Happy baby

Vi städar bara när vi ska få besök, eller när jag blir astmatisk av alla små dammråttor som springer omkring när man stänger dörren till sovrummet.

Ikväll kommer pappa & Pia, de stannar 2 nätter över helgen eftersom vi ska fira pappas 60årsdag imorgon – 4 månader efter själva födelsedagen, men Pia har ju varit så dålig så det är först nu som det är möjligt. Björn har tagit på sig att göra middag, så jag ska städa… Gör jag det? Naturligtvis inte. Jag ligger i soffan i lugn och ro, medan både Simon och Björn sover.

Man måste ta vara på de små oaser av ensamhet som serveras ibland. Alla behöver lite ensamhet då och då, oavsett hur bra man mår i övrigt. Det är skönt att få samla tankarna ifred, utan att behöva svara på tilltal, underhålla, se efter, se över, delta eller bara lyssna på när andra gör det.

Jag var på Easy Yoga för första gången någonsin i förmiddags. Var där med en kompis. Jag har inte tränat på vääääldigt länge, men det måste bli ändring på det nu för man vill inte genomgå en förlossning i totalt oskick om man har nåt val. Jag har varit på meditationsyoga en gång tidigare, men det var alldeles för flummigt för mig. Idag gick det mycket bättre, och förutom en tårfylld skrattattack i samband med posen ”happy baby” samt problem att andas genom näsan i annat än upprätt läge så var det ganska skönt. Nu har vi tänkt att vi ska gå varje fredag… det blir ett bra sätt att komma igång.

Efter Easy Yoga var det Strong Mama, så vi mötte ett gäng otåliga bebisar på vägen ut ur salen. Jag får inte gå på den klassen med Simon längre, eftersom han förflyttar sig.

Apropå det så går han nu. Han reser sig från golvet utan stöd och stampar fram med tokförtjust örsnibbsleende, stannar och snurrar ett varv på stället, och knallar vidare. Lite som en robotdammsugare. Han har lärt sig detta under de 2 veckor som jag har jobbat.

Simons ettårsdag

Han vaknar nog snart igen så jag skyndar mig!

Imorse fick han sin present från oss efter vällingen. Han tog den, stirrade misstroget mellan den och mig och såg ut att undra om han verkligen fick pilla på den helt själv. Sen kröp han in med presenten under bordet och vände ryggen mot mig för säkerhets skull, han gav snöret 5 egna minuter innan jag fick hjälpa till med tejpen och sen tog han av pappret själv. Magnetklossarna visade sig vara lite svåra att sätta ihop, för det finns ingen markering eller ledtråd till vilka sidor som passa med varandra, men det sögs intensivt på dem i säkert en hel kvart innan han fick problem med självständigheten och skulle sitta på mig medan jag försökte preppa fikat.

Alla gäster (Jonas+Monika, mormor, farmor+CJ) var här i tid och vi fikade vid 10:30.

Simon fick en turtlesdräkt av Jonas när han hade varit i USA för nåt halvår sedan, nu passar den så vi har dagen till ära kört den sen imorse. Visst är den sööööööt?

Mamma, Jonas och Monika var kvar över lunch och nu sitter jag på uteplatsen och skriver i skuggan av molnen… men det var sol när jag gick ut!
Jag börjar jobba igen imorgon… Lite pirrigt är det. Jag har dagpasset, så jag börjar kl 07:30 men jag tänkte vara där tidigare. Då kan jag sitta där och kämpa med mitt minne i lugn och ro utan att ha nån som står och suckar och stampar framför mig.

Så! Nu är han vaken, jag måste gå.

Grattis grattis GRATTIS!!! Till oss, er, och mammatramset ;)

Ja, jag har gett mig själv en present. Björn hjälper mig med den sen när han kommer hem, det har han lovat 😉

Fööööör…

Idag firar Mammatrams ett år!

Förstår du, kan du tänka dig, jag fattar inte. Halleluja.

