För ett tag sedan var jag på väg uppför trappan på pendeltågsstationen. Jag körde Simon i barnvagnen framför/ovanför mig på rampen. Det var brant, det var tungt, och jag svettades som den genant otränade kvinna jag är. När jag kom till toppen av trappan låg jag (nästan) parallellt med trappans lutning och började undra om jag väger för lite för Simon och vagnen tillsammans. Det kändes så. Det kändes som när jag var 17 år och sommarjobbade på CityMail, och skulle trycka upp den där orangea gjutjärnscykeln fullastad med 3 lådor papperspost uppför infarten på 40° lutning utan sats.
Hursomhelst, jag kom till toppen av trappan och gav vagnen en sista knuff … och tryckte den därmed rakt på en kille som stod ovanför och pratade i telefon. Rakt på liksom, som en lastbil i köfart på 1 km/h. När det tog emot tryckte jag på ännu mer, i tron att det var jag som inte orkade sista biten.
Inte mitt fel (?)
Jag kunde inte ha sett honom ens om jag faktiskt försökt se efter, och han hade placerat sig ostrategiskt där han stod, men jag skämdes ändå spontant över att till slut faktisk ha kört på någon. Jag har varit nära många gånger förut, vilket stör mig för jag tycker att nu har jag kört vagneländet i ett år – ETT ÅR – och borde ha koll på var jag har den nånstans men det är tydligen svårt.
Han var snäll och bad om ursäkt, och jag med såklart. Hade jag framfört en bil istället för barnvagnen hade jag mosat honom, sakta men bestämt. Han öppnade dörren för mig så att jag skulle komma ut på perrongen, log och bad om ursäkt igen.
Att meja ner grejer med barnvagnen
Det här har bara hänt en gång, men jag kör gärna på ickelevande saker gång på gång. Av någon anledning lever de snurrande framhjulen sitt eget liv, så låga hyllor i affärerna i centrum har lärt sig att darra i sina fästen när vi gör entré.
Förr brukade jag störa mig nåt fenomenalt på nonchalanta barnvagnsförare. Det har inte gått över bara för att jag blivit en av dem. Jag stör mig alltså ordentligt på mig själv när jag beter mig som om jag skulle behöva gå en kurs i barnvagnshantering.
När Björn ska handla nåt på Ikea så får jag inte följa med. Om jag ändå insisterar så stannar han hemma och ber mig köpa det han behöver, så alltså får han åka själv de flesta gånger han vill ha nåt (dvs 1 gång om året). Han har berättat att han brukar sitta på parkeringen utanför, innan han går in, och kolla upp på telefonen vilken lagerplats det han behöver ligger på. Sedan visualiserar han varmkorven efter kassorna, och så går han in genom självbetjäningskassan direkt till lagret. In och ut på 15 minuter – max.
Jag är inget Ikea-fan så, men som de flesta kvinnor jag känner så tycker jag det är lurigt att ta sig genom hela varuhuset utan att handla någonting som man inte hade planerat. Affärsidén är genialisk, särskilt med restaurangen i mitten. Jag har hört att det tydligen finns folk som åker till Ikea för nöjes skull, alltså inte för att handla, så de har verkligen lyckats.
På jobbet har vi 4 engelsmän som bor hela veckan nu. De berättade att nån lokal kollega tagit med dem till Ikea för lunch. Den mest pratglade sa att det är torsdag, mitt på dan, ”and the place was packed! I just couldn’t believe it!”
Han ältade detta en stund, och berättade att hans fru brukar dra med honom till Ikea och tvinga honom att köra kundvagnen medan hon går runt och tror att hon behöver/vill ha/inte kan leva utan halva sortimentet, precis som så många par man ser där om man törs drista sig dit en lördag efter löning. Jag tipsade om Björns taktik, och han kallade därpå min man för ett geni.
Björn ringde mig på jobbet igår morse. Det var mitt under frukostruschen, och jag höll på med ett gäng grejer när det ringde i receptionstelefonen.
”Hej, det är Björn!” sa Björn.
”Hej?” sa jag förvånat.
”Vet du om vi har kvar några järntrådsgalgar nånstans?” sa Björn. Han lät lite pressad, jag kunde höra Simon grina i bakgrunden.
”Nej, jag slängde alla.” Jag råkar tycka att järntrådsgalgen är den mest humorlösa pryl man kan hitta i ett hem.
”Å…” sa Björn besviket. Jag anade nåt.
”Hurså?”
