Middagsgäster, buskbollar, visning och ufo

Det var så fint väder i helgen! Hurra! Så nu har jag börjat ta allergitabletter. Vi fick lite gjort;

Lördag fm:

Jag tog med mig Simon till mamma för att tvätta vårt sommardubbeltäcke i deras grovtvättstuga.

Simon var jättenöjd med att ha oss båda för sig själv. Han gungade i parken, stirrade nästan omkull ett helt grävskopeteam, hällde vatten över sig själv, provgrävde små hål i alla mjukare underlag han kom över samt jagade änder med en spade (modell sandlåda (större)).

Lördag em:

Alla sov utom jag. Sen började Björn med middan och sen kom Johan & Izabella med lilla Julia och (inte så lilla längre) Kevin.

Simon och Julia, Simons senaste fan, diskuterar innehållet i den franska kläm-och-kännboken. Simon översätter här texten på kockmössan för henne.

Middan blev 1,5 timme försenad pga GROV tidsuppskattning i receptet, men det blev i alla fall gott.

Och jag fick dricka vin – 2 sorter.

Söndag fm:

Simons farmor Annette kom på besök och vi gick till parken allihop. Det var ganska varmt, mycket trevligt och hon stannade över lunch.

Söndag em:

Vi gick och kollade på visningen av ett av grannhusen som ska säljas. Jag gillar att gå på visningar sådär, jag skulle aldrig göra en utflykt med ungarna till andra sidan stan för det, men när det är 75 m bort så blir vi nyfikna. De hade en snygg köksfläkt.

När vi kom tillbaka var det så pass varmt att det bara kändes dumt att gå in, så vi stannade ute och röjde i trädgården.

Adrian satt i sin stol och ”äu”-ade medan jag klippte ner de vissna pionerna, hälften av lavendeln, och klippte till de oidentifierade buskbollar vi har på hörnet och som vi inte rört sen vi flyttade in.

Björn skruvade ner resten av vårt trasiga paviljong, släpade ut utemöblerna han köpte på Blocket för en hundring ur garaget och tog ner julbelysningen.

Simon sprang runt och vattnade saker med sin mugg, hjälpte till att lägga tillbaka löven på marken när jag öst dem i lövkorgen, pillade, tittade och pekade och pratade om allt. Sen flög det upp ett ufo, troligen en större fluga, ur buskarna och passerade hans lilla öra och skrämde vettet ur honom.

Nätterna

Nu är det måndag, jag har fått vara ifred i 3 nätter i sträck (med sömntabletter och öronproppar alltså) och funderar på när jag ska börja SOVA under den tiden också. Inatt drömde jag en av mina värsta mardrömmar hittills, blev tvungen att gå upp och äta yoghurt med honung vid 05 för att få den ur huvet. Buhu.

Om jag saknar Frankrike?

När jag var på födelsedagsbrunchen för ett tag sedan så träffade jag ju på Ina, som jag inte sett sedan Johanna tog med sig henne ner till mig i Chamonix en vecka 2009. Mycket, ja oj så mycket har hänt sedan dess, och hon undrade hur länge jag varit hemma nu.

Det är en fråga jag fått många gånger sedan jag fyllde 20. Jag har rest fram och tillbaka mellan Sverige och Frankrike så mycket, ofta varit hemma på ”besök” och pratat med folk jag inte träffar ofta om hur mitt liv ser ut just nu.

Det kändes så konstigt att få den frågan. Den var inte märklig i sig, men jag kände mig plötsligt som 25, med resarens lite rastlösa, otåliga och entusiastiskt flyktiga liv. Det var mitt förra liv, nu lever jag ett annat som är så långt från allt det där som man inom hälsosamma gränser kan komma.

”Hur länge har du varit hemma nu?” – Hur länge har du varit hemma nu? = den här gången = när åker du igen?

Känslan varade bara ett ögonblick, och vi skrattade åt hur länge sen det var. Sedan kom den, frågan jag ofta ställer mig själv, som jag ofta ställer andra men som jag tror att ingen egentligen vill gräva i hos mig;

”Saknar du Frankrike?”

