Semestertrams-arkiv - Sida 12 av 16 -

Jag närmar mig slutet av graviditeten-presenten

I närheten av pappas och Pias hus, eller ja, det tar en kvart att köra dit, så ligger Väla (”Sveriges största modehus”). Pia är shopoholic, och jag har varit där med henne och knallat runt om inte varje, så varannan gång jag varit där och hälsat på.

När jag var där för 3 år sedan hittade jag en väska inne på Desigual som jag blev jättekär i. Jag blir sällan kär, och ännu mer sällan i handväskor. Men, min vana trogen, ställde jag mig den fatala frågan ”behöver jag verkligen den här?”. Svaret var nej, jag hade väskor. Jag klarade mig utan.

Jag ångrade mig redan när jag åkte därifrån, och det tog 2 månader att få hem väskan från eBay och då bara 150 kr billigare. Det var det inte värt.

Jag var på Väla centrum igår, efter eget önskemål. Pia följde glatt med, hon hade ändå ärende i närheten. Tanken var att jag skulle tvinga mig själv till lite egen tid med fokus på mig. En enda enkel regel: ingen barnavdelning fick besökas.

Jag köpte nödvändighetsgrejer som vanligt, mammakläder jag kan ha på jobbet eftersom jag bara blir mer och mer obekväm i mina vanliga kläder (som ändå tål magen). Jättebra. Inte så passionerande roliga inköp visserligen, men ändå.

Sen hände det igen. Väskan inne på Desigual. Inte samma, naturligtvis. En ny. En som jag inte behöver, men så innerligt gärna vill ha. Jag ville inte köpa den först, så jag skickade ett meddelande till shoppingbuddy no 1 för moraliskt stöd.

shoppinghjälp

jag närmar mig slutet av graviditeten

Jag tänkte att jag alltid kan lämna tillbaka den om jag ångrar mig, dessutom kom Pia ikapp mig. Jag förklarade läget, och hon räddade mig från mig själv:

”Man har alltid användning för en handväska! Det kan man inte få för många av!”

Hon lät som om hon konstaterade att man inte får vara elak mot andra/svära i kyrkan/ha bikini på golfbanan när hon sa det, och så följde hon med tillbaka till affären. Dessutom hade jag fått pengar av min far att köpa en födelsedagspresent till mig själv för.

Tur att hon var med. Jag är fortfarande jätteglad. Tack Far för den fina väskan, I love it <3

Nej vet du vad, jag måste gå och lägga mig. Vi har kört hem från Skåne hela dagen och imorgon ska vi köra ut båten till landet. Jag ska åka kommunalt med Simon hela vägen, dvs 3 timmar och 20 minuter med någon som tokvägrar att sitta stilla, och Björn tar båt och packning på 30-släpet ut till Stavsnäs. Där ska han lägga i båten, montera isär släpet och lägga det i båten, och sedan köra över allt till landet.

Det blir en lång dag för alla, tror jag.

Grillkväll (äntligen) och bilresan till Skåne

Grillkväll

I lördags hade vi grillkväll hemma hos oss. Ingen av oss är grillmästare – jag kan inte grilla alls – men vi hoppades att kanske nån av gästerna skulle veta vad de höll på med.

Det är så svårt att hitta datum som passar alla när man är flera, du vet hur det blir, man måste boka flera månader i förväg för att lyckas och sen hålla tummarna för att ingen blir sjuk. Vi var 7 vuxna, och så Simon och lilla Embla som är ett år äldre. Björn skötte grillningen, det blev jättebra (och ingen minimänniska brände sig).

Simon la beslag på tremännings-Anna först, och jobbade sig sedan vidare via Niclas till Markus och sen Johanna. Tess tillhör honom redan. Han försökte charma Embla också, men hon var lite svårflörtad så han får jobba på sin teknik där. Att följa efter henne, ta leksaker från henne och försöka pussa henne på magen uppskattades inte helt och hållet.

