Det var Björn som kom på det;
”Vet du, om vi bara skulle gå på karaktär så skulle han heta Simon”, sa han en dag här helt apropå ingenting.
”Ok, varför då?”
”Simon says. Leken, du vet.”
”Ah.” Jag tittade ner på sonen i knät, prövade namnet tyst för mig själv. ”Han ser ut som en Simon.”
Så vi kom överens om att testa namnet ett par dar.
Det har varit en ganska strid ström av besökare här de senaste dagarna, men vi har begränsat oss till max ett besök om dagen för att hålla tempot nere.
Igår var min pappa och hans fru uppe och hälsade på, de skulle ha kommit långt tidigare men de bor i Skåne så för dem är det inte direkt bara att svänga förbi en eftermiddag på vägen hem.
Jag har längtat till pappas besök, han tycker det är så överväldigande kul — ”magiskt” för att använda hans eget återkommande uttryck — att bli morfar och dessutom träffar jag honom så sällan så det var verkligen skönt att de äntligen kom hit och träffade pojken.
Sen är min far den sorten som aldrig kommer tomhänt, och Pia lite av en shopoholic, och till det kommer att vår pojke är första barnbarnet, och att de har haft 2 veckor (minst) på sig att gå hemma och längta efter att få träffa honom. De hade med sig en brandbilslåda med kläder…
… och, alltså, ett simpelt ”tack” känns inte alls tillräckligt i sammanhanget. Pojkens garderob är för sjutton säkrad för ett år framåt…!
Jag blir gråtfärdig av tacksamhet.
Ja, det tål att upprepas. Härom dan när jag kom hem låg det ett till paket från Tradera —de droppar in lite vartefter, det är som julafton varje dag — på köksbordet, och jag bara… alltså de där öronen… <3
Hittade en annons på Blocket, så jag var iväg på förmiddagen för några veckor sedan och shoppade loss på en amningskudde och en babybjörn bärsele i ett hem inte långt från där vi bor. Babybjörnen har han inte vuxit i ännu så där kan jag inte uttala mig. Amningskudde är nåt man klarar sig utan MEN jag är himla glad att jag har den nu. Mina axlar är himla glada. Och egentligen spelar det inte så stor roll hur den ser ut, jag lägger en handduk över när jag ammar, för vår lilla pojke dräller en hel del 🙂
Sen, när man börjar kolla upp märket och sånt, så hittar man förstås saker som skulle vara trevligt att ha till, bara det att då är det inte begagnat längre… så då blir det inget. I alla fall inte förrän jag har funderat så pass länge att grejen i fråga sålt slut eller utgått ur sortimentet. Typiskt mig.
”En vit natt” är vad man kallar en vaken natt. I alla fall på franska, och ofta i partysammanhang. Det var inte så mycket party över natten till idag, men den var inte desto mindre vit om man säger så.
Vi har haft tur hittills, det är vi mycket medvetna om, med ett barn som låter oss sova nästan hela nätterna. Vad jag misstänker hände igår var att vi kom i otakt; han fick hungerslag redan i soffan så jag ammade där istället för i sängen, vilket ledde till att han somnade i soffan strax innan vi väckte honom med blöjbyte och nattrutin. Eftersom det inte går att lägga honom i babynestet i sängen utan att mata honom så fick han amma lite till men då var han ju redan mätt, så han ammade sig inte sömnig och kräktes dessutom upp vad som såg ut att kunna vara hela kvällsmålet. Hela nestet blev blött, så det vara bara att ta upp honom och byta sängkläder, och pyjamas, och börja om. Då hann magen ikapp och det blev nödvändigt att byta blöja 2 ggr och pyjamas igen, och till slut var jag så trött och han så stissig att jag halvsov med armen runt en sprattlande och flåsade bebis som inte kunde finna ro.
Han sparkade, flåsade, stånkade, suckade och gnällde halvhjärtat genom hela natten. Matandet i halvtid, dvs runt kl 03:30, följde samma ryckiga mönster och i morse var det så stökigt att jag blev tvungen att brotta ner och hålla fast honom för att han skulle kunna koncentrera sig på att söka bröstet. När han väl hittade det blev det lugnt och det har det varit sen dess, men då var klockan redan 9:30.
En natt. En enda vit natt, och jag är väck. Kommer man in i andra andningen sen på nåt vis, eller somnar man bara när och var som helst så fort tillfälle ges för att få ihop sina nödvändiga timmar?
