Författare: Lisa

I söndags gick Simons namngivningsceremoni av stapeln. Vi kom hem från semestern i onsdags kväll. Det var med andra ord fullt ös medvetslös ända in i kaklet i söndags kväll.

De flesta av våra gäster hade aldrig varit på en sån här tillställning och det kändes tryggt med tanke på att inte heller Björn eller jag har det. Apropå det så fungerar vi lite lika när det kommer till planering; vi är tidsoptimister och får inte fart förrän det brinner i knutarna. Det innebär i det här fallet att vi inte var riktigt klara när det väl var dags. Med ”riktigt klara” menar jag saker som att det fortfarande fattades en kladdkaka som vi fick klara fikat utan och jag hade inte hunnit sätta ihop vad jag skulle säga så jag fick prata utan att ha lyssnat igenom vad jag skulle säga innan.

Vi skulle hålla till i trädgården – svårt att klämma in 45 pers i vårt vardagsrum – och alla väderleksrapporter hade lovat växlande sol och uppehåll, men när nästan alla hade kommit så öppnade sig himlen. Hälften av gästerna gick in och andra hälften fick stå kvar ute och trycka längs husväggen i väntan på bättre tider. Jag och Björn sprang runt som yra höns och prickade av gäster, organiserade parkering, försvarade gäster mot vår granne Bosse som hotade folk med samtal till parkeringsvakten och bortbogsering samt var toknervösa över vädret.

Men så, precis när siste man prickats av på listan, slutade det regna och när vi samlade alla på gräsmattan kom solen fram. Jag kunde inte låta bli att dra mentala referenser till öppningsscenen i Lejonkungen.

Ceremonin:

1. Pappa hälsar alla välkomna och berättar om hur det känns att bli morfar osv.
2. Jag berättar om namnet Simon.
3. Björn berättar om Simons andra namn.
4. Jag berättar om Simons tredje namn.
5. Björn berättar om vårt nya gemensamma efternamn.
6. Björn presenteras Johan som fadder i strategiska spel (han är pokerproffs).
7. Jag presenterar Jonas som golffadder.
8. Björn förklarar trädplanteringen och får igång kön runt huset.
9. Pappa serverar äppelmust i champagneglas när folk kommer fram på andra sidan.
10. Björns mamma Annette samlar alla till en skål för Simon och förklarar namngivningsboken.
11. Fika.
12. Kl 18: sparka ut de som eventuellt fortfarande är kvar.

Trädceremonin:

Mamma kom i torsdags kånkade med ett ungt bigarråträd till Simon. Det skulle bli hans träd. Hon har länge velat ge honom ett träd men vi har inte vetat vad eller var vi ska göra av det så hon har stått på stand by tills jag plötsligt ville plantera bigarråkärnor från ett träd på landet eftersom de var så goda.

Hursomhelst. Vi bestämde oss för att göra en grej av trädet så Björn förberedde med planteringsgrop och jord. Vi tänkte oss att precis som vi alla är med och stöttar Simon i livet så ska vi symboliskt ta ett spadtag var av jorden som ska stötta Simons träd när det planteras. Trädet skulle stå nedanför Simons fönster, och eftersom det är på kortsidan av huset och det inte går att samlas där så skickade vi alltså iväg gästerna på kö runt huset så att de kom bakifrån, fick ösa ner en spade jord i gropen, och sen få ett skålglas som tack för besväret.

Namngivningsboken:

Ja, ett tomt fotoalbum, du vet ett sånt där med tjocka vita ark i, fick agera namngivningsbok. På förstasidan ska titel och foto klistras, på andra sidan finns en deltagarlista där alla fick skriva sitt namn. Sedan fick man på valfri sida skriva en hälsning till en äldre Simon, samt meddela om man ville vara fadder i något speciellt – gärna nåt som vi föräldrar inte kan, typ golf och poker. Jag har förstås läst (högt för Simon naturligtvis) allt och vi har fått massor med fina meddelanden och entusiastiska löften om framtida kurser i allt från undervattensrugby till att ragga.

Nu är det över, vi fick en del presenter och en del bidrag insatta på Simons investeringssparkonto. Alla verkade glada och nöjda. De 2 kladdkakorna jag gjort tog slut och jag saknade den 3e jag aldrig hunnit göra. Den totalimproviserade äppeltårtan gick åt som smör i solen, bullarna som Björn bakat i överflöd fanns det kvar av så ingen kan ha gått vrålhungrig i alla fall.

Äppelmusten vi bjöd på kan jag varmt rekommendera. Den är dyrare för att vara must, men det är inte läsk så det är värt det. Alla gånger.

Så till det väsentliga; hur skötte sig Simon i allt detta? Jodå, galant. Han skrek sig genom talen i Carinas famn, men sen lugnade han ner sig och höll god och glad min genom hela eftermiddagen, med 2 korta powernaps i sovrummet (man vill ju inte missa mer än man måste liksom).