Amatörallergitest utanför barnakuten

Jag har många allergier och jag är rädd att Simon ska ärva dem, värst är allergin mot nötter och skaldjur eftersom de kräver ett besök på akuten ögonabums.

Vi har sett flera artiklar om att man i bland annat Sydafrika ger jordnötskex istället för smörgåsrån till barnen, och att nötallergin är mycket mindre utbredd där än här. Det talas om att barnen ska vänjas vid olika allergena ämnen i skydd av amningen, men helst före 11 månaders ålder. Ja, det finns lite olika bud, man får googla och skapa sig sin egen uppfattning. Vi känner däremot att har han allergin medfödd så finns det inget att göra, men om inte så kan det kanske hjälpa att presentera trickiga ämnen tidigt. “I skydd av amningen”, som sagt.

allergitest

Så, vi åkte till Astrid Lindgrens barnsjukhus igår efter lunch. Vi ställde oss vid lite bord och stolar utanför sjukhuset och gav honom först lite jordnötssmör, och sen efter nån minut när han inte uppvisade akut allergichock fick han lite ägg.
Vi har inte äggallergi nån av oss, men jag har hört att äggallergiker reagerar väldigt kraftigt så jag tänkte att vi lika gärna kunde köra det med.
Eftersom nötallergi inte behöver innebära ögonblicklig reaktion utan kan dröja över 30 min så promenerade vi runt i kylan på sjukhusområdet medan jag funderade kring alla skyltar vi gick förbi.

så avlägset

Jag slogs liksom av att tänk vad många års studier som måste ligga bakom för att man ska känna sig hemma bland sådana skyltar. Det är en sak att veta vad de betyder, en helt annan att känna att man är hemma bland dem. “Det är så långt ifrån mig som man kan komma”, sa jag och började fota skyltarna i ren fascination över det liv man hade kunnat ha, om man hade valt annorlunda. Inte för att jag ångrar nåt i mitt liv alltså, men bara… ja, tänk om.

Jag var ordentligt orolig och nervös för att Simon skulle reagera på jordnötterna, han kände säkert av oron för efter en stund ville han komma upp ur vagnen. Björn bar honom innanför jackan “som en gravid kvinna” eftersom det var ganska kallt.

som en gravid kvinna
Så söta de var.

Ingen reaktion visade sig som tur var, så vi kunde åka hem. Väl hemma somnade Simon så vi tog tillfället i akt att gå ut på grusgången, rulla ut en matta under bilens bakdel och ligga på knä i mörkret med ficklampa och lära oss hur man monterar på och av den avtagbara dragkroken.

Wrestle jump

Jag skulle sova på soffan inatt men eftersom jag frusit och haft ont i huvet hela eftermiddagen och eldat på i kaminen så blev det en omöjlig uppgift. Som så ofta när jag försöker sovoptimera så blir resultatet raka motsatsen. Det var tokvarmt i vardagsrummet, så efter 2 timmars orolig halvslummer där täcket genererade egen värme och det var för kallt utan, så la jag ner och gick upp i sovrummet.

Jag vaknade imorse, inte av simonsprattel eller björnsnark som annars brukar vara vanligaste orsaken till avbruten sömn, utan av Björns armbåge. Inte bara ett litet bonk-oj förlåt, o nej. Detta kändes som ett regelrätt wrestling jump där anfallaren landar med armbågen först rakt i bröstet på sin motståndare. Pow!

god morgon

“AAAJ!”

“Oj förlåt älskling, jag glömde bort att du låg där. Ska inte han ha mat nu? Han håller mig vaken.”

Klockan var 6, jag hade sovit 4,5 timmar. Jag blev förbannad. Sen kom huvudvärken tillbaka. Happy day.

Idag ska vi testa jordnötssmör på Simon. Eftersom jag är så allergisk är vi rädda att han ska reagera starkt, så vi ska åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus och testa utanför där. Om han reagerar jättekraftigt har vi nära till hjälp.