Anna och Niclas var kvar efter att de andra åkt och vi satt uppe och tog igen förlorad tid ganska länge.

Bilresan till Skåne

I söndags morse tog vi hand om disken som var kvar, packade bilen och påbörjade vägen mot pappa och Pia i Skåne. Vi kom iväg kl 09:40, tidigare än vi hade vågat hoppas, och hela vägen gick ganska bra. Simon hade problem att hålla sig vaken sista timmen innan lunch, dvs från en timme efter avfärd, så vi svängde av vid Max och tillbringade lite tid efter maten på deras lekplats där. Sen sov han sin middagsvila, efter det fick vi stanna igen, återigen vid Max, och klättra runt på deras lekplats i en timme innan vi kunde köra sista 2 timmarna till Helsingborg och äta middag där.

Jag hade inte trott att vi skulle komma fram samma dag ens. Jag hade trott att vi skulle bli tvungna att stanna typ varannan timme och sen lyssna på skrik övrig tid, men icke.

Simon möttes i dörren av en marmor med en låda leksaker. Dagen därpå, dvs igår, kom det fram ytterligare ett gäng på baksidan av huset, däribland en gräsklippare. Simon älskar gräsklippare.

Morfar drillade honom i trädgårdsarbete hela förmiddagen.

Och sen blev det klädbad i babypoolen som tack för besväret.

Idag har vi varit på Ängelholms Hembygdspark och tittat på djuren och tävlat i vem som gapar störst (morfar vann).

Sen är det bara imorgon kvar här för på torsdag åker vi hemåt igen. Vi får se om vi åker raka vägen hem eller om vi stannar och övernattar på vägen.

Världens kortaste semestervecka känns det som, men bättre än att inte åka alls så får man verkligen lov att klaga där…?

Simons första övernattning på egen hand

Länge var det så i min och Björns relation, att varje gång en ny situation infann sig så hade jag en tröskel jag skulle över. Det var grundläggande saker. Allting måste ju hända en första gång i en ny relation, så även triviala saker som en balanserad person inte skulle ha anledning att tänka på.

Jag var inte balanserad, jag förstod det och gick i terapi för att komma till rätta med mig själv. Det gick bra. Jag fick verktyg att hantera mig själv med när det blev jobbigt, och hjälp att förstå var det kom ifrån (från mitt förra förhållande såklart (inte det minsta bitter)).

Med den erfarenheten i bagaget så känner jag igen mitt sätt att hantera vissa saker på. Jag förstår mig själv lite bättre. Nu gör jag samma sak igen, men på en mer normal och till och med förväntad nivå.

Varje separationssteg med Simon är en tröskel. Jag måste genomlida den, ha lite ångest och vara orolig, och nästa gång så går det bra.

För att ta ett exempel

När vi var på Öland så bodde vi i lillstugan, även kallad Hangaren av nån luddig anledning som tydligen ska ha med Annettes pappas kärlek till flygplan att göra. Till saken hör att de ska ha kallat hela stället för Arnlanda (efter fadern, Arne) och Märtsta (efter styvmamma Märta). Anyway, Simon sov i ett litet rum i huset och vi i gäststugan. Babymonitorn räckte utan problem, men vi sov i varsitt hus.

Varsitt hus.

Första natten drömde jag de hemskaste saker, om och om igen. Alla drömmarna gick ut på att Simon dog i mina armar, i en actiondröm såg jag själva livet lämna ögonen på honom efter att han skjutits i mitt ställe.

Jag vaknade skärrad och ledsen, men Simons natt hade förstås gått hur bra som helst. Jag borde ha förstått att jag skulle reagera så – inte för att man ska det, men för att det är typiskt mig. Andra natten gick smärtfritt, liksom resten av vår vistelse där.

