Det regnar kläder!

Siw, Björns pappas före detta, och hennes jättetrevliga döttrar Joanna och Jessica var här på fika igår och bidrog älskvärt till regnet av babykläder.

pop present

Jag gillar turkos, man blir glad av det. Vi fick en speldosa också, men den verkade lite trött och spelade sin melodi med yttersta tveksamhet så Joanna tog med den tillbaka för att byta den. Hon lovade att posta den till oss — så ofta träffas vi.

Mamma och Catrine var här en sväng också, mamma hade med sig en babymössa med snören eftersom Simon inte har någon sådan. Vi provade den och han såg ut som en flygare tyckte jag, som en kosmonaut tyckte Björn.

pilotmössa

Fika med delar av släkten

Mamma kom över igår med moster Catrine, morbror Mats och kusin Cornelia på fika. Ingen av dem bor i Stockholm, utom mamma då, så det händer inte att jag träffar dem särskilt ofta.

Catrine är barnsköterska på BVC, och hon kunde svara på en del av de frågor som Susanne, Simons barnsköterska på BVC här, inte klarat av att ge matnyttiga svar på hittills, som till exempel:

— När Simon sprätter till i sömnen, med armar och ben rakt ut som om han blivit skrämd, så beror det på att nervkopplingarna på bebisar inte alltid får kontakt, det är som lite glapp i synapserna. Sprättandet i sömnen beror alltså inte på att han drömmer.

— Rörelsen där han sträcker ut armarna och (nästan) ser ut som att han vill kramas när man lägger honom på skötbordet kallas mororeflex. Jag trodde att den bara triggades när man sänker underlaget och babyn tror den faller, men Catrine sa att det krävs ytterst lite för att trigga den.

Men Susanne, vår barnsköterska, är bra på andra saker; hon kan väga och mäta bebisar, det får man ändå ge henne.

Catrine är, förutom babyproffs, även en skicklig sömmerska. Hon hade med sig denna underbara lekfilt till Simon.

handgjord babyfilt

Den är så vacker att jag blir tårögd. Bodyn kom med Mats och Cornelia 🙂

 

 

Mammagåva

Mammagåva – nytt begrepp

Första gången jag hörde talas om begreppet mammagåva var när jag läste om det på en annan blogg, en av väldigt få andra gravid-/mammabloggar jag står ut med och till och med uppskattar, för övrigt, nån gång i mars. Eftersom bloggtjejen bäddat så pedagogiskt för att hennes kille skulle fatta galoppen utan att hon skulle behöva säga nåt, så slog mig tanken på att utsätta Björn för nåt liknande. Jag la ner den idén direkt av flera anledningar;

  1. det gick obra när jag försökte nåt sånt senast och
  2. jag kände inte att det var viktigt på det sättet. Jag menar, effekten kändes som att den skulle förtas om jag skulle börja “be” om det. Jag tänkte att jag bara ville ha nåt om han kommit på det själv så jag glömde faktiskt bort hela grejen.

För nån vecka sedan kom han hem efter en runda på olika byggvaruhus, studsade ner i soffan bredvid mig där jag låg på rygg med Simon på bröstet, och räckte mig en liten svart ask.

“Varsågod älskling”, sa han.

“Tack?” sa jag, öppnade den och fick ett par hårda småsaker i ansiktet.

Ett par örhängen. Han hade hållt dem gömda sedan jul. Han hade kommit på idén att ge mig nåt fint för allt jag gick igenom redan innan han läste om mammagåva i pappalogiboken. Han hade till och med bollat idén med Anna.

image

Jag är så lycklig, och tacksam, att jag har honom. <3

 


Annat kul blogginlägg om mammagåva-taktik finns att läsa på Någons Farsa.

Morfar & Pia kom på besök

Det har varit en ganska strid ström av besökare här de senaste dagarna, men vi har begränsat oss till max ett besök om dagen för att hålla tempot nere.