”Ja… Simon har barrikaderat sig själv på sitt rum. Han har slagit upp garderobsdörren mot handtaget. Jag kan inte öppna dörren mer än ett par centimeter. Han är själv där inne.”
Här är en bild på arrangemanget inifrån Simons rum, för tydlighetens skull (Björn satte hasp på garderobsdörren under eftermiddagen).
”Va?! Hur.. varför… va?!” sa jag så lugnt jag förmådde samtidigt som jag försökte stänga ute världen omkring mig.
”Jag tänkte att en sån galge kan man böja till och haka loss dörren med. Annars vet jag inte vad jag ska göra. Har du några idéer?”
Jag kunde inte tänka. Jag försökte komma ihåg att det inte fanns nåt farligt i rummet, att det värsta som kunde hända var att han blev rädd… Tanken på min rädda och övergivna son knöt sig i halsen och det var nära att jag bröt ihop direkt. Ja, sån imponerande buffert har jag.
”Jag kan inte tänka”, sa jag och vi kom överens om att jag skulle ringa om jag kom på nåt.
Jag kom aldrig på nåt. Istället för att tänka praktiskt – jag är praktiskt och logiskt funtad när det kommer till den här sortens problem – så var skräckscener, där Simon spontankvävdes på nåt han hittat och Björn tvingades se på genom dörrspringan, allt min hjärna kunde producera. Tårarna hotade att svämma över i varje andetag i säkert 20 minuter medan jag misslyckades med att koncentrera mig på mitt arbete. Till slut ringde jag upp igen för att få en lägesrapport.
”Nej det är lugnt, jag jobbar på det. Simon ligger på madrassen på golvet där inne och tittar på vad jag gör. Han är lugn, jag har ögonkontakt med honom nu. Jag har plockat fram USB-kameran på sladd, du vet den där jag kollade avloppet på landet med, och hängt den över dörren in till honom så jag ser vad jag gör. Och jag hämtade en galge hos grannen.”
En stund senare var det löst, Simon tvärsov på golvet när Björn kom in.
Inbrytningsverktyget (fd järntrådsgalge).
Jag hade av någon anledning trott att jag skulle klara av att ha mer is i magen än att nästan låsa in mig på kontoret och storgråta i ett sånt här läge. Men det var lite för nära mina mardrömmar, mina katastroftankar och allt annat överflödigt som jag ägnar mig åt. Det gick rakt in, det kortslöt hela mig. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag var nära att gripas av panik. Jag har aldrig varit panikslagen, vad jag kan minnas, men det måste vara så där det känns… fast ännu mer. Det var inte kul alls.
Med facit i hand och med ett dygns distans till det hela så var det aldrig så farligt. Jag vet. Men när jag stod en halvtimmes resväg bort, fullständigt maktlös och kortsluten och hörde min instängda pojkes gråt i telefonen, då var tamejfan undergången nära.
Jag jobbar redan med katastroftankarna i terapin, men det finns uppenbarligen mycket kvar att göra. Det som hänt mig är samma sak som händer de flesta, typ alla, dvs att man som nybliven mor tänker ut rimliga situationer där något går snett med barnet, och sedan förebygger man dem så att det inte kan hända. Det är överlevnadsinstinkt som driver oss till det. Det är normalt. Jag, däremot, har tagit det 3 steg längre. I de situationer som jag tänker ut trängs hälsosamt rimligt med ALLT ANNAT. Och jag menar allt; aliens, IS-krigare i tvättstugan, ryska bombningar av kvarteret, felaktiga rivningsbeslut, onyktra lastbilschaufförer på gångvägar med lastbilen i full karriär lastad med bensintunnor (?!), listan kan göras meterlång vid det här laget.
Jag är begåvad med en extremt livlig fantasi. Vad jag behöver göra är att lägga ett avstånd mellan mig och tankarna, så att jag inte måste vara i dem. Ett sätt är att säga till sig själv att nu tänker jag att det ska stå en IS-galning i tvättstugan när jag ska hänga tvätt. Att börja meningen så tvingar fram en viss distans, och då blir det lättare att ta tag i tanken, tänka den klart och släppa den.
Anyway, dagens sensmoral blir som följer: Man vet aldrig när man kan behöva en järntrådsgalge.
Jag berättade förut på semestern hur Simons mage risade ihop efter att han satt i sig sin egen vikt i sand på stranden, och det må väl vara hänt att vilken mage som helst skulle rynka på ögonbrynen över det, men detta råkade sammanfalla med att vår 8-månadersvälling tog slut och vi öppnade den första 12-månadersvällingen någonsin.
Fullkorn.
