Cool, calm, collected

När jag kom till jobbet igår, efter vändpass och alltså jättekort natt, utbrast min kollega Maskot ”nämen hej?” som om hon var förvånad att se mig.
Det är sällan ett gott tecken att mötas av förvåning sådär.
”Hej…?” sa jag och väntade på en fortsättning.
Hon skärskådade mig med en snett leende:
”Men gud, du ser så cool-calm-collected ut liksom!”

Jag hade sovit 4,5 timmar, inte orkat komma dit riktigt i tid, inte orkat sätta en tofs i håret eller sminkat lite eller ens brytt mig om kläderna (som vanligt). Jag kände lite att det var lyckligt att jag ens hade alla kläder på mig som jag skulle.

Cool.
Calm.
Collected.

Yep. That’s me.

Nervös, harig och orolig som standard

Hotellet där jag jobbar ligger i en industripark, så när jag går hem från jobbet följer jag en ganska kort gångväg som kl 23 är fullständigt folktom och ligger lite i skymundan från övrigt liv.

på gångvägen

För någon vecka sen när jag lämnade hotellet hörde jag att det gick några skrikiga ungkillar långt bakom mig på väg åt samma håll. Vartefter jag tog mig fram på gångvägen närmade de sig med onormal fart, de måste ha sprungit för de hann ikapp och förbi mig innan jag kommit halvvägs till tunnelbanan.

Det här var när det fortfarande låg blankis på marken, och det var mörkt och ensligt. Vid den tiden på dygnet har jag numera en toppfart som får vilken rullatorförare som helst att dra på smilbanden och bränna förbi i innerspår.

Jag hann bli riktigt rädd innan de sprang förbi mig, för att hinna med tåget antar jag. Det var riktigt obehagligt.

Det är mycket sånt nu; oroligt och harigt beteende och katastroftankar till både höger och vänster. Jag tyckte det var oroligt att ta emot sängleveransen ensam. Jag är livrädd för att halka… Jag. Rädd för att halka. Hah! Men det är så nu. Jag gillar inte när folk kommer för nära, jag fixar inte trängseln i kollektivtrafiken. Bara blicken från en främmande människa på min mage känns nästan som ett påhopp.

som ett mjukisdjur

Jag var inne i en affär en sväng för att fördriva tiden medan jag väntade på bussen. Jag hade 7 minuter och det var kallt ute. Helt nära kassan hängde sagolikt mjuka tröjor av modell Oformlig på 70% rea, så jag parkerade mig där och stod och var helt nöjd, i en minut eller två, med att bara klappa på dem.

Sedan smög sig tanken på att skiljas från dem in i periferin. Jag tänkte: Jag kommer att ångra mig. Jag tänkte: När jag ångrar mig och kommer tillbaka är de slut. Jag tänkte: Jag BEHÖVER FAKTISKT en sån här.

Jag köpte en, utan att prova den, och undrade om jag skulle få ångra det.

Nu bor jag i den.

mjukiste

Den är gjord av återvunnen polyester. Den är som en morgonrock man inte måste hålla på att rätta till för att det inte ska dra kallt. En halv morgonrock.

halv morgonrock

Björn säger att jag ser ut som en säl i den. Han har rätt, förstås, men jag får ju ha ett MJUKISDJUR på mig. Vad bryr jag mig om utseende? Mina tjusiga dagar har tagit ett sabbatsår; smink, snygga kläder, till och med underhåll av ögonbryn har tappat nästan all sin charm.

Nu är det sältröjor, te och trött kropp som gäller.

Att behöva försvara sitt bloggande

Lyssnade på en pod av Better Bloggers med en tjej som arbetar med sin blogg på heltid och lever på det – vilket är få förunnat by the way.

En del prat om lön, att få pengar för sitt bloggande, var de kommer ifrån, hur mycket och så vidare. Hon känner att hon behöver försvara sig för att hon får så mycket som 20 000 kr för inbakad reklam för ett telefonmärke om 3 inlägg och nån reklamfilm. Hon tillägger att det är på faktura och att typ hälften försvinner då.

