Kategori: Graviditeten (blogg)

”Allt ser bra ut – fast kanske inte”

Jag var på MVC för rutinkontroll i måndags. Barnmorskan mätte magen och lyssnade på hjärtljud, först i en trätratt mot magen och sedan med maskinen så att jag också kunde höra dem. De lät som vanligt, dvs som pulsen hos någon som just paniksprungit 1500 m med en resväska för att inte missa tåget. Blodvärdena mättes också, och allt såg bra ut. Sedan sa hon:

”Ja, måttet på livmodern följer inte kurvan riktigt. Den beror antagligen på att bebisen lagt sig på tvären och då blir det svårare att mäta, men jag vill ändå att vi ses om en vecka så att vi kan mäta igen och kolla så att livmodern växer som den ska. Om den inte gör det så får vi boka tid för ultraljud, för att kontrollera att bebisen växer som den ska.”

Jag ska alltså dit nästa vecka igen. Jag är inte orolig, bebisen låg antagligen på tvären, han brukar kravla runt ganska mycket…

Men…

Alltså, naturligtvis sätter det igång lite tankar på temat ”tänk om” och ”vad gör vi om…”. Jag kan inte låta bli, det ligger i min natur. Nu längtar jag till nästa måndag så att jag kan släppa det för jag känner ingenting i kroppen, utöver mitt vanliga halvdana mående, som skulle kunna ge mig anledning att oroa mig.

Bild lånad från @kosogkaos

Förändringen kom över en natt

Jag ligger på en madrass på golvet i Simons rum. Det är mörkt, men sommarnattens svaga ljus letar sig in i bakom rullgardinen och jag kan tydligt urskilja spjälsängen bredvid mig. Jag ligger på sidan med min son i famnen, han använder den lösa delen av min morgonrock som täcke. Vi har legat här i en halvtimme nu. Hans stora blå bambiögon ser svarta ut i mörkret, de söker oavbrutet min blick och håller den stadigt. Hans lilla hand småpillar och känner på mig, på min arm eller på halsen. Lugnt och stilla, som för att försäkra sig om att jag verkligen är här. Då och då blundar jag för att locka honom att göra detsamma, men han är obeveklig.

Jag tänker att om det är såhär det ska vara om nätterna nu, så är jag helt ok med det. Jag är så trött, jag orkar inte sitta på pilatesbollen mer och bebisen i magen har äntligen slutat sparkas, men min son i famnen som så tydligt vill ha mig nära får allt det där andra att blekna. Jag kan ligga vaken såhär resten av mitt liv, älskade barn, om du behöver det.

Stunden varar förstås inte för evigt. Snart börjar han åla sig loss och vill sätta sig upp och berätta saker för mig, och det är klart att han vill det. Det är Simon, han har mycket att dela med sig av.

Såhär har det varit i 2 veckor nu. Förändringen kom, bokstavligen, utan den minsta överdrift, över en natt. Plötsligt började han vakna runt kl 02 och ha svårt att somna om, han är svårsövd om kvällarna och söker mer närhet. Förr kom han och ville ha en kram, sedan vred han sig loss för att fortsätta med sitt. Nu sitter han kvar i famnen, masserar min överarm med sina fingrar samtidigt som han pekar på allt och vill, av allt att döma, att jag ska prata.

Jag är inte orolig, men jag är fascinerad. Att en förändring kan komma så whiplash-plötsligt, alltså. Samma beteende hos en vuxen hade kunnat spåras till en tydlig och antagligen ganska omvälvande händelse, men inte här. Inte vad vi vet, i alla fall.

Jag tror att det är resultatet av en rad anledningar. Jag tror att han går igenom nån slags fas, kanske är det snart tandsprickning igen, kanske har han växt extremt mycket på kort tid som alla verkar tycka, kanske har hans förmåga att uppfatta saker återigen förändrats. Han drömmer ju livligare.

I slutet av augusti är det inskolning på förskolan, sedan börjar Björn på sitt nya jobb. Jag tror framför allt att eftersom såhär små barn i så hög grad styrs av instinkt, så känner Simon av den stundande förändringen. Björn börjar som sagt på nytt jobb, han har börjat läsa på och tänka längre framåt igen. Simon tillbringar det mesta av sin vakna tid med honom, och känner säkert av sin pappas förändrade fokus.

