En magisk midsommarkväll vid Siljans strand

Det magiska varma ljuset, som alltid tycks bildas när solen lyser på tallarnas röda bark, silas genom de höga trädens blygsamma kronor och träffar strandlinjen på andra sidan sjön. Vattnets låga vågor är lika blå som sommarkvällens ljusa himmel, men från bryggan syns att det skiftar i rödbrunt under ytan. Insekter dansar sin stigande och fallande kvällsdans över gräsmattan, och svalorna som bor under nocken flyger kors och tvärs ovanför. Det kvittrar i träden, en svag bris bär med sig doften från sjön. Det är midsommarkväll över Siljan.

Allt jag vill är att kila ner till stranden och hoppa ut på stenarna som ligger nästan som en brygga rakt ut i vattnet. Där längst ut vill jag sätta mig och andas i kvällen och – här kommer ett ord jag sällan använder – njuta. Det är inte ofta dylika möjligheter presenterar sig för mig, och – fler sällan använda ord – den fria delen av mig, den som släpper ut håret i höstvindarna och registrerar detaljer i naturen av ren kärlek, värker av längtan.

Men … den där andra delen av mig, den som alltid har sista ordet, påminner mig om mina pojkar som ligger och sover ensamma i härbret och som skulle kunna få för sig att trilla ur sina sängar, som natten till idag, eller gå ut i sömnen och försvinna i skogen. 

Är det sannolikt att de skulle försvinna i skogen på det sättet? Nej. Det är osannolikt att de gör mer än att mumla och sparka lite på väggen då och då. Det slår mig inte att Björn skulle kunna sätta sig hos barnen; han vill umgås med sin vän sådär som små barn gör omöjligt, och jag sa precis till honom att jag skulle gå och lägga mig. Nog skulle jag kunna sitta en stund vid vattnet, kom igen, vad skulle kunna hända? Det här ögonblicket kommer aldrig tillbaka! Men Modern lyssnar inte på sånt. Hon styr sina bara fötter över gräset mot det gamla härbret, klättrar uppför stegen och sätter sig i sin säng – och låter Den Fria i text begrunda vad hon missar.

Parterapi – rekommenderas starkt till alla föräldrar

En intensiv vår

Det har varit ganska mycket terapi den här våren. Det har inte varit så himla kul alla gånger – eller alls, faktiskt – men det var min egen terapeut som, när jag satt och grävde i mina känslor och beteenden och för sjuttioelfte gången kopplade ihop dem med Björn, stillsamt lade upp frågan om parterapi på bordet:

”Det låter som att det finns en del saker ni skulle behöva prata om tillsammans,” sa den kloka kvinnan. Jag åkte hem – ty detta var på den tiden då man fortfarande träffade människor IRL – och testade idén på Björn. Han ryckte lite på axlarna och sa att javisst, om du tror att vi behöver det så absolut.

Parterapi it is

Jag funderade i några veckor. Sen slog corona till och vände upp och ner på det mesta, och i och med att jag blev permitterad på 40% – dvs jag jobbade plötsligt bara 60% – så blev det massa tid över här hemma. Eller, en del tid över, i alla fall. Att jobba hemifrån ger ju möjligheten att disponera tiden lite friare än när man sitter på jobbet, om inte annat.

I samma veva började jag och Björn i parterapi. Jag hade inte trott att det skulle gå så fort och lätt att hitta nån att jobba med, men en väninna och hennes man gick redan hos en terapeut som hon var så himla nöjd med. Eftersom det inte var KBT (beteendeterapi) det var frågan om, utan ”emotionellt fokuserad terapi”, så kände jag att det kanske vore nåt för oss.

Björn deltog inte så mycket i grejen med parterapi initialt. Han såg det som något vi gjorde för min skull, alltså som en fortsättning på min egen terapi, men det tog 30 minuter på första samtalet för terapeuten att sätta fingret på vad som knyter sig hos mig.

Tårarna rann när jag lade upp hela min egenhändigt skräddarsydda mental load på bordet, till min egen något milda förvåning dessutom. Björn lyssnade. Terapeuten grävde runt lite till i det. Det kändes som att Björn stannade upp, höjde blicken från sin välbekanta väg och såg mig.

Jag är ensam

På den vägen är vi fortfarande och vet du, jag är övertygad om att jag och min väninna är långt ifrån ovanliga i vår ensamhet.

Det är lite roligt att vi träffar samma terapeut, hon och jag. I och med att våra sessioner därmed påminner lite om varandra – samma person, samma metodik, du förstår – så slipper vi förklaringsdelen av våra samtal med varandra och kan gå direkt på de djupa prylarna.