”Jaa… Eller… Ja, en del av det.”

Jag är inte alls säker på att Frankrike är ett bättre land än Sverige att växa upp i idag, så därför kan jag inte sakna det djupare än på ett stillsamt sentimentalt plan. Jag saknar vissa delar av det innerligt.

Chamonix

Chamonix saknar jag därför att det här var min utsikt under mina 10 minuters morgonpromenad till jobbet,

därför att det fanns saker som parapente inom räckhåll,

 

 

därför att jag kunde ta såna här bilder på förmiddan och sen gå och jobba på eftermiddan,

och därför att man kunde mötas av sånt här efter att ha varit och handlat i en stor mataffär där kalabaliken hotat bakom varenda hylla.

Att köra från Genève till Chamonix känns som att köra hem.

Frankrike

Jag saknar Frankrike därför att det är ett land där man kan gå in och sätta sig i fantastiska katedraler som fullkomligt sjunger av tyst skönhet och historia,

därför att de har en kultur där det är en aktivitet att sitta vid en fontän på en söndag och prata med varandra,

därför man kan sitta ensam på ett café en regnig eftermiddag och läsa en bok utan att det ska vara en grej, och därför att deras språk tillåter vackrare texter.

Men…

Frankrike har blivit som en familjemedlem som man är redigt less på. Jag älskar det, men att inte bo där innebär att slippa störa sig på att regler inte efterföljs pga av ren nonchalans. Slippa oroa sig för rattfyllerister i vartenda gathörn. Slippa ogenerat trängande i köer. I mitt högst personlig fall innebär det också att slippa mötas av middan i sin ursprungsform i köket när man kommer hem från jobbet.

ENDAST SMÅ BILAR

Tänk om man skulle flytta

Jag är inte främmande för idén att flytta från Stockholm, det är inte Björn heller, men vi har det än så länge så otroligt bra där vi är så en flytt känns knappast aktuellt. Men när man väl börjar följa den tankegången så måste man ta med i såna beräkningar att ju yngre barnen är, desto lättare är det att flytta på dem.

Man kanske skulle flytta?

Vilsen prommis

Björn gör oss sällskap på fredag kväll, och idag hade pappa ett möte under förmiddagen så vid 09:30 gick vi hemifrån allihop. Jag tog med mig pojkarna på en, till en början, planlös promenad in the hood i den skånska byn där min far och Pia valt att rota sig.

Adrian somnade efter att ha betraktat 2 passerande husfasader, varav den ena var vår egen, och sov sig sedan igenom hela utflykten och sen en timme till på verandan hemma.

Vi hittade till ån!

Vi gick en liten bit på en gångväg – att säga att jag har dåligt lokalsinne vore att antyda att jag ändå har ett, vilket jag inte alls har, så trots att den befinner sig 2 minuters promenad bort så vet jag inte om jag skulle hitta tillbaka dit den rakaste vägen – innan vi kom till en å. Där blev vi kvar.

Vi kastade löv i vattnet på ena sidan bron, och sen sprang vi till andra sidan och väntade på att lövet skulle dyka upp där. Sen blev vi alldeles till oss när det gjorde det. Vi kastade mera löv, och pinnar, och löv, och kvistar, och kottar, och några stenar men den failen upprepades inte så många gånger.

By VS storstad

Det här är en by, och man märker skillnad mellan by och storstad på många små sätt men tydligast var att alla som passerade sa hej. Simon brukar alltid hojta ”hejhej!” till alla, så förvåningen var total när han inte alltid var först med det – och dessutom fick svar varje gång. En kvinna stannade till och med och pratade en stund med oss. Kors i taket liksom. Man kanske skulle flytta till en småstad istället…? Kanske i Norge? Jag har förstått att de har bättre koll på sitt samhälle där än vi har på vårt i det här landet.

Fast det kanske bara är schysst marknadsföring. Vad vet jag.

 

We made it

Vi åkte hemifrån prick kl 9 igår, som planerat (!!!).