Första natten borta

I lördags hade vi sedan länge bestämt att mamma skulle sitta barnvakt. Eftersom vi går mot förlossning och sjukhusvistelse är det bra om Simon vänjer sig vid att sova borta hos mormor nån gång ibland, därför skulle han sova över. Vi lämnade av honom tillsammans med vad som kändes som en veckas packning på eftermiddagen, och sen åkte vi.

Jag var inställd på att tillbringa natten i diverse skräck- och sorgtillstånd, eftersom Simon aldrig övernattat utan oss förut. På förhand gav jag mig själv ett samtal till mamma, och sen skulle jag inte ringa dem mer den kvällen.

Sagt och gjort, jag ringde vid vällingtid och och pratade lite ~~med~~ till Simon, och mamma berättade vad de hade gjort under eftermiddagen. Allt var bra. Han var inte ledsen, bara lite trött och slut.

Inga mardrömmar

Tvärt emot vad jag hade trott så fick jag sova hela natten. Vi gick upp vid 09:30 (!!!). Inga mardrömmar, ingenting.

Fantastiskt.

När vi hämtade honom hos mamma strax före lunch igår så kom han springande mot mig med armarna uppsträckta. Alltså, känslan… #kärlek. Han kramades och pussades och bet och slet och rev lite – det är Simon, han gör så – eftersom han låg lite efter på den fronten.

Hans första övernattning gick jättebra, jag vågar säga helt smärtfritt – för vår del. Mamma däremot hade fått ta en dust med honom på kvällen då han skulle testa henne, men som hon själv sa, han måste ju det. Hon var beredd.

Med sand i skorna

Idag var första jobbdagen efter min veckolånga ölandssementer med familjen.

Kändes… det kändes.

Vi har inte mycket att göra på jobbet nu, tvärt emot alla turisthotell så är vi inne på årets långsammaste och tröttaste period. Få gäster, få mail, ännu färre samtal. Jag har med andra ord tid att tänka på hur gärna jag hade varit med mina killar istället för att baka kladdkaka för femtioelfte gången som jag själv får lov att hjälpa till att äta upp för att det inte ska vara i onödan. Dessutom ringde sig frukostvärdinnan sjuk så det föll på mig att ta hand om, dvs städa, 4 stannarum varav en tomte uppenbarligen varit ~~lite sjuk~~ nära att dö under natten.

Men vet du vad, det var ändå ok. Det var ok, eftersom jag hade massa ölandssand kvar i skorna som jag gick barfota i. Jag har med andra ord gått runt med fötterna på stranden hela jäkla dagen.

När min chef kom till jobbet, ca 3 timmar efter min egen entré, tittade hon glatt på mig och sa:

”Ja, och magen har vuxit ser jag.”

”Jo, det känns. Han väcker mig om nätterna nu.”

”Jasså gör han. Vad vill han då?”

”Slåss.”

Hon skrattade åt mig och gick in på kontoret. Men det är sant. Inatt väckte Tvåan mig vid midnatt – eller nej, han höll mig vaken fram till dess genom att sparka på blåsan så det räknas inte – och vid kl 01, 02 och 03. Då fick jag nog. Björn sov dåligt eftersom det var för varmt, så även han höll mig vaken genom att slänga sig hit och dit och skrämmas med jämna mellanrum. Detta väckte Tvåan, som trodde att vi skulle upp och röra på oss och ville… inte vet jag. Hjälpa till genom att kicka mig i revbenen som en häst, antar jag.

”Jag är ingen jävla häst!” ville jag väcka Björn och tala om för honom men lät bli, till förmån för en knuff på armen och ett tålamodsfattigt ”jag kan inte sova, du får gå och lägga dig i gästrummet.”

Björn släpade sig iväg. Jag somnade. Två timmar senare ringde väckarklockan.

Sweet.

Väl motiverad fästingskräck

Hjärninflammation, borrelia, fästingfeber – nog förser de små spindeldjuren mig med tillräckligt mardrömsmaterial för en hel semester, ändå har jag aldrig haft en fästing – vad jag själv minns.