Jag har haft andra bloggar, en under mitt eget namn och en jobborienterad. Den senare orkade jag inte hålla igång längre när jag gick på mammaledighet och den fyllde ett år bara ett par månader senare. Den första var inte en blogg lika mycket som det var en plats där jag samlade mina texter lite då och då.

Ingen av dem har engagerat mig som den här bloggen har gjort, men det är inte konstigt. Det här med att skaffa barn och sen inte ha nåt facit att gå efter drabbar alla mammor, och behovet att ventilera och diskutera dämpas egentligen aldrig. Ofta står man vilsen och perplex framför sin unge och tänker att wow, det här var jag inte beredd på. Hm. Är det här normalt…?

Jag har fått höra, bland annat av vår BVC-sköterska, en av mina bästa vänner som inte har barn, och Björn (!), att jag är så lugn med Simon. Jag är glad att jag uppfattas så; jag är ju en lugn människa. Mycket av det har jag från mina år som aupair i franska barnfamiljer – jag har haft gott om tid att fundera på hur jag absolut INTE vill ha det hemma hos mig, men hur jag ska lyckas med det är en annan sak.

Den här bloggen räddar mig undan det värsta av stress, press och oro (tro det eller ej). När jag skriver ner vad jag har i tankarna med idén i bakhuvudet att nån som kanske inte känner mig kommer att läsa det, gör det att jag tvingas koka ner texten till en begriplig nivå, sila bort allt ältande, (nästan) alla upprepningar i olika former och göra mig förstådd. I och med ansträngningen att göra mig förstådd fattar jag också bättre själv.

Så tack, Mammatrams, för att du finns 😉

Mitt allra första inlägg på Mammatrams var, som alla första inlägg, inte ett riktigt inlägg. Det var mer en idé om vad jag ville göra:

Ja, jag var lite ilsk, det håller jag med om. Jag var höggravid och arbetade i en hotellreception, och de första tre månaderna mådde jag så illa att jag var säker på att någon form av rekord måste ha slagits.

Anyway… nu fokuserar vi på det positiva. Jag hoppas att det blir många år till av bloggande här. Jag älskar det, verkligen. Och det kommer aldrig att bli inaktuellt – föräldraskap kan inte bli det. Antagligen är det därför som man hela tiden har nåt att säga om det 😉

Sykurs med hemmanissar, restaurang och förtvivlad bebis

Jag köpte min overlock, dvs min nya symaskin, på Stockholms Sycenter och anmälde mig då till den kurs de erbjuder helt gratis till alla stolta nya ägare.

Jag har haft min Babylock i nån dryg månad, så jag hade hunnit samla på mig ett gäng frågor och såg riktigt fram emot kursen som gick av stapeln igår eftermiddag kl 16. Björn åkte hem tidigare från jobbet för att passa Simon så att jag kunde åka. Jag kom dit i tid! Alla andra, dvs 5 pers till, kom sent.

Alltså, jag måste säga att även om jag alltid gillat att sy så har jag inte gått vare sig utbildning eller kurs, och har därför aldrig fått tillfälle att umgås med andra hemmakreativa filurer som jag själv men detta avhjälptes med råge igår.

Jag kom först, som sagt, och efter mig kom Monika, en mysig pensionerad skåning som fått en stroke för 2 år sedan. Sedan kom Elisabeth, som öppnade upp med att påpeka att hon minsann fått rensa sina trådkanaler efter bara en månad, snörpte på munnen, stirrade kursledaren i ögat och sa: ”ska det vara så?”. Sen kom Lotta, den där kvinnan du vet som använder sarkastisk och/eller ironisk ton i allt hon säger för att maskera sin osäkerhet, Lilla Grå som jag aldrig hörde namnet på och som aldrig egentligen sa nånting, och sen kom panchis-Bert. Jag har glömt vad han hette men han såg ut som en Bert. Bert gillade ljudet av sin egen röst, Bert hade definitivt ingen tid att passa, Bert hade köpt sin maskin i torsdags och BERT hade minsann redan sytt 300 m på den – det senare upprepades 2 gånger med efterföljande konstpaus för reflektion och beundran.