Och så pratar de om skeva lönebilder.

Alltså, hon har drygt 350 000 sidvisningar i veckan. I veckan! Vad kostar en reklamplats i en dagstidning? Hur kan det vara nödvändigt att försvara sig för att man får 20 000 kr för rätt mycket jobb och reklam som inte kommer att bytas ut efter ett par dagar?

De säger att bloggare måste bete sig proffsigare för att behandlas proffsigare, och att det är de här oerfarna bloggarna som tackar ja till skambud som drar ner alla andra och gör det svårare för dem att bli tagna på allvar.

Att underhålla en blogg kräver mycket tid. Jättemycket tid. Tänk efter själv hur mycket tid du lägger ner på din egen, hur många faktiska arbetstimmar och hur mycket funderande kring inspiration och idéer som går åt. Ett bra blogginlägg ska komponeras med rätt innehåll, relevanta bilder, innehålla det man vill ha sagt i en lättläst text med en början, en mitten och ett slut som alla förstår sig på. Det är ingenting man svänger ihop på 2 minuter med duschhandduken fortfarande runt håret.

Flytten — dagen efter

I förrgår gick det stora flyttlasset till huset.

Jag tar bilder för att dokumentera kaoset, för det gjorde alltid pappa när vi var små, men jag vet ju att enda gången jag kommer titta på dem kommer vara när jag inte får ändan ur att göra det jag ska göra, du vet när tiden bara går, till ingenting.

flytt

Så jag stjäl med andra ord tid av mig själv i framtiden genom att ta dessa bilder.

Jag tar dem ändå.

”Det kan vara kul att ha senare.”

Jag ägnade gårdagen till att organisera köket, och det tog verkligen hela dagen. Men vilken känsla det var att ha allt pulande och fixande och, ja, boande framför sig. Jag gjorde te och satte på Spotifys mest passande playlist; Hangover Friendly Singer-Songwriter.

köket

Nu är det nästan klart. Det tog ett tag att räkna ut vad som ska vara i vinstället (nere till höger på bilden), eftersom nästan inga schyssta vinflaskor får plats där och det dessutom är placerat mitt i eftermiddagssolen, men för tillfället hyser det blockljus och tändare.

Ja, jag vet att det inte kan vara en permanent plats eftersom det är så lättillgängligt för barn men än så länge funkar det. Jag hinner tänka ut nåt bättre sen.

Sockerförbud och kejsarsnitt

Som tur är har vi inget glutenfritt mjöl på jobbet, så jag kan inte själv häva i mig det jag bakar. Barnmorskan sa sist att det är totalt godis och sockerstopp från och med vecka 35, alltså även undvika restaurangmat och större mängder frukt, så jag har en vecka på mig att tända av och ta mig igenom abstinensen.

godisHurra.

Varför, undrar man. Jo, för att vi föder större och större barn, och våra kroppar är inte alltid gjorda för det så kejsarsnitten har ökat markant.

Förut tänkte jag flyktigt att kejsarsnitt måste vara semestervägen ur förlossningen, men så påpekade min moster som är sjuksköterska på BVC att kejsarsnitt är en betydande bukoperation, att riskerna därför är större, att läketiden därför är betydligt längre, och att barnen är svårare att få igång. Vidare så finns forskning på att eftersom barnen inte kommer i kontakt med den skyddande bakterieflora som finns i slidan är de mer benägna att utveckla allergier och sjukdomar som tex astma.

…jag säger inte att jag är emot kejsarsnitt, alltså. Bara att det inte är en semesterväg ur förlossningen.

 

Sticky cake

Good morning Lisa,

First a big thanks for the lovely recipe – I tried the sticky cake this week-end at home and all the kids loved it! What a discovery 🙂

kladdkakaYeees, har man ingenting att göra på jobbet så bakar man. Och lämnar ut recepten till gästerna 🙂

Ja, jag har ett sådant jobb.

