Mobilfail

Mamma var också i Krakow för nån vecka sen, men på semester till skillnad från Björn. Vi har pratat tidigare om hur dyra babymobiler är så hon hade tänkt virka egna figurer och göra sin egen mobil, men så hittade hon handgjorda figurer i Krakow för 25 kr/st.

Vi tänkte i torsdags att det skulle gå att göra själva ställningen av 2 järntrådsgalgar, men det blev toksnett och det hade blivit en sorglig installation.

Jag beställde hem en mobilarm som man kan klämma fast på både vagga, spjälsäng, liggdel eller stolsrygg eller whatever som jag var och hämtade igår. Jag ville ändå testa armen så nu sitter en väldigt instabil ”mobil” på ett av ryggstöden i köket.

mobilfail

Nu vill jag bara påpeka att jag på intet vis betraktar den här babymobilen som ett avslutat kapitel. Förtsättning följer.

2 födelsedagar

Anna fyllde år i tisdags och höll kalas hos sig dagen efter bröllopet. Det var drop in från kl 16 så vi trodde inte vi skulle bli kvar längre än till typ 20 eftersom det blev så mycket dagen innan, men eftersom Simon är världsmästare på att sova utanför hemmet så blev det att jag fick väcka honom vid 23 för att amma innan vi skulle promenera hem. Då hade han sovit sen 16:30 ungefär, varav sista 2 timmarna i min famn medan vi kollade på film utifall att han skulle vakna och få akut hungerslag. Det var ett annat par där med en 7-månaders pojke som hade svårt att sova, så vi lånade ut Lolaloo till dem och de var helt sålda på den.

Björn fyllde år igår, så jag ville gå upp och baka en liten minitårta, dvs kladdkaka med hallon och grädde, och gratta honom på sängen.

Jag tog med Simon ner i köket och tyckte han kunde sova vidare på köksbordet medan jag bakade, men alltså det gick inte. Det tog 2 timmar att göra kladdkakan eftersom pojken skrek växelvis hysteriskt/förtvivlat och inte kunde sova.

födelsedagsröra

Hela förmiddagen blev stökig, så Björn tog på sig babybjörnen och dansade runt i huset och åt frukost ur en tallrik han ställt på kaminen tills ungen äntligen somnade, antagligen av utmattning.

björn babybjörn

Eftermiddagen tillbringades också i köket, där jag bakade riktig födelsedagstårta och Björn lagade middag, innan Danne & Marie med sina 3 ungar kom och hälsade på och bidrog även de till Simons garderob och Björns sockerjunkande (han fick en chokladask).

simons kläder

födelsedagstårta

Gluten- och laktosfri. Smakade som vilken tårta som helst; grymt gott 😉

Hur man tar en sällskapssjuk baby

Jomen faktiskt. Hurra för eBay.

Simon sov på mitt bröst för ett par dar sen där han somnade efter att ha rivit repor i huden tvärs över maten och jag kommit till det mogna beslutet att det var dags att fila ner klorna. Jag hade min mobil inom räckhåll, hurra för det också, och tänkte att det vore ju bra om man kunde ha honom nära sig UTAN att sätta sig själv ur spel så jag bestämde att nu, NU är det dags. Vi MÅSTE skaffa en babysjal.

baby sling

En ”baby sling” i färgen Khaki beställdes via eBayappen, synd bara att man inte tagit sig samman och gjort det tidigare.

En del av mig tänker att jösses, det är ett stycke tyg, hur svårt kan det vara att köpa tyg på metervara och sen bara fålla kanterna? Resten av mig tänker att det måste vara rätt sorts tyg, och att det kanske finns finesser på som jag inte känner till, och ”jag orkar inte ge mig på det”.

Allt detta var innan vi var på BVC igår, där vi fick konstaterat att han äntligen vuxit ikapp babybjörnen.

babybjörn fail

Björn premiärtestade sagda sele igår när jag var på posten, han skickade ovan bild till mig och vänligen lägg märke till ansiktsuttryck, så idag blev det bärsjalstest istället. Jag var tvungen att kolla ett par tutorials på YouTube först, det finns flera sätt att knyta den beroende på tex barnets storlek, men det gick.

babysjal

Det gick över förväntan. Han bråkade lite först men sen fick han en napp och somnade. Han sov över 2 timmar! Jag dammsög, plockade undan, sorterade tvätt och fikade med delar av släkten medan ungen sov mot mitt bröst.

Fantastiskt…!

