en blogg om föräldraglädje och att hitta balansen i mammahjärtat
Kategori: Hörnstenar. Filtrera bruset.
Här hittar du Mammatrams hörnstenar, dvs de inlägg som utgör grunden för den här bloggen. De handlar om de värderingar, åsikter och funderingar som vår vardag baseras på. Inget mindre brus, med andra ord.
Jag ska berätta om hur vi hade det i Kungsberget, men inte idag. Idag ventilerar jag förändringar. Inte mindre än tre massiva förändringar trädde i kraft den här veckan, och nu är jag lite trött. Ok, jag är svintrött.
Massiv förändring nr 1
Först och främst så har jag varit hemmamamma, ish, sedan i juni. Jag har haft det ganska lugnt och skönt, utom när jag var sjuk då, och ändå fyllt mina dagar med prylar så det har inte blivit tråkigt och det har absolut inte varit det där arbetslöshetsknutna hetstittandet på serier som vissa andra från min klass ägnat sig åt.
Nej, jag har haft det bra, och nu så går jag alltså från hemmafru till 100% heltid. Massiva förändringar för alla. Plötsligt så tvättade sig Björns vita t-tröjor inte sig själva mitt i veckan, plötsligt så tog barnens extrakläder på föris slut och köksgolvet blev väldigt fort väldigt smuligt.
Massiv förändring nr 2
Eftersom jag inte gick tillbaka till mitt gamla jobb utan gick på ett helt nytt, i en helt ny bransch, så måste vi räkna introduktionsperioden på nya jobb. Alla intryck, all information, alla namn som man genast glömmer bort och så allt detta socialiserande. Energidränerande är vad det är.
Massiv förändring nr 3
Terapin. Oh joy. För att komma igång träffades vi två gånger den här veckan. Första träffen hann jag inte ens nämna vad det var som fått mig att kontakta henne, vi fastnade i saker som jämförelsevis är petitesser men antagligen inte desto mindre viktiga. I fredags fick jag det ur mig i alla fall, och den urladdningen höll mig i tårar halva terapitimmen och sen hela vägen hem.
Jag vet om att terapi inte är en dans på rosor. Jag vet också att det ger mer än det tar, det är bara det att det nästan bara tar nu i början, och den där återbäringen dröjer till senare. Märklig känsla det är, för övrigt, med en främling som jag tillåter komma och veva runt i mitt allra innersta. Allt damm som dras upp och virvlar runt … det är känslor som förlorat sin plats och inte vet vart de ska ta vägen.
Helgen
Vi hade ingenting inplanerat. Jag var och simmade med Simon igår morse, på en annan kurs, på prov men det var ingen hit. För kallt för oss båda, det var ganska hemskt faktiskt.
Nu sitter jag i kölvattnet av den här första veckan och tänker att nästa vecka kommer att bli lite bättre. Dvs lugnare. Ingen terapi, jag hinner återhämta mig i en hel månad innan nästa brutala omruskning. Jag kan namnen på ganska många (för att vara mig) på jobbet nu. Jag hittar där jag behöver hitta, typ. Utom på cykelvägarna, så den utmaningen kvarstår.
Som småbarnsföräldrar – något jag för övrigt undrar hur länge till vi kan kalla oss; de är trots allt 3 och 4,5 år nu – är det här med tid tillsammans UTAN BARNEN lite som vattenhål i öknen för parrelationen.
I söndags hade vi lyckats få till det med barnvakt med både min mamma och bror – alltid bäst att boka båda, ifall en blir sjuk, man vet aldrig – så jag och Björn knallade hemifrån 15:30 för att åka in till stan. Det är inte så viktigt vad vi gör med tiden, egentligen, så länge vi får vara ifred.
Vardagen under de tuffa småbarnsåren
Hemma hos oss är det så att ljudvolymen, energinivån och aktiviteten är ständigt uppskruvad. Det är klart att ingenting är helt konstant och det finns lugna stunder, men det svänger och växlar så pass fort att det ibland känns konstant. Pojkarna springer när de förflyttar sig, ropar och skriker när de pratar, leker yvigt och hårdhänt och, huvudregeln; de är aldrig stilla. Varannan sak vi som föräldrar hojtar vid matbordet är ”SITT NER på stolen! Nej, på RUMPAN!” och ”Torka av händerna om du ska hoppa ner!”