Det visade sig att vi som kvinnor har mycket gemensamt i våra förhållanden. Under alla lager av vardagsfrustration, småkäbbel och missförstånd, bakom alla sårade känslor och provocerade rädslor, lurar ensamheten.

Det är en speciell sorts ensamhet. Om du tar ”ensamhet”, och skalar bort biroller som ”oälskad”, ”oönskad”, ”belastning” med flera, så blir det kvar någon sorts konstaterande av frånvaro. Jag är ensam. Här finns bara jag.

Det är lätt att ta med sig det där in i allt vi gör, och det har vi gemensamt i vår ensamhet, jag och min väninna. Är det våra mäns fel? Absolut inte. Det är inte ens säkert att det finns någon att klandra. The mental load följer oss genom vardagbestyren, och vi tänker inte så mycket på den – förrän nu.

Jag & Björn & ”Vi”

Jag och Björn har det bra. Vi har haft våra kämpiga perioder – småbarnsliv kan som bekant vara en oerhörd påfrestning för parrelationen – men relationen har alltid varit stark. Den är fortfarande stark, men … du vet, vi vill att den ska fortsätta vara stark. Alltid.

Vi har våra beteendemönster som vi lagt oss till med. Vi har byggt dem på erfarenhet, rädsla och ett gäng till synes harmlösa missförstånd. Med åren breder mönstret ut sig som sockerkakssmet i en ugnsform, och till slut sitter vi med fnurror på tråden som vi inte borde ha.

Alla föräldrar borde gå i parterapi

Jag tror att parterapi är mycket bättre att ta tag i innan det barkar fullständigt åt skogen. Min väninna och hennes man började gå på det för att fördjupa sin relation, komma varandra närmare. Jag och Björn började för att jag kände mig lite ensam ibland.

Efter våra terapisamtal känner jag ofta som ett omtöcknat lugn i både kropp och hjärta. Vi finner ny förståelse för varandra och bygger nya broar som står stadigare än de gamla.

Parterapi borde snarare ses som en spabehandling för själva parrelationen. För individerna som deltar känns det inte riktigt som spa, däremot. Det känns mer såhär:

parterapi känns

Är det ok att prata om parterapi?

Det är inte lätt att vara förälder. Det är inte lätt att vara en bra partner. Det är sannerligen inte lätt att vara båda två på samma gång. Det är samma för alla, och det är väl fantastiskt att det går att få lite hjälp på vägen för oss som känner oss extra vilsna ibland. Eller vad tycker du – är parterapi tabu?

Är det ett tecken på att slutet är nära, att familjelyckan lyser med sin frånvaro och att man blivit desperat – eller kan det få vara precis vad det är; en investering i underhåll och service under perioder av hög belastning?

?

Mars & April 2020

Dagarna har rullat på och det har blivit en del nya rutiner att förhålla sig till, så jag har glömt bort att lyfta mars och april månads mest lästa. Bättre sent än aldrig, här kommer de i alla fall.

Mars

1. Saker jag hör mig själv säga

Jag är säker på att du känner igen dig, du vet i det där ögonblicket då man hör vad man precis sa, och tänker att ja, det var en sak jag aldrig trodde att jag skulle säga. 
Här är några jag samlat på mig senaste månaden.

2. Ibland går det långsamt

Mvh Simon, 4 år

3. Jamen det blir väl VAB till juni då, Corona!

Våren har inte blivit så komplicerad och/eller vabbig som vi trodde, men det såg oroligt ut där ett tag.

April

1. Vad händer när Mamma försvinner?

Varning för känslig text.
Vi har alla människor omkring oss som vi inte kan föreställa oss att vara utan. Vissa personer mer än andra. Det skiljer kanske inte det minsta i närhet eller kärlek, men det kan skilja i beroende.

2. Simon 5 år – BVC, födelsedag och kalas

Vår lilla pirat är inte så liten längre! (Födelsedagskalaset fick ett eget inlägg.)

3. Påskäggsjakt, påskrisjakt och påskharens vara eller icke vara

“Finns påskharen på riktigt?” frågade Simon storögt.
“Det är många som tror det,” svarade jag diplomatiskt.

Vad händer när Mamma försvinner?

Varning för känslig text.

Vi har alla människor omkring oss som vi inte kan föreställa oss att vara utan. Vissa personer mer än andra. Det skiljer kanske inte det minsta i närhet eller kärlek, men det kan skilja i beroende.

Mamma blev sjuk

Min mamma hör definitivt till coronas riskgrupper på grund av astma, känsliga luftrör och en historik av fascinerande dåligt immunförsvar under sitt sista år på jobbet där de hade så mycket mögel att folk fick utslag i ansiktet. Och så är hon över 60 år.