Jag vet fortfarande inte vart tiden tar vägen. Ungen sover hela nätterna, med undantag av matande var 3e eller var 4e timme, han sover större delen av dagen enligt samma princip och när han är vaken så vill han vara nära och det är det mysigaste jag någonsin varit med om. På riktigt. Det är nåt speciellt med mysbebisar, de luktar så gott, men det är ju svårt att göra så mycket nytta när man bär en bebbe på armen.
Jag skulle burit honom i babybjörnen jag köpte på Blocket, men han är för liten för den än så länge. Vi borde haft en sjal, men… men ja, det har inte blivit av att skaffa en.
Jag har lärt mig att laga mat, äta, tvätta och mejla med en hand, men att skriva har visat sig svårare att få till. Grejen är att när han är trött och somnar så ligger det så nära till hands att lägga sig ner själv också — i förebyggande syfte, om inte annat.
Hittills idag har jag utnyttjat sovtiden med att komplettera babynestet jag sydde med en madrassbit, det är fortfarande skitfult men det funkar, det funkar tills jag har tid att sy ett ”riktigt” eller tills han växer ur det. That’s it. Övrig sovtid inträffade när vi promenerade till BVC och tillbaka.
Jag är helt slut. En timmes promenad har jag åstadkommit idag, och jag är redo att gå och sussa.
Och nu kom Björn hem med middan <3
…att blogga med småbarn??
Seriöst, vi är två, vi har varit hemma en dryg vecka nu, ändå räcker tiden inte till att ta upp datorn. Hur gör folk? Jag har ju massor att berätta hela tiden men vår son, som äter så enegiskt att han även tycks dra i sig mitt underhudsfett av bara farten, verkar även suga i sig tid. Ungefär som ett svart hål suger i sig ljus, lite. Tiden liksom dras mot honom, börjar rotera runt honom, och snurrar till sist in i honom för att knappt ens lämna några minnen efter sig.
Det är lite orättvist att jämföra honom med ett svart hål, vill jag ändå tillägga. ”Svart hål” låter väldigt negativt, men jag syftar förstås främst på gravitationen; jag, och allt som det ordet innebär — dvs hela min existens — roterar inte längre runt min egen axel utan runt honom. Jag kan nu förstå mammor som förlorar greppet om sin egen identitet och glömmer att det fortfarande finns liv utanför familjen, även om jag inte alls är överens med dem.
Det är viktigt att inte tappa bort sig själv, men helt lätt är det nog inte. Björn tog med vår pojke ut på en promenad själv i förrgår för att jag skulle hinna få klart den här evighetsteckningen jag hållit på med sedan urminnes tider; de hade varit borta 5 min när jag blev tvungen att gråta en skvätt och sedan ringa mamma för att förklara att jag hade problem. Jag tappade fokus helt och visste inte var jag skulle göra av mig själv. Det slet nåt alldeles hjärtskärande i själen över att vara separerade, det la sig som ett fysiskt tryck över bröstkorgen.
”Det är dina hormoner, Lisa. Det är så det ska vara. Han är ju inte ens en vecka gammal!” sa mamma med ett skratt. Jag tyckte inte alls det var kul men lugnade mig, och lyckades samla ihop sms-trackandet av Björn till ett kort förhör om förhållandet klädlager / väder / temperatur på barnet.
Jag har inte fattat vad som hände.
Jag hade en lugn och seg dag i torsdags, ett par värkar som inte gjorde speciellt ont, men på kvällen vid 23 drog samma visa igång igen, fast värre.
Jag gav upp att försöka sova nästan direkt, gick upp och ställde in mig på en till sömnlös natt. Värkarna kom och gick med 3-5 min mellanrum, de gjorde mer och mer ont så strax före kl 4 ringde vi förlossningen. De sa att det var onödigt att komma in redan nu, eftersom värkarna skulle hålla i sig mellan en och två minuter och mina var för korta.
Vi försökte allt vi kunde komma på; TENS, massage, andning, varm dusch, bada… Till slut var att vanka planlöst framåt, luta mig mot Björn och tjuta det enda som gick att ta sig för när det gjorde som mest ont.
Vid kl 13 stod jag inte ut längre, smärtan började ändra karaktär och det gjorde så ont att jag mådde illa.
Taxiresan på ca 30 min blev den värsta upplevelsen jag någonsin haft ombord på ett fordon. Jag stod på knä i baksätet med Björn bredvid mig, hängde över stolsryggen på passagerarsidan fram så jag kunde se ut och stönade, flåsade och grät. Taxichauffören, en mysig äldre herre, visade stor förståelse och tålamod. Vid ett tillfälle var vi tvugna att stanna så att han kunde gräva fram en spypåse ur bakluckan.