Vi har ett landställe i skärgården tillsammans med Björns bror och hans familj. Ön hör till riskområdena för TBE, så både jag och Björn är vaccinerade men inte Simon. Inte än. Han har varit för liten; barn under 1 år får inte vaccineras mot TBE (osäker på varför). Första sprutan fick han för en månad sedan, andra ska han få nästa vecka och tredje blir väl nån gång i vinter. Han kommer alltså inte ha fullt skydd förrän nästa sommar.

Jag plockade några fästingar på honom på landet sist, efter att han bedömt lägligt att lägga sig ner och rulla runt i blåbärsriset i skogen, men ingen som hunnit bita sig fast. Det var första gången jag såg en fästing på nära håll.

Parentes i sammanhanget: hade jag inte varit mor till offret hade jag tyckt det var riktigt obehagligt, men nu var jag det och plockade bara bort dem innan jag ens hunnit med att reflektera över vad jag höll på med.

Nu är vi som bekant på Öland hos Simons farmor Annette och hennes CJ. Huset ligger på en vidsträckt gräsmatta* som kantas av stenmurar på 2 sidor och täta snår med höga träd på de andra 2. Fästingar trivs inte i CJ-klippt gräs, men det löste Simon genom att tulta rakt ut i snåret och sätta sig med vegetation upp till hakan och slå omkring sig med sin röda plastkratta.

På kvällen när jag bytte blöja på honom inför natten så satt det ett litet svart monster i ljumsken.

”BJÖÖÖÖÖRN! Han har en FÄSTIIIING! Kom och HJÄÄÄÄLP!”

Björn kom, lugnt och samlat, bekräftade diagnosen och bad om en pincett. Sedan drog han loss fästingen som inte alls hunnit sätta sig djupt i huden och Simon, upptagen som han var av att brottas med en gul plastbalja som han lyckats dra upp över sig själv, verkade inte ens märka vad som pågick.

Jag vet inte varför jag blir så handlingsförlamad. Hade jag varit ensam med Simon så hade jag gjort precis som Björn, men nu var jag inte det och alltså låste jag mig bara.

”Va? Var det inte värre än sådär?” sa jag när fästingen mördats och spolats ner i handfatet.

”Näe… varför skulle det vara det?”

”Det där behöver jag ju inte hålla på och hetsa upp mig över. Vad onödigt.”

Jag hade fått för mig, och jag tror att idén stammar från min tidiga barndom då jag enligt min mor fått en fästing i knävecket och måste ligga stilla på mage i min säng medan mamma kletade smör på besten för att den skulle krypa ut, att fästingar börjar med att ta en tugga ur huden så att de får ner hela huvudet. Sedan kryper de vidare in tills man inte kan dra loss dem utan att de går sönder och när de går sönder så… jag minns inte. Då händer det grejer. De kanske gör som kackerlackor och släpper lös all sin avkomma under huden, eller sprutar in gift så att man kan dö eller nåt.

Som du hör så har jag baserat min fästingskräck på en oklanderlig kunskapsbas av tillförlitlig forskning, så döm av min förvåning när de visade sig vara något annorlunda IRL.

Man kanske inte ska lita helt och fullt på forskningen.

*Det är 12 km att gå för att klippa hela gräsmattan – något CJ gärna gör. Han har mätt, och har bestämt att det är nyttig motion för honom.
”Vi kanske skulle ha en robotgräsklippare här,” sa Annette en gång.
”Över min döda kropp!” dundrade CJ engagerat – han dundrar alltid när han är engagerad. Faktum är att han alltid är engagerad, så han fortsätter att gå sina 12 km och hålla gräset golfkort. Gräsmattan är jättejämn och fin. Engagerad, som sagt.

Bilden lånad från Bogleech på redbubble.com.