Igår var min pappa och hans fru uppe och hälsade på, de skulle ha kommit långt tidigare men de bor i Skåne så för dem är det inte direkt bara att svänga förbi en eftermiddag på vägen hem.

Jag har längtat till pappas besök, han tycker det är så överväldigande kul — “magiskt” för att använda hans eget återkommande uttryck — att bli morfar och dessutom träffar jag honom så sällan så det var verkligen skönt att de äntligen kom hit och träffade pojken.

stolta morföräldrar

Sen är min far den sorten som aldrig kommer tomhänt, och Pia lite av en shopoholic, och till det kommer att vår pojke är första barnbarnet, och att de har haft 2 veckor (minst) på sig att gå hemma och längta efter att få träffa honom. De hade med sig en brandbilslåda med kläder…

presentbord

… och, alltså, ett simpelt “tack” känns inte alls tillräckligt i sammanhanget. Pojkens garderob är för sjutton säkrad för ett år framåt…!

Jag blir gråtfärdig av tacksamhet.

Jag fattar inte

Jag har inte fattat vad som hände.

Jag hade en lugn och seg dag i torsdags, ett par värkar som inte gjorde speciellt ont, men på kvällen vid 23 drog samma visa igång igen, fast värre.

Jag gav upp att försöka sova nästan direkt, gick upp och ställde in mig på en till sömnlös natt. Värkarna kom och gick med 3-5 min mellanrum, de gjorde mer och mer ont så strax före kl 4 ringde vi förlossningen. De sa att det var onödigt att komma in redan nu, eftersom värkarna skulle hålla i sig mellan en och två minuter och mina var för korta.

Vi försökte allt vi kunde komma på; TENS, massage, andning, varm dusch, bada… Till slut var att vanka planlöst framåt, luta mig mot Björn och tjuta det enda som gick att ta sig för när det gjorde som mest ont.

Vid kl 13 stod jag inte ut längre, smärtan började ändra karaktär och det gjorde så ont att jag mådde illa.

Taxiresan på ca 30 min blev den värsta upplevelsen jag någonsin haft ombord på ett fordon. Jag stod på knä i baksätet med Björn bredvid mig, hängde över stolsryggen på passagerarsidan fram så jag kunde se ut och stönade, flåsade och grät. Taxichauffören, en mysig äldre herre, visade stor förståelse och tålamod. Vid ett tillfälle var vi tvugna att stanna så att han kunde gräva fram en spypåse ur bakluckan.

När vi kom fram blev jag halvt hysterisk i entrén där det gick upp för mig att de kunde skicka hem mig igen. Tanken på att eventuellt behöva sätta mig i en taxi, igen, i samma skick knäckte mig totalt. Jag bara grät och grät.

Vi fick hjälp direkt — jag hördes nog ganska långt — och fick komma in på ett rum. En barnmorska undersökte mig och det visade sig att jag redan var öppen 5 cm, “med väldight mjuka kanter, så det kommer nog inte ta så lång tid att öppna sig mer” som hon sa.

Värkarna blev ännu värre, jag trodde inte det gick men det gjorde det. Man gav mig lustgas, jag såg glittrande blå stjärnor överallt men kunde inte avgöra om det hjälpte eller inte. Jag hade redan bett om epidural och man sa att narkosläkaren skulle komma om en kvart, men det tog längre tid än så. När hon väl dök upp låg jag på sidan och vrålade “skjut mig” och “15 minuter i helvete” rakt in i lustgasmasken.

När epiduralen tog började smärtan lugna sig nästan direkt. Efter inte lång tid klarade jag värkarna utan lustgas. De lät mig återhämta mig lite innan de sa att det vore bra om jag kunde komma upp från britsen och hålla mig upprätt.

De lämnade mig och Björn ensamma ett tag med en tallrik smörgåsar och saft, hon hann vara borta kanske 10 min och jag hann äta en halv smörgås innan vattnet gick. De kom tillbaka direkt, mina krystvärkar drog igång och en kvart senare var han ute.