Tiden att samla sina tankar och framföra dem till sin partner finns fortfarande inte. Vi hinner numera ostört (haha, ”ostört”) avhandla korta frågor som rör hanteringen av vardagen, men varje försök till längre utläggning slutar fortfarande i en intensiv diskussion med en liten pojke om vad ”avbryta” är, att alla har rätt att berätta saker ochnupraTARJAG!! Och att nu försöker jag berätta någonting för pappa och du måste vänta på din tur. Vänta, sa jag. Kom ihåg vad du vill säga och så säger du det när det blir din tur, hm?
På kvällarna då? Nix, inte det heller. På kvällarna sitter en av oss i soffan i allrummet uppe, som moraliskt stöd i ”mörkret” – alltså det är inte mörkt alls men Simon har fått för sig det – och på vakt mot både monster och små pojkar som inte vill acceptera att dagen är slut och som behöver hjälp att hitta tillbaka till sina sängar. När båda med säkerhet somnat, är vi så trötta att givande samtal är svåra att ha.
Det här är anledningen till att vissa saker missas, för övrigt. Jag visste till exempel inte att Björn gått ner i arbetstid från 90% till 80% från och med nu i januari. (Jag blev för övrigt lite upprörd över det; det är förvisso en bra sak men det känns som nåt man upplyser sin livskamrat om. Vad hände med kommunikationen som vi gemensamt fastslagit som brutalt viktig, liksom? Nu trodde han visserligen att han hade sagt det – antagligen för att han försökt men blivit avbruten.)
Lugna söndagsreflektioner
Tiden att samla sina tankar och framföra dem till sin partner finns, som sagt, fortfarande inte.
”Men det känns som att vi börjar komma ur den här jättelånga perioden där vi inte kan göra så mycket med dem,” sa Björn på den här dejten i söndags som jag egentligen satte mig här för att berätta om. ”Nu fuskade vi i och för sig lite med skärmen när vi var på restaurangen igår*, men det kändes ändå lugnare än det gjorde sist vi var där till exempel.”
Det har han förhoppningsvis rätt i. Det här med att tänka medan man pratar, och därmed ha spontana diskussioner, ligger ännu långt borta. Vi har börjat kunna ”berätta saker” för varandra när pojkarna är med, och det gäller att ha koll på vad man vill få sagt innan man öppnar munnen, men nu hör vi varandra i alla fall så pass att det blir som att skicka muntliga mail till varandra. Kanske är de tuffa småbarnsåren snart bakom oss (ta i trä)?
Relationen som tar stryk under de tuffa småbarnsåren
När jag genomförde min läsarundersökning i … när det nu var, april?, så var en av de frivilliga frågorna där om det fanns nånting som man vill läsa lite mer om. Ett av svaren löd:
Vore intressant att läsa mer om hur du och Björn får er relation att fungera så bra som möjligt under de tuffa småbarnsåren.
Jag gissar att det som intresserar dig/oss/alla är sådant som skulle kunna gå att översätta till andra relationer. Typ eran. Sånt vill jag också läsa, för övrigt.
Anyway … jag har tyvärr inga tips utom en enda klyscha som vi själva kämpar med att försöka följa:
Prata med varandra!
Se till att sätta ord på fräsandet er emellan, helst senare när barnen slipper lyssna och när känslostormen bedarrat något.
Av oss två så är jag den kommunikativa individen – ett faktum som jag ibland blir helt vansinnig på, eftersom jag inte sällan är lite upprörd när jag blir påmind om det – vilket innebär att det oftast är jag som öppnar mötet: ”Jag TROR att det som hände var att … och att du tyckte … och då kände jag … bla bla bla och så vidare.”
Han lyssnar alltid, svarar alltid, och ibland blir det diskussion eftersom jag haft helt fel. Men i slutändan handlar det inte alls om vem som har rätt eller fel, utan om att bli förstådd. Kan du förstå varför jag blev provocerad? Kan du förklara vad tusan det var som hände? Om jag inte förstår vad som gick snett, eller hur det gick till, då kommer det hända igen och igen och ingen VILL ju bråka.