Det skulle ta 2 timmar, drygt, att köra till Norrköping där pappas tåg skulle anlända kl 11:22. Det tog exakt 2 timmar och 3 minuter att köra, Simon småsov och Adrian tupplurade, och pappas tåg rullade in på stationen kl 11:22 (hundraelva utropstecken).

Vi åt lunch på Max, eftersom jag vet att de har klätterställning på sin lekplats. Sen körde jag nån timme till innan pappa körderesten av vägen. Vi gjorde ett stopp till, för att mata Adrian och ge Simon mellis. Där fanns en gunga som han hängde lite i, sen hittade han en pinne som han hoppade runt med ett tag och sen var det bra.

Björn hade varit snäll och laddat min dator med Shaun the Sheep för Simon att kolla på, men det gjorde han kanske 10 min på hela resan. Han skötte sig långt bättre än jag minns att jag någonsin gjorde under hela min barndom – och vi har bilade en hel del då.

Resan tog 9 timmar totalt, dörr till dörr. Den kändes kortare. Över lag var den genuint trevlig, och trots att barnen fått sova precis hursomhelst under dagen så var de båda två helt slut vid läggdags.

Jag hade inte behövt oroa mig inför att köra ner utan Björn, och jag hade inte behövt gå upp en halvtimme tidigare än vanligt… men jag är övertygad om att om jag inte hade gjort det så hade det inte gått lika smidigt.

Vi börjar med bebisgröt

Vår yngste fyller 5 månader idag…!

Jag vill aldrig mer vara gravid, jag vill verkligen aldrig mer uppleva att föda barn, men om man sätter det åt sidan för ett ögonblick och isolerar faktumet att jag aldrig, aldrig mer kommer att få ge mitt barn dess första sked med fast(are) föda, så känns det lite i hjärtat ändå.

Den bebisgröt vi använder är mild havregröt från HiPP* (ekologisk) som är märkt 4+ mån. På Simons tid var det risgröt, men sen kom allt det där med arsenik i dagen och nu är det alltså havre som gäller.

Huvudpersonen i dagens föreställning var lite hungrig när premiären skulle gå av stapeln, så vi körde varannan napp tills han fattat galoppen och slutade gråta. Framåt slutet lyckades vi synka sked = öppna munnen flera gånger och leendena avlöste varandra.

För andra är det kanske när de lyckas rulla från rygg till mage, kan sitta utan stöd eller börjar krypa som är favoritmilstolpen, men för mig är det när de börjar äta.

Dessutom är jag garanterat där att se det hända.


*ej sponsrat

Sommarsentimental och städhjälp

Länge leve våren och alla förkylningars tillfälliga död

 

äppelträd
Vårt äppelträd

Länge leve semestern och vardagens tillfälliga frånvaro

 

på öland
I farmors trädgård i somras

 

rabattros
Den persikofärgade rosen i vår rabatt

Länge leve sommaren och alla nya upptäckter barnen har framför sig

 

kohagen
I kohagen på Öland i somras

 

skogspromenad
Joggerspotting i skogen

Men i otålig väntan på allt det där…

…så försöker jag dressera Simon i städning. Vi har bestämt att vi ska ta städhjälp varannan vecka, så att det där man typ aldrig måste göra nu också blir gjort. Vi har haft en städfirma här på provstädning, och nästa vecka kommer en annan (billigare) och provkör, men däremellan så måste ju lite göras ändå, som att dammsuga köket till exempel.

Han är jätteduktig. På sikt kanske vi inte behöver nån firma.

Överraskningsmiddag: min poängtunga motsvarighet till party och dansa-på-borden-röj (med barnvakt hemma!)

35-årskalas

Min vän (och tremänning) Anna ställde till med överraskningsmiddag för sin make i lördags. Det blev succé, dvs maken i fråga blev väldigt glad och överraskad och det var jättetrevligt*.

Vi möttes upp på Pane Fresco (italienskt) på Åhléns, 15 pers satt redan till bords när Anna och maken trippade in. Maten var förbeställd och helt ok, men tyvärr var deras alkoholfria Prosecco slut. Jag tänkte jag skulle tjuva lite vin av Björn då istället, men han valde öl så det grusades.

