Jag sov på soffan natten till igår, som planerat, för att bli människa igen.
Det blev jag inte.
När Björn kom ner med Simon som skulle ammas frågade jag hur natten varit och det hade tydligen gått jättebra. Inga problem. Björn hade fått sova.
Jag sa att jag ville sova på soffan igen, eftersom jag fortfarande kände mig helt slut och eftersom det är helg.
Björn tvekade och såg plötsligt sjukt trött ut:
”Men, jag ska ju upp tidigt imorgon och ta upp båten på landet…”
Jag blev så överraskad att jag inte hann få upp tålamodsskölden:
”Menar du att jag bara ska få en enda ostörd natt på en månad?!”
”En månad?”
”Det känns så. Flera veckor i alla fall. Du behöver ju inte koncentrera dig på landet, ni ska ta upp båten. Det är bara fysiskt, som ALLA mina dagar.”
Björn såg chockad ut över min hetsiga reaktion:
”Jaa… Vi kan försöka.”
”Försöka?”
”Ja men ok då, jag orkar inte säga emot.”
Jag var alltså beredd att bråka för att få tillgång till mera sömn, så det känns ju lite halvdant då att vi lägger oss i normal tid och jag likt förbannat vaknar kl 04:24 och inte kan somna om. Fan. Men jag fick åtminstone 6 obrutna timmar, det får man vara glad för.
Jonas var här på besök under eftermiddagen och vi pratade om hur knasig vem som helst blir av att sova för lite, och sedan berättade han historien om sin kaffebryggare från tiden då han jobbade natt (och sov för lite) och bodde själv.
Han dricker ganska mycket kaffe på morgonen, och så hade han bryggt en kanna samtidigt som han plockade upp disk i skåpen. Han tog kaffekannan i ena handen för att hälla upp, och så tog han stekpannan i andra handen, och så bara slog han ihop dem framför sig. Kaffekannan (i glas) fick sönder, hela botten lossnade och for i golvet och det var kaffe överallt. Jonas fattade inte hur det kunde gå så snett, svor svarta ramsor medan han torkade upp kaffe som skvätt överallt och bestämde sig för att knalla ner till tobaksaffären runt hörnet, som även säljer helt olika random prylar som folk av allt att döma har donerat till ägaren. Han förklarade sitt dilemma, och ägaren sa att han hade en kaffebryggare som Jonas kunde få för 25 kr. Han behövde bara kannan men det spelade ju ingen roll. Han knallade hem, satte den nya (begagnade) kannan i sin egen bryggare – den passade inte helt och hållet – och lämnade rummet. När han kom tillbaka var kaffet klart och låg i en sjö på golvet. Det visade sig att eftersom kannan inte riktigt passade så hade den stått snett, kaffet hade runnit på kaffekannelocket, runt hålet, ut på bänken och ner på golvet. Jonas svor nya ramsor och torkade upp kaffet i köket för andra gången den förmiddagen, och hämnades på kaffebryggaren genom att slänga den.
”Det där var dumt”, tänkte han, ”men gjort är gjort. Jag får ta den nya kaffebryggaren istället.”
Den nya kaffebryggaren riggades, men visade sig vara trasig.
Jag skrattade gott åt min brors berättelse, och ännu mer när han avslutade med ett sentimentalt ”det var då jag gick över till snabbkaffe”. Jag har inte gjort något sådant tokigt än, men den dagen kommer väl. Man får försöka komma ihåg att det alltid kan bli en rolig historia av det efteråt.
Tessan bjöd på lasagne till lunch, då Simon fick sitta i deras gamla barnstol och slåss med sin skallra och en av Ebbas tepartyskedar. Jag förvånades med ens över att vi inte hade en barnstol till honom hemma än, för det var så skönt att sätta honom på en egen plats vid bordet och ha båda händer fria till maten. Hans grej är ju annars att kräva att får vara med OCH vara i vägen, så vi var på Ikea igår och skaffade en likadan barnstol (och lämna tillbaka lite felköp).