Sedan ska vi inte glömma att saker och ting kommer att förändras radikalt i och med lillebrors ankomst i oktober. Kanske bidrar jag också till oron genom att tänka mer och mer på förlossningen. Hade det inte varit för påtagliga (smärtfria) sammandragningar kvälls- och nattetid så hade jag nog inte funderat så mycket på det nu heller, men du vet, de är svåra att inte märka. Lite som att inte fundera så mycket på att nån står och petar en i kinden om och om igen. Till slut måste det ju uppmärksammas.

Anyway, Simon kommer landa i det här också. De här påhitten kl 02 inträffar inte varje natt, och vissa kvällar testgrinar han bara i 10 minuter innan han ger sig och somnar… men mer om det en annan gång.

 

Vecka 30: meddelande till min ofödde

Kära lilla pojke,

Nu är det inte så långt kvar tills vi ses, så jag tänkte komma med en liten heads-up som du kan fundera på under dina återstående 10 veckor (även kallat ”sommarlov”) i lugnet och värmen där inne:

  1. Samarbete är alltid den mjukaste vägen. När det blir stilla runt dig, så går det bra att sova. Pröva så får du se.
  2. Mamma är inte en häst. Hon kommer inte att börja trava för att du sparkar henne i revbenen.
  3. Det är inte schysst att kittlas inifrån.
  4. Våld löser ingenting – utom när du ska ut, då går det bra.

Fundera gärna också på ett namn, samt ett sätt att meddela dina föräldrar, för annars får du kanske heta Rurik och det namnet är det BARA dina föräldrar som gillar. Alla andra kommer kalla dig för Rulle.
Ingen vill heta Rulle.

Vi älskar dig och vi längtar efter dig allihop.

kosogkaos

Bilden kommer från det roliga och träffsäkra instagramkontot @kosogkaos. Hemsida:Kosogkaos.no

 

Få uppdateringar via e-post!

Enkelt och smidigt får du inläggen mailade till dig så fort de kommer upp.

I agree to have my personal information transfered to MailChimp ( more information )

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter. Du är trygg här 😉 Du kan avprenumerera när som helst.

Gillade du mitt inlägg om vecka 30? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

 

Från sängen till köket i gravidvecka 29

Smidig som en kyrkport från 1600-talet bänder jag mig, med spikrak rygg, upp ur sängen på sömntunga armar. Halvvägs hugger det i ryggen och jag fryser mitt i rörelsen, vrider mig försiktigt från sida till sida för att häva låsningen, och fortsätter en liten bit i taget tills jag sitter på sängkanten.

Jag lutar mig framåt, för att lägga tyngden på fötterna, och hackar mig genom även denna procedur som ett mobilsamtal med dålig täckning. Väl på fötter pausar jag och dansar en sergerdans i huvudet. Någon fysisk dans kommer inte hända, jag ler självironiskt vid tanken.

Jag skiftar vikten över till ena foten för att ta ett steg. Benet är stelt som en stylta och höften vill inte lyfta det, så jag tar sats och försöker slänga fram benet för att sedan gå ikapp det. Fotsulan hasar en halv fotlängd framåt. Ny segerdans.

Jag hasvaggar så tyst jag kan mot sovrumsdörren. Jag lägger handen på dörrhandtaget och kommer på att jag glömt mobilen på sängbordet. Jag sneglar över axeln och väger för och emot. Mobilen vinner, och en minut senare kan jag, lätt andfådd, stänga dörren om en inte längre så ostörd Björn.

Trappan ner till köket är morgonens eldprov. Jag stannar på trappavsatsen och laddar entusiastiskt som en höjdhoppare inför avstamp. Tanken slår mig att jag kanske skulle gå all-in och höjdhoppa ner? Det skulle gå fortare.

Jag ler självironiskt. Kul att man kan roa sig själv.

Knät viker sig inför första trappsteget, inga muskler reagerar och jag landar tungt, liksom faller kontrollerat, 25 cm nedanför. Bara 12 steg kvar. Jag stapplar vidare, tyst som en självhyschande festfirare. När trappan är slut är de flesta leder och muskler uppbrutna och jag kan röra mig mer obehindrat. Höfterna ilar och strålar fortfarande, men de ger sig nog snart.