Tips från hjärtat: Se till att ni får vara ensamma med varandra när ni båda är pigga nog, oftare än en gång i halvåret. Gå inte på bio/föreställningar/konserter/annan aktivitet där man slipper konversera med varandra, utan tvinga er själva att umgås. Inga telefoner. Inga polare. No nothing. Bara ni.
*Vi hade ingen mat hemma i lördags kväll så vi åkte buss med pojkarna till centrum och gick på en familjerestaurang där. Sist vi var där, förra året, var det ganska stökigt och problematiskt att få äta klart sin mat.
Jag snubblade över ett nytt perspektiv på livet härom dan:
Alla individer som nu lever, och någonsin har levt, har eller har haft en biologisk mor och far. Visst?
Det betyder att varje individ på vår planet är ättling i rakt nedstigande led från det första livet på Jorden, baserat på Darwins teori.
Det betyder att du är ättling i rakt nedstigande led på mödernet (mormorsmormorsmormors osv.).
Eftersom jag har söner innebär detta att jag är den SISTA figuren i ett kvinnoled lika gammalt so livet självt. Den första att bryta denna uråldriga kedja av mor-dotter som jag tillhör.
Detta händer naturligtvis överallt och hela tiden och spelar ingen som helst roll, och ska man vara petig så tror jag att de första livsformerna var lite kluriga att könsbestämma.
Det är bara ett perspektiv som inte slagit mig förut. Fundera på den du. Hashtag TBT.
November och december avslutar ett, i alla fall för mig och till stora delar följaktligen också för min familj, förvånansvärt KASST 2019. Jävla skit, har jag sagt fler gånger än jag kan räkna men nu ska jag inte gräva ner oss i neggiga ältanden över vad som varit. Det är redan gjort, och det hjälpte inte. Nu ska jag blicka uppåt och framåt; jag har fått jobb äntligen, och börjar den 20 januari. Då kommer min far upp från Skåne och hälsar på och hjälper till medan vi återigen sätter oss in i nya rutiner.
Jag listar de mest lästa inläggen för formens skull, men vägrar länka till En öppen relation eftersom det bara var en dröm och en katastrofneggig sådan dessutom.
Extra trevligt är det att kunna använda uttjänta vuxenkläder och göra grejer till pojkarna av det. Har ju haft lite tid över till sånt här i höst.
3. Att tvingas in i en öppen relation
Supernegativ filmliknande dröm om när Björn gick in i en livskris deluxe och smyglämnade mig för en nyexad IT-snubbe. Ibland önskar jag att jag inte hade så livlig fantasi, eller vad det nu är som provocerar drömmar av den här kalibern. Jävla skit, som sagt. Moving on.
Ibland tänker jag att de som bekänner sig till ateismen – vilket större delen av min släkt mig veterligen gör – ändå måste vara ute och cykla. Till den grad att de trillar över kanten på kartan.
Filosofiskt reserverad som jag är (diplomatisk term för velig, feg och vek enligt somliga) kallar jag mig agnostiker – “agnostiker” i den betydelsen att jag inte bekänner mig till någon specifik religion eller tro på högre krafter, men att jag å andra sidan inte alls är övertygad om att ingenting sådant finns.
Men du vet, så finns det stunder – du känner kanske igen det – när jag tillfälligt trillar över i absolut säkerhet på att någonting (ödet, gud, universum, andar, whatever) lägger sig i.
Jinx
Första kvällen här pratade jag och Björn om magsjuka, detta apropå att båda pojkarna verkar … inte dåliga i magen, men nära nog, plus att de på transferbussen till hotellet beordrade alla att INTE DRICKA KRANVATTNET.
Björn hatar magsjuka. Vem gör inte det, tänker kanske nån då men ser du, JAG hatar inte magsjuka. Jag ogillar det starkt, visst, men jag har det hellre själv än att nån i min familj har det. Magsjuka, och då tänker jag på typ matförgiftningsvarianten där man är aktivt sjuk som fan i 6 timmar, och sen svag i ett dygn och sen är det bra, är inte så farligt. Jag mådde betydligt värre som gravid.
