Vi firade Far på Svartkrogen

Vi firar pappas 60 år

Pappa & Pia bilade upp från Skåne i fredags, de kom hit strax innan Simon somnade för kvällen. De sov på bäddsoffan, för gästrummet är fortfarande mer byggarbetsplats och förråd än något annat.

I lördags tog de med sig en strålande glad liten Simon ut på långpromenad mellan fruktstund och lunch medan vi grejade vidare med arbetsrummet. Efter lunchen – ett lyckat men krångligt recept från matkassen – tvärsomnade alla, och lagom till de sista vaknade (dvs jag och Pia) kom Jonas kl 15. Vi fikade, Simon vaknade, mamma kom över för att barnvakta, och vi åkte hemifrån strax efter 16.

Syftet var som sagt att fira pappas 60-årsdag.

Överraskning

Pappa visste ingenting. Pia hade räknat ut det hela för länge sen men hon höll det för sig själv medan pappa fiskade efter ledtrådar i alla lägen. Vi sa åt dem att ta med sig övernattningsväskor, och så åkte jag och Björn i vår bil medan Jonas körde deras bil för att hämta upp Monika i på vägen.

Jag och Björn kom först fram till Svartkrogen i Almåsa, där pappa och Pia också skulle sova över efter middagen, och betalade rummet, middagen och dryckesbiljetter i förväg så när resten kom kunde de gå direkt till rummet.

svartkrogen
Stor balkong, och vacker utsikt över Horsfjärden, eller hur?

Svartkrogen i Almåsa

Samling skulle ske kl 17:30 för genomgång av kvällen, så vi gick en promenad runt området. Pappa visste fortfarande inte vad vi skulle göra, trots att jag varit på Svartkrogen flera gånger tidigare och pratat mig varm om det.

När det till slut var samling i huvudbyggnaden för en fördrink tillsammans med kvällens alla deltagare, och vår blinde värd Jocke förklarade hur kvällen skulle gå till, då trillade polletten ner. Pappa blev helt överraskad, han hade inte kunnat gissa eftersom han fått för sig att stället ligger inne i stan och vi hade ju kört en bra bit på gropig grusväg innan vi kom fram.

Kvällen

Svartkrogen i Almåsa är en restaurang där maten serveras i komplett mörker. På deras hemsida kan man läsa:

Hur smakar maten om du inte kan se den? Svartkrogen erbjuder en unik upplevelse där du får möjlighet att använda dina sinnen på ett nytt sätt.

Följ våra synskadade värdar som visar dig en sinnlig och annorlunda värld i mörkret. Förutom en måltid i fullständigt mörker väntar många nya och spännande upplevelser, där hörsel, doft, smak och känsel spelar en viktig roll.

Jag rekommenderar det starkt som present, det är en fantastisk upplevelse och värdarna gör ett jättebra jobb att leda gästerna till rätt platser, serva dem på plats och hjälpa folk ut om de vill. Stället ligger däremot ganska off, så om man inte övernattar så tar man gärna bilen hem och skippar vinet.

Lyckat

Efter ett tre timmar långt och mycket roligt restaurangbesök i becksvarta mörkret satt vi en stund i baren i huvudbyggnaden och drack kaffe, sedan vinkade vi av pappa & Pia och jag skjutsade hem alla.

Vi var hemma strax efter midnatt – vilket kändes som kl 4 på morgonen – och hittade mamma framför tv:n. Allt hade gått bra med Simon, förutom att han inte ville sova. “Han skulle väl testa om han kunde få slippa”, sa mamma som råkar vara den envisaste människan i världen i sådana lägen. Simon hade kapitulerat/somnat i ren utmattning efter bara en halvtimmes krånglande.

Allt som allt var det en mycket lyckad och uppskattad kväll, och under fördrinken fanns ett jättegott alkoholfritt alternativ (nedan) som jag har för plan att bunkra upp med hemma 🙂

P.S.

Detta är fullständigt osponsrat, men jag säger ändå (eftersom det är så bra) att det är ett klart tips till alla som vill göra nåt annorlunda (utan barn). Lite vuxentid, lite kompistid, lite dig-och-mig-tid. Det är jätteroligt, och jättegott!

