväljer sitt mörker i stället för att vädra ut det.

Inte hon. Hon är stark, och hon skriver starkt:

Jag är rädd för bebisbubblan

Jo, jag är rädd. Egentligen inte för förlossningen, BB-tiden eller stökeriet som blir innan man fått snurr på vardagen igen.

Nä, jag är rädd för tiden efter det. Tiden i hemmabubblan. När det har gått några veckor och man ”borde” vara lite stabilare i själ och hjärta, men kanske inte är det. Kanske har ett psyke i fritt fall och förtvivlan i tankarna. Som förra gången.

Här är min story från den tiden.

respekt

Respekt.