I’m OK.

gravid v 29
Håll med om att det ser himla mycket ut som om jag gömt en kudde under tröjan.

 

 

Den bekväma graviditeten i vecka 28-32

gravid v 28

Under aupairtiden i min ungdom gick jag upp en hel del i vikt. Det gjorde de flesta av oss. När jag sprang så kändes det som om min rumpa var nån sorts påhängd accessoar, ungefär som en cykelkorg på pakethållaren. Den låg liksom en halv rörelse efter hela tiden. Mycket obekvämt, och jag befarar dessutom att det inte var så sexigt som det låter.

Nu, när vi befinner oss i graviditetens 28:e vecka, har min mage följt samma utveckling. Den har blivit som en del av mig som inte riktigt tillhör mig. Varje gång jag ser mig i spegeln så reflekterar jag över den, hur den liksom ser ut att inte passa in och hur fort den blir större och alltmer obekväm.

Varje gång jag sätter mig ner, och liksom välter den sista korta biten ner på sätet, så tänker jag på den. Likaså varje gång jag måste resa mig, svänga benet över cykeln, ta på mig skor eller klä på mig och återigen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, konstatera att nä, jag är för stor för de här kläderna också.

Jag tänker på magen varje gång jag tvättar håret, vilket jag brukade behöva göra varannan dag förut. Nu räcker det med typ en gång i veckan, vilket är en milstolpe i mitt liv för jag har alltid bara skrattat åt idén att försöka tvätta håret mindre ofta. Jag har (hade) fett hår. Om det gick mer än 2 dagar mellan tvättarna så såg jag ut som om jag var permanent blöt i håret, och känslan var lika eländig som utseendet.

Jag tänker på magen varje gång foglossningen gör sig påmind, vilket jag kan tillägga att den gör varje gång jag reser mig från golvet. Jag tillbringar en del tid på golvet, för övrigt. Främst med att torka simonkastad mat i köket, men också med att jaga Simon med kläder/välling/skor/mössa eller för att han snott nåt. Eller för att bara busa. Länge leve golvet.

Foglossningen känns vidare varje gång jag ska upp ur min säng, vilket är flera gånger om dagen, och varje kväll. På kvällen, därför att Björn är en ängel och masserar mitt stackars ryggslut. Du vet när man har gått en hel dag på museum, och man är så trött i fötterna att benen känns som stumma pålar och trampdynorna värker? Då vet du hur det känns när man får sätta sig i en fåtölj och lägga upp benen på en fotpall. Den känslan, fast i bäckenet.

bebis storlek v 28

Tvåan gillar att sparka mig på blåsan, och han är lättväckt. Så fort jag måste vända på mig på natten så vaknar han och riverdansar på min blåsa. Om jag inte vänder på mig vaknar jag för tidigt med ont i kroppen från korsryggen och uppåt. Särskilt revbenen, av någon anledning.

Jag tänker på Tvåan varje gång jag äter oekologiskt, och godis, eller för lite grönt. Jag måste ta magen i beaktande om jag har en längre promenad framför mig – dvs om jag måste gå uppför trappan hemma mer än en gång i taget.

Kort sagt så är min mage, om än inte alls lika frustrerande som min aupairrumpa, något som kräver uppmärksamhet större delen av dagen. Och natten. Och det är svårt att se förbi, när man ska ta på sig skorna till exempel och blir påmind om att man inte kan vika kroppen rakt framåt längre, i alla fall inte utan att flytta benen åt sidorna först alternativt kräkas eller kissa på sig.

Det jag gör ska göra åt detta är att boka tid med samma PT som jag hade förra gången och som hjälpte mig så bra, samt ta kontakt med sjukgymnast.

Jag har telefonnummer till båda, nu ska det bara hända också.

bebis hand v 28

gravid 28Den här bilden är lånad från Sandrhaa.blogg.se ”It’s never too late to change your life <3”

Gillade du mitt inlägg om graviditeten i v 28-32? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

SaveSave

SaveSave

Varför vi hör så dåligt

Jag pratade med en kompis för ett tag sen om det här med att höra så dåligt. Hon är sjukskriven för utmattningssyndrom, dvs hon gick in i väggen, och beter sig i mångt och mycket precis som jag – om än av andra anledningar.

Det hela handlar om trötthet, inte dålig hörsel i sig.