Så, den där första kvällen på Teneriffa när Björn sa “vi vill ju inte ha ett till Björnrike*”, så sa jag precis det. Och så sa jag att om det stod mellan att ha 8 dagars mens, ELLER 6 timmars magsjuka, då är jag inte så säker på att jag skulle välja mensen.
Så tillbaka till spåret om högre krafter: Du kan förstås gissa vad som hände dagen därpå. Jag menar, mensen kom på kvällen och dagen därpå risade magen ihop. Som på barnen, bara det att jag är vuxen och hanterar det inte genom att fortsätta springa, utan istället slutar jag äta och ser till att alla vet om att läget är ostabilt.
Så nice.
Men, oroas icke, ty det gick över. På 24 timmar.
Tack, Universum eller vem/vad det än gäller, för att jag tilläts bli påmind om att det kan vara klokt att vakta sin tunga ibland.
*”Björnrike” har blivit ett uttryck i vår familj nu. Man vill ju inte ha ett till Björnrike, liksom.
Många tycker att det känns lite tungt såhär års. Jag brukar inte påverkas så mycket av just Hösten, men jag tycker nog att i år är det ovanligt segt. Fast i mitt fall är det inte specifikt höstrelaterat … i och för sig.
Hursomhelst, jag ser fram emot decembers resa, glittrande fönsterljus och glada mys. Länge leve snön! Då blir det ljusare och inte alls lika ruggigt. Dessutom planerar vi en ny skidresa (Björnrike avskräckte inte tillräckligt) i mars, och det är verkligen nåt jag ser fram emot.
Här är September och Oktobers mest lästa, kolla om du missade nåt.
Hipp hipp! Beskrev härom dan Adrian för en kompis som inte sett honom på jättelänge, och sa att det inte är så mycket bebis kvar i honom, nu är han mer ett ”barn”, med en egen liten personlighet. Sen började jag skratta högt åt mig själv, för att jag sa ”liten”.
En liten seriös tankepaus i vardagen. Hur tänker du kring hur vi beter oss med våra barn; hur vi trippar på tå kring ämnet med folk vi inte känner, hur vi tyst dömer andra i mataffären, hur vi reagerar när folk korrigerar barn som inte är deras egna?
Jag såg ett inlägg på Linkedin för ett tag sen om barns status i samhället och i familjen. Ett tankeväckande inlägg om förändringen från förr till nu.
Jag har funderat mycket kring förändringen i attityd gentemot barn. Inte för att jag var med ”förr”, men visst har vi väl alla hört om hur svårt det är för lärare att göra sitt jobb idag när ansvaret för elevernas uppfostran tycks ha hamnat på deras bord, MEN, barnen får inte korrigeras, de får inte förvägras undervisning, de får inte köras ut ur klassrummet när de inte kan bete sig, osv. De har väldigt många rättigheter men få skyldigheter, verkar det som. Och så vidare.
Förälder idag
Du har säkert märkt av det själv, eller? Den här känslan av att vara en dålig förälder för att man jobbar 100%, för att man vill vara ifred ibland, för att man inte räcker till, för att man lämnar syskonet på förskolan trots att man är hemma med bebis osv. Man ska utöva ”nära föräldraskap” trots att det kanske inte håller i precis alla situationer och man kanske inte tror på det till 230 %. Man ska sätta barnen först i alla lägen, och det blir på bekostnad av en själv ibland men det verkar vara oviktigt.
Jag ser egentligen inga fel i nåt av det under förutsättning att alla inblandade mår bra, även om just vi inte tillämpar dem helt och fullt, men jag har funderat på vilka konsekvenser det här beteendet får, och vad folk är så rädda för egentligen. Min farmor (född 1915) kämpade inte med dessa känslor i samma utsträckning som många av oss.
Citatet
Inlägget, som du hittar i originalform (på franska) här nedan, översätts och sammanfattas i mycket grova drag (med viss konstnärlig frihet) så här:
Philippe Meyrieu, pedagog
Vi lever, för första gången, i ett samhälle där en enorm majoritet av de barn som föds är önskade. Detta medför en radikal förändring: förr skaffade familjen barn, idag är det barnen som gör oss till en familj, och de uppfyller därmed våra önskningar. I och med detta har barnet fått en ny status, överordnad vår, så av rädsla för att vara ”dåliga föräldrar” kan vi inte neka dem något.