De hade satt ihop 2 av sina större bord för att ordna med långbord till oss. Vi blev 2 pers fler än beräknat så vi fick sitta nästan i knät på varann, men det tyckte jag bara bidrog till mysfaktorn.

Vad som inte bidrog så mycket till mysfaktorn var att de verkade så ovana att hantera större sällskap. Vi fick våra varmrätter 2 min innan förrätterna, vilket i sig var genant för dem men inte ett problem för oss, men när det inte fanns en enda kvadratcentimeter bord kvar att ställa 2 extra UFO-stora tallrikar på så blev vi tvungna att övertala dem att förvara maten nånstans tills den fick plats på bordet. Den stackars kyparen förklarade om och om igen varför det blivit som det blivit, och vi sa om och om igen att det gör ingenting, men, liksom, jag kan inte äta om jag ska sitta och hålla i en tallrik samtidigt. 3 pers fick dessutom sin mat lagom tills vi andra ätit klart, en av dem var lilla Embla, 3 år, och en var Björn. Det roliga var att han hade ju fått sin varmrätt och skickat tillbaka den, så de gav den till nån annan och skulle göra en ny till honom. Vidare bjöds de som fått vänta på glass efter maten, men ingen tog upp beställningar på efterrätt. Halva bordet serverades kaffe medan den andra halvan satt och suktade och till slut själva fick be om det.

Anyway… trots förvirrad och tafatt service var det jättetrevligt och vi betedde oss exakt som de småbarnsföräldrar vi är; något övertaggade, preppade till tänderna, och totalt slutkörda efter 2 timmar.

Barnvakt

Adrian var med oss, men Simon var hemma med Jonas och Monica som var barnvakter för första gången kvällstid.

När vi skulle åka hemifrån så tittade han på oss med sina blå bambiögon, stora krokodiltårar strömmade nedför kinderna och han grät hejdlöst när han förstod att vi skulle gå. Det var inte en reaktion jag räknat med, och du vet ju hur kul man tycker det är att dra när ens unge beter sig så där, men vi ringde när vi kom fram och då hade han så klart lugnat sig.

Rapport

När vi kom hem igen klockan mitt-i-natten – eller 21:30, om man vill vara exakt – så höll jag mitt första riktiga barnvaktsförhör och Jonas avlade barnvaktsrapport:

Jag: Var han trött?

Monica: Han blev jättetrött efter vällingen.

Jonas: Aa. Han var så där övertrött du vet. Först grina han lite, sen skratta han lite, sen gjorde han båda samtidigt en stund, sen slog han mig lite i ansiktet med en bil…

Monika: …drog mig i håret och sådär…

Jonas: …men det gick bra. Jag försökte ju ringa dig, men då valde du att inte svara. Den här fuktkrämen, han skulle ju ha nåt annat där han var röd, men eftersom han åt upp krämen hela tiden så tog jag inte den lilla tuben runt munnen.

Bra val; mildison är inte för invärtes bruk vad jag vet. Med facit i hand så är det inte så konstigt att han var kinkig, eftersom han blev sjuk dagen därpå.


*Trevligt = min vuxenpoängstunga motsvarighet till askul, party och dansa-på-borden-röjröj

Bildkälla: Anna

 

Det börjar som bubblor

Det finns ett ljud som är fullständigt oemotståndligt.

Det börjar som bubblor. De glittrar och leker med varandra på väg mot ytan i en snurrande dans av ljus. De återförenas med världen ovanför i en liten kaskad av droppar och de växande ringarna på ytan gungar allt de stöter på.

En bebis första mjuka skratt.

Förvåningen lyser i hans ögon när han beaktar detta nya. Mammas hjärta är på väg att brista av lycka, och med suddig blick lockar hon honom att göra om det.

Han skrattar så hjärtligt.

Igen och igen. Skrattet skuttar upp längs väggarna, studsar som pärlor över soffbordet och rullar ut i köket mot pappa.

”Hör du?” ropar jag till Björn.

Han rundar hörnet med ett leende som nästan snuddar vid öronen.

”Ja, jag hör!”

 


PS. Om du behöver ett humörlyft, kolla #bebisskratt på Instagram