Det har tagit sin lilla tid att räkna ut vad pojken heter. Sist vi stod inför den här uppgiften tog det 3 månader, den här gången gick det fortare eftersom vi varit mer aktiva i sökandet efter namnet – vilket vi varit eftersom det var lite störigt att inte kunna kalla honom vid namn inför eller med Simon.
Vad Simon anbelangar tror jag inte det spelar någon roll, vi har kallat Tvåan för Lillebror hela tiden och nu har han full koll på att Adrian och Lillebror är samma familjemedlem.
Vi hade följande namnkriterier när vi valde:
- Det måste funka på engelska och franska
- Det får inte rimma på något taskigt, helst inte på något alls
- Det ska inte vara smeknamnsvänligt
Adrian var mitt förslag. Under mitt första aupair-år hade jag hand om 2 pojkar, Émeric och Adrien. Jag hade aldrig hört namnet Adrien förut, och när jag slutade hos den jubeltossiga familjen (hos vilken bara Émeric, 9 år och Adrien, 6 år, var sansade människor) efter bara 8 veckor tänkte jag att om jag någonsin fick lyckan att få en son, så skulle han heta Adrien. Jag var 19 år och fattade ju att det antagligen inte skulle bli så, men man kan alltid drömma.
Jag berättade inte det för Björn när jag föreslog namnets svenska variant, eftersom det kanske skulle färga hans syn på det. Björn, sin natur trogen, sa att han ”inte hade nåt emot det” och slog upp namnet och läste på. Efter ett tag kom det från soffhörnan:
”Haha! Det betyder ’den mörke’!”
Jag förstod att vi hittat en vinnare. När mamma hörde det berättade hon att vi tydligen haft en Adrian i släkten, på min mormors sida. Han ska ha varit spelman och schizofren.
Vi provade namnet i några dagar, varpå jag fick en svacka och tyckte att ”Tim” var bättre. Vi provade Tim i nån dag, vilket jag tror Björn gick med på för att han känner mig och visste att jag skulle komma på bättre tankar, vilket jag gjorde.
Adrian passar honom. Han kommer kanske kallas för Adde, men va fan…
