Familjeliv; hustomtar och jubeloffer

När jag och Björn var på profylaxkursen när jag var gravid med Simon – en kurs jag för övrigt kan rekommendera för den som är nervös eller orolig (eller bara vill förbereda sig) – så var bland det första, som hon som höll i det hela sa till oss:

“Är det nån som är lite nervös?”

Blandade svar.

“Känner ni kanske att det är mycket ni undrar över, eller funderar mycket på eller så?”

Jakande svar.

“Är det kanske till och med så att ni varit inne på Familjeliv och läst lite?”

Roade, lite motvilliga “jaaa…” hördes från lite olika håll i rummet, alla log igenkännande.

“Gör inte så mot er själva!” utbrast hon då och skrattade. “På Familjeliv hittar man sällan sådant man vill veta, och det är mycket rykten, urban legends och annat strunt som florerar där. Jag som barnmorska blir ibland mörkrädd när jag hör vad som står där. Har ni frågor, ställ dem till mig, till er barnmorska, eller ring 1177. Undvik Familjeliv!”

Igenkännande och medhåll var känslan i gruppen när vi gick vidare. För det är så sant, att vad man än söker på så verkar sökresultatet alltid innehålla ett gäng länkar till Familjelivs olika trådar, och det är aldrig svaret man söker som man hittar där. Däremot hittar man en massa annat.

På Familjeliv hänger mycket folk med mycket tid över. Folk som inte fått bearbeta sina trauman, folk som råkat ut för det där som händer 0,00001% av befolkningen den 7e februari var tredje århundrade om vädret är dåligt, eller folk som saknar annan sysselsättning än slösurfing och undertryckande av ilska. Jag tror att Familjeliv lyckats bli hustomtarnas och jubeloffrens hemforum. Det är där de samlas och delar sanningar och osanningar i en salig röra, letar upp utlämnande inlägg från vilsna människor som sträcker sig efter hjälp från alla tänkbara håll och talar om för dem hur misslyckade de är som ställer sådana dumma frågor.

Familjeliv lockar ständigt nya besökare eftersom alla* sökresultat innehåller länkar till dem. Jag tror det är till stor del dessa naiva själar som skriver ärliga, normala – om än kanske något egna – inlägg och hoppas på seriösa svar. Det är de som, knäckta av alla okänsliga, irrelevanta och ibland elaka svar, bokar akutbesök hos läkare i skräcken över att eventuellt ha fått missfall för flera månader sedan och att det nu är en bortbyting som rör sig därinne. Eller nåt.

Familjeliv är enormt. Det är väl klart att det finns normala människor där också, sådana som lärt sig sålla bland dumheter, verklighetsflykter och vanligt traditionellt vansinne och vaska fram användbara saker. Kanske är de till och med fler än tomtarna och offren. Men det är de senare som syns, det är de som tillbringar sin tid med att hacka på alla som törs yttra sig motströms eller i annan ström än deras. Skulle seriösa användare bry sig om att svara på inlägg om de inte hade nåt relevant att säga? Jag är skeptisk.

Jag är på Familjeliv ibland. Jag räknar inte mig själv till offren såklart (vem gör det?), kanske till de vilsna nån gång ibland men jag ställer inga frågor. Jag vet att jag inte kan låta bli att ta åt mig när folk beter sig som stolpskott.

Bilden är lånad från “Sveriges största familj” (Familjeliv.se)

*ALLA sökresultat är att ta i. Men alla sökningar jag gör som har med föräldraskap, barn och hälsa m.m. leder förr eller senare dit.

Om man får tråkigt, del 1.

En grej man gärna gör är att kolla igenom gamla bilder. Inte med flit, man letar efter nåt speciellt eller återfinner en mapp man hade glömt, och så fastnar man och tiden bara går. Som när man ser på TV.

Om jag får tråkigt kan jag ibland titta på den här, nu lite föråldrade filmen på Simon i hoppgungan. Jag tror han har hicka också.

Simon says: Kiss my ass

Jag var in på apoteket igår efter jobbet för att göra ännu ett i en mycket lång rad försök att hitta lindring för mina torra läppar. Jag bad om hjälp, tjejen lyssnade uppmärksamt och föreslog nåt jag redan provat och ratat. Efter ännu ett ögonblicks stint lyssnande gav hov mig en vit kräm.

“Å, den där ger jag min son. Det blir bra, den är ändå slut.”