Det här blir en lång dag känner jag. Undrar om jag håller på att utveckla migrän…?

Att ta vara på nuet

Jag höll precis på att försöka ta bilder på Simon som modellade i sina nya kläder jag sytt (och som han snart växer ur). Jag kom på mig själv med att tala om för honom hur fin han är, och hur bilderna kommer bli ännu bättre när han lär sig krypa eftersom man då får lite fler vinklar att välja mellan.

byxa, mössa, dregglis, gitarrer

Ibland känns det som att vi har så bråttom. Jag längtar tills han får sina första tänder, kravlar sin första meter, börjar använda ordliknande ljud för att prata med oss och framför allt lär sig Hitta Nappen Själv i sin säng. Helst i mörkret. Men så tänker jag på första tiden då han var nyfödd, hur varmt och mysigt det var och hur nära vi var varandra hela tiden. Mitt minne förskönar det hela, det vet jag, för när jag funderar lite så kommer jag ihåg att det var mycket ångest i olika tappningar inblandad i det där men allra oftast var det fantastiskt också, trots att han inte gjorde mer än att sova, amma, bajsa och sova ännu mer.

Jag tycker det är svårt ibland att inte ha bråttom, att inte förväntansfullt och lite otåligt längta efter utveckling, och istället ta vara på den tiden som är nu. Allt det där andra har sin tid, det med. Inom en ganska snar framtid kommer jag troligtvis sentimentalt tänka tillbaka på tiden (dvs nu) då Simon alltid var kvar där man lämnat honom, på samma sätt som jag nu minns den nyfödda tiden med sådan värme.

Nu är dessutom den bästa tiden; han sover visserligen dåligt men är inte inne i nån monsterfas och har precis lärt sig kramas. Jag kan stå med honom i armarna länge länge, så länge han kramar mig och bara myser och låter lite. Oftast bajsar han när han gör detta men det tar jag med en axelryckning – min son kramar mig. Hallå. Allt annat känns oviktigt.

Jag skulle ju bara handla mat

Jag är inte shopoholic. Långt ifrån. Man skulle kunna kalla mig motsatsen, faktiskt. När jag står i en affär och fingrar på nåt som jag nog kanske vill ha, så tänker jag alltid, ALLTID, “Behöver jag verkligen det här? Kommer jag använda det?”. Svaret är oftast nej, eller så går jag hem tomhänt eftersom jag måste fundera på saken. Jag använder också gärna mina saker tills de inte längre går att laga, i 8:an till exempel hade jag en blå collegetröja som till sist var så hålig att den inte längre värmde (ju joan of arctic vinterstövelmer mamma ville slänga skiten desto mer ville jag ha den kvar) och mina vinterstövlar jag haft nu sen 2008, ett par Joan of Arctic (Sorel) som jag bokstavligen avgudar, har till slut spruckit på tvären i sulan under främre trampdynan och läcker alltså underifrån.

Sen föräldraledigheten installerade sig över mig som ett tält utan egen belysning så sitter man en del vid datorn (duh). Om man tar med i beräkningen att skolådan försvann i flytten (ja, jag är bitter), att jag faktiskt blev tvungen att slänga min parkas efter förförra vintern (cigaretthål och jag röker inte ens, pälsen lossnade i tofsar, hål i yttertyget, så solblekt att det var var permanent skugga på tyget under luvan), att mina krav på ytterkläder förändrats dramatiskt i samband med föräldralivet liksom mina krav på tröjor och klänningar (amningsvänliga) osv… ja, om man tar med allt detta i beräkningen, och konstaterar att allting tycks sammanfalla till att jag plötsligt står utan vestimentärt kapital, alltså inga kläder (på riktigt), så blir det vad det blir. Internetshopping, en hel del, och så jag jag fått veta att om man tar med en kasse tyg (typ gamla kläder, stuvar, håliga strumpor m.m.) till H&M och handlar för minst 300 kr så får man 50 kr i rabatt så det har blivit några promenader till centrum också.