Min man är ett geni

När Björn ska handla nåt på Ikea så får jag inte följa med. Om jag ändå insisterar så stannar han hemma och ber mig köpa det han behöver, så alltså får han åka själv de flesta gånger han vill ha nåt (dvs 1 gång om året). Han har berättat att han brukar sitta på parkeringen utanför, innan han går in, och kolla upp på telefonen vilken lagerplats det han behöver ligger på. Sedan visualiserar han varmkorven efter kassorna, och så går han in genom självbetjäningskassan direkt till lagret. In och ut på 15 minuter – max.

Jag är inget Ikea-fan så, men som de flesta kvinnor jag känner så tycker jag det är lurigt att ta sig genom hela varuhuset utan att handla någonting som man inte hade planerat. Affärsidén är genialisk, särskilt med restaurangen i mitten. Jag har hört att det tydligen finns folk som åker till Ikea för nöjes skull, alltså inte för att handla, så de har verkligen lyckats.

På jobbet har vi 4 engelsmän som bor hela veckan nu. De berättade att nån lokal kollega tagit med dem till Ikea för lunch. Den mest pratglade sa att det är torsdag, mitt på dan, “and the place was packed! I just couldn’t believe it!”

Han ältade detta en stund, och berättade att hans fru brukar dra med honom till Ikea och tvinga honom att köra kundvagnen medan hon går runt och tror att hon behöver/vill ha/inte kan leva utan halva sortimentet, precis som så många par man ser där om man törs drista sig dit en lördag efter löning. Jag tipsade om Björns taktik, och han kallade därpå min man för ett geni.

Bilden kommer från Ikeas hemsida.

Det var vällingen. Kanske.

Jag berättade förut på semestern hur Simons mage risade ihop efter att han satt i sig sin egen vikt i sand på stranden, och det må väl vara hänt att vilken mage som helst skulle rynka på ögonbrynen över det, men detta råkade sammanfalla med att vår 8-månadersvälling tog slut och vi öppnade den första 12-månadersvällingen någonsin.

Fullkorn.

Eftersom ungen fyllde sina blöjor med imponerande mängder sand så sökte vi ingen annan förklaring. Efter några dagar blev det bättre men det har ändå varit ostabilt ända sedan vi kom hem från Teneriffa. Varje morgon startar vi dagen med att bära Simon på armlängds avstånd från spjälsängen till badkaret, där totalsanering av både barn, pyjamas och senare också sängkläder och eventuellt olyckliga gosedjur genomförs. Resten av dagen är han som han ska, han mår bra i övrigt alltså.

För 4 dagar sedan gick det upp för oss att det kanske är vällingen som spökar, så vi prövade att byta till majsvälling som jag hört brukar funka för barn med känsliga magar. Ingen märkbar förändring följde, så igår ringde vi min moster, Catrine, superBVCsköterskan. Hon sa helt enkelt att när små magar väl får fart så kan det ta lite tid att få stopp på dem. Ibland kan det vara lite för tidigt med fullkorn. Kör på majsvälling tills läget blir normalt, och återgå till vällingen ni hade innan efter det. Sedan kan ni prova med fullkornsvällingen igen om några månader.

Det lite märkliga i sammanhanget är väl att den första vällingen, den vi hade innan allt havererade, också var fullkorn… fast den var kanske inte lika kraftig eller nåt.


OBS! ej sponsrat

Kisthaveri och nattliga påhitt

Playa de las Américas, Teneriffa

Vi var på stranden 2 förmiddagar i rad för några dagar sedan. Simon älskar stranden, han älskar att sitta så att vågorna precis når honom och plaska och gräva i den våta sanden. När han blir kall går vi och sätter oss vid strandtältet och grejar med torr sand.

Sand är nytt. Det är som torrt vatten, och Simon kan inte få nog. Som med allt annat han inte kan få nog av åker det in i munnen. I början försökte jag avstyra sandintaget men insåg snart att det var hopplöst; i så fall måste vi gå därifrån. Så vi lät honom hållas, och sorterade bort allt som inte var sand (snäckskal, stenar, skräp) för säkerhets skull.

Det var inte förrän på kvällen, när sanden gått genom kroppen och började komma ut i andra änden, som vi såg hur mycket han faktiskt svalt. Nästa dag gick vi dit igen, för det var ju så roligt dagen innan. På kvällen när vi bytte blöja på blöja kom vi fram till att vi kanske skulle strunta i stranden nästa dag, så att Simons mage skulle få återhämta sig.

Det var 3 dagar sedan. Pojken har diarré till och från, men särskilt på nätterna runt kl 3. Då vaknar han och ställer sig upp i sängen, vilket han aldrig gör annars, och vi måste byta blöja, vagga, hoppas, ge upp hoppet och byta blöja igen, vagga, häpna över att den lilla kroppen kan producera äggmökar av sådan grad att man tvingas öppna fönstret, ge upp igen och byta en 3e diarréblöja på raken innan han blir hungrig av allt ståhej och ska ha välling. Sen somnar han på mitt bröst efter minst 5 minuters ihållande ryggklappande och ryggstrykning.

1-2 timmar tar det hela, men sedan somnar han till slut och vi får sova fram till kl 9 (!). Trots 3 dagars avhållsamhet kommer det fortfarande sand ur honom, men vi hyser intensivt hopp om att det ska bli bättre inatt.

Det visade sig, när jag läste ikapp lite i appen, att han i kombination med detta är inne i en ny utvecklingsfas och alltså även av den anledningen är gnällig, lite klängigare och lite kinkigare än vanligt. Tajmingen är mitt i prick, men som vanligt när det gäller hans olika faser så är visserligen humöret överlag sämre, och man märker att han störs av något, men det är inte mycket värre än så tack och lov.

Nu längtar vi faktiskt hem… Inte på grund av Simons kista eller så, men för att 2 veckor på samma ställe är för länge för oss. Det är fortfarande skönt med solen och värmen och sådär, men vi har promenerat till alla ställen inom räckhåll och åkt på den enda utflykten som är simonkompatibel (Jungle Park). Vi har till och med varit på “Siam Mall” (Björns förslag!!), men det var inte mycket att hurra för tyvärr.

Så, inför nästa resa, som vi inte tror kommer inträffa förrän om några år när barnen har lite mer utbyte (förutom till släkt och vänner förstås), tänker vi att det bästa för oss är nog en sådan resa som vi hade planerat från början, till Thailand. Max 5 dagar på samma ställe, möjligen hyrbil så man inte blir så låst till busstider och turistscheman, med möjlighet att åka hela familjen till nöjesparker eller annat som passar alla.

Men det är då. Nu är nu och det är nästan mulet, lagom varmt, Björn matar Simon med gröt och Simon har precis fattat hur man äter själv med skeden. Det är jättekul ?

(Varning för) Tygkorvarna från Åhléns

Du vet de där hemska dregglisarna från Åhléns som man (kanske) köpte när ungen började läcka kopiösa mängder vatten ur munnen för några månader sedan? Om inte så är det dessa jag pratar om:

De verkar ju bra, ekologiska och allt, men de beter sig inte så som man hoppas att en dregglis ska bete sig, dvs hålla bringan någorlunda torr en stund. Istället töjer de ut sig i kontakt med fukt, och efter bebisens första trevande “ha, hadda, addä” som kommentar så hänger de som en genomdränkt tygkorv på bröstet och blöter ner bringan där dreglet ännu inte hunnit sprida sig. Möjligen har jag missförstått, de kanske egentligen inte är avsedda att skydda från fukt rinnande vatten – det är trots allt inte 3 våtdräkter man får för 60 kr, avsikten kanske är fashionabel scarf just, en accessoar till bebisen som bryr sig om sitt yttre. Men jag tog dem för dregglisar, och har straffat dem därefter.

Först försökte jag korrigera tygkorven genom att sätta dit 2 extra tryckknappar, så att det inte skulle bli så urringat. Det blev bättre men förde istället andra brister i ljuset; dregglishelvetet är smalt, och kort som en lördagsnatt från förr. 50% av dregglet landar utanför.

Men men, ingen fara, jag tappade bara tålamodet och klippte sönder dem och slängde dem. Jag behöll bara ändarna och använde dem till att sy egna dregglisar av. De är fodrade med (allergitestad) plastad frotté, vilket gör dem dreggelsäkra i minst en timme, och framsidan är av svart sweatshirt. Det svarta skulle ha varit ekologiskt, men hon som sålde hörde till den sortens butiksbiträden som upplever kunder i butiken som ett klart störande moment, och när jag envisades flummade hon bara runt ett par varv runt bordet så jag kände att det fick duga med det jag hittat själv.