Kursledaren, som uppenbarligen kunde allt om alla symaskiner i butiken (och förmodligen om alla maskiner i hela världen), började pedagogiskt med att förklara hur man trär maskinen och jag tänkte redan där att herregud, vi har bara 1,5 timme på oss, vi kommer aldrig hinna klart, inte med de här tomtarna på flaket.

Mycket riktigt, när klockan slog 17:30 och jag egentligen var tvungen att gå för att hinna till middagsdejten med Jessica på Tabbouli, så satt den stackars kursledaren och kämpade i underläge mot Bert och Ironiska Lotta:
”Mm, jag kommer till det.”, ”Ja, alldeles strax.”, ”Jag ska förklara det om en liten stund.”, ”Om ni bara låter mig förklara, så kommer vi till det.”
”Kan du alla sömmar utantill?” frågade Lotta sarkastiskt och kastade nya frågor på henne som handlade om det vi precis hade gått igenom, utan att lyssna ordentligt precis som Bert, som gärna strösslade lektionen med egna skämt där han jämförde maskinen med kvinnor.

Till slut blev klockan 18 och jag kände att nu, era vilsna hemmanissar, nu får det vara nog. Jag avbröt och ställde den enda fråga jag fortfarande hade, och rusade sedan därifrån. Bakom mig hörde jag Lotta tala om för alla vad hon hette på Facebook och att vi kanske kunde bli vänner där och diskutera sömnad tillsammans. Dröm, tänkte jag.

Sammanfattningsvis kan jag säga att kursen var precis som den skulle, dvs en ”komma-igång” grundkurs som var lätt att hänga med på och bra på alla sätt och vis. Men förutom ett ballongknippe glödlampor över huvudet fick jag också med mig ett stort frågetecken angående mig själv därifrån; platsade jag i den där gruppen…? Kan jag uppfattas sådär av andra?

Vid alla gudar, det hoppas jag inte.

Jessica var också försenad, så vi kom fram med samma tunnelbana och hade en jätte trevlig kväll på restaurangen precis som vi brukar. Efter nån timme där ringde Björn och frågade upprört vad han skulle göra med Simon, som bara grät och grät och inte ville ha mat. Du vet den där känslan man får när ens bebis bara skriker och det skär i hjärtat och det enda man klarar av att göra är att släppa allt och plocka upp sin unge i famnen? Den känslan, fast över telefon. Grejen var den, tror jag kände jag, att Simon hade precis somnat när jag gick. När han vaknade var jag inte där. Jag hade inga andra tips till Björn än att plocka upp honom och kramas och fortsätta kramas, och sen insistera.

När jag kom hem sen strax före 22 satt Björn med ett glas whisky och kände sig helt skakig inuti. Han blir mer påverkad än jag av Simons gråt/missnöje/avgrundsvrål. Jag är härdad, det är inte han.

(Varning för) Tygkorvarna från Åhléns

Du vet de där hemska dregglisarna från Åhléns som man (kanske) köpte när ungen började läcka kopiösa mängder vatten ur munnen för några månader sedan? Om inte så är det dessa jag pratar om:

De verkar ju bra, ekologiska och allt, men de beter sig inte så som man hoppas att en dregglis ska bete sig, dvs hålla bringan någorlunda torr en stund. Istället töjer de ut sig i kontakt med fukt, och efter bebisens första trevande ”ha, hadda, addä” som kommentar så hänger de som en genomdränkt tygkorv på bröstet och blöter ner bringan där dreglet ännu inte hunnit sprida sig. Möjligen har jag missförstått, de kanske egentligen inte är avsedda att skydda från fukt rinnande vatten – det är trots allt inte 3 våtdräkter man får för 60 kr, avsikten kanske är fashionabel scarf just, en accessoar till bebisen som bryr sig om sitt yttre. Men jag tog dem för dregglisar, och har straffat dem därefter.

