Hur hinner folk med…

…att blogga med småbarn??

tidätare

Seriöst, vi är två, vi har varit hemma en dryg vecka nu, ändå räcker tiden inte till att ta upp datorn. Hur gör folk? Jag har ju massor att berätta hela tiden men vår son, som äter så enegiskt att han även tycks dra i sig mitt underhudsfett av bara farten, verkar även suga i sig tid. Ungefär som ett svart hål suger i sig ljus, lite. Tiden liksom dras mot honom, börjar rotera runt honom, och snurrar till sist in i honom för att knappt ens lämna några minnen efter sig.

Det är lite orättvist att jämföra honom med ett svart hål, vill jag ändå tillägga. “Svart hål” låter väldigt negativt, men jag syftar förstås främst på gravitationen; jag, och allt som det ordet innebär — dvs hela min existens — roterar inte längre runt min egen axel utan runt honom. Jag kan nu förstå mammor som förlorar greppet om sin egen identitet och glömmer att det fortfarande finns liv utanför familjen, även om jag inte alls är överens med dem.

Det är viktigt att inte tappa bort sig själv, men helt lätt är det nog inte. Björn tog med vår pojke ut på en promenad själv i förrgår för att jag skulle hinna få klart den här evighetsteckningen jag hållit på med sedan urminnes tider; de hade varit borta 5 min när jag blev tvungen att gråta en skvätt och sedan ringa mamma för att förklara att jag hade problem. Jag tappade fokus helt och visste inte var jag skulle göra av mig själv. Det slet nåt alldeles hjärtskärande i själen över att vara separerade, det la sig som ett fysiskt tryck över bröstkorgen.

“Det är dina hormoner, Lisa. Det är så det ska vara. Han är ju inte ens en vecka gammal!” sa mamma med ett skratt. Jag tyckte inte alls det var kul men lugnade mig, och lyckades samla ihop sms-trackandet av Björn till ett kort förhör om förhållandet klädlager / väder / temperatur på barnet.

Jag fattar inte

Jag har inte fattat vad som hände.

Jag hade en lugn och seg dag i torsdags, ett par värkar som inte gjorde speciellt ont, men på kvällen vid 23 drog samma visa igång igen, fast värre.

Jag gav upp att försöka sova nästan direkt, gick upp och ställde in mig på en till sömnlös natt. Värkarna kom och gick med 3-5 min mellanrum, de gjorde mer och mer ont så strax före kl 4 ringde vi förlossningen. De sa att det var onödigt att komma in redan nu, eftersom värkarna skulle hålla i sig mellan en och två minuter och mina var för korta.

Vi försökte allt vi kunde komma på; TENS, massage, andning, varm dusch, bada… Till slut var att vanka planlöst framåt, luta mig mot Björn och tjuta det enda som gick att ta sig för när det gjorde som mest ont.

Vid kl 13 stod jag inte ut längre, smärtan började ändra karaktär och det gjorde så ont att jag mådde illa.

Taxiresan på ca 30 min blev den värsta upplevelsen jag någonsin haft ombord på ett fordon. Jag stod på knä i baksätet med Björn bredvid mig, hängde över stolsryggen på passagerarsidan fram så jag kunde se ut och stönade, flåsade och grät. Taxichauffören, en mysig äldre herre, visade stor förståelse och tålamod. Vid ett tillfälle var vi tvugna att stanna så att han kunde gräva fram en spypåse ur bakluckan.

När vi kom fram blev jag halvt hysterisk i entrén där det gick upp för mig att de kunde skicka hem mig igen. Tanken på att eventuellt behöva sätta mig i en taxi, igen, i samma skick knäckte mig totalt. Jag bara grät och grät.

Vi fick hjälp direkt — jag hördes nog ganska långt — och fick komma in på ett rum. En barnmorska undersökte mig och det visade sig att jag redan var öppen 5 cm, “med väldight mjuka kanter, så det kommer nog inte ta så lång tid att öppna sig mer” som hon sa.

Värkarna blev ännu värre, jag trodde inte det gick men det gjorde det. Man gav mig lustgas, jag såg glittrande blå stjärnor överallt men kunde inte avgöra om det hjälpte eller inte. Jag hade redan bett om epidural och man sa att narkosläkaren skulle komma om en kvart, men det tog längre tid än så. När hon väl dök upp låg jag på sidan och vrålade “skjut mig” och “15 minuter i helvete” rakt in i lustgasmasken.