Tänk dig att du har ett rum fullt med prylar på golvet, organiserade i kategorier och högar – eller hur man nu vill organisera sina saker – och så går du in där och stänger dörren. Sen kör man in en massa tung (ofarlig) rök i rummet, tills den når dig upp till midjan. Du får en ficklampa att lysa ner i röken med. Där ficklampans ljus träffar skingras röken och du ser prylarna på golvet. När du flyttar ljuset från ett ställe till ett annat sluter sig röken över sakerna igen. Du ser bara det du lyser på. Det är situationen i mitt huvud.

Vad som händer är att man är för trött för att koncentrera sig, för trött för att orka bidra ens det minsta till en konversation om man inte måste. All energi man har går åt till att hålla igång det som är viktigast; i mitt fall Simon, i hennes fall pedalerna. Man har ingen energi att ta av till annat, man går på reserver ofta och blir väldigt oflexibel rent mentalt.

Det innebär i praktiken att när någon pratar men dig, så lyssnar du eller försöker i alla fall, men när denne någon blir tyst så nollställs hjärnan och därmed också samtalet. Det som sas innan bleknar bort i dimman och vad som än sägs härnäst blir en överraskning. Därför kan man höra så brutalt fel ibland, därför att man saknar referenser i sammanhanget. Man orkar inte hålla i en tråd, liksom, så allt som sägs är rimligt. Hjärnan orkar inte lyssna och göra en bedömning mellan olika alternativ om vad som är rimligast, utan den går mer på autopilot och kör på det som ligger absolut närmast till hands.

Resultatet blir ofta lustiga missförstånd, men det genererar också en hel del irritation. Jag blir irriterad på mig själv därför att jag tycker att jag är osmart, och på Björn för att jag inte tycker att han anstränger sig för att göra sig förstådd. Björn beter sig förstås normalt, som han alltid gjort, jag orkar bara inte anstränga mig för att möta honom halvvägs som jag brukar. Att försöka bringa reda i det min hjärna säger att han precis sagt kräver energi av mig som jag inte har, därför upprepar jag bara vad jag hörde så att han kan ordna upp det själv.

”Ja, så är det. Precis så är det för mig också”, sa min utbrända kompis upprört när jag berättade hur det går till hemma hos oss. I oförmåga att vidare understryka sitt medhåll fick hon syn på en skylt vid sidan av gångvägen och utbrast, som en förvirrat naturlig fortsättning på samma spår: ”Och vad står det på den här skylten (hon lyckades få ”skylten” att låta som den bittraste av förolämpningar)? Va? Antikrist?”

Skylten i fråga visade små tecknade promenerande barn under texten Knatteknallet. Vår förvirring begränsar sig med andra ord inte bara till hörseln.

Hur man INTE berättar att man är gravid

Efter att vi bestämt oss för att bilda familj förra våren gick det upp för mig att det inte är så jäkla självklart. Det tog flera månader för mig att bli gravid, och under den tiden hann man tänka många varv på varför det tog tid alls.

Hela min ungdom har jag, som de flesta kvinnor, aktat mig som sjutton för oönskade graviditeter; det har blivit en del panikbetonat knaprande av ”dagen-efterpiller”, man har trasslat med kondomer och nojat över dem, testat sig igenom halva sortimentet p-piller på marknaden — alla med varierande grad av ”dåligt” som resultat — och jag hade till och med en p-dator som mätte kroppstemperatur ett tag (funkade jättebra tills den gick sönder efter 2 år).

p-dator

Att det nu visade sig att det inte var så himla lätt hänt kom lite som en… överraskning, och väckte oroliga tankar i stil med ”jag kanske inte kan bli gravid”, ”vi kanske inte passar ihop rent kemiskt”, ”jag kanske redan har passerat mitt bäst-föredatum” eller ”han måste sluta bära sin mobil i framfickan”.

Hur jag reagerade när jag äntligen testade positivt kan man läsa om här, men hur jag informerade Björn är hittills oberättat.