Hon drog förstås på sig corona till slut, sannolikt på tunnelbanan men det går förstås inte att veta. Hon har inte coronatestat, men det vore märkligt om det var något annat säger vår husläkare. Lunginflammationen kom som ett brev på posten och under några dagar var det riktigt illa, sådär på gränsen till att åka in till akuten-illa.

Nu är det mycket bättre, vi får bara hoppas på att det inte blir något återfall.

Hursomhelst. Under de här dagarna har jag varit utom mig av oro. Kroppen reagerade med magont, förlorad matlust och stressryckningar i ögat igen – favorit i repris från i höstas. Och jag tänker såhär: är det möjligt att jag byggt mig själv på min mor i så hög grad att jag har en identitetskris att vänta den dagen jag förlorar henne? För den dagen kommer naturligtvis förr eller senare.

Jag hade säkert reagerat likadant om det hade varit min pappa eller min bror, men någonstans så väcktes ändå funderingen över hur hårt präglad jag egentligen är på just Mamma. Som kvinna, som mor själv, som partner. Hur mycket av det som är ”jag” har jag byggt med henne som mall … Vad händer, när mamma försvinner?

”Men du behöver inte oroa dig Lisa,” sa mamma när hon insåg att jag oroat mig så pass mycket, men … det säger hon alltid. Oavsett. Om hon så tappat känseln i halva kroppen, inte kan gå och håret fattat eld, så ska jag inte oroa mig så mycket.

Farmor

När jag var liten, jag var kanske 10-12 år, så fick vi i uppgift i skolan att intervjua en familjemedlem. Vi hade fått en lista med frågor, så jag ringde till farmor. Jag minns EN av frågorna:

”Vilken var den sorgligaste dagen i ditt liv?” läste jag innantill och kände, så fort jag sagt det, hur vattnet djupnade omkring mig.

”Jaa …” sa farmor, ”det var när mina föräldrar dog.”

Jag och min farmor hade en nära relation, men generationsklyftan mellan hennes och min var oerhört vid. Jag minns henne inte som en ängslig eller känslostyrd själ – till skillnad från mig då – men trots hennes striktare läggning så var ett av hennes sista ord ändå ett oroligt ”Mamma.”

dotter, mamma, farmor
Farmors porträtt, 2010

Mamma

Det är svårt att förbereda sig på en förlust, jag undrar om det ens går. Känslomässigt, alltså. Det gick ju inte att förbereda sig på att bli förälder heller, känslomässigt – och då var det en positiv händelse.

Jag funderar på om det gör någon skillnad om jag kan säga att min mamma ”har levt ett långt och lyckligt liv och blev över 90 år” eller om det är som nu, min mamma ”har precis börjat sitt liv som pensionär och skaffat hundvalp”. Kommer jag någonsin, genom den oundvikliga sorgen, kunna känna att det ändå blev bra – för henne, om inte annat?

Det här kommer jag förstås aldrig att få veta. Och hur det än blir när mamma försvinner så tjänar det kanske ingenting till att fundera på det nu, men det ligger i min natur att göra det ändå för den sorgen måste komma en dag.

Ju senare desto bättre.

när mamma försvinner
Mammas tavla, 2005.

Sammanfattning 2019; Äntligen är det över

Min utlovade sammanfattning av 2019 kan reduceras till ett enda enkelt ord: Äntligen. Äntligen är det över. Nämen vad negativt, kan tänkas, men du det är det inte alls! Det är ett konstaterande av fakta.

Det här ska nu inte handla om ältande av av diverse nederlag eller så, och dessutom så är de mest lästa inläggen mer faktabaserade artiklar om magsjuka, matplanering och annat passionerande, så jag sorterar dem utan inbördes ordning istället efter genre.

Passionerande och (relativt) opersonliga ämnen

Det finns inte så mycket mer att säga om detta, rubrikerna säger allt:

Mer personligt

Det var ovanligt mycket fokus på Simon, vår underbara lilla gåta, det gångna året. En del saker föll på plats – möjligen tillfälligt, men på plats icke desto mindre – och ett flertal ”senaste sättet” dök upp.

HSP/högkänslighet hos barn

HSP-konceptet var en av de nya grejerna, vilket för övrigt berörde mig i minst lika stor utsträckning som Simon. Bättre sent än aldrig.

Ett sätt att möta en eftermiddags-bråkig fyraåring

Det här inlägget är ett år gammalt, och Simon behöver inte låtsasbråka på det sättet särskilt ofta längre. Snart är Adrian i samma ålder, vi får se hur det blir med honom men jag är rätt säker på att oavsett vad han kommer bjuda på så blir det något annat än Simons påhitt.

