Anledningen till att vi valde den tvillingvagn vi har

Det var INTE för att den går så bra i snö – eller grus/sand/jord/skog/ojämnt underlag –  i alla fall, det kan jag lova. Vi valde den för att den äger flest av de kriterier vi hade, för tydligen var det inte möjligt att få allting i samma vagn. Det verkar som att det ena måste utesluta det andra i vissa fall.

Nej, HÄR har du anledningen:

Är det inte geni, så säg?

Han är ännu lite för liten för sittdelen, men det gör ingenting eftersom den har fullt liggläge och han kan se ut ändå. Så jäkla smart, alla vagnar borde ha sånt där nät.

Jag kallar det tvillingvagn eftersom de nu använder båda sittdelarna samtidigt… de är ju trots allt NÄSTAN tvillingar. Mina småpojkar… de växer så fort. Det kan inte sägas nog ofta.

Varför man behöver en bumbostol

 

Det var min vän Annas kommentar på den här bilden:

Anna har inte barn och vi träffas sällan hemma hos mig; hon har ingen anledning att veta att det INTE är en potta som står på köksbänken.

Bumbostol

Vi köpte vår gröna bumbostol på Blocket när vi var och hälsade på pappa & Pia i Skåne under Simons första sommar.

Simon var väl måttligt förtjust, vill jag minnas, men Adrian gillar den. Han sitter ofta i den när jag lagar mat, vilket naturligtvis återuppväckt Simons intresse.

Utan vår gröna lilla stora potta så hade vi inte kunnat:

  • Laga mat utan att ackompanjeras av arg bebisvrålgråt.
  • Förbereda nappflaska med normalböjda armar – dvs utan bebis i sele på magen.
  • Ha honom nöjd i babygymmet så pass länge.

Som övrigt vetande kan tilläggas att bumbostolar används på vissa BVC-mottagningar*. En mamma tipsar har skrivit en utvärdering av deras bumbostol, artikeln är gammal men läsvärd för den som vill veta mer.

Varför ska man skaffa bumbostol?

För att kunna ta såna här bilder:

– och printa dem på studentplakat om 18 år.

 


*enligt min moster (BVC-sköterska)

Vad händer – kan INGEN sova nu plötsligt?

Jag fattar inte vad som händer.

Pojken (Simon) behöver sin middagsvila, det är inget snack om den saken, men. Han. Sover. Inte.

Senaste dagarna har han legat vaken nästan 2 timmar i sin säng (då han bland annat har sjungit och hoppat omkring i sin fängelsesäng så att den dunkat i golvet, det är därför jag vet detta) efter lunch innan han slocknat. Igår var han på föris till kl 15 och han sov inte alls.

När jag hämtade honom hade man redan ringt och förvarnat, så jag plockade med mig napp och så gick jag en längre omväg hem. Han var trött – jättetrött – men somnade inte förrän jag hängde för Adrians mygg-/solskydd så att han inte såg ut.

Jättedålig mobilbild som jag tog genom köksfönstret och skickade till Björn i tron att han skulle bli lika förvånad som jag.

Det höll 40 minuter. Kvällen blev kämpig för honom; inte en enda mikroskopisk motgång kunde hanteras med annat än knäckt förtvivlan.

Idag hade jag tänkt hämta honom efter lunch med vagnen bäddad, dvs bädda med åkpåse, nåt gosedjur, tossor och annat mysigt och se om han skulle klara att sova ute, men… jag vågade inte. Jag har själv sovit makalöst dåligt inatt… (parentes:

  • 21:00 Adrian är supertrött. Läggning påbörjas.
  • 21:10 Björn tar över hoppandet på pilatesbollen så att jag kan borsta tänderna.
  • 21:20 Björn lägger honom i sängen.
  • 21:30 Jag tar upp honom igen och återtar min uppgift i livet, dvs hoppa boll med bebis.
  • 21:50 Jag försöker inte ens; han får sova bredvid mig.
  • 22:10 Jag somnar ifrån ryggklappandet.
  • 01:43 Adrian vaknar. Alltså helt och hållet.
  • 01:50 Jag tar med honom ner och ger honom en flaska.
  • 02:15 Adrian somnar om och jag släcker lampan.
  • 03:15 Jag somnar jag med.
  • 05:05 Adrian behöver hjälp att hitta sin napp.
  • 05:15 Adrian behöver hjälp att hitta sin napp.
  • 05:32 Adrian behöver hjälp att hitta sin napp.
  • 05:39 Adrian behöver hjälp att hitta sin napp.
  • 06:10 Adrian behöver hjälp att hitta sin napp.
  • 06:50 Adrian behöver hjälp att hitta sin JÄVLA NAPP.
  • 07:10 Väckarklockan ringer. Adrian tvärsover utan napp.

Slut på parentes) …och känner mig i lika bra form som Simon var igår kväll, så det är inte en bra dag att testa nya vanor på.

Istället tog vi bussen hem, och så fick han följa med och hämta posten i brevlådan (15 min), och så läste vi en bok (15 min), och så sjöng vi lite (10 min) och sen somnade han faktiskt.

Istället vaknade Adrian efter bara 2 av sina 4 timmar, och allt jag kan säga om det är att tänk ändå att det skulle dröja till han blev 5 månader innan jag fick användning av Lolaloon på ett sätt som får mig att vilja leta rätt på uppfinnaren och skicka blommor.

Han sover fortfarande, by the way. Lolaloon är den oslagbart bästa småbarnsprylen vi skaffat.

Budgetvagnhelvetet får barnvagnsskidor

Budgetvarianten

Vi valde en budgetsyskonvagn när vi valde Basson Duo. Anledningarna var många, men mest visste vi inte hur mycket vi skulle använda syskonvagnen så det kändes onödigt att välja någon av de mer bastanta och dyrare sorterna.

Bittert har jag fått ångra detta. Vi använder vagnen dagligen.

På bar backe funkar vagnen ändå bra; den saknar karaktär och känns lite väl lätt och ranglig, men det är inte ett problem. Problemen dyker upp i samband med snö. Eller mycket grus, som till exempel på vår grusgång*, eller en liten sandhög. Jord funkar dåligt också. Små trädrötter är inte heller skoj.

Det som händer är att hjulen, de små t-rexframbenshjulen, gräver ner sig i allt de kommer över. Det är inte sällan som hela vagnen tvärnitar och försöker slå en kullerbytta därför att nåt kom i vägen, eller kompromissen; jag kör helt ofrivilligt vagnen enbart på framhjulen genom sandhögen.

Jag tappar pedalerna

Dvs, jag blir galen. Nu kom det härom dagen jättemycket snö igen, och när vi köpte barnvagnen hade jag vissa tankar om det här med framhjulen och att eventuellt sätta skidor på dem. Det har inte blivit av, mest för att jag tyckte det verkade överflödigt och dyrt, men nu har mitt tålamod med vagnen tagit slut. Det finns vissa dagar då jag tänker att så fort jag kommer hem så sätter jag eld på eländet. Då måste vi köpa ny. Så jag tog mitt förnuft till fånga och åkte till centrum och köpte skidor.

Test av miniskidor till barnvagnen

Inte barnvagnsskidor då, utan miniskidor från Stadium**. Jag träffade en mamma på förskolan tidigare i vintras som körde på dem. Just nu är de dessutom på rea så jag köpte 2 par för 198 kr.

Man fäster dem med remmarna i ekrarna och de sitter förvånansvärt bra.

Nu finns det inga skidor i världens som helt kan avhjälpa vår vagns handikapp, men det gick i alla fall att köra den utan att ha med sig sportflaska och energy bars.

Det är min temugg du ser där, inte en sportflaska. Jag har lättare att behålla tålamodet om jag har temuggen med mig.

Eftersom jag köpt 2 par, varav det andra var tänkt till singelvagnen, så provade vi med skidor även på bakhjulen. Det gick ännu lite bättre, men vagnen är ju tung när alla trafikanterna sitter i den så det var inte som nedförsbacke i sensommarsolen direkt.

Sammanfattning

Skaffa miniskidor till barnvagnen. 99 kr är billigt för att få behålla sin mentala hälsa hela vägen hem. Nästa år kan du sätta dem på ungens fötter istället, det måste vara lättare.

Barnvagnsbloggen har gjort ett test med och utan barnvagnsskidor, som du kan läsa om här.

 


*som jag inte för mitt liv kan fatta varför de tidigare ägarna valde att lägga här istället för att asfaltera. Vår granne Bosse – han som propagerar för grannsamverkan mot mördarsniglar och hotar våra gäster som parkerar på gatan med parkeringsvakt och polis – berättade att tidigare ägaren ett år fick låna en snöslunga av nån, som han sedan körde på grusgången. Han lär ha avbrutit efter att ha skjutit sönder en bilruta och ett fönster (inte sitt eget naturligtvis)

**ej sponsrat

 

 

Ny regel hemma: Mobilvett framför barnen

Jag vet inte var jag ska börja… Det här är ett lika laddat ämne som typ amning, känns det som.

Så här tänker vi, i alla fall. Jag säger inte att alla borde göra som oss, men alla borde tänka efter och göra ett medvetet val.

Här är några läsvärda artiklar, och anledningen till varför jag skriver om detta:

Ja, visst är det en deprimerande bild? Men den passar, för jag tror vi har en tendens att underskatta allvaret i det här.

Om det hade varit idag

Sedan jag skaffade facebook 2006 har jag tämligen ofta kommit på mig själv med att tänka att jag är så omåttligt tacksam över att inte ha behövt växa upp med sociala medier. Tack, Universum, för det. Jag pepprades INTE av intryck från sociala medier om hur jag skulle se ut, de knuffade mig inte in i tonåren långt innan jag kommit i puberteten. För det är så det ser ut som tycker jag, när jag ser små glin gå runt i moderiktiga och alltså obekväma kläder när de istället borde klättra i träd.

Jag har liksom resten av Sverige börjat kolla på SKAM på SVT Play när tillfälle ges, och jag känner mer intensivt än någonsin att högstadiet, för mig, antagligen hade blivit fullständigt gräsligt om det hade varit idag. Ve och fasa.

Idag, när barnen går hem från skolan, så följer allting med dem hem. Både bra och dåliga saker. De får aldrig vila, de får aldrig vara ifred. Deras sociala liv fortsätter trots att arbetsdagen är slut. Mobbingen når nya oanade höjder, hets- och häxjaktoffer fråntas sin möjlighet till återhämtning osv. Kanske sker exakt samma saker som skulle ha skett ändå, bara i snabbare takt, vad vet vi. Men alla behöver vila, sånt förändras inte.

Vi kan inte relatera

Eftersom vi inte vuxit upp med föräldrar som stått med ena ögat i mobilen medan de gungat oss, tysta middagsbord där de med jämna mellanrum kopplat bort från oss och slutat vara med trots våra enträgna skrik, eller mysstunder där man fått fysisk närvaro men ingen samtalskontakt därför att mamma eller pappa är distraherad av något som man varken kan eller får se, så vet vi inte hur det är. När vi gick hem från skolan så fick vi vara ifred, vi hade inte tillgång till hela världen och när jag var så ung ägde jag ingenting så ömtåligt som en mobiltelefon. Vi kan inte relatera. JAG kan inte relatera. Jag har aldrig stått framför mamma med hennes telefon som en barriär mellan oss.

För, medge, det är så det blir. Telefonen skymmer barnen. För mig som plockar upp den och kollar nåt, även om det bara är en snabbis och inte följs av ”å det har hänt nåt på FB jag ska bara kolla lite snabbt”, så bryts inte flödet av intryck och jag upplever inte någon bruten kontakt med mitt barn, eftersom det är jag själv som väljer det.

Men… du vet ju själv hur det känns när man sitter 2 pers på en restaurang och ditt sällskap plockar upp mobilen utan att kommentera det. Du försvinner för ett ögonblick, det uppstår en något osäker paus.

Vi har aldrig behövt lära oss

Jag som inte vuxit upp med mobilen i handen har aldrig behövt lära mig att begränsa användandet. Någonsin. Sunt förnuft säger mig att inte plocka upp telefonen vid bordet på restaurangen utan att tala om varför jag gör det, av respekt för mitt sällskap, men jag kollar den om sällskapet till exempel ger sig iväg på toa. Jag har fått tänka till för egen maskin runt användandet av sociala medier och har säkerligen inte samma åsikter och inställning runt det som de som är 10 eller 20 år yngre än mig.

Att plocka fram telefonen i tid och otid – googla, anteckna, spela, fejsbucka, messa, fota, läsa artiklar, blogga, whatever – faller sig efter så många år naturligt. Det går av bara farten. Det är kul, intressant, mysigt, användbart. Det har blivit lite som att äta godis när man vill, för man är vuxen och måste inte begränsa sig till lördagar.

Wake up

Så har vi fortsatt även efter att Simon kom, och nu har vi en (nästan-)tvååring som imiterar alla våra gester och rutiner och vardagssaker, träffsäkert som en jäkla spegel, och vi gillar inte det vi ser i den.

Han kräver mer närvaro och kontakt än någonsin tidigare, samtidigt har han börjat leka telefon med saker som har ungefär samma form. Härom dagen hittade han till exempel en spillbit golvlist och gick omkring med den mot örat. Jag får inte zooma ut när han är med. Så istället för att ens ha mobilen till hands i fickan hela tiden, så lägger jag den i köket och fokuserar på min son som ändå inte gör mycket annat än att skrika ”MAMMA! MAAAMMAAA!!” hela tiden och blanda kramar med provokationer.

Han behöver mig. Jag behöver inte min telefon. Inte dagtid i alla fall.

Hur gör man? VAD kan man göra?

Jag och Björn satte oss ner och pratade om det här för inte jättelänge sedan. När vi är med varandra behöver vi VARA med varandra. Vi vill inte behöva ta någon diskussion med pojkarna om att man inte får ha mobilen vid matbordet, att man lägger ifrån sig den när man är med familjen, att man respekterar sin omgivning genom att vara närvarande (i alla fall om omgivningen är det). Det ska vara självklart från början.

Vi satte därför upp nya regler för hemmet: mobilfritt framför barnen.

Undantag:

  • kamerafunktionen
  • ringa om det behövs/ta emot samtal
  • följa recept
  • inköpslista

Om mobilen ändå åker fram så säger vi vad vi gör och varför. På så sätt begränsas skärmtiden till endast det vi behöver göra, och inget extra kolla mail eller så.

Back to basics

Extra viktigt är att mobilen håller sig borta från matbordet. Men eftersom man gärna är lite impulsiv och van att notera eller agera på idéer när man får dem, så är det jättesvårt. Jag har försökt lösa det genom att lägga ett block och penna på bordet istället. Där får alla som vill kladda ner sånt de kommer på, och så får man hantera det efter maten istället.

Jag säger som sagt inte att alla borde göra som oss. Man går sin egen väg. Men alla borde tänka efter, och göra ett medvetet val. Tänk efter.


Gillade du mitt inlägg om mobilvett? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar ca 5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Amningste resultat: som en ko utan bonde

Jakten på amningsteet är slut

Läs om starten här, och fortsättningen här.

Luzern är en växt som ges som kosttillskott till bland annat kor. Björn köpte ju det till mig att brygga te på för att försöka få amningen att hålla längre.

Jag gjorde en termos på morgonen – vår termos rymmer en liter – och så drack jag det under dagen. Ungefär 3 koppar blev det, och eftersom det smakade ladugård, eller möjligen hö, så hade jag i honung och mynta och då blev det helt ok. Jag drack teet varje dag i 10 dagar.

Amningste resultat

Teet funkar!

Eller nej det gör det inte, Adrian vill fortfarande inte amma mer än kl 04:15 och en kortis på eftermiddan, men jag fick mer mjölk och det var ju det som allt det här handlade om.

Men alltså, det känns lite meningslöst att vika sig trippel för att kunna stå till tjänst med något som ingen vill ha. Eftersom Adrians mjölkkonsumtion är fortsatt låg, och det är lite obehagligt med mjölkkänsla i brösten i kombination med att ingen vill avhjälpa den, så har jag slutat igen.

Kände mig lite som en ko utan bonde, kan jag tänka mig.

Vad jag borde ha gjort var egentligen att börja dricka teet direkt när jag märkte att min mjölk inte längre
räckte till helamning.

Alla babykläder som blir över

Jag satt och slet mitt hår – bildligt talat; jag behöver inte slita det för det trillar av så bra på egen hand – halva dan igår när Adrian sov och Simon var på föris med att lägga upp annonser med urvuxna kläder på Tradera.

Alltså vilket mastodontjobb det är! Jag frågade mig själv flera gånger i minuten om det verkligen var värt mödan, men det får vi väl se sen.

Babykläder har inget högt andrahandsvärde direkt, men jag har snöat in på detta nu eftersom jag:

  1. vill se att kläderna kommer till användning hos någon som väljer dem
  2. vill spara dem till pojkarna på nåt sätt, och nu blir det ekonomiskt
  3. avskyr att slänga kläder,

så envisas jag med detta. Jag köpte själv mycket i storlek 50 på Tradera, för de kläderna hinner ju knappt slitas alls innan de inte passar längre.

Dessutom har vi flera vänner med bebisar på gång, så det som inte blir sålt ger vi bort.

Kläder är nära nog heligt för mig. TYG är heligt. Man kan använda, återanvända, sy om och sy nytt av samma plagg innan det är så lite kvar av originalet att det är dags att lämna in på tygåtervinning – förslagsvis på en affär där man får rabatt* om man lämnar in uttjänta tyg- och klädrester när man köper nytt.

Sydde till exempel nyligen ett par jättefina byxor till Simon av en gammal klänning jag ärvt av en kompis som inte ville ha den längre. Ränderna ser nästan neonrosa ut 🙂


*Både Hemtex och H&M, till exempel.

Hemstädning. Ovärderlig hjälp i småbarnslivet.

Den andra städfirman vi anlitat för hemstädning – för att de är billigare – var här och städade för första gången igår. Alltså kolla…

För det otränade ögat ska jag berätta vad som inte syns på bilderna:

  • Liggande köksstolar, för att inte Simon ska klättra upp på bordet.
  • Leksaker över hela golvet.
  • Gåbil parkerad framför spisen.
  • Trehjuling listigt placerad framför kylen.
  • Saker i drivor.
  • Tidningar överallt.
  • Massa torkande disk.
  • Fläckar.
  • Miljoner granbarr.
  • Damm på alla horisontella ytor.

Nu var det förvisso jag och Björn som röjde prylar av hjärtans lust här i förrgår kväll, för att tjejen alls skulle kunna komma ner till golvet bland annat, men här har vi listan på vad fröken sysselsatte sig med under de 4 timmarna hon var här:

Jag fattar inte varför det tagit oss så lång tid att komma fram till att vi vill ha hjälp med städningen, men nu är det i alla fall på banan. Varannan vecka ska de komma, hurra hurra!