Kladdkaka

  • 2 ägg
  • 2,5 dl socker
  • 100 g smör/margarin
  • 1,5 dl vetemjöl
  • 4-5 msk kakao
  • 1 tsk vaniljsocker
  • 1 rågat krm salt

Formen kan bröas med ströbröd eller riven kokos.

Smält smöret.

Blanda alla torrvaror ordentligt för sig.

Vispa socker och ägg, använd en gaffel och slå in ordentligt med luft (det går inte att överdriva).

Blanda i torrvarorna i äggbunken.

Rör snabbt ihop till en jämn smet, rör sist i smöret.

Är smeten för fast så kan man ha i lite kaffe eller apelsinmarmelad, eller hallonsylt. Man kan variera på många sätt, bland annat kan man byta ut 0,5 dl vetemjöl mot 0,5 dl mer kakaopulver. Då blir det extra bra med lite kaffe i 😉

Varmluft: 155 grader i 14-20 min

Ugn: 175 grader i ca 20 min

OBS! Kolla av kakan. Den ska vara riktigt kladdig i mitten annars är den för torr, men den ska inte vobbla i formen när man skakar den, för då kommer den smaka smet.

Låt den gärna svalna, serveras kylskåpskall, gärna med mosade/stavmixade jordgubbar, eller grädde.

Att skona sin omgivning, åtminstone LITE

Vår frulletjej på jobbet fyller snart 20, och vi lever, surprise, helt olika liv. Hon kallar sig vår maskot eftersom hon är 15 år yngre än alla andra, och jag älskar att höra om hennes eskapader under helgerna, om killarna hon träffar, instagramtjafsen och Stockholms uteliv. Hon är så ung, och egentligen har vi inte så mycket gemensamt, men vi kan ändå mötas.

Igår morse berättade hon om hur hon hade suttit bredvid en gravid tjej på tunnelbanan. Mittemot tjejen satt hennes polare. Vad de än pratade om, vad polaren än sa, så lyckades gravidtjejen i varenda mening vända det till att handla om hennes graviditet. Hur jobbigt det var, vad hennes kille gjorde för att hjälpa eller stjälpa osv. Maskot höll på att tappa det. Förståndet, alltså. Det gick så långt att hon satt och försökte formulera en tillsägelse i huvudet, men som hon sa till mig, det går ju inte.

Jag känner mig precis likadan, även om jag vet att det inte är fullt så illa. Men så händer såna här saker, och det blir svårt att låta bli:

Vi var med mamma och såg Chicago på Stadsteatern igår.

chicago

Det var svinbra.

Bra musik.

Snyggt, så otroligt snyggt, gjort. Jag vill ha allas kläder i min garderob.

så snyggt

Bra skådespelare/sångare. Lisa Nilsson var fantastisk.

lisa nilsson

Och… jag måste böja mig för faktum. Det är fullständigt omöjligt att få glömma sitt uppblåsta, klumpiga och framför allt opraktiska tillstånd ens för en kort stund. Halvvägs genom första akten återupptäckte ungen min urinblåsa och la sig på den.

När det händer blir man akut kissnödig, men inte på det där normala vanliga sättet utan på ett svidande sätt. Så charmigt.

Även om jag själv kräks på blivande mammor som tappat greppet om tillvaron så till den grad att de inte lyckas skona sin omgivning lite, som hon på tunnelbanan, så kan jag förstå var det kommer ifrån.

Det har jag aldrig kunnat förut.

Hursomhelst; om nån frågar så säger jag att Chicago var jättebra, eftersom den var det. Jag sätter mig inte ner och börjar klaga i långa utläggningar över hur jobbigt det är att inte kunna gå på toa var 10e minut. Ingen bryr sig om mina toalettvanor. Och, allvarligt talat, jag vill inte heller att nån ska göra det.