När vi kom fram blev jag halvt hysterisk i entrén där det gick upp för mig att de kunde skicka hem mig igen. Tanken på att eventuellt behöva sätta mig i en taxi, igen, i samma skick knäckte mig totalt. Jag bara grät och grät.
Vi fick hjälp direkt — jag hördes nog ganska långt — och fick komma in på ett rum. En barnmorska undersökte mig och det visade sig att jag redan var öppen 5 cm, ”med väldight mjuka kanter, så det kommer nog inte ta så lång tid att öppna sig mer” som hon sa.
Värkarna blev ännu värre, jag trodde inte det gick men det gjorde det. Man gav mig lustgas, jag såg glittrande blå stjärnor överallt men kunde inte avgöra om det hjälpte eller inte. Jag hade redan bett om epidural och man sa att narkosläkaren skulle komma om en kvart, men det tog längre tid än så. När hon väl dök upp låg jag på sidan och vrålade ”skjut mig” och ”15 minuter i helvete” rakt in i lustgasmasken.
När epiduralen tog började smärtan lugna sig nästan direkt. Efter inte lång tid klarade jag värkarna utan lustgas. De lät mig återhämta mig lite innan de sa att det vore bra om jag kunde komma upp från britsen och hålla mig upprätt.
De lämnade mig och Björn ensamma ett tag med en tallrik smörgåsar och saft, hon hann vara borta kanske 10 min och jag hann äta en halv smörgås innan vattnet gick. De kom tillbaka direkt, mina krystvärkar drog igång och en kvart senare var han ute.
Jag fattade ingenting.
Jag fattar fortfarande ingenting.
Jag konstaterar att jag måste omdefiniera bilden av mig själv, och att av det värsta som jag i min vildaste fantasi kunde föreställa mig förut nu bleknar jämfört med blotta tanken på att nåt skulle hända honom.
Jag är lycklig. Jag är nyförälskad. Jag är trött.
Björn med.
Jag sa ju att det inte var nån risk att det skulle komma igång igår, och det gjorde det typ inte heller, men jag kan säga att runt kl 3 i natt var jag inte lika säker. Kl 03:26, närmare bestämt.
Jag fick en ytterst blygsam liten blödning precis innan vi la oss, och jag har ju läst att förlossningen kan starta så. Kl 03:26 var jag fortfarande klarvaken. Då hade jag haft eländiga förvärkar sen kl 22 så ofta att det var stört omöjligt att hinna sova mellan dem. Jag började tänka att jag inbillade mig, att det var nåt som var fel, för jag har aldrig haft SÅ ont av dem tidigare och upplevde inte riktigt att jag fick nån vila alls så jag började klocka dem. Systematiskt 3 minuters vila var det, tydligen. Jag gick upp, jag gjorde smörgåsar, bläddrade igenom hela facebook, tog en lång varmdusch, och började framåt 04:30 desperat leta efter TENS-apparaten som inte stod att finna någonstans. Så jag gick upp och väckte Björn.
”Var är TENS-grejen?”
”Va?”
En ny värk, eller vad det nu var, brände över ryggen.
”TENS. Var. Är. Den.”
”Jag vet inte. Behöver du den nu? Har du ont?”
”Aj.”
”Stackare. Har du foglossning?”
”Neeeeeej….”
Han gick ner och letade, hittade den bakom soffan och satte sig ner med mig — som just då inte hade ont.
”Tack, du kan gå och lägga dig igen nu om du vill, nu har jag nåt att göra.”
”Jag känner mig som en skitstövel som går och lägger sig när du mår såhär… Du måste LOVA att väcka mig om det finns nånting, nånting alls, som jag kan göra!”
Han gick upp, jag fipplade med apparaten, fick inte igång den och la mig ner i utmattning. Då ebbade värkarna ut, och 05:21 blev det stilla.
Jag ringde förlossningen i förmiddags för att få höra att allt var normalt och det var det. Det kan dröja ett par dagar till, sa hon. Tack, sa jag.
Plötsligt är det inte längre ok att förlossningsväskan fortfarande inte är färdigpackad, att pappret med min blodgrupp försvunnit i flytten eller att jag fortfarande inte skaffat amnings-bh eller -linne.
Det blev konkret, jag har inte längre all tid i världen, och idag har varit en sjukligt seg dag. Jag vill helst inte köra bil heller, man vet aldrig, det kan bli en mardröm. Jag är rädd att nästa natt ska bli likadan, så jag har sovit så mycket det gått, dvs inte jättemycket. Man blir ju knäpp av att strösova sådär, kroppen tror att den fått tillräckligt med sömn så man somnar inte, men man är ändå helt slut.
Nu till det viktiga i sammanhanget:
Det var ok. Jag blev inte rädd.