Simons allergier dök upp, som resultat av utredningen av magsjukehärvan förra vintern, och Adrians empatiska/omhändertagande/beskyddande drag kom i dagen:

Hur går det med magsjukan, då?

sjukdomskaos
Adrian försvarar sin bror från missförstånd.

Stanna hos mig, håll mig i handen och säg att det snart blir bra

Det visade sig att Adrian bär på en naturbegåvning att ta hand om andra när de har det besvärligt. Kanske blir han sjuksköterska när han blir stor. Eller volontär i utsatta länder.

Vinterkräksjuka/maginfluensa/sjukdomskaos pikar i vabruari. I vårt hem.

Även här lyckas han, mitt i all misär, leverera lyckorus.

Andra trevliga saker som inträffat under året var bland annat när jag och Björn firade hans födelsedag med övernattning. Tankarna går osökt till Kid’s Club-klippet ur Hotel Transylvania 3:

Visst, våra pojkar är inte … såna. Men känslan. Du vet vad jag menar. Friihhhhheeet ….

Sen rensade vi bort massa bebisprylar också. De flesta, fakstiskt.

När vi rensade bort alla bebisprylar för gott

Vi rensade …!! Sentimentalt, nostalgiskt och samtidigt glädjefyllt.

Vi ska absolut inte glömma resan till Teneriffa, den som barnen fortfarande pratar gott om och vill återupprepa. All inclusive är svårslaget i den här fasen i livet, men det dröjer nog innan nästa resa blir av.

Jätte-Bamse? Njae …

Två tråkiga händelser står ut ur mängden och får ändå komma med här, dels denna, Mardrömsflygningen – om att göra en orosanmälan för okända barn, vilket var hemskt på på så många sätt att jag har svårt att rekommendera nån att läsa den, och sen detta:

Ibland är det bara tungt

himlen i min famn
Vi är alltid lika mycket ”mamma”, oavsett hur vi mår och vad vi orkar.

Det går inte att komma ifrån att 2019, för mig, var ett oerhört påfrestande år och ibland kändes det bara tungt. Riktig uppförsbacke. Men livet som förälder stannar inte upp för en sekund för det, såklart.

2020

Hehe ja, det är kanske märkligt att säga att 2020 ser lovande ut, men jag kan i alla fall skriva under på att på det personliga planet, alltså där det bara finns jag och mig, där har 2020 redan slagit 2019 med hästlängder – vilket jag kan konstatera eftersom jag, uppenbarligen, dröjt med 2019s årssammanfattning ända till april.

Föräldradilemma när hela samhället håller andan

Finns det NÅGONTING annat som händer i världen än corona? Det verkar inte finnas någon hejd på ältandet. Jag försöker inte förminska det, men nog måste väl livet fortsätta att hända ändå?

Föräldradilemma

Vi jobbar hemma

Läget just nu – eller i alla fall igår – är som så att både jag och Björn ombeds jobba hemifrån så mycket det går. Pojkarna är på förskolan som vanligt, men på förskolan är det inte som vanligt eftersom ungefär en tredjedel av personalen är hemma och väldigt många barn är hemma sjuka eller lediga.

I fredags kom ett nytt vädjande från förskolan om att barn som inte verkligen behöver vara på förskolan ska få stanna hemma. Jag lider med personalen, och är samtidigt tacksam över att inte ha ett arbete som påverkar andras vardag i sådan utsträckning som deras gör. Jag skulle lätt kunna köra sönder mig själv.

Föräldradilemma

Vi som föräldrar är splittrade. Vi vill å ena sidan hjälpa dem så mycket som det går; jag vill helst ta hem pojkarna för att vår kära förskola ska få det lättare och för att det kanske finns andra familjer som behöver förskolan ännu mer än vi gör. Å andra sidan …

”VAB-ersättningen är ju bara kaffepengar jämfört med lön. Det skulle bli en ekonomisk jättesmäll för oss, för vi vet ju inte hur länge det här ska pågå,” sa Björn.

Vi enades om att höra med förskolan om det är behjälpligt för dem att vi tar hem pojkarna efter lunch. Vi får se vad det säger. Då skulle vi ändå hinna med att jobba fulltid båda två, om vi planerar strikt. Visst, det blir lite lägre livskvalitet för mig och Björn, men inte för pojkarna och det här vansinnet kan ju inte pågå i flera år heller.