Härom dan skulle jag egentligen bara gå dit för att köpa vin och handla mat, men gick vägen som går förbi Ecco. Jag kom helt oväntat hem med nya vinterstövlar. Jag har gett upp om att försöka vänta ut rea på mina favoriter, så det blev ett par nedsatta från förra säsongen. Inte lika snygga, men de är ok. Och tokvarma.

förra säsongens vinterstövlar

Bekymret i sammanhanget är naturligtvis att jag knäar mig genom tillvaron på låg mammapenning. Visst, det går ingen nöd på mig, men det är väl otursamt att alla utslitningar och förändrade behov ska sammanfalla med tajtare ekonomi… Men det är väl sånt man har sina sparade slantar till, eller? 😉


Ej sponsrat inlägg.

 

HiPP risgröt och Livsmedelsverket

Jag är så skrattretande trög:

Med anledning av diskussionen om arsenik i risprodukter samt råden från Livsmedelsverket skickade jag ett mejl till HiPP* angående Simons risgröt han äter till lunch. Struket Namn svarade:

Hej Lisa,

Tack för din fråga.

Vi förstår att du blir orolig över den pågående diskussionen om arsenik i ris och försäkrar att alla HiPPs produkter är säkra och tillgodoser en fullgod näring till ditt barn.

Arsenik finns naturligt i marken över hela världen. Därför finns det också små mängder av arsenik naturligt främst i ris, men även i andra grödor. Mängden arsenik varierar beroende på naturliga variationer, såsom var och hur grödan odlas. HiPPs produkter är speciellt utvalda för att möta barns behov. Vi använder bara de bästa ekologiska ingredienserna och testar alltid arsenik i riset. Vi använder endast ris som uppfyller våra höga krav. Vi försäkrar på att våra interna låga gränsvärden för arsenik uppfyller alla krav enligt lagen.

Delvis använder vi ris som en del av en måltid, men för det mesta används ris som stärkelse eller mjöl i mycket små mängder för att få en bra konsistens på maten.

Alla HiPPs produkter och ingredienser följer EU:s  nya låga gränsvärden för arsenik i ris som kommer att gälla från januari nästa år.

Livsmedelsverket svarar så här på frågan om arsenik i livsmedel speciellt för barn:
Barn bör inte äta ris och risprodukter – risgröt, risnudlar och rismellanmål oftare än 4 gånger per vecka. (Här menar Livsmedelsverket ris i större mängder, såsom i en huvudmåltid)

Lycka till med ditt barn.

Med vänliga hälsningar,
Struket Namn, leg dietist
HiPP
www.hippbarnmat.se

Jag tycker det är ett utmärkt sätt att INTE säga “nej, det är nog bra om han inte äter den varje dag”, men ändå mena det. Mycket diplomatiskt. Mindre text och mer konkreta besked hade hjälpt min stackars amningshjärna som blev tvungen att läsa ovan mejl fyra gånger, sova på saken, och sen 2 gånger till innan det blev tydligt. Ja, så illa är det. Jag fattar ju ingenting av nånting. Hemskt frustrerande.

HiPP


*Detta är naturligtvis inte sponsrat. Ville bara vara tydlig med det.

 

Vintips för föräldrar

Nu, kära vänner, är det äntligen lördag så ta er 2 minuter att skumma igenom nedan länkade vinlista (bilden) medan ni smuttar ostört på morgonkaffet. Planera sedan ett besök till alkoholbutiken och bunkra upp – man vet aldrig hur dagen blir.

Trevlig helg!

Wines That Pair Best With Your Child’s Crappy Behavior
Top 6 Wines That Pair Best With Your Child’s Crappy Behavior. Epic News for Parents.