Jag fattade ingenting.

Jag fattar fortfarande ingenting.

Jag konstaterar att jag måste omdefiniera bilden av mig själv, och att av det värsta som jag i min vildaste fantasi kunde föreställa mig förut nu bleknar jämfört med blotta tanken på att nåt skulle hända honom.

Jag är lycklig. Jag är nyförälskad. Jag är trött.
Björn med.

Mammaledighet!!!

“Jag har världens bästa kollegor.”

Så säger alla som trivs på sina arbeten, men mina måste definitivt klassas till världseliten.

Jag förväntade mig som sagt fika när jag kom till jobbet igår. Jag föreställde mig nåt i stil med vad vi brukar göra när folk fyller år, dvs alla tar sig tid att sitta ner i 20 min runt soffbordet med kaffe, te och nån köpt tårta från Ica.

Icke.

Det var dukat till minilångbord, och vår hotellchef höll på att montera en egenbakad pavlova i köket. Vi blev lite fler än vanligt eftersom 2 från systerhotellet kom över också, och så satt vi där med mig på kortsidan och pratade namnförslag, babytrams och förändring. Chefen gav mig en bukett rosor, ett paket och ett kort. I paketet låg en babyupplaga av svarta Converse hon köpt på sin resa till New York för ett tag sedan. Så söta att jag måste hålla tillbaka impulsen att bita i dem.

hejdåpresenter

Sen började gråtfesten.

Först började kollegan från systerhotellet, hon kunde inte stanna så länge och blev rörd när vi sa hej då.

“Nej gråt inte! Snälla, ingen får gråta, då börjar jag också. Jag har inget filter!” försökte jag men det var ju redan kört.

Näst på tur var vår städtant, men hon ska ju flytta tillbaka till sitt land om en vecka efter 14 år i Sverige så hon blev rörd över det.

Sen brast det för min ersättare, som ju precis ska börja och tyckte det var så fint av oss att vara så glada över henne.

Sist men inte minst — störst, faktiskt, för hon är en känslomässig klippa — blev min partner in crime, min receptionskollega, alldeles stum när vi skulle säga hej då. En tår eller två tog sig ut i ögonvrårna och hon vände sig om och gick utan att säga nåt mer.

Kvar satt jag, alldeles varm i hjärtat. Senare på kvällen kom Maskot, frukosttjejen, förbi med en presentask godis och en kram och lite snack om livet. Även hon blev tårögd, men hon är å andra sidan dunderförkyld.

Allt som allt kändes det nästan som om jag aldrig kommer komma tillbaka, som att vi aldrig mer kommer ses, men alltså jag ska ju förmodligen inte vara borta ens ett helt år…!

Så jo, jag har världens bästa kollegor. Jag kommer att sakna dem.

respekt

SaveSave

SaveSave

A Tale of Two Brains

Glad Påsk 🙂

Begagnat rules

Jag har insett att det bara är löjligt att fortsätta skjuta bebisprylar på framtiden. Jag menar, vagn, säng, skötbord och babyskydd måste man nästan skaffa innan, men allt det där andra… som jag har lite dålig koll på vad exakt det är.

Han måste ju klä sig i nåt, men det är inte så lätt att välja storlek till nån som ingen vet storleken på. Men tydligen börjar man på strl 50/56. Jag hade inget att göra på jobbet igår så jag loggade in på Tradera, fick storhetsvansinne och shoppade kläder av hjärtans lust tills jag insåg att människan ska hinna använda dem också innan han växer ur dem.

babykläder från Tradera

Man behöver säkert skaffa nån sorts nappflaska, kanske, och hygienartiklar. Men det är också svårt, vi kan inte direkt bunkra upp innan för rätt som det är får ungen exem av det eller det materialet och så måste man byta.

Det här är lätt att ta reda på, jag vet. Jag har bara svårt att få ändan ur eftersom det blir så… jag vet inte, konkret.