Så nu står jag och väntar på bussen med matlådepåsen packad med lunch, te, banan och Bepanthen*.

*rumpkräm för röda babystjärtar

Vi firade Far på Svartkrogen

Vi firar pappas 60 år

Pappa & Pia bilade upp från Skåne i fredags, de kom hit strax innan Simon somnade för kvällen. De sov på bäddsoffan, för gästrummet är fortfarande mer byggarbetsplats och förråd än något annat.

I lördags tog de med sig en strålande glad liten Simon ut på långpromenad mellan fruktstund och lunch medan vi grejade vidare med arbetsrummet. Efter lunchen – ett lyckat men krångligt recept från matkassen – tvärsomnade alla, och lagom till de sista vaknade (dvs jag och Pia) kom Jonas kl 15. Vi fikade, Simon vaknade, mamma kom över för att barnvakta, och vi åkte hemifrån strax efter 16.

Syftet var som sagt att fira pappas 60-årsdag.

Överraskning

Pappa visste ingenting. Pia hade räknat ut det hela för länge sen men hon höll det för sig själv medan pappa fiskade efter ledtrådar i alla lägen. Vi sa åt dem att ta med sig övernattningsväskor, och så åkte jag och Björn i vår bil medan Jonas körde deras bil för att hämta upp Monika i på vägen.

Jag och Björn kom först fram till Svartkrogen i Almåsa, där pappa och Pia också skulle sova över efter middagen, och betalade rummet, middagen och dryckesbiljetter i förväg så när resten kom kunde de gå direkt till rummet.

svartkrogen
Stor balkong, och vacker utsikt över Horsfjärden, eller hur?

Svartkrogen i Almåsa

Samling skulle ske kl 17:30 för genomgång av kvällen, så vi gick en promenad runt området. Pappa visste fortfarande inte vad vi skulle göra, trots att jag varit på Svartkrogen flera gånger tidigare och pratat mig varm om det.

När det till slut var samling i huvudbyggnaden för en fördrink tillsammans med kvällens alla deltagare, och vår blinde värd Jocke förklarade hur kvällen skulle gå till, då trillade polletten ner. Pappa blev helt överraskad, han hade inte kunnat gissa eftersom han fått för sig att stället ligger inne i stan och vi hade ju kört en bra bit på gropig grusväg innan vi kom fram.

Kvällen

Svartkrogen i Almåsa är en restaurang där maten serveras i komplett mörker. På deras hemsida kan man läsa:

Hur smakar maten om du inte kan se den? Svartkrogen erbjuder en unik upplevelse där du får möjlighet att använda dina sinnen på ett nytt sätt.

Följ våra synskadade värdar som visar dig en sinnlig och annorlunda värld i mörkret. Förutom en måltid i fullständigt mörker väntar många nya och spännande upplevelser, där hörsel, doft, smak och känsel spelar en viktig roll.

Jag rekommenderar det starkt som present, det är en fantastisk upplevelse och värdarna gör ett jättebra jobb att leda gästerna till rätt platser, serva dem på plats och hjälpa folk ut om de vill. Stället ligger däremot ganska off, så om man inte övernattar så tar man gärna bilen hem och skippar vinet.

Lyckat

Efter ett tre timmar långt och mycket roligt restaurangbesök i becksvarta mörkret satt vi en stund i baren i huvudbyggnaden och drack kaffe, sedan vinkade vi av pappa & Pia och jag skjutsade hem alla.

Vi var hemma strax efter midnatt – vilket kändes som kl 4 på morgonen – och hittade mamma framför tv:n. Allt hade gått bra med Simon, förutom att han inte ville sova. “Han skulle väl testa om han kunde få slippa”, sa mamma som råkar vara den envisaste människan i världen i sådana lägen. Simon hade kapitulerat/somnat i ren utmattning efter bara en halvtimmes krånglande.

Allt som allt var det en mycket lyckad och uppskattad kväll, och under fördrinken fanns ett jättegott alkoholfritt alternativ (nedan) som jag har för plan att bunkra upp med hemma 🙂

P.S.

Detta är fullständigt osponsrat, men jag säger ändå (eftersom det är så bra) att det är ett klart tips till alla som vill göra nåt annorlunda (utan barn). Lite vuxentid, lite kompistid, lite dig-och-mig-tid. Det är jätteroligt, och jättegott!