Först försökte jag korrigera tygkorven genom att sätta dit 2 extra tryckknappar, så att det inte skulle bli så urringat. Det blev bättre men förde istället andra brister i ljuset; dregglishelvetet är smalt, och kort som en lördagsnatt från förr. 50% av dregglet landar utanför.

Men men, ingen fara, jag tappade bara tålamodet och klippte sönder dem och slängde dem. Jag behöll bara ändarna och använde dem till att sy egna dregglisar av. De är fodrade med (allergitestad) plastad frotté, vilket gör dem dreggelsäkra i minst en timme, och framsidan är av svart sweatshirt. Det svarta skulle ha varit ekologiskt, men hon som sålde hörde till den sortens butiksbiträden som upplever kunder i butiken som ett klart störande moment, och när jag envisades flummade hon bara runt ett par varv runt bordet så jag kände att det fick duga med det jag hittat själv.

Årets pizzadag…

…”måste väl ändå vara idag, eller?” sa jag till Björn i morse, och enligt tv4nyheterna så stämmer det dessutom – såg jag för en stund sedan.

Om kvällen igår kan jag berätta att Simon skötte sig utmärkt – tills han blev trött såklart. Man kan inte begära mycket mer än så. Han hoppade runt från famn till famn, pratade, skrek glatt, dreglade friskt och gnagde på soffbordet. Vid middan satt han först i mitt knä och åt smörgåsrån, sen i Björns knä, ett tag stod han på golvet och diskuterade med min stol och ett tag stod han i Rasmus knä. Rasmus hade varnats för Simons hårdhänta förkärlek för betandade näs- och hakpussar, men han måste ju testa. Jag förstår det, Simon är såååå go och glad och kramig och nära som förspel till sina attacker, man vaggas in i ett falskt lugn av gullighet innan han griper tag i skägg/hår/ögonbryn/öron och hugger en i halsen/hakan/näsan/whatever, Dracula style.

Simon pussar Rasmus

Han har fått nu, äntligen, 2 små sylvassa framtänder i underkäken och jag kan bara föreställa mig hur ont det där måste ha gjort på stackars Rasmus. Men samtidigt kan man inte låta bli att gapskratta, hur ont det än gör och det ser dessutom väldigt kul ut när man inte själv drabbas.

Vi hade kollat att det fanns pilatesboll på plats, hade med oss liggdelen till barnvagnen, och sovsäcken/åkpåsen men glömde filten som alltid brukar ligga i Simons säng. När han väl blev trött och hade fått sin mat och var på väg att krevera av trötthet tog jag med honom in i deras sovrum och satte mig på bollen, 1,5 timme senare än hans vanliga sovtid. Han somnade, nån jävel som inte kan klockan smällde några smällare och en raket utanför fönstret, han vaknade och jag började om på sången om vandringsmännen 17 gånger. Sådär höll vi på i 20-30 min innan jag gav upp. Han var uppe nån timme till, sen gjorde det ont i hjärtat att se honom så lost, så jag bar honom till gästrummet. Vi stod i mörkret och tittade ut på Stockholms uppvärmning inför nyår, hummade och vaggade. Jag la mig på gästsängen efter ett tag eftersom jag också var trött, och efter en del orkeslöst huffande och buffande somnade han liggande på min tröja som jag fick krångla av mig och lämna med honom när jag smög ut och stängde dörren.

Vid tolvslaget drack jag gott (!) alkoholfritt bubbel, skålade med Björn och alla och tittade på fyrverkerierna ovanför Skansen – vi kom i alla fall fram till att det måste ha varit Skansen vi såg.

Ljudvolymen var hög men Simon tvärsov. När vi skulle åka hem och vi fick väcka honom tittade han sig bara omkring och orkade inte röra en fena. Mycket smidigt.

Vi åkte från nyårsfirandet kl 01, jag körde och jag kan säga att det var tufft. Vi somnade framåt 02 och Simon vaknade framåt 06:30. Det var Björns tur att ha sovmorgon så jag gick upp (efter 30 min mental laddning) och la mig på soffan med Simon. Han klättrade runt på mina ben och kämpade sig mot ljusstaken på fönsterbrädan med ett sällan skådat fokus. Efter ett tag skulle jag gå och hänga tvätt och lämnade sonen i vanlig ordning inringad av kuddar på soffan, och du vet hur det låter när barn slutar låta? Man upptäcker plötsligt att oj vad tyst det blev, och så rusar man dit för att kolla läget. Jag möttes av det här läget:

skräckslagen orkidé

ledsen orkidé

avgnagd orkidé

Jag fattar inte hur han kunde nå den stackars blomsterkvisten, men enligt giftinformationscentralen är det ingen fara. Orkidén, vill jag säga, är av en annan åsikt.

När det blev dags att sova förmiddag somnade jag också och var inte på benen förrän vid 12:30 igen. Resten av dagen har varit lugn, seg, och vi har äntligen bokat flyget till Thailand i mars 🙂 Wohooo, jag har aldrig varit i Thailand. Vi flyger till Bangkok och så utgår vi därifrån, 3 veckor blir vi borta under den tiden då Björns föräldraledighet överlappar min – vilket den gör under ca 4 veckor.

Det kommer bli grymt 🙂

Julafton

Jag liksom gled över julafton i år. Jag lagade mindre mat än våra gäster – dvs ingen alls – och halvlåg mest i soffan inom synhåll för Simon som likt en social världsmästare hoppade runt från famn till famn och gav alla blöta bebispussar – dvs han drog alla i håret och gnagde dem på hakan.
Björn slet som ett djur i köket med revbensspjäll och potatis och allt som skulle koordineras i ugnen, mamma dukade och folk slog in sina klappar till julklappsspelet i tur och ordning i min ateljé. Jag drog mitt strå till stacken genom att tända ljusen.

Julklappsspelet utspelade sig halvtimmen innan Simon var nära att bryta ihop av trötthet, så jag fick mata honom och spela samtidigt. Jag löste det så att jag matade honom med hakan och spelade med den fria handen.

Julklappsspelet

Jag vann en av mina egna julklappar av misstag, kakor, ljus, servetter och INGEN av alla de halvflaskor vin av olika sorter som flera hade fått den genialiska idén att köpa.

Simon fick ett gäng julklappar också, bland annat en klassisk (och jättebra) gåvagn, men när vi kommit så långt hade han somnat för länge sen så vi (Björn) fotade honom med dem dagen efter.

God Jul

god jul bebis

Simon vaknade i vanlig ordning runt 06:30 och vi har varit uppe sen dess. Innan de andra vaknade (Carina kom sent igår kväll) passade vi på att ha en photo session bredvid granen. Det skulle vara under granen, men det gick inte. Han rev med sig en kula innan jag räddade det stackars trädet och satte dem på armlängds avstånd från varandra.

Idag kommer mamma, lillebror + tjej, faster Carina är ju redan här, Björns mamma och hennes dotter, så vi blir 8 + Simon.

Vi ska spela julklappsspelet, så jag måste till centrum och handla lite. Det går till så att alla köper julklappar, vi har bestämt 6 st per person, för max 50 kr st. Det måste vara en förbrukningsvara av något slag – vi har haft prylar tidigare år vilket är roligare att handla till men i ärlighetens namn så blir det bara en massa prylar som samlar damm resten av året. Alla slår in klapparna i samma papper, sen lägger man klapparna i en hög på bordet. Man spelar med 2 tärningar. Får man 1 eller 6 får man ta en klapp ur högen. När klapparna är slut ställer man äggklockan på 20 min och spelar. Får man 1 eller 6 får man ta en klapp från någon annan, vem som helst och vilken som helst. Man får inte ta någons sista julklapp. När tiden är ute öppnar alla en i taget så att alla hinner med att se vad som finns, och sen är det fri byteshandel.

Innan dess ska jag som sagt köpa sista klappen, slå in, stryka juldukar, hjälpa till med maten, städa, klä mig osv. Jag har fyra timmar på mig, så de e luuuugnt – sa tidsoptimisten 😉

God Jul!

precis innan granen välte