När epiduralen tog började smärtan lugna sig nästan direkt. Efter inte lång tid klarade jag värkarna utan lustgas. De lät mig återhämta mig lite innan de sa att det vore bra om jag kunde komma upp från britsen och hålla mig upprätt.

De lämnade mig och Björn ensamma ett tag med en tallrik smörgåsar och saft, hon hann vara borta kanske 10 min och jag hann äta en halv smörgås innan vattnet gick. De kom tillbaka direkt, mina krystvärkar drog igång och en kvart senare var han ute.

Jag fattade ingenting.

Jag fattar fortfarande ingenting.

Jag konstaterar att jag måste omdefiniera bilden av mig själv, och att av det värsta som jag i min vildaste fantasi kunde föreställa mig förut nu bleknar jämfört med blotta tanken på att nåt skulle hända honom.

Jag är lycklig. Jag är nyförälskad. Jag är trött.
Björn med.

Förvärkar från helvetet

Jag sa ju att det inte var nån risk att det skulle komma igång igår, och det gjorde det typ inte heller, men jag kan säga att runt kl 3 i natt var jag inte lika säker. Kl 03:26, närmare bestämt.

Jag fick en ytterst blygsam liten blödning precis innan vi la oss, och jag har ju läst att förlossningen kan starta så. Kl 03:26 var jag fortfarande klarvaken. Då hade jag haft eländiga förvärkar sen kl 22 så ofta att det var stört omöjligt att hinna sova mellan dem. Jag började tänka att jag inbillade mig, att det var nåt som var fel, för jag har aldrig haft SÅ ont av dem tidigare och upplevde inte riktigt att jag fick nån vila alls så jag började klocka dem. Systematiskt 3 minuters vila var det, tydligen. Jag gick upp, jag gjorde smörgåsar, bläddrade igenom hela facebook, tog en lång varmdusch, och började framåt 04:30 desperat leta efter TENS-apparaten som inte stod att finna någonstans. Så jag gick upp och väckte Björn.

“Var är TENS-grejen?”

“Va?”

En ny värk, eller vad det nu var, brände över ryggen.

“TENS. Var. Är. Den.”

“Jag vet inte. Behöver du den nu? Har du ont?”

“Aj.”

“Stackare. Har du foglossning?”

“Neeeeeej….”

Han gick ner och letade, hittade den bakom soffan och satte sig ner med mig — som just då inte hade ont.

“Tack, du kan gå och lägga dig igen nu om du vill, nu har jag nåt att göra.”

“Jag känner mig som en skitstövel som går och lägger sig när du mår såhär… Du måste LOVA att väcka mig om det finns nånting, nånting alls, som jag kan göra!”

Han gick upp, jag fipplade med apparaten, fick inte igång den och la mig ner i utmattning. Då ebbade värkarna ut, och 05:21 blev det stilla.

Jag ringde förlossningen i förmiddags för att få höra att allt var normalt och det var det. Det kan dröja ett par dagar till, sa hon. Tack, sa jag.

Plötsligt är det inte längre ok att förlossningsväskan fortfarande inte är färdigpackad, att pappret med min blodgrupp försvunnit i flytten eller att jag fortfarande inte skaffat amnings-bh eller -linne.

Det blev konkret, jag har inte längre all tid i världen, och idag har varit en sjukligt seg dag. Jag vill helst inte köra bil heller, man vet aldrig, det kan bli en mardröm. Jag är rädd att nästa natt ska bli likadan, så jag har sovit så mycket det gått, dvs inte jättemycket. Man blir ju knäpp av att strösova sådär, kroppen tror att den fått tillräckligt med sömn så man somnar inte, men man är ändå helt slut.

Nu till det viktiga i sammanhanget:

Det var ok. Jag blev inte rädd.

 

I morgon

Alltså jag är beräknad till i morgon. Det kommer inte hända. I morgon kommer komma och passera och försvinna in i dåtiden precis som alla andra dagar utan att det händer nåt specifikt väsentligt i mitt liv.

Med risk för upprepning: Mitt tillstånd tycks vara permanent.