Philippe utvecklar och invecklar à la française sitt resonemang vidare och menar att konsumtionssamhället vi lever i är så pass bra på att fånga upp det dåliga samvetet att det finns en uppsjö av prylar av alla sorter vi kan köpa till våra ungar för att tillfredsställa dem. I skolan har detta fenomen fått effekter i klassrummet.
Barn har svårt att koncentrera sig, och vänta. Alla kräver personlig förklaring och lärarens tid försvinner på att gå runt och hålla nere spänningen i rummet genom att sätta en och en i arbete.
Philippe avslutar med att säga, att eftersom vissa föräldrar inte uppfostrar sina barn med tanke på kollektivet – dvs samhället, gruppen, gemensamma värderingar – utan istället siktar på den individuella framgången/utvecklingen, ”får man beklaga att kulturen inte längre är en gemensam värdering”.
(Om slutsatsen tycks lösryckt så kan det vara för att den är baserad på mer än vad jag översatt.)
Jag tycker det känns rimligt att barn som aldrig behövt ha tråkigt och inte har lärt sig att vänta skulle få svårt att bidra till en bra stämning i klassrummet. I och med den här förändringen så har barnens kunskapsnivå också sjunkit, menar Philippe, och det är väl inte så konstigt med tanke på resonemanget.
Jag vet inte om det här är nåt som generellt känns igen som ett problem av lärare även i den svenska skolan, men av de tre lärare som jag faktiskt känner så hörs igenkännande hummanden och intresserade blickar höjs. En av dem menar att barnen fostras till att ifrågasätta och argumentera, vilket är jättebra men man måste också kunna förstå att ibland finns det helt enkelt beprövad erfarenhet att accpetera och respektera.
Jag tycker, som sagt, att det är en väldigt intressant tanke. Sen att gå så dramatiskt långt som till att vår längtan efter och eventuella svårighet att få barn resulterar i vår kulturs undergång, det vet jag väl inte riktigt.
Däremot funderar jag över den numera så tillåtande attityden som även syns i samhället i övrigt. Det är så synd om alla. Alla har förmildrande omständigheter till sina beteenden och de ska hjälpas, inte straffas. Det är som om alla vore barn; ”du förstår, de mår dåligt, de har inte haft det lätt, det hade kunnat vara du”, osv. ”Det är inte så lätt när (infoga valfri anledning)”. Det här stämmer förstås, det är synd om väldigt många. I större utsträckning idag än ”förr”, säkert (?).
Det svåra blir när ”alla ska få vara med” praktiseras in i absurdum. Vissa menar att ”förr” hade vi samhället, normen, och de som var utanför normen hanterades, så att säga, av normen; de sjuka hade läkare, de kriminella hade polis och fängelse, barn med annorlunda förutsättningar gick i specialklasser, osv.
Idag är det precis tvärtom. Samhället försöker anpassa sig till dem som står utanför normen. Det innebär att ”normen” bleknar och blir luddig i kanterna, och brotten som begås ställs plötsligt i relation till förutsättningarna hos förbrytarna. Visst, han våldtog, MEN han kommer från en annan kultur (alt. samma familj) och hon var väldigt lättklädd (alt. var går gränsen för våldtäkt, hon var kanske inte tydlig nog). Visst, 10-åringen lappade till en annan elev, MEN hen har ADHD så det måste man ta hänsyn till. Visst, ert barn klarar inte skolan så bra och stör och förstör undervisningen för hela klassen, MEN det är kränkande med konsekvenser och särbehandling så … vi kämpar på ändå.
Jag medger att det här är grova generaliseringar och resonemang som inte tål att synas i sömmarna i specifika fall, men oavsett hur det faktiskt ligger till så tror jag att detta är ord på den känsla hos folket som får dem att ropa efter fler poliser, starkare militär, hårdare straff, säkrare gränser och striktare regler.
Vi har blivit som barn som saknar tydliga ramar och regler. Vi/samhället/folket mår inte bra av det, vi blir vilsna och resignerade. Och alltmer rädda. Ur rädsla kommer ilska, och ur ilska kommer alla möjliga tokigheter. Och extremister. Allt detta samtidigt som kunskapsnivån i skolan sjunker.