Hittade den här länken på en av de bloggar jag följer och känner att jag bara måste dela med mig. Dessutom måste jag ju spara den för egen del 😉

 

Ekorummet – världens bästa grej

I föreningen i lägenheten jag bodde i förut, innan jag träffade Björn, fanns ett Återbruksrum. Där lämnade man allt sånt som var svårsålt på nätet, som var helt och rent, och som hade mer att ge. Det var jättebra, jag hämtade dörrmatta, badrumsmatta, diverse ljusstakar, skålar, tallrikar, ett par skor och så vidare. Det var också perfekt för dumpning av saker man inte riktigt kan med att slänga, du vet, typ ett gäng glas man bytt ut, nån överbliven hylla eller några böcker. Ett bytesrum, helt enkelt, men man var inte tvungen att lämna nåt för att få hämta.

Ekorum för barnkläder

På öppna förskolan finns ett Ekorum som fungerar likadant. Där lämnar man in urvuxna kläder och plockar med sig nya i rätt storlek.
Även om ekorummet egentligen kanske främst är tänkt för familjer med lite mer begränsade ekonomiska förutsättningar än vi, eller som satsar på att vara hemma i 3 år och leva på minimun, så tycker jag att det är jättekul att plocka där. Jag lämnar mer än jag tar, och kläder som gått ett par varv i tvätten känns på nåt sätt renare än splitter nya. Det här är en av de bästa idéerna jag stött på, framför allt när det kommer till barnkläder eftersom barn växer så snabbt och bebiskläder är nästan lika dyra som vuxenkläder. Klimatsmart, ekonomiskt, genialt.

dagens skörd från ekorummet

Dagens skörd blev ett gäng bodies, en pyjamas och en tröja. Jag hade inget med mig att lämna in men det tar jag med nästa gång vi kommer dit.

Jag får TAMIGFAN inte ordning på sömnen

Kom igen, var är logiken:

Jag går och lägger mig kl 22, kan inte somna men lyckas till slut efter kanske 2 timmar. Björn drömmer av allt att döma kl 03:30 att han håller på att drunkna och väcker mig med vilda, för att inte säga osannolika hopp och circuskonster med täcket på sin halva av sängen, varpå jag, slut som jag är, slår Björn, somnar om och drömmer att jag är med på Titanic och hamnar i iskallt vatten och håller på att drunkna. 3 gånger i rad.

Hela följande dag kvalar inte ens in i kategorin “uppförsbacke” utan stannar i klätterväggsstadiet där jag gråter inuti för varje andetag som inte hanteras i horisontalt läge – dvs alla. Jag släpar mig iväg till sångstunden kl 14 på öppna förskolan, bara för att på plats fatta att det är onsdag och att det inte är nåt jävla sångtrams idag. Jag åker vidare hem till Anna och dricker te, äter choklad och undrar vart världen är på väg.

På kvällen går jag och lägger mig kl 21, efter att ha förpassat stackars Björn till gästrummet, och vad händer?

Jag.

Kan.

Inte.

Sova.

Jag somnar vid dygnsskiftet. Wtf. Antingen är jag för trött, eller så är jag inte i närheten av att vara så trött som jag inbillar mig.

I eftermiddag kommer mamma och passar Simon kl 17 så att jag kan åka till gymmet. För att orka hålla mig vaken till dess hinkar jag te och käkar godis – inget av det är väl nåt man tränar särskilt effektivt på.

Simon har fått en ny leksak, en allt-i-etthistoria som jag hittade på nätet. Jag är inte mycket för att köpa leksaker till honom, vi får mycket redan som det är men jag tänkte att vi inte hade nåt motsvarande och, som (nästan) alltid i småbarnsdjungeln, whatever works.

ny leksak allt-i-ett

Det höll honom sysselsatt en stund att försöka stoppa hela grejen i munnen men det ville sig inte riktigt, inte på någon ledd. Men skam den som ger sig… typ.

Nu ska jag återgå till att läsa Nisses och Mannes överlevnadsguide för föräldralediga för 4e gången idag.