Hur man bäst hanterar en sanslöst trött dag

Björn har tagit semester och är hemma fram till 4e januari, och det är jag himla glad för. Speciellt med tanke på att vi haft elektrikern här igår och idag för att dra jord och ordna med ny elcentral, och jag skulle ha blivit tvungen att memorera vad han sa för att återge till Björn om inte han hade varit hemma. Jag kommer ju inte ihåg nånting, alls, nånsin, så det hade blivit lite jobbigt.

Idag har varit en aktiv dag eftersom jag varit så in i Skottland trött. Det fungerar så att om jag sätter mig ner och slappnar av så blir jag gråtfärdig och fixar inte att göra nåt mer den dagen. Ja, jag sov dåligt inatt. Jättedåligt. Faktum är att jag är osäker på om jag sov inatt. Hursomhelst, lösningen, dvs svaret på frågan hur man bäst genomlider en sådan dag när man inte har möjlighet att sova är att hålla igång.

Jag satt och hade andnöd av trötthet i fåtöljen imorse, men så ringde Anna och jag svarade med ett “Hej snälla säg att du vill gå på promenad med mig jag är så trött!”. “JAAAA!” sa hon.
Vi var på blomsterbutiken en halvtimme bort och botaniserade bland rean på julprylar, och så gick vi hem igen. Björn lagade lunch medan jag matade Simon, sen lagade jag ett nytt storkok käk till Simon som lär räcka i kanske 3 dar, sen somnade han och jag gjorde en ny header till bloggen, sen vaknade han och fick mat igen, jag åt, vi gick ut igen för att köra en blomma till Anna som hon lämnat i vagnen och hämta ett paket på posten.
björntygPaketet innehöll inte allt jag trodde att det skulle, det visade sig att jag hade glömt (!!?) att beställa tyget med björnar på som var så fint, men jag fick min svarta overlocktråd i alla fall. Och såklart tyget jag ska sy nyfödd-presenter av 🙂 En av Björns kompisar ska ha en liten flicka i januari nämligen.
Sen i alla fall så gjorde Björn mat igen tack och lov, nu har vi ätit, jag sitter och skriver. Det knasiga med mig är att trots att jag är trött intill vansinne så blir jag piggare på kvällen. Så är det alltid. Jättedumt. Lagom till sängdags kommer jag vara stirrig och ha svårt att sova.

Imorn kommer elektrikern tillbaka och slutför. Han kommer inte förrän efter lunch så vi hinner vila på förmiddan till skillnad från idag. Sen kommer Carina, Björns faster, sent på kvällen och stannar över jul och sen är det julafton och nyår och vår och slut på föräldraledigheten och hej och hå. Gud, jag borde gå och lägga mig med Simon. Klockan är trots allt 19:59…

tygleverans

Jag är jättepeppad, med lite tur och flyt får jag tid över imorn 🙂

 

Välkommen till Lilla Busfrö!

Jag tänkte, nu när Carin var så vänlig (se föregående inlägg) att träffa mig, att jag måste försöka samla ihop mitt huvud som ligger utspritt i hemmet som en utslagen strösselburk på köksgolvet och koncentrera mig. Jag måste försöka göra ett normalt intryck, och inte bara sitta där och ha mina knasiga stunder där jag måste påminna mig om att lyssna när någon pratar med mig eller spontant nollställa hjärnan då och då så att jag måste jobba ikapp läget och samtidigt försöka mörka det (jag lyckas sällan).

lillabusfro.com

När man tittar på Lilla Busfrös hemsida så ser det väldigt fint ut; det är ljust och enkelt med fina grejer. Jag tänkte jag skulle läsa på lite innan, så man kanske har lite koll, men där stod inga lång texter tack och lov så jag tänkte att jag gör som jag brukar, jag drar dit och ser vad det blir av det. Mycket oansvarigt, förresten, eftersom mitt minne inte fungerar men jag glömde väl bort det.