Det är inte svårt att föreställa sig samhällsutvecklingen framåt, om man tänker såhär. Känns inte jättebra … men jag låtsas inte sitta på nån form av svar.
Originalcitatet
”Nous vivons, pour la première fois, dans une société où l’immense majorité des enfants qui viennent au monde sont des enfants désirés. Cela entraîne un renversement radical : jadis, la famille ”faisait des enfants”, aujourd’hui, c’est l’enfant qui fait la famille. En venant combler notre désir, l’enfant a changé de statut et est devenu notre maître : nous ne pouvons rien lui refuser, au risque de devenir de ”mauvais parents”… Ce phénomène a été enrôlé par le libéralisme marchand : la société de consommation met, en effet, à notre disposition une infinité de gadgets que nous n’avons qu’à acheter pour satisfaire les caprices de notre progéniture. Cette conjonction entre un phénomène démographique et l’émergence du caprice mondialisé, dans une économie qui fait de la pulsion d’achat la matrice du comportement humain, ébranle les configurations traditionnelles du système scolaire. Pour avoir enseigné récemment en CM2 après une interruption de plusieurs années, je n’ai pas tant été frappé par la baisse du niveau que par l’extraordinaire difficulté à contenir une classe qui s’apparente à une cocotte-minute. Dans l’ensemble, les élèves ne sont pas violents ou agressifs, mais ils ne tiennent pas en place. Le professeur doit passer son temps à tenter de construire ou de rétablir un cadre structurant. Il est souvent acculé à pratiquer une ”pédagogie de garçon de café”, courant de l’un à l’autre pour répéter individuellement une consigne pourtant donnée collectivement, calmant les uns, remettant les autres au travail. Il est vampirisé par une demande permanente d’interlocution individuée. Il s’épuise à faire baisser la tension pour obtenir l’attention. Dans le monde du zapping et de la communication ”en temps réel”, avec une surenchère permanente des effets qui sollicite la réaction pulsionnelle immédiate, il devient de plus en plus difficile de ”faire l’école”. Beaucoup de collègues buttent au quotidien sur l’impossibilité de procéder à ce que Gabriel Madinier définissait comme l’expression même de l’intelligence, ”l’inversion de la dispersion”. Dès lors que certains parents n’élèvent plus leurs enfants dans le souci du collectif, mais en vue de leur épanouissement personnel, faut-il déplorer que la culture ne soit plus une valeur partagée.”
By the way …
Vill tillägga, för säkerhets skull, att när jag talar om ”normen”, då menar jag den lagliga, eller bara majoriteten. Detta handlar INTE om etnicitet, könstillhörighet, eller andra former av diskriminering. Jag är övertygad om att ett samhälle kan vara rättvist och accepterande utan att bli instabilt i grunden.
Flygningen hem från Malta förra veckan, när jag reste med två före detta klasskompisar, var det värsta jag varit med om. Jag har rest och flugit en hel del, men det här var (tack och lov) nånting nytt.
Sen barnen kom in i våra liv har allting förändrats – såklart – men en av de tydligaste sakerna är vad ögonen ser. När barnen inte är med, i sammanhang där de heller aldrig skulle kunna delta, dras mina ögon till lekplatser och annat som pojkarna kunde tänkas uppskatta. På samma sätt lägger jag märke till familjer, och barn, och konflikter. Jag är känsligare för sådant nu. Det är en av föräldraskapets bieffekter.
Flygningen
Planet skulle lyfta från Malta kl 19:30. När vi satt oss på våra platser kom sällskapet som skulle sitta på raden framför oss. Först kom en kvinna som var påverkad, och hon hade sin mamma med sig. Kvinnan hördes högt och tydligt, hennes mamma höll sig dämpad. När de bökat sig ner i sina säten ringde kvinnan till nån, började samtalet med ”OM jag DÖR”, och satt sedan och testamenterade sina ägodelar per telefon medan resten av dem satte sig. Kvinnans pappa, dräggfull och högljudd, stod och höll sig i sätesryggarna medan hans andra dotter (också vuxen) under ljudliga förmaningar började packa in väskor i utrymmet ovanför.
Malta genom flygplansfönstret.