Men det går i alla fall framåt med tvångsteckningen 🙂 Det är alltid nåt. Man får fokusera på det.

det går framåt

FYI

om jag går upp i rök

Jag ska sluta se på nyheterna…

…för jag har inget filter.
Jag tror nu att det ska bli krig mellan Sverige och Ryssland, jag tror att Björn ska bli inkallad, att han ska stupa och att jag ska bli ensam i världen med en bebis och bo i en jordkällare. Detta som resultat av att ha fått höra att de nordiska länderna har inlett ett fördjupat försvarssamarbete som svar på Rysslands agerande det senaste året.
Ingenting i mitt liv känns med ens verkligt. Om man skalar av allting runt om som jag med glädje fyllt mitt liv med hittills, så är kärnan av av min drivkraft, allting som jag egentligen någonsin velat, på väg att hända nu. Ingenting är självklart och det är på gränsen till att jag ifrågasätter om jag verkligen ska få ha det så här bra. Allting får sin förklaring om Ryssland invarderar Sverige; då är det här tillfälligt.

Ändå har jag inga problem att somna, dvs när kravlandet i magen lagt sig och de efterföljande förvärkarna har ebbat ut — vilket brukar ta en ca 30 min — men oron ligger som en konstant filt över mig. Att jag är medveten om det orealistiska i att ovan katastrof skulle inträffa i morgon, hjälper inte.

Mammaledighet!!!

“Jag har världens bästa kollegor.”

Så säger alla som trivs på sina arbeten, men mina måste definitivt klassas till världseliten.

Jag förväntade mig som sagt fika när jag kom till jobbet igår. Jag föreställde mig nåt i stil med vad vi brukar göra när folk fyller år, dvs alla tar sig tid att sitta ner i 20 min runt soffbordet med kaffe, te och nån köpt tårta från Ica.

Icke.

Det var dukat till minilångbord, och vår hotellchef höll på att montera en egenbakad pavlova i köket. Vi blev lite fler än vanligt eftersom 2 från systerhotellet kom över också, och så satt vi där med mig på kortsidan och pratade namnförslag, babytrams och förändring. Chefen gav mig en bukett rosor, ett paket och ett kort. I paketet låg en babyupplaga av svarta Converse hon köpt på sin resa till New York för ett tag sedan. Så söta att jag måste hålla tillbaka impulsen att bita i dem.

hejdåpresenter

Sen började gråtfesten.

Först började kollegan från systerhotellet, hon kunde inte stanna så länge och blev rörd när vi sa hej då.

“Nej gråt inte! Snälla, ingen får gråta, då börjar jag också. Jag har inget filter!” försökte jag men det var ju redan kört.

Näst på tur var vår städtant, men hon ska ju flytta tillbaka till sitt land om en vecka efter 14 år i Sverige så hon blev rörd över det.

Sen brast det för min ersättare, som ju precis ska börja och tyckte det var så fint av oss att vara så glada över henne.

Sist men inte minst — störst, faktiskt, för hon är en känslomässig klippa — blev min partner in crime, min receptionskollega, alldeles stum när vi skulle säga hej då. En tår eller två tog sig ut i ögonvrårna och hon vände sig om och gick utan att säga nåt mer.

Kvar satt jag, alldeles varm i hjärtat. Senare på kvällen kom Maskot, frukosttjejen, förbi med en presentask godis och en kram och lite snack om livet. Även hon blev tårögd, men hon är å andra sidan dunderförkyld.

Allt som allt kändes det nästan som om jag aldrig kommer komma tillbaka, som att vi aldrig mer kommer ses, men alltså jag ska ju förmodligen inte vara borta ens ett helt år…!

Så jo, jag har världens bästa kollegor. Jag kommer att sakna dem.

respekt

SaveSave

SaveSave

Dagens utbrott: PostNord

Lolaloo bed rockerVi köpte en bed rocker från Tyskland på eBay. Tyskland har tydligen världens slöaste post, så efter 3 veckor mejlade jag säljaren och undrade om paketet skickats, vilket det hade. Vi har hållit andan och väntat med spänning på den här prylen som dessutom inte var billig.

Idag när jag kom upp låg ett kuvert med en postavi och väntade på mig på köksbordet.

hämtas senast

Jag ringde ICA, som bekräftade att paketet redan lämnat dem och skickats tillbaka. De gav mig numret till PostNord, där jag fick sitta i telefonkö i 18 år innan de sa att de skulle försöka stoppa paketet innan det lämnade utrikesterminalen i Malmö idag, men de kunde inte lova någonting.

jävla skit

Jag har eftersändning av min post. Jag blir fullständigt skogstokig över att behöva vänta i 4-5 veckor till och dessutom betala nytt porto (16€) för att få hit min jävla grej bara för att PostNord INTE SKÖTER SIG. De väntade en vecka med att skicka ut en avi, till fel adress, som sedan dessutom blev försenad av ingen anledning.

Jag hade aldrig en chans! ÅÅÅAAAAAHH!!