Vi åkte hem till dem i slutet av november, vi tog tunnelbanan och var där på drygt 30 min. Carin och jag hade inte sett varandra på nästan 20 år så när jag knackat på och hon öppnade dörren var det med omätlig nyfikenhet och mycket värme som vi hälsade. Vilken tidssvindel jag fick! Jag kände direkt igen henne, hon var sig på pricken lik men ändå inte. En vuxen kvinna med långt blont hår och en lintottjej på 10 år i samma bild. Jag rullade in vagnen i hallen och parkerade bredvid hennes, där lilla Vidar (11 månader) låg och sov under suffletten. Lilla Axel, 3 år, hälsade på oss genom att kasta blickar och vara aktiv och nära mamma.

Axel och VidarVi gick ut i deras luftiga ljusa kök, Carin bjöd på en kopp te och så fastnade vi där mitt emot varandra, stående med varsin unge på höften. Vi redogjorde i korta drag vad vi haft för oss sen vi sågs sist, men 20 år är ofattbart lång tid i sammanhanget och den tiden fanns inte. Hon ursäktade röran hemma och förklarade att eftersom de skulle på försenad bröllopsresa i december så vågade de inte ha Axel på förskolan eftersom det gick vattkoppor där. Jag letade efter röran hon pratade om – jag är ju så van vid mitt eget prylkaos hemma – och vågade mig på ett “Vaddå röra? Det finns ju massor med plats att sätta fötterna på mellan leksakerna.” Carin skrattade, och jag tyckte det var skönt att det inte var ombytta roller för min ateljé är ostädbar (jag skyller på utdragen flyttröra).

Carin berättade att hon varit mammaledig sedan 2013, innan dess var hon mäklare.
“Det gick väldigt bra, jag gillade det och jobbade väldigt mycket… Jag jobbade så mycket att jag glömde bort att jag hade en sambo, jag glömde bort att jag hade ett liv utanför jobbet. Jag glömde bort vad som var viktigt. Men eftersom jag tjänade så bra på det, det blir så när man jobbar så mycket, så tänkte jag att om vi ska skaffa barn så är det nu, eftersom jag då får högsta mammapenningen. Så då gjorde vi det.”

Hon log kärleksfullt mot Axel när hon sa det. Axel, visade det sig, satt på fönsterbrädan och slickade på fönstret så det blev en naturlig paus där, eftersom han nu måste hjälpa mamma torka rent.

Hon började sy barnkläder i samband med graviditeten men tyckte, precis som jag tycker nu, att det var tråkigt att ha så mycket i samma tyg och samma färger. När man begränsar sig får man istället massa tyg över och är ju också tråkigt.

fox rust bib“Men så såg jag en tjej som sålde dregglisar på Instagram, och jag tyckte de var jättefula! Alltså de var hemska, så då tänkte jag att näe, jag kan bättre, hahaha! Så då började jag sy och sälja själv på Instagram.”

Jag frågade om hon inte blev mätt på det ibland eftersom hon syr allting själv. Jag har för egen del lagt märke till att när man får betalt för det som från början är en hobby och man gör mest efter vad andra vill, så tar det lätt glädjen ur det ibland.

“Jo, nackdelen, eller baksidan, är att man gör allt en etapp i taget. Sy i resår på 10 byxor på raken, klippa 10 andra och så vidare. Man sparar kanske 20 min i slutet av dan på det och det spelar roll när man har 2 små. Men det blir aldrig tråkigt, bara stressigt ibland.”

Axel gav oss en läglig paus igen, som för att illustrera det hans mor just sagt, där han stod för underhållningen genom att trotsigt hasa in i vardagsrummet med pappas skor som skidor på fötterna. När den oundvikligt påföljande diskussionen lagt sig och Axel torkat tårarna pratade vi om hur det känns att bli mamma, hur absurt det är, och vilken tur det är att man älskar dem.

“Vilken tur att även när det är som värst kan man tänka att gud vad jag älskar honom” sa Carin, och tillade utom hörhåll för Axel: “annars hade vi sålt dem för länge sen!”

lilla busfrö arbetsrum

Hon visade mig sitt arbetsrum, ungefär lika stort som mitt men fyllt till bredden av bara sygrejer. Det påminde lite om ekorummet på öppna förskolan med alla lådor och hyllor och märkningar och prylar. Carin ursäktade röran igen, men ateljéers hela idé är ju att slippa städa, så att man inte städar bort ideerna. Kreativa arbetsrum ska vara stökiga tyckte jag, mest för att rättfärdiga mitt eget, och hon höll med – i alla fall lite grann.

