Vi kan inte lyda hans minsta vink

Jag berättade förut om Simons nyfunna svårigheter att komma till ro.

Det handlar mycket om att han behöver mer närhet och känner sig mer osäker än förut. Saker som tidigare passerat obemärkt kan skrämma honom eller göra honom utom sig av förtvivlan.

Test & trots

Han testar oss mycket mer också. Ett nej möts gärna av trots, och breda leenden när vi upprepar samma sak. Det verkar som att han blir glad av att kunna förutspå ett händelseförlopp, och om det slutar med ett tvärt nej och arga föräldrar bekommer honom mindre. Han kan hålla på i en evighet.

Jag har gjort det till en tjurskallig principsak att aldrig ge efter och backa från ett “nej”, så om man inte vill tillbringa resten av dagen med att ta ifrån honom leksaker som han försöker slå så hårt han kan mot fönstret, och sedan lyssna på gallskrik, så utvecklar man en stark arsenal av avledande manövrar.

I Simons fall brukar “Var är (valfri leksak)?” i rätt tonläge bryta bärsärkartjuten mot förvirring och ivrigt letande. Sedan är fönstret glömt – för tillfället.

Oroliga kvällar

Vad gäller kvällarna så har vi hittills kunnat lägga honom fullt vaken i sin säng, säga godnatt och gå ut och stänga dörren, utan problem. Nu börjar han låtsasgrina direkt och ställer sig upp.

Jag kallar det för låtsasgrina, eftersom man tydligt hör hur han pressar fram gråten i ren protest. Jag sitter på pilatesbollen och hoppar stillsamt med honom i famnen, och sjunger, lite längre än vanligt men sedan gör jag som jag brukar.

Hantering

Pojken grinar upprört redan innan jag stänger dörren till rummet, men jag går ändå. Det är himla jobbigt, ska jag säga dig. Men vi har bestämt oss för att när han börja gråta uppriktigt – och det hörs väldigt tydligt – så går vi upp till honom igen och börjar om. Inte annars.

Det fungerar ganska bra. Han brukar protestgrina i 10 minuter eller så innan han ger sig. Jag hanterar dessa minuter ganska dåligt, det känns inte bra att låta honom gråta där uppe i sin ensamhet, men jag är säker på att det är vad han behöver. Han ska veta att vi inte lyder hans minsta vink, men att om han verkligen blir ledsen på riktigt så finns vi där.

Ibland har det hänt att han jobbat upp sig så till den grad att han glömt varför han gråter från början, och blivit riktigt ledsen. En övergiven bebis hjärtskärande gråt går rakt in i själen och jag kan inte fatta hur någon skulle kunna missta den för oäkta. Det har funnits kvällar då Björn blivit tvungen att natta honom 3 gånger innan han äntligen somnat.

Ingen oro

Som jag sa förut; jag är inte orolig, jag är fascinerad. Hittills har allting gått så lätt med Simon, jämfört med vad vi förväntat oss alltså. Det känns nästan bra att han krånglar lite. Det känns liksom normalt.

Men visst, vi har våra svackor. Nån gång mitt i natten, när pojken bara gråter utan att ge sig och ingen av oss vet vart vi ska göra av oss själva till slut. När man inte riktigt orkar komma ihåg sin noga uttänkta attityd och strategi, när allt bara rasar och man till slut ligger tårögd inne på madrassen på golvet i hans rum, i mörkret, och får blodstopp i armen som man stöttat upp mellan spjälorna för att kunna hålla honom i handen och kanske sova lite samtidigt. Men de nätterna passerar också. Numera tar jag med mig min egen kudde när detta blir nödvändigt, och somnar innan Simon gör det. Men det gör ingenting. Det är ok, trots allt.

Kommentera