När hela samhället håller andan

Jo! Det kan VISST pågå i flera år, säger vissa. Men jag menar att sättet på vilket vi hanterar detta inte kan pågå i flera år. Hur länge kan ett samhälle hålla andan?

Vi måste sätta våra nära och kära i första rummet, såklart, men vi är samhällets hjärta och stannar vi så dör det. Därför tror jag att vi måste fråga oss själva, ”Hur kan jag översätta mitt liv till dessa nya begränsningar, UTAN att förändra det?”. Ja, ok, klart att förändring är oundvikligt men sikta gärna på månen.

För oss här hemma innebär detta följande:

  • Vi bunkrar inte. Särskilt inte toapapper – det är för övrigt det konstigaste hittills i vårt land, att folk bunkrar toapapper. Varför? Det finns så mycket annat som är viktigare. Är brist på toapapper det värsta du kan föreställa dig? Eller har toapapper användningsområden som jag inte känner till? Så många frågor.
  • Vi har skypefika med folk, dricker vårt te och äter det vi brukar under fikat även fast vi sitter själva hemma.
  • Vi håller våra rutiner så absolut långt som det är möjligt.
  • Shoppar vidare online – men det här har vi fått ändra, ironiskt nog, när det kommer till maten. Vi handlar alltid mat online, men nu är leveranstiderna så långa att vi tvingas ut i butikerna oftare. Å andra sidan är det så lite folk ute så det gör ingenting.

Andra, mer positiva saker med rådande omständigheter – låt oss kalla det silver linings – är att vi har varit friska allihop nu ovanligt länge. Sen så hinner vi plötsligt träna hemma, eftersom restiden till och från jobbet försvunnit ur planeringen.

Personligen, alltså om jag zoomar in på bara MIG, så tycker jag att det sänkta tempot är ganska skönt. Jag älskar att jobba hemifrån. Får så himla mycket mer gjort när ingen stör.

Januari & Februari 2020

Januari och februari – och vabruari, icke att förglömma. Tiden går fort när det är mycket som händer, jag har inte ens gjort min årssammanfattning för 2019 än … men det gör inte så himla mycket. Den är i alla fall påbörjad. Och nu när jag säger det så måste jag göra den, så den är med andra ord på väg.

Här kommer de mest lästa inläggen hittills i år i alla fall:

Januari

1
Kungsberget med barnen – första gången

Så himla bra det blev!


2
Relationen som tar stryk under de tuffa småbarnsåren

Hur man kan göra. Hur vi gör.


3
3 massiva förändringar 3 massiva förändringar under första veckan som arbetande kvinna

Så himla trött, men det är ok.


Februari

1
”Fortsätt titta ner bara” – apropå äktenskap

Jonas och Björn har rörande överensstämmande inställningar.


2
Ett påhitt och en livssanning avslöjas

Adrian, kloka lilla ängel …


3
PMS med högkostnadsskydd

Tänk om. Jag bara säger det. Tänk om det fanns.

Vabruari

Vabruari kan nästan räknas som en egen månad numera, och i denna årets trettonde månads namn är föga förvånande det mest lästa:

Efter magsjuka: tips för småbarnsmagarnas återhämtning

Trots att jag mindes, så hade jag glömt

Precis som det är skillnad på att ”veta” och ”inse”, så är det skillnad på att minnas och minnas.

Jag har inte glömt hur det var att studera fulltid och ha småbarn hemma. Jag har inte glömt förra årets vabruari, frustrationen över att vabba från praktikplatsen på grund av en förkylning som aldrig verkade vilja ge sig, eller den dova känslan av chanslöshet att vara både en närvarande mor och en student på upploppet mot mållinjen.

Jag har inte glömt, och jag hoppas att jag aldrig gör det, men jag minns det mest i huvudet. Nu när jag börjat jobba igen, minns också hjärtat hur det kändes och jag kan meddela att det inte är ett angenämt minne direkt.

Jag återfinner obalansen i att vilja vara överallt; ”Allting-genast.nu,” som min far säger, och ”Välkommen till livet,” säger min mor rart.

Såhär kan jag förstås inte ha det, men det får ta sin runda lilla tid att hitta ett förhållningssätt till det livspussel som de allra flesta barnfamiljer antagligen brottas med, liksom en strategi för att alla ska trivas. JAG ska ju också trivas, här. Jag inser så sakta att det kanske inte handlar så mycket om att jag har dåligt samvete för min frånvaro, som att jag rätt och slätt saknar mina barn om dagarna.

Bild från i somras.

Som tur är verkar jag ha fått tag på ett jobb som är roligt, så det hjälper ju ganska mycket. Tänk om jag hade vantrivts, liksom. Ve och Fasa.