Det var så här…

bukowski antonius babybjörnPå jobbet säljer vi nallar från Bukowski, och vi hade fått en felleverans av mininallar. Små isbjörnar, närmare bestämt. Babybjörnar, liksom. Jag tog hem en sådan, la den på Björns sida av sängen en dag så att han skulle se den när han kom hem, och tyckte att budskapet var glasklart. Jag insåg att det nog var lite väl subtilt, så jag skickade ett sms till honom:

Det ligger ett subtilt meddelande till dig på sängen. Puss

Jag tänkte att han aldrig skulle komma på det, och att han då skulle höra av sig, så att jag kunde ge fler ledtrådar (det här var mitt i sommaren, jag hade ingenting att göra på jobbet), och så skulle vi fira lite när jag kom hem.

Jag fick inget svar. Till slut messade jag och frågade om han kommit ihåg att kasta ett öga på sängen. ”Ja” var allt jag fick som svar på det, och efter lite stelt messande fram och tillbaka skrev han:

Är det en riktig av kött och blod på g?

Jag tappade sugen totalt och tjurade, inga fler sms skickades den kvällen och när jag kom hem sov han. Jag tyckte han visade extremt svalt intresse för hela grejen och började tvivla.

Han väckte mig morgonen därpå innan han gick till jobbet. Han satte sig på sängkanten, pussade mig och frågade mjukt:

”Älskling, vad var det för meddelande som jag skulle förstå igår?”

”Jag är gravid”, fräste jag som om jag var tvungen att påpeka för en kamel att det är torrt i öknen.

Tur att han är van vid mitt morgonhumör. Han blev jätteglad, sa att det var det han hade trott men inte vågat chansa på utifall att jag menat nåt annat.

Jag lovade mig själv att inte köra såna stunt på honom mer.

Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar ca 5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

mammatrams på facebook

 

Förvärkar från helvetet

Jag sa ju att det inte var nån risk att det skulle komma igång igår, och det gjorde det typ inte heller, men jag kan säga att runt kl 3 i natt var jag inte lika säker. Kl 03:26, närmare bestämt.

Jag fick en ytterst blygsam liten blödning precis innan vi la oss, och jag har ju läst att förlossningen kan starta så. Kl 03:26 var jag fortfarande klarvaken. Då hade jag haft eländiga förvärkar sen kl 22 så ofta att det var stört omöjligt att hinna sova mellan dem. Jag började tänka att jag inbillade mig, att det var nåt som var fel, för jag har aldrig haft SÅ ont av dem tidigare och upplevde inte riktigt att jag fick nån vila alls så jag började klocka dem. Systematiskt 3 minuters vila var det, tydligen. Jag gick upp, jag gjorde smörgåsar, bläddrade igenom hela facebook, tog en lång varmdusch, och började framåt 04:30 desperat leta efter TENS-apparaten som inte stod att finna någonstans. Så jag gick upp och väckte Björn.

”Var är TENS-grejen?”

”Va?”

En ny värk, eller vad det nu var, brände över ryggen.

”TENS. Var. Är. Den.”

”Jag vet inte. Behöver du den nu? Har du ont?”

”Aj.”

”Stackare. Har du foglossning?”

”Neeeeeej….”

Han gick ner och letade, hittade den bakom soffan och satte sig ner med mig — som just då inte hade ont.

”Tack, du kan gå och lägga dig igen nu om du vill, nu har jag nåt att göra.”

”Jag känner mig som en skitstövel som går och lägger sig när du mår såhär… Du måste LOVA att väcka mig om det finns nånting, nånting alls, som jag kan göra!”

Han gick upp, jag fipplade med apparaten, fick inte igång den och la mig ner i utmattning. Då ebbade värkarna ut, och 05:21 blev det stilla.

Jag ringde förlossningen i förmiddags för att få höra att allt var normalt och det var det. Det kan dröja ett par dagar till, sa hon. Tack, sa jag.

Plötsligt är det inte längre ok att förlossningsväskan fortfarande inte är färdigpackad, att pappret med min blodgrupp försvunnit i flytten eller att jag fortfarande inte skaffat amnings-bh eller -linne.

Det blev konkret, jag har inte längre all tid i världen, och idag har varit en sjukligt seg dag. Jag vill helst inte köra bil heller, man vet aldrig, det kan bli en mardröm. Jag är rädd att nästa natt ska bli likadan, så jag har sovit så mycket det gått, dvs inte jättemycket. Man blir ju knäpp av att strösova sådär, kroppen tror att den fått tillräckligt med sömn så man somnar inte, men man är ändå helt slut.

Nu till det viktiga i sammanhanget:

Det var ok. Jag blev inte rädd.