Målet med Lilla Busfrö är att ta ut lön, men än så länge är det för liten skala. “Vi får se hur det blir efter årsskiftet; fortsätta i dagens omfattning och börja jobba, eller satsa.”

lilla busfrö syrum

Medan vi stod där och pratade, och jag misslyckades med att hålla fingrarna i styr och pillade på allt inom räckhåll, så började Axel klättra bland grejerna på golvet med lilla Vidar tultande efter sig. Sen kom jag på att jag måste köpa ett par byxor till Simon så jag la honom på golvet för att prova, varpå Axel klättrade förbi och Vidar lallade fram och såg ut att vilja sätta sig på Simons huvud. Det kändes ett ögonblick som om Carin var den enda vuxna i rummet, och jag fick anledning att fundera lite på hur det skulle vara att ha 2 pojkar hemma. Det är ju fantastiskt att hon hinner med Lilla Busfrö…!

Carin och Vidar

Axels rastlöshet och Simons begynnande trötthetspip drev oss ut i hallen där det tog ett tag att komma ut genom dörren – det fanns så mycket mer att säga.

Jag lovade att skriva mitt blogginlägg, som jag satt mig på höga hästar och kallat artikel, och lägga upp den ganska snart men sa också att jag har lite svårt med amningshjärna och trötthet vissa dagar och mitt minne är inte alltid vad det borde, så det kanske skulle ta ett tag. “Jag är definitivt inte mitt smartaste jag nuförtiden” sa jag dystert. Carin skrattade:

“Jamen man blir dum i huvet när man bara är hemma med småbarn hela tiden. Min mans syrra sa det när vi var på BB med Vidar och hon passade Axel i 3 dagar, att efter 3 dar fattar man att det inte är så lätt.”

På tunnelbanan hem somnade Simon, och jag skrev mina stödord så fort och rörigt jag bara kunde för att ha skuggan av en chans att komma ihåg nåt.

lilla busfrö

Beställ före den 15e för leverans innan jul… på tal om det så har Simon storlek 68 nu och trivs utmärkt i sina rävbyxor 😉
Samtliga tyger är ÖEKO-tex certifierade eller ekologiska.

 

simon rockar rävbyxor
Simon dansar fox rust

 


Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Esperanto – vuxentid i lyxformat

Det har varit svårt att få tid över till att skriva denna vecka, så jag ligger lite efter. Här kommer en j ä t t e l å n g redogörelse för förra helgens bästa stund (och som vanligt är detta inte sponsrat).

Det började med att jag förra måndagen såg att Mockingjay part II skulle ha premiär. Jag tänker med jämna mellanrum på familjen jag jobbade hos i Lausanne, där föräldrarna alltid hade barnvakt bokad alla lördagar. De motiverade det med att det är viktigt att man tar sig tid som par att bara vara med varandra, oavsett hur trött man är när kvällen väl närmar sig och jag har alltid tyckt att det måste vara ett genidrag. Med det i åtanke talade jag om för Björn att vi borde boka mamma på lördag och gå på bio, och kanske till och med äta på restaurang bara han och jag.

Vi letade biljetter men hittade inga med bra platser till visningar utan 3D (Björn är allergisk mot 3D på bio), så vi bestämde att vi bara skulle gå på restaurang.

wunderlistVi har en app på våra telefoner som vi delar, Wunderlist heter den och är jättebra, framför allt när man delar en lista med andra användare (och där har vi Shoppinglistan som vardagsräddare). Vi har en som heter “Restauranger att prova” där vi skriver upp ställen man får tips om, och i vår lista var det bara Esperanto som hade bord när vi med ändan ur vagnen äntligen insåg att vi nog måste boka för att få plats. Ingen av oss kommer ihåg vem som fått tipset, varför eller av vem, så det var med viss förväntan vi bestämde oss. “Det här är nog ett ganska fint ställe” sa Björn, och tillade “men det är vi värda. Vi går nästan aldrig ut i alla fall.”