Eftersom ungen fyllde sina blöjor med imponerande mängder sand så sökte vi ingen annan förklaring. Efter några dagar blev det bättre men det har ändå varit ostabilt ända sedan vi kom hem från Teneriffa. Varje morgon startar vi dagen med att bära Simon på armlängds avstånd från spjälsängen till badkaret, där totalsanering av både barn, pyjamas och senare också sängkläder och eventuellt olyckliga gosedjur genomförs. Resten av dagen är han som han ska, han mår bra i övrigt alltså.
För 4 dagar sedan gick det upp för oss att det kanske är vällingen som spökar, så vi prövade att byta till majsvälling som jag hört brukar funka för barn med känsliga magar. Ingen märkbar förändring följde, så igår ringde vi min moster, Catrine, superBVCsköterskan. Hon sa helt enkelt att när små magar väl får fart så kan det ta lite tid att få stopp på dem. Ibland kan det vara lite för tidigt med fullkorn. Kör på majsvälling tills läget blir normalt, och återgå till vällingen ni hade innan efter det. Sedan kan ni prova med fullkornsvällingen igen om några månader.
Det lite märkliga i sammanhanget är väl att den första vällingen, den vi hade innan allt havererade, också var fullkorn… fast den var kanske inte lika kraftig eller nåt.
Vad är mysigare än att stå i gryningsregn kl 6 och vänta på bussen?
Första arbetsveckan är snart till ända, och som svar på den tydligen obligatoriska frågan: Jo, det känns bra. Jag går på samma schema som förut, dvs 80% med ledigt fredagar och helger som regel (det gör typ ingen annan som jobbar på hotell), men maj är högsäsong så det kommer bli mer under en period om kanske 3 veckor.
När jag jobbar dag kommer jag hem runt 15:45, jättetrött såklart. Känns tråkigt att inte hinna vara med Simon mer än några timmar innan han somnar, så det blir intensivt pussande och lekande och så fram till middan. Björn tycker det är skönt, då får han ”ledigt”.
Dagar som idag, när jag jobbar kväll, har vi hela morgonen och förmiddagen på oss. Alla är pigga (typ) och glada och vi hinner umgås massor innan jag åker hemifrån kl 14.
Jag var orolig för att komma tillbaka till jobbet och börja med att berätta att jag snart ska vara föräldraledig igen – jag hinner trots allt bara jobba 6 månader – så när jag i måndags fick blommor och hyllades som nära på guds gåva till hotellbranchen kändes det som att den nyheten kanske kunde vänta lite. I tisdag hängde känslan fortfarande kvar, men det började kännas oärligt att inte ha det på bordet så igår berättade jag det för min chef precis innan hon drog hem.
Det visade sig att jag inte hade behövt fundera på det.
”Grattis! Ja, du har ju varit öppen med det från början så det är inget konstigt med det”, sa hon och påminde om ett besök på jobbet med Simon för nåt halvår sen, då jag tydligen sagt att vi ville ha barn tätt.
Ibland kan det störa mig att jag inte kommer åt att dunka mig själv i ryggen.
Avslutningsvis för idag vill jag säga att det är skönt att bara ha massa vuxna människor omkring sig halva dan, och att det är detaljerna som gör att jag gillar mitt jobb så mycket.
Ja, vi torkar våra gästers tvättade kallingar över hålslaget på kontoret. Det gör alla hotell. Lämna inte in din tvätt om du är blyg.
Imorse fick han sin present från oss efter vällingen. Han tog den, stirrade misstroget mellan den och mig och såg ut att undra om han verkligen fick pilla på den helt själv. Sen kröp han in med presenten under bordet och vände ryggen mot mig för säkerhets skull, han gav snöret 5 egna minuter innan jag fick hjälpa till med tejpen och sen tog han av pappret själv. Magnetklossarna visade sig vara lite svåra att sätta ihop, för det finns ingen markering eller ledtråd till vilka sidor som passa med varandra, men det sögs intensivt på dem i säkert en hel kvart innan han fick problem med självständigheten och skulle sitta på mig medan jag försökte preppa fikat.
Alla gäster (Jonas+Monika, mormor, farmor+CJ) var här i tid och vi fikade vid 10:30.
Simon fick en turtlesdräkt av Jonas när han hade varit i USA för nåt halvår sedan, nu passar den så vi har dagen till ära kört den sen imorse. Visst är den sööööööt?
Mamma, Jonas och Monika var kvar över lunch och nu sitter jag på uteplatsen och skriver i skuggan av molnen… men det var sol när jag gick ut! Jag börjar jobba igen imorgon… Lite pirrigt är det. Jag har dagpasset, så jag börjar kl 07:30 men jag tänkte vara där tidigare. Då kan jag sitta där och kämpa med mitt minne i lugn och ro utan att ha nån som står och suckar och stampar framför mig.
En rad intressanta dagar har passerat sedan vi kom hem i söndags. Detta har hänt:
Måndag. Jag mår så illa att jag har svårt att tro på det. Hela dagen. Jävla skit.
Tisdag. Jag var på Ikea för att försöka få tag i vägghyllor till arbetsrummet för alla böcker, men det slutade med att jag kom hem med en massa annat utom det. Det finns inget snyggt på Ikea, och så fick jag en hunger-/illamåendeattack där bland hyllorna så jag satte mig på Ekby Järpen och ringde Björn som sa åt mig att åka hem. På eftermiddagen levererades den nya och ack så efterlängtade soffan till vardagsrummet. Simon började med att trilla baklänges nedför de 2 stentrappstegen utanför köksdörren i all uppståndelse – han glömde bort att det gjorde ont när leveranskillen öppnade lastbilsluckan bak – men sen hjälpte han oss att skruva ihop den och det blev jättebra. Trots hjälpen, tål att tilläggas.
Man kan diskutera den ljusa färgen i ett småbarnshem, men vi tänker inte lyssna på det örat. Vi är jättenöjda, Simon har dreggelmarkerat den som en del av hans revir och alla är glada. Hurra.
Onsdag. Jag mår illa igen. Jag var på samtal (återbesök) på BVC för att de ville veta hur det gått med min KBT, och på eftermiddagen var jag på KBT (mer om det nån annan dag). Jonas kom och hjälpte oss Björn att bära upp den gamla soffan på övervåningen där den hör hemma. Sedan kom Monika och mamma och jag lagade laxpasta till alla som tack för besväret.
Torsdag. Jag minns inte torsdag så vi stryker det.
Fredag. Jag är sjuk. Illamående såklart men ordentligt förkyld, du vet sådär när det gör ont i huden att dra på sig en tröja och man blir yr i huvudet vid höga ljud. På eftermiddagen åkte Björn till Madrid över helgen (jobb), och jag stod och pratade med grannarna i över en timme innan vi kom iväg till affären.
Idag är jag typ frisk. Halsont fortfarande men inget (nästan, ta i trä TA I TRÄ) illamående. Jag är gräsänka, och har därmed ingen som tar hand om mig när jag får hungerslag/attackillamående. Jag får lov att tänka längre i förväg, och har alltså redan nu tänkt ut att min middag måste börja med majskolv i ugn med smör och salt. Känns helt oviktigt vad som följer, bara jag får majs.
Imorgon fyller Simon 1 år. Farmor + farbror CJ, mormor och morbror + moster Monika kommer på fika kl 10. Jonas övertalade mig att ordna med lunch till honom fast jag inte alls hade planer på det så lunchsallad får förberedas ikväll tillsammans med fruktsallad och kladdkaka.
Varför har man barnkalas kl 10, undrade Jonas. Därför att vi vill att Simon är med – han sover mellan 13-16, eller däromkring, och jag orkar inte göra födelsedagsmiddag. Det är ju inte som att han kommer minnas sin ettårsdag ändå. Men, det ÄR ju trots allt hans födelsedag och han måste ju få en present av sina päron, så jag har skaffat ett gäng magnetiska träklossar som han ska få på morgonen efter frukost.
Simon fick en D.I.F-dräkt av sin morfar för några veckor sedan. Då var den för stor, men nu passar den – i ordets alla bemärkelser, för hans mage är mycket bättre och inatt var vi inte uppe och sjöng/bytte blöja/hoppade boll/brottades/drack välling en enda gång ?
Jag undrar i mitt stilla sinne hur Simons upplevelse av dessa 2 veckor varit. Hur fungerar hans minne, egentligen? Han kommer känna igen sig hemma, men det kanske kommer kännas som att vi är på besök hos nån vi känner – eller så glömmer han de 14 dagarna i barnpoolen och solen och havets vågor nästan direkt och så är allt som vanligt.
Imorgon åker vi hem, det känns riktigt bra. Jag har en vecka kvar på min föräldraledighet och under den tiden levereras vår nya soffa, den gamla ska flyttas upp på övervåningen – vilket för övrigt blir ett projekt att involvera fler människor i – och arbetsrummet ska göras färdigt. Hyllor ska inhandlas på Ikea, en bokhylla ska intensivletas på Blocket, och gardinstång samt rullgardin ska upp.