Falsk marknadsföring för småbarnslivet

Bättre än TV

Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: Simon tillhandahåller underhållning för alla, och han gör det bättre än TV. Det är klart, att om man lyckas hamna i ett samtal runt bordet som inte inbegriper en massa ”miam-miam-miam”, ”blä-blä-blä” och ”nämen?! Ligger skeden på golvet? Hur kom den dit?” så ser Simon till att styra oss tillbaka på den vägen igen ganska snabbt, men utöver det så är det riktigt mysigt att bara titta och lyssna.

När vi kom hit i måndags så hade Annette köpt en plaskdamm/babypool/sandlåda tillsammans med strandverktygen (hink, spade, kratta – du vet). Den har Björn fyllt med kanske 15 cm vatten, och där springer Simon fram och tillbaka mellan en sandfylld fläck i gräsmattan och plaskpoolen och grejar, och pysslar, och pillar, och pratar, och involverar oss andra med jämna mellanrum. Jag passar honom genom att sitta på trädäcket i solen och titta på. Och vakta en kratta eller miniatyrkanna lite då och då. Alltså, är inte det avslappning, så vad är?

Glatt, socialt och nära till skratt

Med det i åtanke så slår oss tanken allt oftare att Simons lillebror, som snart kommer till oss, kanske blir Simons raka motsats. Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk skulle våga hoppas på en till pojke som får kvinnor som bestämt sig för att inte skaffa barn att ändå undra om de inte skulle gilla det. Simon är falsk marknadsföring för småbarnslivet – hittills i alla fall. Han hade en period som liten bebis då han skrek i 2 timmar varje kväll utan att vi riktigt fattade varför, men annars har han alltid varit väldigt social, alltid glad och har alltid nära till skratt. Han kramar mina vänner, som han inte kommer ihåg att han träffat förut, efter att ha flirtat med dem på håll i bara nån minut eller två. Han charmar totala främlingar på vaxholmsbåten ut till landet så att jag ibland undrat om de ska börja gråta av babycharm overload. Han är en liten sol, kort sagt.

Han minns givetvis inte att han var i det här huset förra sommaren, vid 3 månaders ålder. Ändå är det inga problem för honom att somna i sin resesäng inne i det lilla rummet helt själv, medan han hör oss bara på andra sidan dörren, och sova som vanligt hela natten. Visst, natten punkteras av diverse gny och gråt som varar i max 3 sekunder, men så är det alltid.

Han är aktiv, nyfiken och viljestark. Än så länge kan man bryta hans vredesutbrott över saker han inte får genom att distrahera med annat. Han vet om att han kan använda charmen som vapen, så han är inte helt bakom flötet heller.

Det är lätt att vara småbarnsförälder

Det är INTE lätt att vara småbarnsförälder, men med Simon så är det himla lätt att tro annat. Kanske blir det en total chock för oss att få en pojke till. Tvåan kanske blir mer normal, eller vad man ska kalla det. För oss kanske den omställningen blir den där brutala verklighetschocken som jag förväntade mig med Simon, men som aldrig riktigt infann sig.

Om man ska vara helt rättvis så måste det tilläggas att även om jag svänger mig med uttryck som ”falsk marknadsföring” så är inte alla dagar en lång rad av positiv förvåning vad gäller lilleman. Nog har det funnits kvällar då han grinat och vrålat och ålat och bökat i timmar innan sömnen övermannat honom, dagar då han aldrig velat släppa taget om mig eller Björn, nätter där vi tillbringat minst lika mycket tid i hans rum som i vårt, och perioder då han inte riktigt varit sig själv. Absolut. Dessutom säger Annette att det var mycket struligare för oss förra sommaren när vi var här, och det minns varken jag eller Björn. Men hursomhelst… mina förväntningar på en orosfylld tillvaro som livegen småbarnsförälder utan tillgång till sömn, egen tid, lugn och ro eller tillfälle att borsta håret har nog bidragit en hel del till upplevelsen – och uppskattningen – av det motsatta.