Jag fick alltså anledning att ta på både strumpbyxor (du vet den där sorten man bara fryser i), smink (utom mascara som är slut sen länge) och röda ullkappan. När vi satt på bussen kändes det som om jag lånat nån annans kläder, och i kappfickan hittade jag ett kafékvitto från december 2014 vilket var sista gången jag kunde ha kappan innan den blev för trång över magen.

i väntrummet

När vi kom dit tog man våra ytterkläder – alltså man kom fram och hjälpte oss av med dem – och så gick garderobstjejen före oss uppför trappan till ett slags väntrum. Vårt bord var inte tillgängligt ännu (vi var 15 min tidiga), men ville vi ha någonting från baren så länge? Jag bara log, Björn nickade och vi valde varsin drink från listan hon höll fram. Tjejen försvann, vi stod kvar, en annan tjej kom och visade oss till bordet. När vi närmade oss sagda bord stod en servitris bakom varsin stol, beredda att skjuta in dem när vi satte oss. Wow tänkte jag, det här har aldrig hänt förut, det var nytt.

Jag är ovan helt oerfaren vid dyra, fancy, lyxiga restauranger där servicen håller en sådan nivå att man känner sig kunglig. Hade servicen varit ännu skarpare hade jag känt mig direkt illa till mods men nu var det precis bra. Våra drinkar materialiserade sig på bordet och bartjejen intill, hon hällde upp champagne över körsbärssorbet i mitt glas under tystnad, trippade sedan runt och ställde sig mitt emot oss och förklarade sakligt och lågmält vad det var vi hade framför oss.

Min drink var grym. Björn var såld på sin med, trots att det låg 2 stora skruvsnäckor i glaset som han måste parera med näsan för att kunna dricka. Tjejen hann knappt avlägsna sig förrän en servitör kom fram med menyn. Det enda man hade att välja mellan var 6-rätters eller 10-rätters, med tillhörande dryckespaket eller ett och samma vin genom hela kalaset. Vi gick på 6-rättersmenyn med dryckespaketet.

Esperanto mise en bouche

Så fort menykillen gått kom en annan fram med en “mis en bouche”, 4 miniatyrstrimlor torkat kött som de tydligen gjort själva. När vi tuggat i oss dem (jättegoda) kom en servitör och hämtade lilla fatet, sedan kom en annan servitör med nästa miniatyrsmakretare eller vad man ska kalla dem och sådär höll det på. 8 olika minigrejer presenterades i lugn fart, alla med sin egna förklaring, beskrivning och bakgrund. Sedan drog själva menyn igång med för mig helt okända begrepp som oxiderad äppeljuice, frusen daikon, konbu, rostat potatisvatten och söl. Vinerna som serverades till varje lilla rätt passade bra, det var en ren fröjd kan jag säga.

Esperanto meny

Ljudnivån var låg men tillräcklig för att kunna hålla normal samtalston utan att känna att man tilltalade hela rummet. Jag var så road av att bli uppassad, och maten var så god och vinerna så goda och min drink var så god och oj vad jag är ovan vid mer än ett halvt glas vin 🙂 I och med att jag inte kände mig hemma i miljön så blev det lite rundfotat studiebesök av det hela, där jag satt och funderade över saker som “Tror du den där servitören övat in den där minen han har när han häller vatten över handdukarna?”, “Jag slår vad om att Harry där borta är fransman” (en av servitörerna bar Harry Potter-glasögon), och “undrar hur de kommunicerar med varandra”. Björn bidrog entusiastiskt bland annat med frågeställningen huruvida man kan andas genom mun och näsa samtidigt eller bara ena eller andra.

När det var dags att gå erbjöd de sig att ringa taxi men det ordnade vi själva, och så hade de burit upp våra ytterkläder till väntrummet ovanför trappan. Man hjälpte oss på med kläderna och så fick vi varsin goodiebag med 2 éclairer, en vanilj och en kött. Ja, jag vet, köttéclair, men det var nästan godare än vaniljvarianten, hör och häpna.

När vi kom hem berättade mamma att Simon varit lite orolig och sedan spytt ner hela sig själv och halva henne, fattat misstycke över detta och vrålat sig genom tvättningen, men i övrigt hade det gått alldeles strålande. Jag kände mig så vuxen plötsligt, nu är det jag som kommer hem till barnvakten och inte tvärtom. Känns himla märkligt när man som jag varit yrkesbarnvakt (aupair) i förhållandevis många år och alltid suttit framåt dygnets sista timmar och räknat minuterna tills man blir avlöst och får åka hem och sova.

Jag är så glad att det funkar, så nu har vi övertalat henne att ta honom även nästa lördag då vi kanske kan få tag på biljetter till filmen.