Min man är ett geni

När Björn ska handla nåt på Ikea så får jag inte följa med. Om jag ändå insisterar så stannar han hemma och ber mig köpa det han behöver, så alltså får han åka själv de flesta gånger han vill ha nåt (dvs 1 gång om året). Han har berättat att han brukar sitta på parkeringen utanför, innan han går in, och kolla upp på telefonen vilken lagerplats det han behöver ligger på. Sedan visualiserar han varmkorven efter kassorna, och så går han in genom självbetjäningskassan direkt till lagret. In och ut på 15 minuter – max.

Jag är inget Ikea-fan så, men som de flesta kvinnor jag känner så tycker jag det är lurigt att ta sig genom hela varuhuset utan att handla någonting som man inte hade planerat. Affärsidén är genialisk, särskilt med restaurangen i mitten. Jag har hört att det tydligen finns folk som åker till Ikea för nöjes skull, alltså inte för att handla, så de har verkligen lyckats.

På jobbet har vi 4 engelsmän som bor hela veckan nu. De berättade att nån lokal kollega tagit med dem till Ikea för lunch. Den mest pratglade sa att det är torsdag, mitt på dan, “and the place was packed! I just couldn’t believe it!”

Han ältade detta en stund, och berättade att hans fru brukar dra med honom till Ikea och tvinga honom att köra kundvagnen medan hon går runt och tror att hon behöver/vill ha/inte kan leva utan halva sortimentet, precis som så många par man ser där om man törs drista sig dit en lördag efter löning. Jag tipsade om Björns taktik, och han kallade därpå min man för ett geni.

Bilden kommer från Ikeas hemsida.

Det var vällingen. Kanske.

Jag berättade förut på semestern hur Simons mage risade ihop efter att han satt i sig sin egen vikt i sand på stranden, och det må väl vara hänt att vilken mage som helst skulle rynka på ögonbrynen över det, men detta råkade sammanfalla med att vår 8-månadersvälling tog slut och vi öppnade den första 12-månadersvällingen någonsin.

Fullkorn.

Eftersom ungen fyllde sina blöjor med imponerande mängder sand så sökte vi ingen annan förklaring. Efter några dagar blev det bättre men det har ändå varit ostabilt ända sedan vi kom hem från Teneriffa. Varje morgon startar vi dagen med att bära Simon på armlängds avstånd från spjälsängen till badkaret, där totalsanering av både barn, pyjamas och senare också sängkläder och eventuellt olyckliga gosedjur genomförs. Resten av dagen är han som han ska, han mår bra i övrigt alltså.

För 4 dagar sedan gick det upp för oss att det kanske är vällingen som spökar, så vi prövade att byta till majsvälling som jag hört brukar funka för barn med känsliga magar. Ingen märkbar förändring följde, så igår ringde vi min moster, Catrine, superBVCsköterskan. Hon sa helt enkelt att när små magar väl får fart så kan det ta lite tid att få stopp på dem. Ibland kan det vara lite för tidigt med fullkorn. Kör på majsvälling tills läget blir normalt, och återgå till vällingen ni hade innan efter det. Sedan kan ni prova med fullkornsvällingen igen om några månader.

Det lite märkliga i sammanhanget är väl att den första vällingen, den vi hade innan allt havererade, också var fullkorn… fast den var kanske inte lika kraftig eller nåt.


OBS! ej sponsrat

Kisthaveri och nattliga påhitt

Playa de las Américas, Teneriffa

Vi var på stranden 2 förmiddagar i rad för några dagar sedan. Simon älskar stranden, han älskar att sitta så att vågorna precis når honom och plaska och gräva i den våta sanden. När han blir kall går vi och sätter oss vid strandtältet och grejar med torr sand.

Sand är nytt. Det är som torrt vatten, och Simon kan inte få nog. Som med allt annat han inte kan få nog av åker det in i munnen. I början försökte jag avstyra sandintaget men insåg snart att det var hopplöst; i så fall måste vi gå därifrån. Så vi lät honom hållas, och sorterade bort allt som inte var sand (snäckskal, stenar, skräp) för säkerhets skull.

Det var inte förrän på kvällen, när sanden gått genom kroppen och började komma ut i andra änden, som vi såg hur mycket han faktiskt svalt. Nästa dag gick vi dit igen, för det var ju så roligt dagen innan. På kvällen när vi bytte blöja på blöja kom vi fram till att vi kanske skulle strunta i stranden nästa dag, så att Simons mage skulle få återhämta sig.

Det var 3 dagar sedan. Pojken har diarré till och från, men särskilt på nätterna runt kl 3. Då vaknar han och ställer sig upp i sängen, vilket han aldrig gör annars, och vi måste byta blöja, vagga, hoppas, ge upp hoppet och byta blöja igen, vagga, häpna över att den lilla kroppen kan producera äggmökar av sådan grad att man tvingas öppna fönstret, ge upp igen och byta en 3e diarréblöja på raken innan han blir hungrig av allt ståhej och ska ha välling. Sen somnar han på mitt bröst efter minst 5 minuters ihållande ryggklappande och ryggstrykning.

1-2 timmar tar det hela, men sedan somnar han till slut och vi får sova fram till kl 9 (!). Trots 3 dagars avhållsamhet kommer det fortfarande sand ur honom, men vi hyser intensivt hopp om att det ska bli bättre inatt.

Det visade sig, när jag läste ikapp lite i appen, att han i kombination med detta är inne i en ny utvecklingsfas och alltså även av den anledningen är gnällig, lite klängigare och lite kinkigare än vanligt. Tajmingen är mitt i prick, men som vanligt när det gäller hans olika faser så är visserligen humöret överlag sämre, och man märker att han störs av något, men det är inte mycket värre än så tack och lov.

Nu längtar vi faktiskt hem… Inte på grund av Simons kista eller så, men för att 2 veckor på samma ställe är för länge för oss. Det är fortfarande skönt med solen och värmen och sådär, men vi har promenerat till alla ställen inom räckhåll och åkt på den enda utflykten som är simonkompatibel (Jungle Park). Vi har till och med varit på “Siam Mall” (Björns förslag!!), men det var inte mycket att hurra för tyvärr.

Så, inför nästa resa, som vi inte tror kommer inträffa förrän om några år när barnen har lite mer utbyte (förutom till släkt och vänner förstås), tänker vi att det bästa för oss är nog en sådan resa som vi hade planerat från början, till Thailand. Max 5 dagar på samma ställe, möjligen hyrbil så man inte blir så låst till busstider och turistscheman, med möjlighet att åka hela familjen till nöjesparker eller annat som passar alla.

Men det är då. Nu är nu och det är nästan mulet, lagom varmt, Björn matar Simon med gröt och Simon har precis fattat hur man äter själv med skeden. Det är jättekul ?

(Varning för) Tygkorvarna från Åhléns

Du vet de där hemska dregglisarna från Åhléns som man (kanske) köpte när ungen började läcka kopiösa mängder vatten ur munnen för några månader sedan? Om inte så är det dessa jag pratar om:

De verkar ju bra, ekologiska och allt, men de beter sig inte så som man hoppas att en dregglis ska bete sig, dvs hålla bringan någorlunda torr en stund. Istället töjer de ut sig i kontakt med fukt, och efter bebisens första trevande “ha, hadda, addä” som kommentar så hänger de som en genomdränkt tygkorv på bröstet och blöter ner bringan där dreglet ännu inte hunnit sprida sig. Möjligen har jag missförstått, de kanske egentligen inte är avsedda att skydda från fukt rinnande vatten – det är trots allt inte 3 våtdräkter man får för 60 kr, avsikten kanske är fashionabel scarf just, en accessoar till bebisen som bryr sig om sitt yttre. Men jag tog dem för dregglisar, och har straffat dem därefter.

Först försökte jag korrigera tygkorven genom att sätta dit 2 extra tryckknappar, så att det inte skulle bli så urringat. Det blev bättre men förde istället andra brister i ljuset; dregglishelvetet är smalt, och kort som en lördagsnatt från förr. 50% av dregglet landar utanför.

Men men, ingen fara, jag tappade bara tålamodet och klippte sönder dem och slängde dem. Jag behöll bara ändarna och använde dem till att sy egna dregglisar av. De är fodrade med (allergitestad) plastad frotté, vilket gör dem dreggelsäkra i minst en timme, och framsidan är av svart sweatshirt. Det svarta skulle ha varit ekologiskt, men hon som sålde hörde till den sortens butiksbiträden som upplever kunder i butiken som ett klart störande moment, och när jag envisades flummade hon bara runt ett par varv runt bordet så jag kände att det fick duga med det jag hittat själv.