Jag lyssnade inte mer på dem än så, hoppades mest att de skulle lugna sig så att det inte skulle bli tjafs och förseningar. När planet steg började ett barn skrika. Dräggpappan hojtade över hela planet:
”I med nappen i den där!”
”Det där är inte okej,” sa jag till mina kompisar, illa berörd och obrydd om de på raden framför hörde eller inte. Dräggpappan hojtade mera, flickan skrek mera, och då började dräggpappans andra dotter skrika tillbaka. Det visade sig att det var hennes lilla tvååring (uppskattningsvis) det handlade om.
På hela raden framför oss satt alltså en familj med en flicka som var kanske två år, och både mormor (visade det sig), morfar, mamma och moster var så packade att de störde halva planet. Flickan grät hysteriskt och övertrött, mamman skrek åt henne och vägrade hålla i henne. Rör mig inte, jag orkar inte, jag vill inte. Flickan vrålade ”mamma” så att det skar i hjärtat och kämpade mot sin far för att klättra till sin mor som svarade med att slå undan hennes armar, skrika Jag vill inte ha dig, och byta plats. Den vidriga ohälsa som pågick framför oss var liksom outhärdlig. Flickans familj partade på hela vägen och beställde mer alkohol, tills hennes mamma kräktes i sin egen handväska och hela cirkusen fick gå en sväng på toa. De borde inte ha fått beställa mera, personalen borde ha satt stopp, men det gjorde de inte.
Pappan verkade vara den som fick ta allt, eftersom han inte hördes. Alls. Flickans moster, testamentkvinnan, hade flygskräck och grät hejdlöst under landningen, och först då upptäckte jag att den här lilla flickan hade en storasyster. Hon och pappan var fan de enda i sällskapet som skött sig.
Vid två tillfällen ville jag resa mig och erbjuda mig att försöka hjälpa till med flickan, men det skulle inte ha hjälpt henne att en främling kom och la sig i hysterin ovanpå allt. Istället satt jag och höll för öronen och försökte intensivt koncentrera mig på min senaste Netflix-serie för att inte bryta ihop. Det var vidrigt från start till landning.
Tårarna brände fortfarande bakom ögonlocken när jag och mina vänner gick mot parkeringen och diskuterade vad vi sett, och de var lika illa berörda som jag. Särskilt hon som har egna barn.
Gillar inte Ryanair mer nu än förut, direkt. Bildkälla här.
Orosanmälan
Vad gör man egentligen vid såna tillfällen? Jag menar, jag satt och försökte hitta förklaringar till hur alltihop skulle kunna vara tillfälligt och att vardagen inte skulle vara så illa som den framstod nu, och vem är jag att döma andra föräldrar? Det var inget uppenbart fysiskt våld som pågick, det var mest en onykter mamma som liksom pressats långt förbi vad hon klarar av … Men … det kändes så mycket värre än så. Det VAR värre än så. Jag är övertygad om att det där snarare var vardagen vi såg, inte en engångsgrej. Mormor verkade ganska van.
I efterhand ville jag göra en orosanmälan till socialen. Problemet med det är förstås att jag inte har några uppgifter om den här familjen. Jag vet inte vad de hette, och jag vet ju inte ens om de är hemmahörande i Stockholms län – vi flög med Ryanair till Skavsta; de kan lika gärna bo i Nyköping.
Allt det där vet å andra sidan Ryanair. Jag har alla uppgifter de behöver för att hitta namnen. De får naturligtvis inte ge ut personuppgifter till mig, men jag ringde socialen och frågade om de, i egenskap av myndighet eller nåt, hade rätt att begära namnen från Ryanair. De svarade att om inte Ryanair själva gör en orosanmälan så har de ingen chans att få reda på vilka den här familjen är, och Ryanair svarar inte annat än med generiska mail från Irland (?).
Jag ångrar innerligt att jag inte gjorde personalen uppmärksam på vad som pågick. Hade jag gjort det, hade vi/jag kanske kunnat göra något nu.
Det enda jag kan göra är att ta med mig att i liknande situationer så måste personalen uppmärksammas på problemet. Man kan inte räkna med att de ska se vad vi som sitter stilla och inte har nåt att göra ser. Annars kan ingen orosanmälan göras.