Samma fenomen rörde även min förlossning. Jag förväntade mig i princip att tappa förståndet (permanent alltså), och med det som utgångspunkt framstod det mesta ändå såhär i efterhand som … ja, förhållandevis … ja. Du kanske fattar. Allt som allt fick jag med mig en positiv upplevelse från sjukhuset.

Nu har Simon vaknat.

PS. Måste bara skryta lite till. Simon och Björn fick besök av ett flygande tefat idag, OCH JAG FÅNGADE DET PÅ BILD!

Semester på Öland

Det blir inte så mycket skriva av, eftersom vi trots allt är på semester. Efter lunch när Simon sover så passar alla andra på att sova också, så det blir liksom ingen tid över till datorn och det är väl ganska bra egentligen, på flera sätt. Men idag sover jag inte efter lunch, jag vilar bara. Med datorn i knät. Att vila funkar också, om man fått sova på natten.

Lite bilder har vi fått ihop i alla fall. Vi var på stranden i förmiddags, och släppte Simon lös i den största (och antagligen renaste) sandlådan hittills.

Ölandssanden, den där vita, finkorniga och mjuka sanden som inte torkar ut händerna så fort man tittar på den, blev föremål för massa kärlek under lång tid innan han upptäckte havet och vågorna och kopplade sambandet med vattenkannan han fick av sin farmor när vi kom igår.

bygga sandslott med ettåring — *Att bygga sandslott med en ettåring.*

Vattnet är riktigt kallt, och det blåste ordentligt. Sanden letade sig in överallt. Vi försökte sätta upp strandtältet vi hade på Teneriffa men det blåste bara ner, så till slut gav vi upp. Vid det laget skakade Simon av köld sedan ett bra tag, men det var alldeles för roligt för att bry sig om tydligen.

Flygresan ner gick bra, frågan är om vi verkligen sparade så himla mycket på det i tid och komfort. Dyrare blev det, men inte särskilt mycket ändå. Vi gick upp kl 05, taxin hämtade oss kl 06:40, planet gick kl 08:30 från Arlanda till Kalmar och Annette (farmor) körde oss till huset på norra Öland. Simon var helt slut i bilen vid 10, så han sov en bra bit innan vi kom fram och CJ grillade korv till lunch. Att köra bil hade tagit längre tid, men vi hade kunnat gå upp senare och liksom vara i fas under dagen inbillar jag mig. När vi åker till pappa i Skåne i augusti så tar vi bilen, så får vi se vilket som var att föredra.

Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Lätt packning inför flygresan

Semestern står runt hörnet. Öland hägrar med sina långa stränder, sitt mysiga hus och vackra koppar.

I morgon flyger vi till Kalmar. Där blir vi hämtade av Simons farmor som kör oss till sitt hus i Byxelkrok. 5 lugna dagar ser vi fram emot med utflykter, strandpromenader, och… ja, annat.

Om vi har packat? Nej, såklart inte. Det är väl ingen sport att packa mer än ett par timmar innan avfärd. Var ligger utmaningen i det?

En packlista är i alla fall komponerad. Utöver allas kläder och necessärer, så behövs följande detaljer:

Simons resesäng
Simons babyskydd
Simons barnvagn

Sen ska dykardräkten med, dvs regnställ och gummistövlar, i händelse av skyfall för tro inte att det är ett alternativ att vara inne.

Ikväll kommer pappa och marmor Pia på besök, och nu vaknade Simon precis vilket lämnar oss ett fönster på 1,5 timme till packning – om vi inte vill extremsporta lite ikväll och packa efter midnatt.

Taxin går 06:40 i morgon bitti.

Kategori: Semestertrams

Jag närmar mig slutet av graviditeten-presenten

Gilla detta:

Grillkväll (äntligen) och bilresan till Skåne

Grillkväll

Bilresan till Skåne

Gilla detta: