Nackdelen med att morfar och Pia, som hädanefter enbart kommer kallas för det egenvalda epitetet Nanny, bor så långt bort är… det finns bara nackdelar, som vi ser det, förutom att huset de bor i är som en liten semesterort i sig självt och att när vi kommer dit så blir det full fokus på Simon och varken jag eller Björn behöver underhålla honom särskilt mycket.
Simon och morfar läser tidningen
Pappa har varit så närvarande man kan, jag gissar att han satsade på att bunkra upp så han klarar sig tills nästa gång de ses, han tog med Simon ut på långpromenader själv för att han skulle sova, bland annat, och ingen var gladare över det än jag. Och Björn. Det blev kort men intensivt, kan man säga.
För oss var det jätteskönt, vi fick flera stunder för oss själva och var Simon bara på hyfsat humör var det inga problem att sätta honom i knät på morfar eller Nanny.
Jag fick en egen timme i poolen
Björn och Simon tittar på badbollen som badar ensam i vinden
Graviditet samt småbarnsliv har nött ner mina reserver när det kommer till tålamod. Jag har ingen buffert kvar. Allt mitt tålamod lägger jag på Simon och alla andra gör bäst i att sköta sig helt enkelt.
Vi var och skulle leta efter ett par sandaler till Björn… Hm, det låter som om jag har 2 barn när jag lägger fram det så där. Saken är den att Björn avskyr att gå i affärer, inte helt olikt säkert hälften av övriga medlemmar av det manliga släktet, och jag är snarare förtjust. Björn bryr sig inte så mycket om hur han klär sig så länge det är bekvämt och funktionsdugligt – återigen inte helt olikt andra män – så jag har med lysande ögon fått ta över ansvaret för klädshoppingen.
Hursomhelst, vi var och skulle leta efter ett par sandaler till Björn på en liten galleria här i närheten. Björn äger inga sandaler. Han hävdar motsatsen, men det är för att han räknar sina cykelskor som sandaler. Vi gick in och ut ur alla skoaffärerna och de enda sandalerna vi kunde se var de där du vet med kardborre. Till slut, när vi var inne på Ecco, tappade jag det lilla tålamod jag haft och stegade fram till tjej som stod och var beredd på att hjälpa kunder:
”Hej! Har du tid med oss?”
”Javisst, vad kan jag hjälpa till med?” sa hon förutsägbart medan jag artigt höll andan för att inte avbryta.
”Vi letar efter herrsandaler. Det är jättesvårt. Vi hittar bara såna där med kardborreband”, jag pekade och råkade höja rösten i tålamodsbrist och frustration, ”och de är säkert praktiska och sköna men de är ju skitfula! Såna sätter man ju helst på fötterna på en treåring, möjligen en panchis*! Finns det ingenting annat!?”
”Älskling, nu är du elak”, skrattade Björn lite generat.
”Nej! Jag är REALIST!!” hojtade jag, tog mig samman och fortsatte med eftertryck mot skoförsäljerskan: ”Jag är realist.”
Skoförsäljerskan skrattade – jag jobbar med service och jag hade också garvat om jag var hon – och började plocka bland läderremssandalerna, men eftersom Björn varken är 3 år gammal, pensionär eller framgångsrik frälsare med tillhörande lärjungar så slutade det med att vi köpte ett par jättesnygga vanliga skor för att ersätta paret som försvann med skolådan. Vi hittade ett par sandalinspirerade skor på en annan butik istället.
Björn sover närmast Simon de här dagarna i Skåne. Det är bra, jag behöver bara amma och slipper ligga och brottas med nappen vilket annars bidrar till att jag får så mycket mindre sömn än käre sambo. Man kunde tycka att det är på sin plats eftersom jag hade simonplatsen på landet, men jag upplever att det är svårt att… hm, ”ställa krav” kanske man kan kalla det, på Björn – som för övrigt mer än gärna gör – och att det blir lite som att jag duckar mitt ansvar när jag tackar nej till att hålla i Simon ibland när Björn kommer med honom. Jag får skuldkänslor. Helt uppåt väggarna knasigt tycker jag, men icke desto mindre verkligt. Jag vet att det är mest i mitt huvud, så jag antränger mig för att låta saker och ting ha sin gång utan att jag hela tiden lägger mig i… men det är så hiskeligt svårt ibland.
Jag måste lägga band på mig för att inte erbjuda mig att ta simonplatsen nu när Björn sover där, inte för att jag vill men för att avlasta honom och ”dela lika”. Jag glömmer att det kanske är jag som behöver avlastas.
Det hjälper att påminna sig själv om att det är nyttigt för mig att släppa efter och jätteviktigt att Björn gör.
Pappa är av samma åsikt. Idag gick vi ut alla tre med Simon på barnvagnspromenad och Simon skrek och skrek. Och skrek. Sen höjde han volymen. Pappa tittade på mig och garvade ”är det jobbigt Lisa?” och la armen om mina axlar medan jag gick och tvångsmässigt massakrerade en papperslapp i fickan för att inte plocka upp ungen.
Vi var överens ändå; jobbigast var det för mig, sen Björn, sen Simon.
Jag läste på en blogg ett inlägg om en pojke som är något yngre än Simon som satt i en bumbostol, och fick för mig att det var en bra grej för oss.
Den ser visserligen ut som en jättepotta men Simon är ett aktivt barn som vill underhållas och helst vara med överallt, så om han kan få sitta upp med oss, om så än så länge bara ett par minuter åt gången, så vore det säkert uppskattat.
Sagt och gjort, jag kollade på Blocket och hittade en till salu här i Helsingborg, så igår kväll tog vi med oss Simon och pappa och åkte för att hämta den.
En sak som ALLA föräldralediga individer har gemensamt, oavsett: de är sällskapssjuka. De kastar sig abstinensfrenetiskt över alla chanser till vuxna konversationer som de kommer över och hon som sålde bumbon var inget undantag. Jättegullig tjej, med tvillingpojkar på övervåningen som det var meningen skulle sova, men hon tog ändå envist sin tid att förklara saker om och hur och när och var och kastade även in vissa endast avlägset relevanta upplysningar. Hon sydde ihop det hela med ”pooojkaaar, ni ska sova nu” vänd mot trappan då och då på motorvägsbred skånska.
Simon verkar gilla sin stol. Han får inte sitta i den mer än ett par minuter åt gången än så länge, hans lilla kropp är inte stark nog i sittmusklerna än men hittills har han bara sett glatt förvånad ut när vi satt honom i den.
Ja jag vet, man ska inte ha den på bordet. Men vi har suttit 2-4 vuxna runt honom när den testats så det var ingen fara. Förresten, jag skulle gärna vilja veta hur det skulle gå till för honom att trilla ur den, han sitter ju som gjuten i den. Björn kallar bumbon för bebisvas. Den ser hård ut, men den är lite mjuk och dessutom jättelätt att torka av. Hon sa att man till och med kunde sätta den i badkaret och spola av barnet när det behövs.
Nu sitter vi i bilen på väg mot pappa och Pia i Skåne, vi kom iväg efter 1,5 timmes strulande i vanlig ordning vid kl 8:30 imorse.
Simon skrek i 10 minuter innan han somnade, sen vaknade han och vrålade en stund till efter en dryg timme så då stannade vi på en mack och köpte godis. Sen skrek ungen oavbrutet i 40 minuter under vilka tiden gick hälften så fort som normalt, sen somnade han om och vaknade missnöjt strax innan vi stannade på ett väghak för lunch.
Nu sover han mot min hand och vi har bara en timme kvar. Jag roade mig med att pumpa ut mjölk och hälla på flaska, så att jag är beredd när han vaknar. Bröstmjölk ska ju klara sig 3-6 timmar i rumstemperatur utan problem, vilket är bra för då slipper vi stanna för att jag ska amma.
Mina planer på att måla om rummet grusades redan dag 2, därför att även om jag och Ann (Björn bryr sig inte så mycket) var överens om att jag skulle måla om barnrummet och Björn hade köpt färg och grejer så hade Ann tydligen inte upplyst Johan som blev sur på henne och sa tvärt nej eftersom han inte hade fått vara med på planerna från början. Under natten kläckte de en ny plan för rummet som vi invigdes i på eftermiddagen därpå; ställa in deras dotters gamla 140-säng istället för våningssängen i rummet eftersom vi ofta har par som kommer och övernattar och kanske inte vill sova i våningssäng. Jättebra idé. Däremot så måste sängen in på bredden (200cm) och rummet mäter bara 195 cm i bredd på grund av inbyggda garderober. Att bygga om väggen hamnar förstås längst ner på prioriteringslistan.
Jag var besviken. Visserligen går jag med på att det är en bra idé, men… ja, jag skulle också gärna bygga om överallt, men det går inte. Resultatet blir ju att nästan ingenting händer. Besvikelsen berodde förstås mest på att plötsligt inte ha nåt projekt – jag hade ju sett fram emot måleriet. Vidare så monopoliserades Björn av allt jobb som skulle göras, att jag kände mig mer ensam än jag brukar göra hemma. Besvikelsen var stor även där; jag hade ju trott att vi skulle kunna ha lite semester också.
“Insåg du hur mycket jobb det skulle bli innan vi åkte hit?” frågade jag bittert.
“Nej, inte alls. Jag visste om pumphuset såklart, men inte allt det här andra.”
Mitt humör var ganska ansträngt. Det är egentligen ingens fel att det blev såhär, men det har jag svårt att orka komma ihåg ibland.
Simon och jag i morgonsolen på bryggan
I söndags fyllde jag år, och min vän Tess kom ut och gjorde oss sällskap och stannade över natten. Hon kom med båten kl 12:30, jag mötte henne på bryggan och så gick vi hit för att lasta av. Sedan tog vi vår lilla båt bort till affären för att äta på serveringen och handla till middagen. Under tiden packade Johan och Ann ihop sig för att ta Johans båt hem eftersom det var deras sista semesterdag.
När jag och Björn och Tess och Simon hade gjort det vi skulle på plats och skulle åka hem, så backade vi ut från bryggan och plötsligt började det komma massa rök ur motorn. Vi stängde av den, och så satt vi ett par sekunder i ganska höga vågor precis utanför sjömacken och undrade hur vi skulle lösa detta. En anländande motorbåt fick bogsera oss 20 meter bort till en annan brygga där vi la till under ganska tung stress. Björn kopplade loss bensintanken från motorn som fortfarande rykte, och jag och Tess hoppade iland med Simon. Sedan stod vi där och tänkte att jaha, det är väl bara att börja promenera då – affären ligger på 40 min promenad från huset.
Björn ringde Johan för att se om de inte redan hade åkt, vilket de inte hade så de kunde komma och bogsera hem båten till viken. I väntan på att de skulle bli klara med det de höll på med lämnade vi båten vid affären och började gå.
Vi var alla lite skakade, och ingen fattade varför motorn antänt. Johan hade dessutom blivit grinig och ifrågasatt hela situationen flera gånger om och sedan skällt på Björn. Till saken hör att Johan och Björn äger båten tillsammans.
När vi kom fram till huset gick Björn direkt till viken för att åka med dem tillbaka till affären, och jag och Tess började med middagen så gott det gick (en del av det vi behövde låg fortfarande kvar i båten). Efter ett tag var de tillbaka, Björn något dämpad, Johan syntes inte till för han var kvar i sin båt, och Ann stövlade in halvt hysterisk. Hon drog med sig en stol från matbordet, trängde sig in i köket som rymmer max 2 pers åt gången och där jag och Tess redan stod, klättrade upp på stolen och började rota ovanpå kylen.
“Fan också att det där skulle hända! Jag måste komma fram! Johan får psykbryt där nere, jag måste ha en flaska vin till honom så han lugnar ner sig!!”
Hon fick tag i vinet, släpade tillbaka stolen och fortsatte mot Tess:
”Har de talat om för dig hur toan fungerar? ALLA KISSAR UTE! Jag måste gå nu innan Johan…” Hon försvann.
Kvar stod jag och Tess och tittade efter henne, men sköna Tess bara ryckte på axlarna och garvade.
Äntligen får jag tid att sitta ner SJÄLV i lugn och ro. Här har vi en ypperlig sammanfattning av första semesterveckan (Johan och Ann drog hem i söndags och vi åker på torsdag). Fortsättning följer.
Tisdag 28/7:
Jag sover alltid så bra här ute på landet, vet inte varför. Dagarna är inte fulla av fysiska aktiviteter, det är inte stressigt, inte mycket att göra. Ganska händelselöst, faktiskt. Ändå kan jag sova 2 timmar på eftermiddagen, tydligen, och somna som på skidsemestern på kvällen utan problem.
Björn och Johan (Björns bror) håller på och bygger ett nytt pumphus vid brunnen. Jag har hand om Simon nästan helt själv men det är ju som vilken vardag som helst. Jag ska måla om det rummet som Simon kommer att sova i när han blir större, men våningssängen måste flyttas ut och taklisterna tas ner först innan jag kan göra så mycket. Därför har den här första dagen på landetvistelsen varit ganska… loj, för min del.
Anledningen att jag haft så mycket dötid idag är en för oss revolutionerande upptäckt; vetekudden. Ja. Som tidigare gnällt så vill inte Simon sova själv på dagarna, så nu har jag ÄNTLIGEN börjat med att värma en vetekudde i mikron och lägga den i hans säng medan jag ammar honom. När han sen somnar i min famn – för det gör han alltid – kan jag lägga ner honom utan att han vaknar till på grund av kalla lakan. Sen ligger kudden bredvid honom och simulerar nån form av närvaro.
Torsdag 30/7:
Jag vill åka hem. Jag fattar inte vad jag har här att göra just nu. Kan jag inte få åka hem och komma tillbaka om ett par dagar? Snälla?
Johan och Ann (Johans fru) satte sig ner med oss igår och gick igenom en milslång lista över saker som behöver göras här, den ena saken mer akut än den andra och i princip ingenting av det går att vänta med. Jag håller med dem, det är saker som har med husets hälsa att göra och de måste göras. Ja. Absolut.
JAG kan inte göra något av allt det där eftersom Simon är i början på en ny fas och är asjobbig, och eftersom det är jag som har maten så blir det att jag också har Simon. HELA JÄVLA TIDEN. Det är jobbigt i vanliga fall hemma, men då är jag i alla fall hemma, man har sina rutiner, sina nödl…
Måndag3/8:
Jag vill att vi köper ut Johan och Ann. Eller säljer skiten.
Idag sken solen och likt barskrapade nikotinister som slänger sig över marksnus har vi tillbringat varenda solminut på bryggan. Faster Ann tvärsomnade där hon satte sig och Simon smålurade på sin sida. Han gillar havet och båtar och vattenglitter. Igår när vi åkte båt till affären somnade han till och med, trots vinden och oväsendet och hopp och skak.