Kändes visserligen lite som att vara höggravid igen, men äsch… det är det värt! 🙂


Gillade du mitt inlägg? Följ gärna min blogg på Facebook, eller via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

BVC och bröllopskläder

Ja, vi var där idag. Vi kom i tid, till skillnad från förra gången, men det blev ändå krisbråttom som vanligt när vi kom på att vi måste gå. Simon toksov så jag plockade upp honom, bytte blöja på rekordtid, ammade och bytte om SAMTIDIGT, han somnade om i vagnen och så promenerade vi dit vilket tar ca 30 min.

på bvc

När vi kom fram vaknade han och varvade sårade och kränkta vrål med hjärtskärande gråt och förtvivlad uppsyn tills vi la tillbaka honom i vagnen. Då tvärsomnade han om, vi gick på O’Learys och käka lunch och eftersom han fortfarande sov passade vi på att leta efter festsvid i strl 50 i alla klädbutiker som finns.

Eftersom alla bröllopspassande kläder börjar i strl 62 så slutade det med detta, samt projektet att sy in bodyn så att han inte kryper vilse i den på fredag när Linda och Johan gifter sig.

skjortan på lindex

278 kr… Jag konstaterar att barnkläder är olympiskt dyrt. I alla fall på Lindex.

Hur man INTE berättar att man är gravid

Efter att vi bestämt oss för att bilda familj förra våren gick det upp för mig att det inte är så jäkla självklart. Det tog flera månader för mig att bli gravid, och under den tiden hann man tänka många varv på varför det tog tid alls.

Hela min ungdom har jag, som de flesta kvinnor, aktat mig som sjutton för oönskade graviditeter; det har blivit en del panikbetonat knaprande av ”dagen-efterpiller”, man har trasslat med kondomer och nojat över dem, testat sig igenom halva sortimentet p-piller på marknaden — alla med varierande grad av ”dåligt” som resultat — och jag hade till och med en p-dator som mätte kroppstemperatur ett tag (funkade jättebra tills den gick sönder efter 2 år).

p-dator

Att det nu visade sig att det inte var så himla lätt hänt kom lite som en… överraskning, och väckte oroliga tankar i stil med ”jag kanske inte kan bli gravid”, ”vi kanske inte passar ihop rent kemiskt”, ”jag kanske redan har passerat mitt bäst-föredatum” eller ”han måste sluta bära sin mobil i framfickan”.

Hur jag reagerade när jag äntligen testade positivt kan man läsa om här, men hur jag informerade Björn är hittills oberättat.

Det var så här…

bukowski antonius babybjörnPå jobbet säljer vi nallar från Bukowski, och vi hade fått en felleverans av mininallar. Små isbjörnar, närmare bestämt. Babybjörnar, liksom. Jag tog hem en sådan, la den på Björns sida av sängen en dag så att han skulle se den när han kom hem, och tyckte att budskapet var glasklart. Jag insåg att det nog var lite väl subtilt, så jag skickade ett sms till honom:

Det ligger ett subtilt meddelande till dig på sängen. Puss

Jag tänkte att han aldrig skulle komma på det, och att han då skulle höra av sig, så att jag kunde ge fler ledtrådar (det här var mitt i sommaren, jag hade ingenting att göra på jobbet), och så skulle vi fira lite när jag kom hem.

Jag fick inget svar. Till slut messade jag och frågade om han kommit ihåg att kasta ett öga på sängen. ”Ja” var allt jag fick som svar på det, och efter lite stelt messande fram och tillbaka skrev han:

Är det en riktig av kött och blod på g?

Jag tappade sugen totalt och tjurade, inga fler sms skickades den kvällen och när jag kom hem sov han. Jag tyckte han visade extremt svalt intresse för hela grejen och började tvivla.

Han väckte mig morgonen därpå innan han gick till jobbet. Han satte sig på sängkanten, pussade mig och frågade mjukt:

”Älskling, vad var det för meddelande som jag skulle förstå igår?”

”Jag är gravid”, fräste jag som om jag var tvungen att påpeka för en kamel att det är torrt i öknen.

Tur att han är van vid mitt morgonhumör. Han blev jätteglad, sa att det var det han hade trott men inte vågat chansa på utifall att jag menat nåt annat.

Jag lovade mig själv att inte köra såna stunt på honom mer.


Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar ca 5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

mammatrams på facebook

 

Hur hinner folk med…

…att blogga med småbarn??

tidätare

Seriöst, vi är två, vi har varit hemma en dryg vecka nu, ändå räcker tiden inte till att ta upp datorn. Hur gör folk? Jag har ju massor att berätta hela tiden men vår son, som äter så enegiskt att han även tycks dra i sig mitt underhudsfett av bara farten, verkar även suga i sig tid. Ungefär som ett svart hål suger i sig ljus, lite. Tiden liksom dras mot honom, börjar rotera runt honom, och snurrar till sist in i honom för att knappt ens lämna några minnen efter sig.

Det är lite orättvist att jämföra honom med ett svart hål, vill jag ändå tillägga. ”Svart hål” låter väldigt negativt, men jag syftar förstås främst på gravitationen; jag, och allt som det ordet innebär — dvs hela min existens — roterar inte längre runt min egen axel utan runt honom. Jag kan nu förstå mammor som förlorar greppet om sin egen identitet och glömmer att det fortfarande finns liv utanför familjen, även om jag inte alls är överens med dem.

Det är viktigt att inte tappa bort sig själv, men helt lätt är det nog inte. Björn tog med vår pojke ut på en promenad själv i förrgår för att jag skulle hinna få klart den här evighetsteckningen jag hållit på med sedan urminnes tider; de hade varit borta 5 min när jag blev tvungen att gråta en skvätt och sedan ringa mamma för att förklara att jag hade problem. Jag tappade fokus helt och visste inte var jag skulle göra av mig själv. Det slet nåt alldeles hjärtskärande i själen över att vara separerade, det la sig som ett fysiskt tryck över bröstkorgen.

”Det är dina hormoner, Lisa. Det är så det ska vara. Han är ju inte ens en vecka gammal!” sa mamma med ett skratt. Jag tyckte inte alls det var kul men lugnade mig, och lyckades samla ihop sms-trackandet av Björn till ett kort förhör om förhållandet klädlager / väder / temperatur på barnet.

I morgon

Alltså jag är beräknad till i morgon. Det kommer inte hända. I morgon kommer komma och passera och försvinna in i dåtiden precis som alla andra dagar utan att det händer nåt specifikt väsentligt i mitt liv.

Med risk för upprepning: Mitt tillstånd tycks vara permanent.

Men det går i alla fall framåt med tvångsteckningen 🙂 Det är alltid nåt. Man får fokusera på det.

det går framåt

farten har helt tagit slut nu

Allt går i uppförsbacke. Inte riktigt lika deppigt som det låter men definitivt lika tröttsamt.

Jag har fått en teckningsbeställning, 2 hundhuvuden (igen) på A3, och jag sa att det skulle ta max 4 v. Det är snart 3 v sen och jag har knappt lyft ett finger i ärendet och absolut inte påbörjat något konkret, som en skiss eller så. Nej. I stället gör jag allt annat, och med mina numera ganska begränsat antal vakna timmar utanför jobbet så betyder det inte speciellt mycket alls, vilket gör mig stressad, vilket i slutändan kommer få mig att sitta timme ut och timme in och hata eländet tills jag lär mig älska det — anledningen till att jag kommer att fortsätta att tacka ja till sånt här.

Yep. Så funkar jag; dra ut på det tills man får sådan tidsbrist att det blir småpanik.

Eftersom allting känns så motigt — jag har som sagt knappt tittat åt teckningen, jag har inte tränat på 2 v, det är 4 dagar sedan jag borstade håret sist och matlagning kan vi bara tokglömma — så har jag mer och mer kommit att ångra min sista jobbvecka av vilken det återstår 1,5 pass (ja, jag sitter på jobbet och bloggar… jag vet, fy mig).

Besöket hos barnmorskan före jobbet idag var kort och konkret som vanligt…:

  • Huvudet ännu ej fixerat
  • Bör nog räkna med att gå över tiden ett par dar
  • Jättefina blodvärden
  • Beröm för resningsteknik från brits (jag liksom välte, fast baklänges)
  • Ny tid 21/4, som inte behöver avbokas om förlossningen skulle komma emellan

…men när jag försökte få henne att sjukskriva mig fram till förlossningen så att jag skulle kunna spara mammadagar så ville hon inte förstå riktigt. Jag blir alltså tvungen att ta den frågan vidare till Ruzena.

I morgon jobbar jag i vilket fall som helst mitt sista pass. Jag jobbar kväll, så när jag går från jobbet kommer det knappast vara till vita viftande näsdukar och tårfyllda kollegeögon utan snarare till ett tyst och nästan tomt hotell som liksom andas saknad mot en. Men när jag kommer hit, däremot, har man lovat mig fika 🙂